≡ Menu

Sökes: Serieskapare till mötesplats:serier

Hur skapar vi förutsättningar för att behålla, utmana och utveckla framstående serieskapare i regionen?  Hur skapar vi större möjligheter för samverkan och utbyte mellan seriefältet och andra aktörer? Och hur kopplar vi på bästa sätt regionens seriekultur till den stadigt växande serieforskningen och den internationella scenen.

Möjliga svar på några av dessa frågor hoppas vi kunna få genom att som första Högskola i landet utlysa anställningar för serietecknare – att utifrån sin specifika kompetens bidra till den tvärvetenskapliga miljön på K3.

FAQ

– Vad ingår i arbetsuppgifterna?

Tjänsterna är på deltid 30% och under tre månader. Tanken är att de serieskapare vi anställer förutom sitt eget självständiga arbete, ska delta i på gemensamma institutionsövergripande möten, seminarier, forskargruppsmöten m m.

–Vad finns det för resurser?

Vi kommer att erbjuda arbetsplatser i Niagara och Orkanen, samt fullt utrustade bildverkstäder med bl a A3 scanner, skrivare (även storformat), Cintiq, tillgång till datorer (PC och Mac) med Adobe CS, m fl program. Men viktigast av allt är de resurser vi har i form av forskande och undervisande personal. Bland K3s dryga 80 medarbetare finns ett stort intresse för seriemediet och dess möjligheter. Vi förväntar oss därför spännande möten på tvärs över disciplingränserna.

–Vad förväntas mer av mig?

Vi förväntar oss att du:

  • Är yrkesverksam serieskapare.
  • Är drivande, tar egna initiativ och har ett väl förankrat nätverk på både den nationella och den regionala seriescenen.
  • Har god kännedom om det samtida seriefältet, såväl nationellt som internationellt.
  • Har förmåga att arbeta självständigt.

Vi förväntar oss också ett motivationsbrev där det framgår varför du ser dig som lämplig för denna anställning, med exempel på tidigare genomförda samverkansprojekt, för uppdraget relevanta anställningar och presentation av nuvarande verksamhet.

Ansökan gör du här: Serietecknare/Assistent

Har du fler frågor, maila gunnar.krantz@mah.se

mötesplats:serier drivs av Institutionen för Konst, Kultur och Kommunikation, K3, med stör av Region Skåne och Faktulteten för Kultur och Samhälle – Malmö Högskola.

{ 0 comments }

mötesplats:serier uppdatering

 


HÄNT SEDAN SIST OCH KOMMANDE AKTIVITETER:

mötesplats:serier hade kickoff den 26 oktober på Malmö Högskolas nya innovationsmiljö – Storm. Uppslutningen var god och i stort sett alla regionala aktörer på seriefältet fanns representerade. Efter intensivt visionsarbete intogs lunch på Restaurang Vindstilla. Resultatet från kickoffen håller som bäst på att sammanställas och kommer att ligga till grund för kommande workshops och programpunkter.

Saskia Gullsstrand som driver serieskaparplattformen Underlandet är sedan 1 november anställd som projektassistent på mötesplats:serier. Saskia kommer att ansvara för koordinering och genomförande av några av de planerade aktiviteterna inom projektet.

En workshop för seriestuderande i regionen kommer att ske i samverkan med Tusen Seriers nya fanzineverkstad, som just nu håller på att etableras nära MittMöllan i Malmö. Målet med workshopen är att utforska gamla och nya tryckeri- och bokbindningstekniker och skapa fanzines för presentation på en planerad serieutställning på Grafiska Museet i Helsingborg till våren. Denna workshop återkommer senare med särskilt inbjudna yrkesverksamma serieskapare. I samband med den planeras även ett möte kring seriearkiv och seriesamlingar.

Vi anställer!
Under november kommer vi även att anställa serieskapare i ett unikt försök att skapa samverkan med den aktuella forskningen. Det vi söker är serieskapare med egna visioner, som är intresserade av befinna sig i den tvärvetenskapliga miljö K3 erbjuder, att ta del av den forskning som pågår och bidra med sin kompetens. Anställningen är på deltid (20%) och sträcker sig över tre månader.  Annons med arbetsbeskrivning och ansökansförfarande kommer inom kort att publiceras på mah.se.

KALENDARIUM:
Kommande event på mötesplats:serier 2017:

Torsdag 30/11. KL 13.00-17.00 Lokal: Niagara B0E15. Symposium med aktuella svenska serieforskare.

Torsdag 14/12. Workshop på Hybridens fanzineverkstad på Mittmöllan, för seriestuderande. Gamla och nya tryck- och bokbindningstekniker.

Onsdag 20/12 Kl 10.15-12.00. Lokal: K3 Studio i NIC0541. Föreläsning med Professor Bernard Perron från University of Montreal. Perron forskar bl a om skräck i dataspel, film och serier.

 

UNDER PLANERING 2018:

Två separata workshops. Mer info om dessa kommer senare.

Studieresa till Hamburg med besök på bl a HAW – Hochschule des angewandte wissenchaft och deras utbildningar i serieteckning och illustration. Även här kommer info senare.

 

KONTAKT:

Missade du kickoffen och vill bli en del av mötesplatsen – skicka ett mail till gunnar.krantz@mah.se

mötesplats:serier drivs av Institutionen för Konst, Kultur och Kommunikation, K3, med stör av Region Skåne och Faktulteten för Kultur och Samhälle – Malmö Högskola.

{ 0 comments }

mötesplats:serier

Ända sedan slutet av 60-talet har det bland serievänner talats om serieforskning och ställts krav på mer pengar till seriekulturen. Trots det har mycket litet hänt och där det verkligen skett något, har det ofta varit tack vare eldsjälar, småförläggare, initiativ från folkhögskolor och enskilda forskare. Men dessa mycket små resurser har gett god utväxling i något som ibland till och med kallas det Svenska Serieundret, vilket lett till att Sverige idag har en rik och mångfacetterad seriekultur. Mycket av denna utveckling har utgått från Seriestaden Malmö och sedan de första seriekurserna startade på K3 (2011) har ett allt större intresse riktats mot serierna även på Malmö Högskola. Detta  har resulterat i en levande akademisk miljö bestående av forskare, serieskapare och studenter och har i sin tur skapat attraktiva utbildningar, möjliggjort för en tät koppling mellan utbildning och serieforskningen, samt bidragit till internationalisering i o m  utbyte med några av Europas ledande serieutbildningar.

I regionen finns både en stark konstnärlig- och en akademisk miljö kring serierna. Det som saknas är en tydlig koppling mellan dessa och en strategi för att samla dem till ett slagkraftigt sammanhang.

