≡ Menu

Whaaam! Booom! Krasch! Kampen om Comics

Will Eisners The Spirit känner sig kluven. Vilket lag tillhör han? Comics den stora serieboken nr 8.

Nej, The Yellow Kid var inte den första serien. Därom är alla (nåja, nästan alla) överens idag.  Men så var det verkligen inte i början på 60-talet då intresset för serierna som konstform tog fart på allvar i Europa. Då var det främst riktat mot de amerikanska dagspresserierna och deras skapare (Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg).

Serierna hade tack vare popkonsten kommit på modet. Men det gällde bara en viss sorts serier. De som publicerades i serietidningar (comic books) och som av serievänner uppfattades som undermåliga jämfört med de gamla dagspresserierna (som de själva vuxit upp med). De ville nu visa att det fanns bra serier. Så bra, menade man, att serietecknarna som skapat dem mycket väl kunde som mäta sig med och till och med överträffa  Lichtenstein & c:o. Och med bra serier menade man de amerikanska dagspresserierna – comics.

Dessa, de bra serierna (comics) framställdes av kända och framgångsrika (och rika) serietecknare, publicerades i dagspress och lästes av alla, d v s även medel och överklass (inklusive nobelpristagare, presidenter, generaler, vetenskapsmän o s v). De dåliga serierna (comic books) producerades av anonyma (underbetalda) tecknare i studios (bullpens), publicerades i massproducerade, billiga serietidningar och lästes av en mer begränsad publik, framförallt bestående av arbetarklass, barn och ungdomar.

Denna uppdelnings giltighet synliggjordes även i popkonsten, ty Lichtenstein var inte den förste pop-konstnären som använde seriebilder. Både Jasper Johns och Andy Warhol hann före, men de utgick från serier ur den för konstpubliken välkända comics-kategorin (Alley Oop, Dick Tracy, Disney). Lichtensteins målningar med motiv från för konstpubliken helt okända serietidningar ur krigs- och romantikgenrerna hade betydligt större chockverkan – och framgång. Dessa seriebilder var någonting nytt för konstpubliken. Något välbekant, men samtidigt främmande och skrämmande. Lichtensteins målningar fick med konstens inneboende alkemi ett högre kulturellt värde, just för att förlagorna hade ett så mycket lägre. När Warhol fick se Lichtensteins seriemålningar (de hade samma gallerist) övergav han genast den motivvärlden till förmån för något ännu mer trivialat – soppburkar. (Tate)

Popkonsten satte fokus på serierna som aldrig förr, gjorde dem populära i enlighet med den tidens mode som kallades ”camp”, rehabiliterade dem från 50-talets moralpanik (Wertham, Bejerot m fl). Problemet var bara att allt fokus riktades mot serietidningsserierna. Serietidningar gick ju, till skillnad från dagspresserier, att samla på.  Dessutom ökade de i värde. De hade pekuniärt värde ( d v s ekonomiskt kapital istället för kulturellt) och attraherade kalenderbitande samlare. Vilket ytterligare stigmatiserade dem kulturellt.

För att hävda dagspresseriernas (comics) överhöghet skapades därför ett narrativ som beskrev seriernas ursprung och uppkomst i den amerikanska dagspressen. De serier som skapats i Europa före TYK beskrevs därför som s k proto-serier (d v s inte fullt ut utvecklade) som först i o m den tekniska utvecklingen i den amerikanska tidningsindustrin kunde övergå till att bli fullfjädrade, då med The Yellow Kid, som den ”första”, utifrån Coulton Waughs (själv gammal serietecknare i dagspressen) märkliga kriterier som bl a stipulerade att en serie skulle ha en regelbundet återkommande figur, slå an på en stor publik, ha beledsagande text inne i bilden och publiceras i dagspress.

Argumentationen kring dagspresserierna (comics) som kvalitetsmässigt bättre än serietidningsserierna (comic books) har sedan dess återkommit både i debatt och i form av symboliska publikationer. I Sverige bl a i tabloidtidningen Seriepressen (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och den danskproducerade Comics – den stora serieboken (som till största delen består av seriestrippar ur dagspress och även ägnar en hel volym åt just ”Gamla Goda Comics”). För många svenska läsare har dessa publikationer historiskt sett varit den främsta källan till kunskap om seriernas ursprung, vilket ytterligare förstärkt uppfattningen om TYK, som den första och som än idag slås fast i vårt främsta uppslagsverk; Nationalencyklopedin.

”Yellow Kid anses av tradition ha varit den första moderna tecknade serien.” (NE, hämtad 2018-08-11)

Denna ”tradition” som etablerades under 60- och 70-talen har numera övergivits inom serieforskningen. För att hitta förespråkare för TYK som världens första serie får en idag gå till fandom, där uppfattningen lustigt nog fortfarande frodas, möjligen i ett försök att freda sig mot ett synsätt som riktar fokus bort från det som är möjligt att samla på och fira i form av jubileer, utställningar m m. Att uppfattningen är så seglivad i just Sverige har också sina orsaker. Men mer om det i nästa inlägg.

 

Litteratur:

Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010

Nationalencyklopedin, Yellow Kid. http://www.ne.se.proxy.mau.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/yellow-kid

Sausverd, Antoine (2014) «bande dessinée et figuration narrative » : la contribution de pierre couperie, neuviemeart2.0, http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?article752 (hämtad 2018-07-30)

Sonnergaard, Jørgen, Wejp-Olsen, Werner & Agger, Jens Peder (red.) (1972). Comics: den stora serieboken. Vol. 3, De gamla goda comics. Stockholm: Illustrationsförl./Carlsen

Tate.
https://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/warhol/warhol-timeline (hämtad 2018-08-11)

 

Tidigare inlägg:
Problemet med The Yellow Kid

Utan litografin inga serier

Mysteriet Gombrich

{ 0 comments }

Mysteriet Gombrich

Den svenska upplagan av Konst och illusion från 1972

I fyra artiklar har jag mer eller mindre finurligt pekat på faktumet att serierna inte alls uppfanns i Amerika i slutet på 1800-talet utan i Schweiz ca 70 år tidigare. Detta är en fråga som det märkligt nog fortfarande råder förvirring kring, trots att det finns gott om väl underbyggd forskning som klargör hur de moderna serierna uppkommit. Tunga serieforskare som t ex Kunzle och Grooensteen pekar åt samma håll; Rodolphe Töpffer år 1827, vilket innebär att vi, om vi vill fira jubileer, kan göra detta redan om nio år. Då fyller serierna 200 år.

En förklaring till förvirringen skulle kunna vara att denna kunskap tidigare endast fanns att tillgå på franska se t ex Lacassin (2014) i uppslagsverket Grande Encylopédie Alphabetique Larousse ”Pour une 9e art, la bande dessinée” från 1971. Franskan är ett eftersatt språk i Sverige. Vi är mycket bättre på engelska. Fördel The Yellow Kid!
En annan är att seriefandom i Sverige uppstod ur en gruppering seriesamlare i en tid som lyfte fram amerikans kultur (pop-konst och camp-fenomenet Batman) vilket satte fokus på de massproducerade amerikanska serierna. Återigen fördel TYK!
Vi kände helt enkelt inte till Töpffer, skulle ett möjligt försvar kunna formuleras. Hans böcker var alltför obskyra, omöjliga att få tag på eller ens känna till. Inget fanns skrivet om honom, han var bortglömd, till skillnad från TYK.

Därför blir förvirringen än större när det visar sig att denna kunskap visst fanns på engelska så tidigt som 1960 och i svensk översättning redan 1972 , förmedlad av världens då mest kände konsthistoriker; E. H. Gombrich i boken Konst och Illusion. Ja, jag säger det en gång till: Världens då mest kände konsthistoriker! 

Konst och Illusion är en bok som fortfarande finns på många litteraturlistor på våra universitet. Alla som någon gång studerat konsthistoria vet vem Gombrich är (vågar jag påstå).

Ur Konst och Illusion, notera årtalet.

Äras den som äras bör
I det tiondel kapitlet ”Karikatyr och experiment” presenterar Gombrich i stort sett allt det jag tidigare skrivit om i mina inlägg. De centrala idéer från Essai de Physiognomonie. Betydelsen av den personliga faktorn; Töpffers kunskap både som författare och konstnär i kombination med hans sviktande syn. Den nya tekniken (litofgrafin) vilket ledde fram till att han kunde få sin ”lätta anspråkslösa linje billigt reproducerad.” (Gombrich s. 315).
Hans upptäckt, att man kunde ”utveckla ett bildspråk utan hänsyn till naturen, utan att lära sig teckna efter modell”. Bruket av förkortningar (elliptiska uttryck), där betraktaren tillför det som utelämnats. (ibid s. 316). Kännedom om fysionomi, vilket vi idag väl närmast kallar character design och det Gombrich kallar Töpffers lag, som går ut på att då vi betraktar något vi uppfattar som ett ansikte (vad som helst – en stenformation, ett moln, ett väggurtag), inte bara uppfattar mänskliga drag utan även ger dessa ”en bestämd karaktär och ett bestämt uttryck, det utrustas med liv, med en närvaro.” (ibid s. 319). “The illusion of life” som Disney kallade det många år senare. Gombrich tvekar inte att här ge Töppfer äran av att ha ”uppfunnit och givit spridning åt bildberättelsen, serierna.” (ibid s.315). Vilket alltså var känt för den engelskspråkiga världen i början på 60-talet och i Sverige ca tio år senare. Att denna kunskap inte fått mer allmän spridning i Sverige är inte mindre än ett mysterium.
Vad beror det på? Mer om det i nästa inlägg. Whaaam! Booom! Krasch! Kampen om Comics