Den 1 januari 2018 blir Malmö högskola universitet. I målbilden för universitetet ingår utbildning och forskning av hög kvalitet som sker i samverkan med omgivande samhället. Detta ska bl a uppnås genom strategiska satsningar på forskarnätverk, fokusområden och nya forskningsprogram. På K3 ingår serierna i denna strategi och här finns goda förutsättningar för att påbörja arbetet med att skapa den ovan efterlysta samverkan med målet att skapa en mötesplats för serierna med fokus på samverkan mellan olika aktörer; serieskapare, forskare, utbildningsanordnare, entreprenörer m m för ett ökat gränsöverskridande utbyte – regionalt, nationellt och internationellt.  

mötesplats:serier ska:

  • Skapa förutsättningar för att utmana och utveckla framstående serieskapare och serieforskare i regionen att aktivt bidra till fältets utveckling.
  • Skapa större möjligheter för samverkan och genom utbyte mellan seriefältet och andra aktörer/branscher.
  • Koppla regionens seriekultur till en internationell kontext.

mötesplats:serier vill skapa ett sammanhang i Skåne, som gör det möjligt för serieskapare, serieforskare och andra som på ett eller annat sätt vill utveckla och förstå seriekonsten att få tillgång till bättre resurser, större nätverk och fler möjligheter. Projektet har sin hemvist på Institutionen för Konst, kultur och kommunikation,K3 och drivs med stöd av Region Skåne.

mötesplats:serier söker projektassistent

Läs mer här: Projektassistent till mötesplats:serier

mötesplats:serier drivs av Institutionen för Konst, Kultur och Kommunikation, K3, med stör av Region Skåne och Faktulteten för Kultur och Samhälle – Malmö Högskola.

{ 0 comments }

Nya sätt att skapa serier på.

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja arbeta med serier på ett nytt sätt. Eftersom jag hade flera bra och starka idéer, men mycket lite tid att omskapa dem till serier, kom jag till den slutsatsen att jag måste finna en metod att arbeta fortare. Den första serien jag gjorde på detta sätt; Sjöcronas gata, fanns redan i form av ett färdigt bildmanus. Det enda som saknades var det sista steget – själva seriesidorna. Normalt sett skulle en serie av denna omfattning, ca 100 sidor, ta ett par månader att göra. Nu gjorde jag den istället på ett par veckor.

Resultatet överraskade mig. För trots att jag bestämt att teckna allt mycket hastigt och inte ändra på något i efterhand – d v s acceptera alla teckningar så som de blev, upplevde jag serien som väl sammanhållen, läsbar och på något sätt ”färdig”, mycket beroende på färgläggningen som gjordes med the och som skapade både ljus och rum i bilderna.

Ett historiskt storverk
Utifrån erfarenheterna med Sjöcronas gata, gick jag sedan vidare till Kooperatören – en mer komplex och krävande berättelse, som dessutom utspelade sig under fyra decennier, från 20-talet till 50-talet, med allt detta innebar av research och krav på historiskt korrekta återgivelser av människor och miljöer. Kooperatören blev totalt sett 230 sidor lång inklusive  källförteckning och omslag. Upplevelsen av resultatet var att denna serie var än mer ”färdig” än den första och på många sätt mer levande och troärdig än de första försök jag gjorde med ett mer traditionellt och tidskrävande arbetssätt. De hastigt tecknade människorna och miljöerna gav ett mer livligt och trovärdigt intryck än de konstruerade och upplinjerade.

Andras berättelser
Mitt nästa projekt, som påbörjades i stort sett direkt efter Kooperatören var bearbetningen av min fars liftardagböcker från tidigt 50-tal. Här intresserade jag mig för att gestalta liftarturen genom Europa, mycket som ett sätt att förstå vad en sådan gick ut på, vad som hände och vilket sammanhang dessa unga människor rörde sig i. För denna serie krävdes ett nytt slags berättande. I vissa fall hade jag fotografier som förlagor till dagboksanteckningarna, men i andra fall saknades det bildmaterial. Jag bestämde mig då för att använda fotona, så som de var och gestalta övriga händelser  på ett mycket fritt sätt. Jag hittade här en arbetsmetod, som utgick ifrån en mycket skissartad laveringsteknik, vilken producerade knappt skönjbara figurer och miljöer. En teknik som dessutom möjliggjorde ett än snabbare arbetssätt. Serien Cykelfärden som blev en lift -1951 landade på totalt 96 sidor.

Konstnärliga tekniker
Den snabba laveringstekniken, som ändå gav ett visuellt intressant resultat, ledde mig vidare till nästa projekt. Försöket att berätta en helt fiktiv berättelse. Jag baserad den på det stora intresset för skräckfilm och skräckserier jag hade i början av 70-talet, en berättelse jag redan arbetat på, men i skriven form. Denna skulle nu omskapas till en serie, som jag förstod skulle komma att bli mycket lång. Även här visade sig detta nya sätt att arbeta på, vara mycket effektivt och ge ett spännande resultat. Det första jag gjorde var att helt ta bort beskrivande text och bara använda dialog. Då tekniken i sig skapade knappt skönjbara figurer, som i många fall var mycket svåra att skilja från varandra, styrdes berättelsen helt och hållet av vad som sades i dialogen. Till delar påminnande om radioteater, där det trots avsaknad av visuella gestalter, mycket väl går att följa en berättelse, förstå vem som är vem och skapa inre bilder av miljöer och karaktärer. Rent visuellt ligger serien nära den impressionistiska estetiken, där gestalterna antyds, snarare än gestaltas i form av läsbara och distinkta tecken. Serien Ponnyklubben blev med sina 250 sidor den längsta jag gjorde under detta år och tillsammans med Wollmar Yx, uppföljaren på Sjöcronas gata på 91 sidor innebar detta att jag under drygt ett år producerat ca 700 sidor serieberättelser totalt sett (inklusive omslag etc).

Manus
I detta är då inte inräknat själva manusarbetet. Det är min andra stora erfarenhet av detta projekt. Vad gäller manus finns inga genvägar. Manuset till Kooperatören arbetade jag på under två år. Bokförlagan till Ponnyklubben ca ett år. De mer konceptuella Sjöcronas Gata och Wollmar Yx, skrevs under betydligt kortare tid och för Lift-51, hade jag redan ett färdigt manus i form av en dagbok, ur vilken jag gjorde ett urval.

Erfarenheter
Att teckna en serie är att berätta en berättelse. Att kommunicera en räcka skeenden, karaktärer, miljöer och stämningar till mottagaren, som får sig detta till dels genom läsning. För att läsningen ska fungera, behöver en uppsättning kriterier uppfyllas. Texten måste vara läsbar och på ett språk läsaren förstår. Den måste inte nödvändigtvis vara rättstavad eller grammatiskt korrekt. Läsbarheten handlar i första hand om att det måste gå att se och förstå vilka bokstäverna är och vilka ord de bildar. När det kommer till gestaltningen av karaktärer och miljöer, är min slutsats efter detta arbete, att här finns en betydande frihet, som vi i stort sett inte påbörjat utforskningen av mer än mycket marginellt. Mycket beroende på de stora kostnader som ligger i bokproduktion och tryck och en rädsla för hur en konservativ och traditionsbunden seriepublik skulle ta emot denna typ av serier. Tack och lov då, att det nu finns digitala publiceringsmöjligheter, som kortsluter hela denna tidskrävande och kostsamma process, som gör det möjligt att trycka på publiceringsknappen i samma ögonblick som serien är färdig och direkt nå en potentiell masspublik. Intressant nog påminnande om den tid då dagspresserierna utvecklades som allra mest.

Mot en ny sorts serier
Den tryckta boken må visserligen generera en annan sorts ekonomi, både kulturellt och ekonomiskt, men det finns ju inget som hindrar att dessa digitala serier också överförs till fysisk form. Dock finns det nu, vad jag kan se inga förlag, som skulle våga satsa på denna nya typ av serier. Men jag är säker på att de kommer att komma inom en snar framtid. Jag tror tiden är mogen för serier riktade till en ny publik. Jag tror också tiden är mogen för oss serieskapare att mer själviskt börja arbeta med det som verkligen intresserar oss, istället för att snegla på vad publiken möjligen skulle kunna tänkas vilja ha och framförallt, vad förlagen mäktar med att ge ut.