Tidigare inlägg:

Problemet med The Yellow Kid

Utan litografin inga serier

Litteratur:
Gombrich, E. H. (1968). Konst och illusion: en studie i bildframställningens psykologi. 3. uppl. Stockholm: Rabén & Sjögren (Det är den tredje upplagan från 1968 som översatts till svenska 1972, första upplagan kom ut 1960 på Phaidon  Press, London).

Lacassin, Francis i Miller, Ann & Beaty, Bart (red.) (2014). The French comics theory reader. Leuven: Leuven University Press

{ 0 comments }

Berättelsen om Monsieur Jabots välformade ben

Monsieur Jabot

Av Töpffer (Histoire de monsieur Jabot) [Public domain], via Wikimedia Commons

På det franska nationalbibliotekets web;  Bibliotheque National de France – Gallica, går det att läsa alla Rodolphe Töpffers serier, avfotograferad i faksimil. Kunskaper i franska, lite tålamod och förmåga att läsa en visserligen tydlig, men ändock gammaldags skrivstil underlättar, men annars är de roliga att bara titta på. Töpffer tecknar i en snitsig, medvetet slarvig stil och för den som bara läst om hans serier känns det som att plötsligt få lov att dricka klart och friskt vatten, direkt från källan.

Serierna är också mycket intressanta att studera utifrån ett skaparperspektiv eftersom de är framställda i autografi och därmed är Töpffers egna oretuscherade och obearbetade teckningar. Se t ex hans lek med rutramarna och trots att serierna snart är 200 år gamla är de förvånansvärt tillgängliga. De har något av undergroundseriernas handgjorda charm över sig och skulle, med bara någon liten modernisering passa väl in i samtida serieantologier.

En sak som förvånar är längden.  Serien om M. Jabot är 52 sidor lång. Den tar en stund att läsa och fick i alla fall mig att fundera på åtgången av litografistenar.

Två tidiga Töpffer-serier
”Histoire de M. Jabot” (från 1831, publicerad 1833) var den första Töpffer lät trycka upp. Den handlar om M. Jabot, som är en uppkomling, sugen på att göra avancemang in i aristokratin. Hans största förtjänst är hans synnerligen välformade ben och bryskt oförvägna sätt. Utan att tveka ger han sig in i societetslivet och lyckas tack vare sin oförmåga och klumpighet ställa till ett pärlband av katastrofer. Karaktären är i Molieres efterföljd och påminner inte så lite om Chaplins luffare i de tidiga stumfilmerna, eller Mr. Bean för den delen. Ett återkommande och faktiskt mycket roligt gag är att varje gång M. Jabot ställt till det för sig, så intar han en pose, där han s a s samlar sig inför nästa bravad. Utseendet är allt! Tydligen var detta ett skämt Goethe upskattade särskilt mycket.

Men M. Jabot har också tur. Han drar på sig inte mindre än fem dueller på en bjudning att göras upp under morgondagen kl 9,10, 11, 12 och 1. Givetvis låter han motståndaren skjuta första skottet (denne missar såklart) och avfyrar sedan sin pistol upp i luften, vilket återställer hedern hos båda kontrahenter och får M. Jabot att framstå som en verklig gentleman, som genast bjuds på champagnefrukost. Efter ytterligare förvecklingar och missförstånd lyckas M. Jabot (omedvetet) få en förmögen änka, Markisinnan Caroline Thérèse de Franchipane att bli hopplöst förälskad i honom och serien slutar med att han gifter in sig i det stånd han hela tiden strävat efter.

“Les amours de Mr Vieux Bois”, Töpffers första serie (skapad 1827, utgiven 1837) är betydligt längre, hela 92 sidor och här tar han ut svängarna rejält och åt alla håll. Den handlar om M. Vieux Bois, som råkar få syn på sin själs älskade och blir så till den grad passionerad att inget kan stoppa kärleken. Inte ens han själv. Försöken att avleda den med hjälp av kultur (musik och författande) misslyckas. Återstår då bara självmordet, som givetvis (lyckligtvis) också misslyckas och bara resulterar i ett behov av att byta skjorta (också ett återkommande gag genom hela serien). Den därpå följande jakten efter den älskade är bitvis fantastisk/surrealistisk med människor och djur som ömsom går upp enormt i vikt, ömsom magrar till benrangel, slagsmål och dueller med rivaler och munkar, flykt i kvinnokläder, en droska som flyter iväg och fylls med fisk, munkar nedgrävda till huvudet, en hel familj på väg att svälta ihjäl på ett tak. Det är full fart från början till slut med andra ord (och jag undrar om inte Buñel möjligen läste Töpffer som liten).

Det som imponerar mest är att Töpffer redan här är så på det klara med serieberättandet och till och med slår fast vissa elementa, som annars brukar vara lätta att ta miste på, som t ex läsriktningen; när M. Vieux Bois kör tillbaka med häst och vagn, gör han det mot läsriktningen, ett annat exempel är användandet av kors-klippning mellan två olika, men samtidigt pågående händelser; rivalen som håller på att dränkas av ett vattenhjul kontrasteras om och om igen mot lyckan M. Vieux Bois upplever med sin själs älskade i ett idylliskt herdelandskap. Det är faktiskt rätt så häpnadsväckande. Och kanske än mer häpnadsväckande att kunskapen om Töpffers och hans serier fortfarande är så dålig, trots att det snart är 60 år sedan världens mest kände konstprofessor lyfte fram honom ur glömskan. Mer om det i nästa inlägg. Mysteriet Gombrich

Läs föregående inlägg om seriernas ursprung:
Problemet med The Yellow Kid
Utan litografin inga serier
En aktad borgare i Genève

Intressant sida som listar Töpffers serier med länkar:
http://www.topfferiana.fr/2013/02/tout-topffer-ou-presque-en-numerique/

{ 0 comments }

En aktad borgare i Genève

Jabot 1860 p 27

By Töpffer (Histoire de monsieur Jabot édition de 1860) [Public domain], via Wikimedia Commons

Rodolphe Töpffer, son till konstnären  Wolfgang-Adam Töpffer, hade ursprungligen tänkt gå i sin fars fotspår, men tvangs ge upp den ambitionen på grund av en ögonsjukdom. 21 år gammal beslutade han sig istället att ägna sig åt litteratur och skrev därefter en dramatik, noveller, romaner och kritiska essäer, samtidigt som han livnärde sig som lärare på en privatskola. Han gifte in sig i den Genèveoisiska societeten,  ägnade sig även åt politik och blev 1832  kallad till professor i retorik och litteratur vid akademin i Genève. Särskilt uppskattad blev han bland släkt, vänner och elever för sina tecknade reseberättelser ”Voyages” från de årliga skolresorna i alperna.  1827 utvecklade han sitt berättande i text och bild och skapade sin första helt igenom tecknade berättelse”Les Amours de monsieur Vieux Bois”. Under åren som följde framställde han flera liknande som t ex  ”Docteur Festus”, ”Histoire de monsieur Cryptogame” och ”Histoire de monsieur Jabot”.

Frédéric Soret (en av Töpffers skolkamrater) arbetade vid den tiden åt den store tyska poeten Goethe. Soret visade några av Töpffers berättelser för honom och Goehte, som vanligen avskydde karikatyrteckningar, blev synnerligen upplivad. Töpffer bestämde sig då, med viss tvekan –  han var trots allt en uppburen och respekterad borgare –  för att trycka och ge ut sina berättelser. Han tecknade om dem på papper preparerade för autografiskt tryck och lät trycka dem i upplagor om ca 500 exemplar.

Töpffers berättelser blev snabbt populära och nådde en för tiden stor och internationell publik i Schweiz, Frankrike, Tyskland, England, Sverige, Danmark och Norge. Dessutom publicerades ett antal piratutgåvor i Paris och London, vilket föranledde honom att snabbt ge ut officiella utgåvor i båda länder. Den engelska versionen av Mr. Vieux bois ”The Adventures of Mr. Obadiah Oldbuck” letade sig över Atlanten och publicerades där (utan Töpffers kännedom) i bokform, ca 1840 och 1842 även som bilaga i en amerikansk dagstidning. Bilagan kan därmed räknas som världens första serietidning.