Samtliga serier finns att läsa på : Seriekonst.se

Gunnar Krantz

{ 0 comments }

En så förtalad konstform som serierna borde väl få dess tillskyndare att unisont sluta upp i ett gemensamt försvar, kan en tycka.

Men icke sa Nicke.

Ta pionjären inom serieforskningen – Coulton Waugh –  till exempel. Efter över drygt 300 uppsluppna och entusiastiska sidor i sin banbrytande bok The Comics från 1947, vänder han i sista kapitlet blicken mot serietidningarna och låter sig både förfasas och beklämmas. Det han ser är inget annat än en flod av råa och usla produkter, formligen sprutande ut på marknaden, som lava ur en exploderande vulkan. Med papper är så dåligt att det är som att kalla sandkakor för riktig mat och färgläggning, som måst anpassats efter den höga produktionshastigheten, av nödtvång begränsad till primärfärger och ofta utförd av den högst egensinniga tryckeripersonalen. Och varför i herrans namn alla dessa maskerade figurer?

Fantomen. På omslaget den omaskerade Hopalong Cassidy.

Waughs betydelse som pionjär inom serieforskningen, hans förstahandskunskap av den amerikanska seriebranschen och hans flit i arkiven ska inte förringas, men samtidigt är det också han som är skyldig till den fortsatt allmänt utbredda uppfattningen kring The Yellow Kid, som något slags ”första serie”. Grunden till detta antagande utgår ifrån Waughs märkliga definition av mediet, som framsprunget i symbios med dagstidningarna (Gabilliet 2010: 294) och hans här ovan tydligt demonstrerade motvilja mot serietidningarna. För visst fanns det serier i Amerika innan Outcault gav sig på dem. Dagens serieforskning visar att den amerikanska serien uppstod långt tidigare, bl a i direkt efterföljd av piratutgåvor av Töpffer (ibid.).

Värre än pornogafer
Att inställningen till serietidningarna på 30- och 40-talen var njugg vittnar även Will Eisner om. Blott 21 år gammal startade han sin första seriestudio och betraktades, enligt egen utsaga, med stor skepsis av de mer distingerade dagspresstecknarna; ”comic strip artists viewed comic book artists as the bottom rung of the creative ladder, just below pornographers.” (Andelman 2005:168). Värre än pornografer alltså!

Tarzan, dock ej av Burne Hogarth.

Pop och camp
Motsättningen fick förnyad aktualitet i och med popkonstens genomslag i mitten på 60-talet. Framförallt på grund av Roy Lichtensteins uppförstorade serierutor, mestadels hämtade från romantik-  och krigsserier, men också på grund av fenomenet ”camp”, som sa att om något var dåligt på ett ”bra” sätt så var det faktiskt bra på riktigt – som t ex den medvetet löjliga Batmanfilmen från 1966, som i Sverige marknadsfördes med utropet: ”Detta är CAMP!”.

Att de ”dåliga” serierna tog plats, både i fin- och populärkulturen, var inget den tidens serievänner stillatigande accepterade. En motrörelse, till försvar för de goda serierna mobiliserades, bl a i Frankrike och Italien, med världsberömda kulturpersonligheter som Alain Resnais, Federico Fellini och Umberto Eco i spetsen. Med goda serier menade dessa herrar framförallt de serier de själva läst i sin barndom, d v s översatta amerikanska dagspresserier.

Men även i Sverige hände det saker, framförallt genom Sture Hegerfors, som med en serieutställning på ett litet avant-gardegalleri vid Odenplan, satte igång en kedja av händelser som kom att resultera i både en Serieakademi, ett Seriefrämjande, ett otal serietidskrifter, samt böcker och program i både radio- och tv. Många intressant nog döpta med just de klatschiga onomatopoetiska ord Lichtenstein och Batman just populariserat: Tjong! Splatt! Zzzz…

Ur alla dessa aktiviteter uppstod småningom seriefandom i Sverige. Problemet var bara att denna fandom till stor del bestod av seriesamlare med litet eller obefintligt intresse för de kulturellt sett mer prestigefulla stripserierna.  Serietidningar gick att samla på. De ökade i värde och snart skapades en marknad med snabbt stigande priser, framförallt på gamla Kalle Anka & C:o.

Goda serier
Nu vidtog tappra försök att skilja agnarna från vetet. Hegerfors som blivit känd som serieexpert  använde sin position till att i Expressen (den 8/9 1968, citerad i Thud nr 2 1968) gå till angrepp mot två genrer han ansåg särskilt usla; krigs- och romantikserierna, d v s just de genrer Lichtenstein var särskilt förtjust i.

Seriepressens två format. Tabloid och serietidning. Båda lika svårsålda.

Mer proaktiva försök att sprida kunskap om de goda serierna skedde genom exemplifiering i  Comics – den stora serieboken, som började ges ut 1970 och i den kortlivade Seriepressen (1971-72), som båda förkunnande den seriesyn Waugh företrädde. Men förutsägelsen från första volymen av  Comics, att den skulle komma att bli ett värdefullt samlarobjekt infriades aldrig. Stripserier publicerade i följetongsformat slog varken an på den stora seriepubliken eller samlarfandom, såvida de inte redigerades om till serietidningsformatet, som t ex i Fantomen. Inte heller Hemmets Journals försök att ge ut serier i franskt format i tidningarna Banggg och Champion blev särskilt långlivade.

Champion. Ingen vinnare.

Seriefrämjandets censurgrupp
Någon statlig seriecensur inrättades heller aldrig.  Men det hindrade inte att enskilda initiativ på området genomfördes. Konsum Stockholm aviserade t ex i början av 70-talet att man skulle rensa ut en lång rad serier. Detta fick Seriefrämjandet att rasa. Men inte för att man tog bort dåliga serier, utan för att det gjordes utan tillräcklig kompetens. Experten i ”censurgruppen” kom nämligen från KF-ägda Rabén och Sjögren, d v s från barnboksbranschen. Vad gjorde då Seriefrämjandet för att stoppa detta. Jo, man slöt ett avtal med KF där Seriefrämjandet åtog sig att utföra en kvalitetsgranskning av serietidnings och seriealbummarknaden. Granskningen genomfördes 1976 och gav underlag för KF att på grundval av utlåtande från fem serieexperter och 15 lektörer, kunna rensa i seriehyllorna.  (“Seriemarknaden Kvalitetssynad” 1976)

Här några citat ur undersökningen:

”Omslagen är så dåliga att de är en förolämpning mot publiken. “

“Teckningarna skiftar från halvdana till urusla.”

”I pratbubblorna används ett märkligt uppstyltat språk som man tydligen förväxlat med god svenska.”

”Ideologiskt präglas tidningen av en amerikaniserad människosyn, fyllld av konkurrensanda och penninghets.”

Detta om Kalle Anka, som trots denna allvarliga kritik faktiskt fick fortsätta försäljas bredvid limpor och mjölk på Konsum.

En klar förolämpning mot publiken!

Mer dåliga serier
Men det var inte bara Kalle Anka som fick kritik. Vid en genomgång av serielitteraturen från denna tid, beskrivs de allra flesta serietidningarna som varandes dåliga. Bara ytterst få fick godkänt. Lars Peterson förklarade i boken Seriernas Värld (1974) att roten till det onda uppstod i och med de serieförlag som etablerades i slutet på 40- och början av 50-talen ”… tyvärr ledde till en starkt ökad import av billiga och mestadels dåliga utländska (främst amerikanska) serier.”  Förlagen importerade och odlade undermålig skräpkultur och förkvävde på så sätt de svenska seriernas utveckling. Peterson föreslog Asterix som  ”ett bra alternativ till de amerikanska, ofta fascistoida supermansserierna.”  Lille Rickard och hans katt, Rasmus Nalle, Mumintrollen och Tom Puss till Kalle Anka, som ”Disney Productions stenhårda kommersialism (…)fördärvat” och som alternativ till Fantomen och Tarzan; Vägen till gerillan om frihetsrörelsen MPLA, utgiven på Ordfront. Två inhemska serier som fick godkänt var Felix av Jan Lööf och Mystiska 2:an av Rolf Gohs. (Peterson 1974: 188).

Att de dåliga serierna kom till Sverige genom import syntes klart. Seriefrämjandets ordförande, Magnus Knutsson, pläderade 1976 för tvångsåtgärder mot förlagen, för att få till stånd en mer högkvalitativ svensk produktion. Han ville att det skulle införs en importtull på utländska serier och att inkomsten av denna skulle förvaltas av en myndighet som  “använder denna till olika former av stöd till svenska serier, projektbidrag, stipendier osv.” (Knutsson 1976:3)

Seriefrämjandets strategi
Att Seriefrämjandet, som skulle verka för höjandet av den tecknade seriens status som uttrycksmedel och sprida en större kunskap om dess karaktär och särdrag medverkade till en kvalitetsgranskning, vars slutmål var censur, säger mycket om det kulturklimat som rådde på 70-talet. Men det ger också en bild av den dåtida strategin inom Seriefrämjandet. Att genom att själv vara den främsta kritikern av det egna fältet, ta udden av en generell kritik mot mediet. 1974 bereds Seriefrämjandet möjlighet att agera remissinstans vid införandet av det statliga litteraturstödet, vilket resulterar i att tecknade serier inkluderas som en del av stödet till barn- och ungdomslitteratur. Ett stöd som varit omvittnat betydelsefullt för den svenska seriebranschens utveckling, men märkligt nog mest för serier riktade till vuxna och publicerade i bokform. Några nya serietidningar för barn har stödet inte resulterat i. Knappast några nya serietidningar överhuvudtaget.

Definitivt olämplig läsning!

Dåliga serier för vuxna
För när väl försöken att ge ut nya serietidningar gjordes under 80-talet förnyades också attackerna – och nu handlade det inte längre om att skydda barnen – utan att förhindra vuxna från att läsa serier som alla uppenbart kom från en och samma källa; det lilla förlaget Epix, som kommit från ingenstans och plötsligt skapat ett nytt segment av serietidningsmarknaden: Vuxenserierna.

Detta är nu mer än 30 år sedan, men polariteten mellan ”bra och dåligt” när det handlar om serier reproduceras alltjämt och utifrån samma premisser: Att kommersiella serierna som riktar sig mot en bred allmänhet är dåliga per se och att de bra serierna är de som antingen slår underifrån (David mot Goliat) eller har sina rötter i en annan och (påstått) bättre kulturform (distinktion mellan högkultur och masskultur). Båda dessa retoriska figurerna återkom t ex i rapporteringen om Rabén & Sjögrens nysatsning på barnserier 2014. (Sundquist 2014). En retorik med uppenbara paralleller till 50-talets försök att konkurrera med importserierna i tidningar som Tuff och Tuss och Klumpe Dumpe, med serier tecknade av kända barnboksillustratörer, under redaktionell ledning av de än mer kända barnboksförfattarna Gösta Knutsson och Astrid Lindgren. 

Kalles konkurrenter

Kampen mellan ont och gott
För en bra berättelse krävs en polaritet mellan de vi uppfattar som hjältarna och de som är deras motståndare. Att utmåla en konkurrent från vilken man försöker ta marknadsandelar till fienden, kan på kort sikt säkert vara en bra taktik för att få uppmärksamhet, men som långsiktig strategi för att skapa förståelse för seriemediet är det enligt min mening snarare kontraproduktivt, särskilt som den breda publiken inte verkar bry sig ett dyft. För seriernas del har denna polaritet bidragit till att serietidningen – en i sig fantastisk innovation  – återkommande nedvärderats i relation till boken. Något som mycket möjligt skulle kunna vara en av orsakerna till att serierna i Sverige ännu inte full ut nått respekt som en självständig konstform, värdig de institutioner, det stöd och andra samhälleliga insignier och insatser som vi tar för  självklart när det kommer till de andra konstarterna.

Gunnar Krantz

 

Källor:
Andelman, Bob (2005). Will Eisner: a spirited life. Milwaukie: Mpress

Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010

Hegerfors, Sture (1968) “Giftskåpet”. Thud. Nr 2, vol 2. Seriefrämjandet

Knutsson, Magnus (1968) ”Höj priset på serier!”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 3.

Osignerad (1976) “Seriemarknaden kvalitetsynad”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 4-9.

Peterson, Lars (1974). Seriernas värld.. Stockholm: Gidlund

Sundquist, Alexandra (2014) “Kalle Anka får konkurrens. Expressen. 2014-09-25.

Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi

{ 0 comments }

Sedan jag startade den första seriekursen på Malmö Högskola 2011 har jag åtskilliga gånger fått förklara skillnaden mellan det jag gör nu och det jag tidigare gjorde. Jag har också fått förklara poängen med att gå ytterligare en utbildning för den som redan gått en. Vad är skillnaden. Finns det ens någon.
Jo, det gör det och skillnaden är stor, även om det ytligt sett finns vissa likheter. På Malmö Högskola tecknar vi serier, publicerar fanzine, gör webserier, ställer ut på mässor, gör utställningar och mycket som också görs på andra serieutbildningar runt om i landet. Men vi gör också något annat och det  i relation till allt det jag nyss räknade upp. Vi placerar in praktiken i  en akademisk kontext. Allt vi gör är forskningsanknutet. Det innebär att alla de projekt våra studenter gör, har en koppling till den aktuella serieforskningen. Det innebär också att allt vi gör tillsammans har potentialen att bli framtidens serieforskning.

Det unika i sammanhanget är att detta görs utifrån praktiken, från själva serieskapandet. Vi lär genom att göra. Praktiken omsätts i teorier och vice versa. Serieskapandet gör det möjligt att förstå teorin på ett djupare plan och kommer på sikt högst troligt också att förändra och förnya den. De flesta serieforskare är inte utövande serietecknare, men några är det. På Malmö Högskola arbetar vi för att vi ska bli fler. Det är ju egentligen rätt naturligt, att de ligga närmast själva skapandet också är med och bidrar till att utveckla detta även på ett teoretiskt plan. Så har det länge varit inom andra konstarter. Varför inte för serierna?
Det är alltså därför du ska söka till seriekurserna på Malmö Högskola. De utgör nämligen ingången till framtidens serieforskning. En ingång där vi serieskapare är med och har en självklar roll.