En medveten och intellektuell pionjär
Töpffer kallade sin innovation för ”littérature en estampes” ungefär grafik-litteratur och i ”Essai de Physiognomonie”,  som gavs ut 1845 – två år före hans död (endast 47 år gammal), reflekterar han över flera av de fenomen som sedan kommit att utgöra seriekonstens teoretiska grund; som t ex samverkan mellan text och bild, fördelen med att skapa enkla karaktärer sammansatta av lätt identifierbara tecken, bruket av den enkla linjeteckningen framför överlastad realism och läsarens förmåga att själv tolka in betydelse i bilderna, något Gombrich långt senare kallar Töpffers lag, enligt vilken det inte går att teckna ett ansikte utan att samtidigt ge det en karaktär. Vidare propagerar han för berättelsernas effektivitet och autografins fördelar framför mer omständliga och dyra trycktekniker. Användandet av autografin gav Töpffers berättelser en flyhänt fräschör jämfört med samtida bilder framställda i kopparstick och träsnitt. Töpffer menade dessutom att alla kunde framställa ”literatures en estampes” med hjälp av hans metod och en smula envishet.  ”Essai de Physiognomonie”, på en gång både den första serieteoretiska- och seriepedagogiska skriften, är synnerligen läsvärd. Men för att få en djupare kunskap om Töpffers arbete måste en förstås läsa hans serier. Mer om det i nästa inlägg. Berättelsen om Monsieur Jabots välformade ben

Läs tidigare inlägg här:

Problemet med The Yellow Kid

Utan litografin inga serier

Källor:
Töpffer, Rodolphe (1845) “Essai de physiognomonie” [elektronisk] https://www.gutenberg.ca/ebooks/toeppferr-physiognomonie/toeppferr-physiognomonie-00-h-dir/toeppferr-physiognomonie-00-h.html (hämtad 2018-06-18)
Gombrich, E. H. (1960) “Konst och Illusion”. Stockholm: Rabén & Sjögren
Kunzle, David (1973-). History of the comic strip. Berkeley: University of California Press
Chute, Hillary L. (2016). Disaster drawn: visual witness, comics, and documentary form. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press

 

{ 0 comments }

Utan litografin inga serier

 

Litografiska verktyg, från utställningen “En värld av bilder – Litografin i Sverige 200 år” på UB i Lund.

1796 snubblade Alois Senefelder över litografitekniken när han såg hur text skriven med fetkrita på ett papper, fastnade på kalksten.  Först tänkte Senefelder att han med hjälp av syra kunde fräta bort stenen runtomkring den isolerande kritan och på så sätt tillverka en slags kliché för högtryck. Efter en tids experimenterande kom han dock fram till en ännu bättre och mycket enklare teknik som utgick från att fett stöter bort vatten. Genom att först blöta ner stenen med vatten och sedan rulla en färgvals med oljebaserad tryckfärg över stenen, fick han ett perfekt infärgning av det skrivna. Stenen kunde därefter placeras i en tryckpress och framställa ett stort antal kopior.

Senefelder var  skådespelare, dramatiker, sångare, musiker och kompositör och anledningen att han alls intresserade sig för tryckteknik, var för att han var på jakt efter ett enkelt och billigt sätt att trycka sina pjäser. Detta var vid denna tid både omständligt och dyrt, krävde expertkunskap och kunde enbart göras med hjälp av typer, träsnitt eller olika former av koppargravyr. Särskilt svårt var det att trycka noter, vilket snart kom att bli ett av litografins första genombrott. Litografin kom snabbt på modet bland konstnärer i Europa, bl a Goya och Delacroix. Även karikatyrtecknarna, som Daumier m fl, upptäckte litografin, som nu blev ett effektivt vapen i den politiska kampen.

Konstnärerna tecknade direkt på stenen, vilket förutsatte att all text skrevs spegelvänt. Snart utvecklades en ny litografisk tryckteknik, som tillät tecknaren att arbeta rättvänt, genom att teckna och skriva med stålstift och litografitusch eller krita på särskilt preparerade papper, vilka sedan överfördes till stenen. Tekniken fick namnet autografi eftersom den användes i marknadsföringen av litografin genom låta kända personer ( t ex Napoleon) skriva sin namnteckning, som sedan kunde trycktas och delas ut. En som snart insåg autografins möjligheter var schweizaren Rodolphe Töpffer. Han var född 1799 i Genève och kallas allmänt för ”seriernas fader”.  Men mer om det i nästa inlägg: En aktad borgare i Genève

Läs föregående inlägg kring seriernas ursprung: Problemet med The Yellow Kid

Källor:
Persson, Ove (red.) (1956). Grafisk uppslagsbok. 2., rev. uppl. Stockholm: Sv.litteratur (distr.)
Schantz, Philip von, Sellgrad, Rolf & Sydhoff, Beate (1971). Litografi. Stockholm: FIB:s konstklubb
Jungmarker, Gunnar (red.) (1958). Om litografi: en festskrift : Julius Olséns litografiska anstalt 1918-1958. Stockholm: [Nationalmuseum] [distributör]

 

{ 0 comments }

Problemet med The Yellow Kid

Outcaults The Yellow Kid från 1896

Det råder förvirring kring seriernas ursprung, mycket beroende på missuppfattningar och möjligen också en vilja att ( i onödan) ge serierna en ädlare stamtavla. Låt oss till en början avfärda all populär seriehistorik som tar sin utgångspunkt i grottmålningar, egyptiska gravmålningar, romerska kolonner, medeltida illuminerade handskrifter, kyrkomålningar etc. Dessa har inget med serier att göra och har heller inte haft något inflytande på seriemediets uppkomst eller utveckling.

En annan orsak till förvirringen beror på missuppfattningen att den första serien var Richard F. Outcaults The Yellow Kid. En tes som lanserades av Coulton Waugh i The Comics 1947 och som fortfarande dyker upp, trots att flera av Waughs kriterier avfärdats sen länge, som t ex att en serie måste ha texten inne i rutan (adjö Prins Valiant och Tom Puss), en återkommande figur eller vara publicerad i dagspress.

Att definiera en konstart är svårt. Så fort kriterier ställs upp, kommer någon och bryter mot dem och kommer ibland dessutom undan med det. Inte ens det mest sakrosankta, att det måste vara minst två sidoställda rutor (juxtaposed images) verkar längre vara självklart. Enrutingar av Gary Larson och Nina Hemmingsson uppfattas av många som serier. Och ja, TYK var från början också en enruting och därmed, enligt dagens synsätt faktiskt en serie redan då den började publiceras i januari 1896. Men först var den inte. Inte ens i Amerika.

Så vad är egentligen en serie? Går det ens att definiera? Ja, jag vill mena det. Slut ögonen och ställ frågan. Jag förmodar att du inte ser målningar från Altamira eller Härkeberga kyrka framför dig. Serierna uppstod inte i en grotta, en medeltida vävstuga eller i industrialismens bullrande rotationspressar. De uppstod till följd av en teknisk innovation. Men mer om det i nästa inlägg: Utan litografin inga serier

/Gunnar Krantz

Källor:
Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi
Gahrton, Måns (red.) (1993). Comics: den nya stora serieboken. Tidernas största humorserier. Stockholm: Carlsen Comics
Hegerfors, Sture & Åberg, Lasse (1996). Comics: serierna 100 år. Stockholm: Semic press

{ 0 comments }

Därför tillhör framtiden serierna. Del 2.

Urmänniskan och Urhunden på Operakällaren av Oskar Andersson, signaturen O.A. Innan säkerhetsrakhyveln. Ursprungligen publicerad i Söndags Nisse.

Det sägs att det var säkerhetsrakhyveln som tog knäcken på den svenska skämtpressen för sisådär 100 år sedan. Med K. C. Gillettes patenterade rakblad kunde herrarna själv ombesörja sin dagliga rakning och slapp väntetiden på rakstuga, men därmed också den stunds förströelse som bestod i att bläddra i högen med den tidens omåttlig populära skämttidningar som t ex Söndags Nisse, Strix och Kasper.

Kanske är dagspresserierna i samma utsatta läge idag. Vår väntan i köer, på bussar och tåg fördrivs inte längre med hjälp av papperstidningar (inte ens gratistidningar i större utsträckning). Istället sitter vi och stirrar in i våra telefoner, i jakt på något spännande, roligt eller engagerande, vare sig det är korta filmsnuttar på Youtube, kvadratiska foton på Instagram eller uppdateringar på facebook.

Bildskärmen och de behändiga distributionsformat sociala medier ger, borde ju vara idealiskt för allehanda skämt, serier och satirteckningar, kan en tycka.  Ändå märker jag mycket litet av den sorten i mina flöden.  Där är mest selfies, semesterbilder, vackra solnedgångar, maträtter och gulliga kattungar. Lite som forna tiders vykort. Och hur kul är det egentligen att bläddra igenom en hög gamla alper, sandstränder och Eiffeltorn.

Nu finns ju papperstidningarna även på nätet kanske någon invänder. Det stämmer. Men läsningen av en tidning på webben skiljer sig betydligt från pappers-ditot. Det blir oftast fokus på fakta, sällan på underhållning. Mycket ofta på enstaka artiklar, länkade via facebook. Det vi kallar “klick-bete”.