Serieforskningen är på stark frammarsch runt om i världen och de konferenser jag varit på har också haft ett tydligt inslag av serieskapare. Lärare och studenter från internationella utbildningar på  universitetsnivå, mycket liknande våra i Malmö. Men i Sverige är vi än så länge bara i början. På det akademiska planet har man kommit mycket längre i t ex Europa och USA. Där är serieutbildningar på akademisk nivå inte alls något främmande inslag. Tvärtom.

Och med tanke på hur många bra serieskapare vi har i landet just nu, vore det intressant att anta även den akademiska utmaningen. Att se till att Sverige också blir framgångsrikt på detta område och då i kraft av just reflekterande praktiker.  Serieskapare, som också är serieforskare.
Jag tycker det!

SÖK NU!
Ansökningstiden till våra fristående kurser i Serieteckning går ut den 18 april. Det är alltså hög tid att söka. Och för den som verkligen vill anta utmaningen att skaffa sig en kandidatexamen, med möjlighet till fortsatta studier på masternivå (och senare phd-studier), samt utbyte med våra partneruniversitet runt om i världen, finns programmet i Visuell Kommunikation, där både tecknande och berättande står i fokus.
Grunden är lagd. Nästa år blir Malmö Högskola Universitet. Det är ett gyllene läge för den som vill ge sig in i serieforskningens spännande värld.

www.mah.se

 

{ 0 comments }

Tankar om Seriestaden

Seriefrämjandet, Egmont Publishing och Kulturförvaltningen  i Malmö stad har påbörjat ett arbete att samla aktörer inom Seriestaden Malmö för att synliggöra allt som serier som händer inom serier på Seriestaden.se. Den 4 april hölls en workshop på Malmö Stadsarkiv och i samband med den höll jag följande föreläsning.

Seriestaden är ett begrepp jag formulerade inför ett event i en liten lokal i kvarteret intill. I en nystartad verksamhet med det märkliga namnet Inkonst. Under rubriken seriestaden presenterade jag ett par nya serieprojekt, som alla hade det gemensamt att tecknarna var bosatta i Malmö. Jag ville peka på allt spännande som hände på serieområdet i Malmö. Inte bara en att en ny generation tecknare flyttat hit, utan också Malmö Stadsbiblioteks satsning på serier och att etablerade verksamheter som Seriefrämjandet och Egmonts serieutgivning nu också fanns i staden.

Flyern för Seriestaden på Inkonst 1998. Illustration av David Liljemark

Seriekvällen blev en stor framgång och tanken på Malmö som Seriestaden fastnade. Det är snart 20 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och att Malmö är Seriestaden råder det sedan länge inga tvivel om.

I begreppet Seriestaden samlas en lång rad aktiviteter och företeelser på seriekonstens område. Det handlar om pedagogiska satsningar, om förlag, ideella föreningar, nätverk och grupperingar av serieskapare. Serierna är numera en del av den offentligt stödda kulturen på både kommunal och regional nivå och på Malmö Högskola bedrivs sedan några år tillbaka både forskning och undervisning i seriernas praktik och teori. Det som gör sammanhanget Seriestaden unikt är det nära samarbete som etablerats mellan de olika aktörerna och den infrastruktur som efterhand byggts upp.
I Malmö är det möjligt att erhålla en sammanhängande utbildning i serieskapande från kulturskolan, vidare genom gymnasial- och eftergymnasial nivå ända upp till studier på högskolenivå. Den möjligheten finns inte någon annan stans i världen, vad jag vet.

På förlagssidan finns samma dynamiska spännvidd, från Egmont till små alternativa serieförlag. Till det en rik flora av självproducerade alster på gräsrotsnivå. Fanzines och amatörserietidningar, som årligen visas på Seriefest,  I Seriernas värld och på AltCom.
Utbildningarna på Malmö Högskola och Serieskolan i Malmö, har under snart två decennier fått en lång rad serieskapare att flytta till Malmö för att sedan stanna kvar. Till detta skall läggas Seriefrämjandet expansion med Seriecenter, Svensk Seriearkiv och Rum för serier, samt ideella föreningar och nätverk och förlag som Underlandet, Cestbon Kultur, Apart, Hybriden, Tusen Serier och Dotterbolaget.

Tio år senare. Seriestaden uppmärksammas av Sydsvenskan på löpet.

Det är ju egentligen fantastiskt, allt detta som sker på seriernas område. Men än mer fantastisk är hur litet det kostat. Serieeventet jag gjorde för snart 20 år sen gick inte på mer än några hundralappar och då stod Inkonst för kaffet och bullarna. Serieskolan startade som en fristående kurs med 14 kursdeltagare i ett litet klassrum på Industrigatan. Grundplåten till seriefest var några tusenlappar. En stor del av verksamheterna i Seriestaden har drivits och drivs fortfarande ideellt av serievänner och eldsjälar. Och det är precis som det ska.

De mycket små ekonomiska medel serierna fått har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och detta har sedan i egen kraft nått ut på ett sätt som många andra kulturella verksamheter bara kan drömma om. För så är det en gång med serier. De har genomslagskraft!
Frågan är bara hur vi nu tar alla dessa goda initiativ vidare. Hur vi ser till att inte bara förvalta utan också utveckla det som samlas under begreppet Seriestaden.
Vad är nästa steg?

Från min utsiktspunkt på K3 på Malmö Högskola handlar det i det korta perspektivet om två saker. Forskning och internationalisering. Sedan den första seriekursen på Högskolan startade 2011 har intresset för serier ökat markant. Vi har f n tre olika fristående kurser (varav två ges på engelska) och inom det treåriga kandidatprogrammet i Visuell Kommunikation är det inte bara möjligt att arbeta serier inom sin som specialisering, utan även att söka utbyte med serieutbildningar på våra partneruniversitet, som t ex HAW – Hochschule der Angewante Wissenschaft i Hamburg och Luca Art Academy i Bryssel. Vi har dessutom alltmer serieforskning på gång, vilket är särskilt intressant i den tvärdisciplinära miljö som Malmö Högskola erbjuder. Serieforskningen har tagit plats på K3 och med seriemediets inneboende kraft fortsatt att utvecklas. Även här är miljön internationell. Även här är intresset för det vi gör stadigt växande.
År 2018 kommer Malmö Högskola att bli Universitet med uppdrag att ytterligare öka insatserna inom forskningen. Det finns all anledning att tro att serierna kommer att få en allt stadigare plattform att utgå ifrån i Malmö. Sådant kostar förstås pengar. Men om det ska ske någon gång och någon stans, så är det väl här och nu.

De små ekonomiska medel som tilldelats serierna har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och förutsättningarna är just nu optimala. Allt är på plats. Serieskaparna, det akademiska sammanhanget, förlagen, institutionerna, de ideella krafterna. Infrastrukturen. Den kritiska massan är sedan länge uppnådd. Det vi nu behöver är ett mål och en strategi. Och de ekonomiska musklerna att förverkliga visionen. Med tanke på allt som skapats utifrån ovan nämnda begränsade förutsättningar är det spännande att fundera på vad som skulle kunna åstadkommas om serierna hade en verkligt substantiell ekonomi att utgå ifrån. Tänk om serierna hade motsvarande vad det kostar att göra ett par normala svenska långfilmer – en sådär 50-60 miljoner. Vad skulle vi inte kunna göra för dem?
För min del finns det flera saker, förutom det jag nämnde förut: Forskning och internationalisering.En sak är seriekonsten. Det sammanhang vi idag befinner oss i, det svenska seriefältet, hade engång sin upprinnelse i popkonstens intresse för seriebilden. Roy Lichtensteins målningar fick oss att börja betrakta serierna med andra ögon och på så sätt uppvärdera det som tidigare bara setts som ett simpelt hantverk. Serier blev i åtminstone någras ögon i mitten på 60-talet plötsligt konst.
Men var finns de svenska seriekonstsamlingarna? Borde inte Malmö ha en sådan? Och nu pratar jag inte om ett arkiv. Är inte detta något för Malmö att ta tag i?