Som betalande prenumerant går det ju förstås att läsa dagstidningen i form av  e-tidning. Men hittills har jag sällan funnit någon anledning att göra det och vid de få tillfällena har jag aldrig tagit del av serierna, vilket jag alltid gör när jag läser pappersversionen.

Att läsa serier i dagspressen på nätet innebär även en svår kamp för att ens nå fram till dem.  En måste själv leta, scrolla, klicka och förstora. Inte heller leder länken alltid vidare till en serie. Ibland är det bara annonser, som Rocky i DN just nu, där det endast finns en annons för ett bensinbolag.

Dagsstrippen som medium är helt enkelt inte lämpad för telefonläsning. Kanske är den en anomali i dagens medielandskap. En medieform på väg att försvinna, precis som skämtpressen för hundra år sedan.

Eller inte.

Vi vill bli underhållna. Telefonen ger oss oändliga möjligheter till underhållning. Det viktiga är dock att den uppfyller krav vi numera ställer; som att den ska vara snabbscrollad med sekundsnabb avkodning (subtiliteter går fett bort!) och vara anpassad efter just vår speciella smak och humor (vilket vi antingen aktivt styr över själva genom att följa det vi gillar, eller passivt anpassar oss efter genom att acceptera logaritmens makt).   Allt talar alltså för en än bättre marknad för tecknade – eller på annat sätt framställda skämtbilder. Egentligen en återgång till den klassiska skämtteckningen från rakstugans tidevarv.

Och med tanke på att rakstugan nu kommit tillbaka i hip version, kanske det inte heller är helt omöjligt med en revival för Söndags Nisse och Strix.
/Gunnar Krantz

{ 0 comments }

Därför tillhör framtiden serierna. Del 1.

Strips & Stories. En exklusiv seriebutik i Hamburg.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare.

 

Den tryckta litteraturen spås snart att betraktas som en parentes i historien, med början i  boktryckarkonsten och slut i o m e-boken och de strömmande ljudböckerna. När vi alla går runt med världens samlade bibliotek i fickan, varför då samla på sig dem i fysisk form? De tar plats, kostar pengar o s v.

Här kan utvecklingen förväntas följa samma mönster som cd-skivan och dvd:n. Varför ha musiken eller filmen på en bit plast som tar plats, kan gå sönder och är miljöförstörande o s v,  när den samtidigt finns så lättillgänglig på din närmsta skärm.

E-böcker och strömmande ljudböcker står idag för drygt 13 % av bokbranschens omsättning i Sverige enligt konsultföretaget Pwc och den förväntas öka med det dubbla inom de närmsta fem åren . (SvD den 21 juni 2018)

Samtidigt passar inte all litteratur för högläsning, särskilt inte den som innehåller illustrationer och allra minst serierna. Medan musik, berättande, foto och rörliga bilder utmärkt låter sig förmedlas via bildskärm eller högtalare, möter serierna på betydande svårigheter. Läsupplevelsen när det handlar om längre berättelser är i de allra flesta fall sämre på bildskärmen än i tryckt form, (stripformatet passar däremot alldeles utmärkt för bildskärmen). Till skillnad från filmen, som konsumeras passivt, behöver serien läsas aktivt, dels då vi simultant läser ruta för ruta och samtidigt scannar av helheten – uppslaget, dels genom bläddring, då vi vänder sida, bläddrar fram och tillbaka, gör nedslag och själv styr vår läsning.

En annan aspekt är återgivningen, som i det tryckta formatet är avhängigt av den konstnärliga framställningstekniken, papperskvalitén, tryckteknik och format, vilket sammantaget också bidrar till att skapa betydelse. (Detta gäller i o f s även den tryckta boken, där typografi, format, form och papper styr läsarens förståelse av det som framställs – och denna typ av exklusivitet kommer förmodligen att överleva, liksom vinylskivan gjort, men knappast vara av större betydelse).  Serier skapade för hand på papper återges bäst om de också trycks på papper.

Det materiella och taktila har betydelse för läsningen och förståelsen, men även för värdet. Serietidningen/serieboken  är också ett objekt, ett föremål förknippat med ett värde, som gör den värd att  samla på och ibland betala stora summor för att få äga. Digital tillgång av gamla serietidningar har knappast gjort att dessa minskat i värde, snarare tvärtom. Inte heller har målningarna på Louvren bytts ut mot bildskärmar.

Det taktila har betydelse för oss människor. När allt mer av vår arbetstid och fritid domineras av olika former av bildskärmar, kommer läsningen av en tryckt serie att uppfattas som en lyx, som en välbehövlig paus från vardagens alla skärmar. Här finns en nisch i medieutbudet, som både är unik och exklusiv, som förlagen bör ta vara på.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare. Därför tillhör framtiden serierna.