Seriestadens officiella hemsida, producerad av Malmö stad. Vinjettillustration av Jimmy Wallin.

En annan sak är samverkan. När jag nyligen blev tillfrågad av Sydsvenskan om en serieönskning inför 2017 önskade jag mig ett serieinstitut. Jag menar nämligen att det svenska seriefältet idag är lite för spretigt för att kunna samlas under ett enda paraply. Jag tror också att det är lite för vittförgrenat för att någon ska kunna hävda sej ha en överblick över hela fältet. Därför behövs samverkan. Ett institut, motsvarande filminstitutet, är möjligen att ta i. Men borde inte Malmö rycka åt sig initiativet att skapa former för samverkan på det nationella planet, mellan producenter, akademiker, konstnärer, seriefans o s v. Kanske inte ett institut, men i alla fall ett råd, som verkligen representerar hela fältet och kan säkra att kunskap sprids mellan olika aktörer. Så att vi inte skapar parallella organisationer eller uppfinna hjulet på nytt.

Och för att nämna en tredje, så tror jag att vi måste bli bättre att ta tillvara på det starka engagemang serierna väcker, inte minst hos de yngre målgrupperna. Hur ordnar vi bättre möten med serier för de som verkligen brinner för dem. Hur skapar vi möjligheter för fler blivande serieskapare att ta de första stegen och lika viktigt, hur ser vi till att de som nyligen utexaminerats från våra serieutbildningar hittar möjligheter att ta sig vidare. Det här är en fråga som i slutändan berör både inkludering och demokrati.

Jag tar en fjärde också. Medielandskapet ändras snabbt och nya yrkeskategorier växer upp som svampar under jorden. Vem visste t ex för tio år sedan vad en social media strateg var för något? Det vi kan se när våra studenter möter vekligheten är ett allt större behov av generalister. Någon som kan något om ganska mycket, men som inte är specialiserad. Programmering, animation, foto, filmredigering, teckning, html, grafisk design.  Vidare hör jag ibland om behovet av manusförfattare och storyboardtecknare till den svenska filmindustrin. Är inte många serietecknare just dessa generalister? Bra på att kommunicera snabbt och enkelt, med begränsade medel. Men att det för många av dem finns hela branscher som står och väntar är vi ganska dåliga på att tala om. Hur gör vi med det? Och sen när polletten trillar ned. Hur ser vi till att åtminstone några stannar kvar och fortsätter teckna de serier vi alla i det här rummet brinner för.

Allt behöver förstås inte kosta. Men jag tror att det är dags att vi börjar låta några saker göra det i lite högre omfattning och att börja med att göra tankeexperimentet: Vad skulle hända om vi växlade upp ambitionsnivån. Om vi bestämde oss för att satsa rejält? Att det är möjligt bevisas just nu i kvarteret intill, där Seriestaden för första gången presenterades. Hela kvarteret är numera uppköpt av Massive Entertainment inför miljardsatsningen på Avatar. 700 människor ska jobba där i tio år. Och allt utgår från en film som har seriekonsten att tacka för mycket.
Och med det säger också jag tack så mycket!

/Gunnar Krantz

Länk till Seriestaden.se: Seriestaden.se

{ 0 comments }

Lördagen den 1/4 höll jag den första offentliga föreläsningen om min serie Kooperatören på Malmö Stadsbibliotek i samband med Seriefest 2017. 

Småfolkets storverk av Mauritz Bonow, KF:s förlag. Progapandaskrift från 1934

På 30-talet höll Europa på att slitas sönder under en växande fascistisk rörelse. Men i Sverige blev utvecklingen en annan. Socialdemokraterna och Bondeförbundet gick samman i en allians, som kom att bidra till att förändra Sverige i grunden. Till det vi idag brukar kalla Folkhemmet. De drivande krafterna bakom detta var statliga ingripande, Kooperationen och fackföreningarna. Sverige blev ett land som upprätthöll demokratin och gick en medelväg.

”Kapitalismen i norr, tycks det mig, har modifierats och i viss mening kontrollerats; vinstmotivet har på många fält drastiskt tyglats eller avskaffats… den nationella ekonomin har i stor utsträckning skapats för att gagna det stora flertalet. ”Skrev den amerikanska journalisten Marquis Childs om Sverige redan 1938 i boken Sweden the middle way.

Mobiliseringen inom kooperationen var en av nyckelfaktorerna bakom den svenska utvecklingen. Via kooperationen fick konsumenten ett stärkt inflytande över såväl priser som produktion av varor. Kooperationen – en av Sveriges genom tiderna största folkrörelse, så framgångsrik att vi tog den för given och inte såg allt ideellt arbete och alla uppoffringar som låg bakom eller insåg vidden av den samhällsomdaning som KF var med och skapade på några få decennier. Det är den historiska bakgrunden till min serie – Kooperatören. Men det finns en annan, mer privat. Kooperatören är också en personlig berättelse. Den handlar om min farmor och farfar. Kooperatören är en berättelse om gemenskap, idealism och hur helt vanliga människor för inte alltför länge sedan slöt sig samman för att förändra sina liv till det bättre. Tillsammans! I sanning ett ”småfolkets storverk”, som den kooperativa ekonomen och ideologen Mauritz Bonow uttryckte det.

KNUT
Min farfar Knut kom från mycket enkla omständigheter. Som ett av 14 barn i ett soldattorp i Värmland, med bara fyra års folkskola bakom sig började han sin bana som springgrabb i Kristinehamn. Efter att ha varit inkallad under första världskriget hamnade han i Skellefteå och blev värvad till Kooperationen som butiksföreståndare för en nystartad konsumbutik. Efter bara två år reste han till USA. Troligen i avsikt att stanna. Men tiderna var hårda och det var svårt att få jobb. Knut arbetade som Butler åt biltillverkaren och mångmiljonären Studebaker utanför Chicago. Han fick därigenom möjlighet att på nära håll studera både den amerikanska affärsvärlden, storstaden med dess skyskrapor, neonljus, varuhus och den moderna amerikanska reklamen. När han kom tillbaks till Sverige 1923 var han full av idéer kring modern reklam och fick snart ansvar för Kooperativa Förbundets reklamavdelning.

SIGNE
Min farmor Signe växte upp på det fattiga söder i Stockholm. När hennes far gick bort i förtid fick hon, hennes syster och deras mor tränga ihop sig i en liten lägenhet på Bondegatan. Signe var intelligent, kapabel och framåt och skaffade sig som utbildad stenograf och maskinskriverska en anställning på KF:s nybildade korrespondensinstitut Brevskolan och var därefter en av den handfull kooperatörer som med och startade upp verksamheten på KF:s skola Vår gård i Saltsjöbaden i mitten på 20-talet. Huset köpte KF av Ernst Thiel, en av Sveriges mest förmögna män, som just då gjort konkurs. Det var där hon träffade Knut, som undervisade butikspersonal i skyltning och den modern  marknadsföring.

DAGBOKEN
I januari 1928 påbörjade de en gemensam dagbok. Ett skrivprojekt, som kom att följa dem en bit in i 30-talet. I dagboken ges en spännande inblick i det sena 20-talets vardagstillvaro med både glädjeämnen och problem. Diskussioner om talk eller puder, biofilmer, zeppelinaren Nobiles besök och återkommande utflykter till Kooperationens eget universitet – Vår Gård –  där verksamheten nu alltmer börjar inriktas mot de idéer kring skyltning och marknadsföring Knut tagit med sig hem från tiden i Amerika. Samtidigt bygger KF alltmer. Butiker, fabriker, varuhus och bostäder. Och på KF:s arkitektkontor, som kommer att bli Nordens största, är det den kompromisslösa funkisen som gäller. KF är faktiskt först ut i landet och snart också störst på funkisområdet. Och inspirationen från Bauhaus och Le Corbusier stannar inte vid arkitekturen. Även reklamen dras med.
Som ansvarig för Kooperativa Förbundets reklamavdelning reser Knut mycket i tjänsten. Till fjärran orter som Örebro, Eskilstuna, Halmstad, Umeå och Kristinehamn där han producerar utställningar i KF:s nybyggda centrallager, som på så vis invigs och visas upp för allmänheten innan de fylls med varor. Centrallager inom dagligvaruhandeln var ett led i KF:s arbete på att rationalisera och därigenom förbilliga varudistributionen, med sänkta priser som följd.
Liksom på många andra områden var KF först ut även här och arkitekturen var förstås funktionalistisk.

UR DAGBOKEN:
25/7 1928

Idag har vi bilat ca 10 mil till Laholm, Voxtorp m fl platser Ändamålet för resan var att försöka få någon hemslöjd utställare. En gumma fingo vi tag i som skall sitta på utställningen och virka eller binda pullowers.
Det artar sig bra med utställningen (rätt bra!)
Utställningsarbetet är egentligen mycket tungt. Att först skapa idéer och sedan utföra dem tar hemskt mycket på krafterna och i all synnerhet som man ängslas för att inte allt ska gå i lås.
Att skaffa idéer och lösa vissa problem kräver visserligen kraft men är samtidigt synnerligen inspirerande arbete och stimulerar på ett hälsosamt och nyttigt sätt.

Idag har jag fått en idé som jag tror ska bi bra om den kan utföras. Man skulle kunna kalla idéen för ”det talande köket”. Våra kooperativa utställningar äro nog ännu i stort sett ett olöst problem. Det är obehagligt att krusa privatföretag och genom att taga dem med blir det hela mera prövande dessutom.

28/7
Har funderat idag på KF utställningar för framtiden. Kanske har jag funnit lösningen. Det talande köket och möblernas rum i miniatyr vore kanske saker som skulle hjälpa till att lösa frågan.
Idag rann en gammal sats ( ur Damernas Paradis?) mig i minnet. Man har en idé, man kämpar för den, man hamrar in den i huvudet på folk, man ser den slutligen växa och vinna seger.
Denna sats talar om tillvägagångssättet och alltför väl förstår jag värdet av den, men att handla! Där till fordras energi och mycket mer.

KOOPERATÖRERNAS Ö
1929 föds Signes och Knuts första barn och året därpå, flyttar familjen till Hästholmen i Nacka, där KF just då anlägger en enorm kvarnanläggning. Kvarnholmen, som den snart döps om till är verkligen en ”Kooperatörernas ö”. Där ges KF:s arkitekter fria händer att förverkliga de nya funktionalistiska idéerna, som inte stannar vid fabriksanläggningarna utan även slår igenom i personalbostädernas utformning.
Funktionalismen får sitt stora genombrott Stockholmsutställningen samma år och tre år senare flyttar Per-Albin Hansson (som började sin bana som springpojke i Kooperativa Föreningen Pan i Malmö) in i det berömda radhuset i Ålsten och funkisen blir en på allvar en del av det svenska folkhemsbygget.

ANNONSBYRÅN SVEA
Ett halvår efter att Signe och Knut får sitt första barn kraschar börsen på Wall Street och världen kastas in i en djup ekonomisk depression.
Tre år senare, bara några veckor innan deras andra barn kommer till världen, inträffar nästa stora krasch. Denna gång orsakad av tändstickskungen Ivar Kreugers självmord i Paris. Banker och företag går under, aktieägare och småsparare ruineras och världen går återigen in i en svår ekonomisk kris.
Men för den svenska kooperationen, med sin restriktiva syn på krediter är läget det motsatta. KF investerar, gör strategiska köp för att knäcka de kvarvarande trusterna och deras prismonopol. I utbildningsinsatser och propaganda samlas människor kring de kooperativa principerna och rörelsens handlingskraft manifesteras i både stora och små byggprojekt, som t ex Luma-fabriken vid Södra Hammarbyhamnen och den på Stockholmsutställningen uppmärksammade standardbutiken, som nu uppförs i olika varianter runt om i landet.
Det är mot denna bakgrund Knut får sitt livs erbjudande – Att köpa den konkursmässiga annonsbyrån Svea, som drabbats hårt av krisen och vars största kund (ca 50% av omsättningen) är just Kooperativa Förbundet. Förutsättningen är att han (p g a annonsavtalets utformning) gör det som självständig ägare av byrån, genom att ordna ett banklån på köpeskillingen, som är på hela 21.000 kr  (ca 650.000 kr i dagens penningvärde). Vad han då inte vet är att annonsbyrån förutom att vara konkursmässig också hotas av sanktioner från Tidningsutgivarna och Annonsföreningen.  Ett hot Knut genom ett enormt arbete avvärjer genom att utveckla och modernisera KF:s marknadsföring, Systematisk kampanjtänkande med effektivt utnyttjande av flera olika reklammedia vilket så småningom gör Svea till en av landets största annonsbyråer.

NU SKA VI BAKA PAJ
En lyckad kampanj var den riksomfattande paj-kampanjen 1939, där KK, med kännedom om den stora paj-konsumtionen i USA, föreslog att man skulle ta fram en ugnseldfast pajform till det facila priset av 1 krona, samtidigt som reklamen för ingredienserna samordnades. Andra syften för kampanjen var att slå ett slag för större användning av frukt och bär, samt att trimma butikspersonalen. Ett antal tävlingar, både för butikspersonal (t ex vem säljer 25 formar på kortast möjliga tid) kombinerades med recepttävlingar i tidningen Vi. I reklammaterialet ingick en 70×100 affisch, en streamer, en åttasidig receptfolder. Dessutom delades 315.000 recept ut till samtliga kunder och de biträden som sålt minst 60 formar fick diplom.  Under den första kampanjveckan såldes 60.000 formar och under hela kampanjen totalt 170.000, vilket tvingade porslinsfabriken Gustafsberg att ställa om produktionen för att hinna med.

KK skriver: ”En kampanjs framgång kan inte mätas endast i det netto den ger försäljningsmässigt. Den entusiasm och solidaritet den skapar bland butikspersonalen och de erfarenheter den ger arrangörerna kan vara av oskattbart värde för framtiden.”