/Gunnar Krantz

{ 0 comments }

En workshop om och kring serier som illustrerar, förklarar och ifrågasätter historia, arkeologi, utställningar, museer m. m. med John
Gordon Swogger (GB), arkeologisk illustratör och serieskaparen bakom ”Oswestry heritage comics”.

Comics & Archaeology

Inbjudan:
mötesplats:serier bjuder in till en workshop som fokuserar på skilda sätt att använda serier och illustrationer som form för att kommunicera och reflektera över kulturarv, historia, arkeologi, och museer.

Workshopen riktar sig till dig som är yrkesverksam inom arkeologi, historia, museum, arkiv, utställningsverksamhet m m, samt till yrkesverksamma serieskapare, konstnärer eller andra med intresse av gestaltad historia. Workshopen arrangeras av docent Jakob Dittmar, K3,  Malmö universitet och genomförs som ett led i projektet mötesplats:serier*

Innehåll:
Workshopen inleds med en introduktion till John Gordon Swoggers arbete som arkeologisk illustratör och serieskapare av bl a “Oswestry Heritage Comics” – en serie om lokalhistoria och kulturarv som producerats med stöd av EU:s regionalfond.  Vi kommer därefter att se två utställningar och reflektera över och experimentera med illustration som redskap för att skapa tillgång till historien. I workshopen ingår även att reflektera över hur berättelser konstrueras i utställningar och på museer.

Utställningar:
Ystads Konsthall: Experiment för utopier
9 juni–19 augusti

Genom samtidskonst undersöks alternativa sätt att se på utopier. Utställningen är initierad och kurerad av Gunnel Pettersson.
Ystads Klostermuseum: Jordens hemligheter – en arkeologisk upptäcktsfärd 26/5 – tillsvidare En interaktiv familjeutställning som vill väcka intresse för arkeologi.

Anmälan:
För att delta i denna tvådagars kostnadsfria workshop, vill vi ha din anmälan per mail senast den 24 maj 2018. OBS! Tillgång till platser är begränsad. Workshopen ges på engelska.

Anmäl dig här: gunnar.krantz@mau.se

Anmälan är bindande.

*mötesplats:serier vill skapa ett sammanhang i Skåne, som gör det möjligt för serieskapare, serieforskare och andra som vill utveckla och förstå seriekonsten att få tillgång till bättre resurser, större nätverk och fler möjligheter. Projektet har sin hemvist på Institutionen för Konst, kultur och kommunikation, K3 och drivs med stöd av Fakulteten för Kultur och Samhälle, Malmö Universitet och Region Skåne.

{ 0 comments }

Vi har en plan!


2011 startade den första seriekursen på Malmö högskola. Sedan dess har mycket hänt . En kurs har blivit tre, vi har utbyte med två ledande serieutbildningar i Europa, serieforskningen ökar och sedan november 2017 pågår även samverkansprojektet mötesplats:serier. Serierna har blivit en viktig del av landets yngsta universitet och därmed fått en relevans – ett värde – som kanske inte tidigare varit lika tydligt.

Samtidigt är serieforskningen på stark frammarsch runtom i världen. Som serieskapare kanske en inte tänker att det är den akademiska karriären  som ligger närmast till hands. Samtidigt är den särskilda kunskap vi utövande serieskapare har viktig i forskningen. Det är det vi arbetar med på K3 – att förena teori och praktik, att lära genom att göra och vice versa.
Mycket har hänt sedan 2011 och ännu mycket mer kommer att hända inom en snar framtid.

Det vi gör nu är att bygga upp ett nytt sammanhang som inte tidigare existerat på det svenska seriefältet. För dig som är intresserad av att ta reda på mer  är ett första steg att gå en fristående kurs.

Här är en lista på kurser som kan vara av intresse för dig som är seriekapare:
Serieteckning och visuellt berättande – seriernas teori och praktik.
Digital Comics – digitala serier, distansutbildning på engelska.
Character design, ges också på engelska.
Narration across media/Storytelling, en mer teoretisk kurs kring berättande i olika format. Ges på engelska.
Visual communication in contemporary media. En kurs som undersöker  bildflödet i samtida medier.
Utställningsdesign, halvfart, ges på e m/kväll.
Visuell kommunikation, Kandidatprogram med möjlighet till specialisering i illustration/berättande bild.
Grafisk design, kandidatprogram.

Ansökningstiden går ut den 16 april.

Ansök här: www.mau.se

 

 

 

 

 

 

{ 0 comments }