KAMPEN MOT FASCISMEN
I slutet av 30-talet flyttar Knut och Signe in i en villa på Sara Moreas väg i Enskede. Steget från soldattorpet i Värmland och den lilla lägenheten på Bondegatan på det fattiga söder var förstås enormt. Men inte helt ovanligt. Allt fler inom folkrörelserna gjorde liknande klassresor vid denna tid.  Att det var möjligt för en springschas att bli till statsminister hade Per-Albin Hansson redan visat. Men inte alla gillade denna utveckling. Sverige hade vid denna tid inte haft allmän rösträtt i mer än dussinet år men mörka krafter gjorde redan allt för att avskaffa den. Demokratin ansågs vara alltför komplicerad för “vanligt folk”. Inom kooperationen såg man tidigt denna fara och förstod att rörelsen skulle utplånas om utvecklingen följde samma mönster som i det nazistiska Tyskland och fascistiska Italien. KF inledde därför en omfattande folkbildningsverksamhet mot de totalitära ideologierna och kunde tack vare det stora nätverket av Konsumbutiker på ett effektivt sätt nå ut med sin upplysning över hela landet. När kriget kom, mobiliserade KF ytterligare och bidrog både organisatoriskt och materiellt bl a med försvarslån, förslag på hur ransonering skulle genomföras och genom att företa stora uppköp av exportvaror utomlands. För KF var detta utan tvekan en kamp på liv och död. ”Vår beredskap är god” Sa Per-Albin Hansson i sitt tal på Skansen den 27 augusti 1939. Det han syftade på var inte bara den militära beredskapen utan också landets möjlighet till försörjning vid en blockad. Något KF hade betydande inflytande över, bl a genom den f d järnverksarbetaren Axel Gjöres, tidigare redaktör för tidskriften Kooperatören, ordförande i KF:s styrelse och nu folkhushållningsminister i regeringen Hansson.

KRAPOTKIN
I arvet efter min farmor Signe hittar jag boken En Anarkists Minnen av Furst Krapotkin i två sönderfallande häften. De har tillhört min farfar Knut, som nogsamt skrivit namn och datum på båda volymerna:  15 januari 1912. Han var då 21 år och arbetade hos firman Svensson & Eriksson i Kristinehamn, där han en gång börjat som springgrabb.  Varför han köpt, läst och sedan sparat just dessa två böcker har jag förstås inget svar på, men när jag några år senare läser Peder Aléx utmärkta Den rationella konsumenten — KF som folkuppfostrare (vars omslag pryds av en affisch från Annons-Svea), faller en pusselbit på plats. Enligt Aléx, framhåller Krapotkin folkligt samarbete som ett sätt att lösa industrialismens problem och kooperationen som en rörelse som har “en avgjord inbördes hjälp-karaktär”. Efter en noggrann genomgång av Krapotkins memoarer, hittar jag ett citat Knut kryssat för.

Endast hänförelse och förtroende kunna i sådana ögonblick förmå soldaterna att göra ”det omöjliga” – och det är det omöjliga, som oupphörligen måste göras för att nå framgång.” Krapotkin En Anarkists minnen.

Ett citat som säger något om den generation kooperatörer farmor och farfar tillhörde. En generation som “härdats i 20-talets eklut” och som trots det, med stor framtidstro och energi, drev igenom de kooperativa idéerna om att samhällsomdaningen borde utgå från individen. Den lilla människan.
Småfolket, som ju genom Kooperationen bevisade att det gick att utföra storverk, så länge det gjordes i samverkan – utifrån en övertygelse. För i Kooperationen är det gemenskap som gäller.  Att inte tjäna på andra, utan tjäna varandra.  Något Knut också levde upp till genom att enligt överenskommelse sälja Annonsbyrån Svea, med hundra anställda  till KF när han själv gick i pension, för samma summa han en gång gett. 21.000 kr. Med tanke på det inflytande Annonsbyrån Svea haft över formandet av den moderna svenska reklamen är det märkligt att så lite skrivits om den. I den samtida litteraturen är Svea mycket sparsamt förekommande. Det är t ex inte alls ovanligt att hela bokverk ägnade åt den svenska affischkonstens historia helt utelsuter Svea. Varför går bara att spekulera över.

 

Rochdaleplaketten, för gagnande insats i kooperationens tjänst, instiftad 1959


IDAG
Mycket av det KF lanserade kring försäljning, marknadsföring och organisation är något vi idag tar för givet. Men hur många förstår idag vad detta stora skifte egentligen innebar och vilken betydelse KF hade i moderniseringen av landet. KF var först ut med självbetjäningsbutiker (Snabbköp) och den köptrohet medlemskapet i den lokala Konsumföreningen skapade, försöker idag i stort sett varje butikskedja efterlikna. Dock utan demokratiskt inflytande över verksamheten. De självproducerade varor KF lanserade under början av förra seklet tar idag en allt större del av marknaden (men inte för att som på KF:s tid, spräcka truster eller sänka priser, utan för att öka kedjornas vinstmarginal).
Denna åtskillnad, mellan det privatägda och det vi äger gemensamt löper som en röd tråd genom hela berättelsen och jag har under arbetet ibland stött på reaktioner som handlat om den polarisering Konsum skapade under “folkhemstiden”, då man var antingen för eller emot. Den trohet och lojalitet ett medlemskap i Konsum ofta innebar, är idag i stort sett försvunnen, men rester av motståndet tycker jag mig fortfarande kunna se, framförallt i ett osynliggörande av KF:s betydelse. Det är lätt att göra sig lustig över de utbildningar i “smak” Vår Gård arrangerade för butiksanställda ända in på 70-talet eller senare initiativ som Konsums Blåvita varor. Precis som det är lätt att hugga till med “konsum” som epitet för något en tycker är av låg kvalité.  På så sätt har något av det motstånd kooperationen mötte i början av förra seklet lyckats överleva. För många är Konsum idag något lite fånigt, en äldre släkting som samlade på kvitton för några kronors återbäring. Men i kooperationen ryms också något större, en gemenskap som före och under kriget bidrog till att hålla emot nazismen och fascismen och en tanke om att det är tillsammans vi har möjlighet att förändra världen till det bättre.

Det storverk den svenska Kooperationen utgör, är idag något som tas för givet och för de flesta är det idag ingen skillnad mellan Coop, Ica och Lidl, precis som det för många inte heller verkar vara någon större skillnad mellan våra olika partier.  Men går en till rötterna, till ideologin bakom, står det klart att skillnaderna är stora. Det är förstås lätt att i efterhand kritisera avarterna inom Folkhemmet. Men betänk då vad alternativet hade varit.

Idag ser vi på nytt ett Europa på väg att slitas sönder av populism och nationalism och vi famlar efter motmedel. Att det som tagit decennier att bygga upp, mycket snabbt kan raseras har vi redan sett och för många framstår det kanske som för Krapotkin, som mer attraktivt att rasera det rådande och bygga från en ny grund.
För min del har jag, efter att ha arbetat med Kooperatören i snart två år kommit att bli allt mer övertygad om att den medelväg Childs beskrev redan 1938 är ett lika giltig idag, som den var då. Att det går att hitta en medelväg och att den Kooperativa tanken, att hellre vilja tjäna varandra än tjäna på andra fortfarande är aktuell.

Serien Kooperatören finns att läsa på www.seriekonst.se
Den är gratis att ladda ner.
Det går bra att skriva ut den.
Den är till för att läsas.
Den är till för att diskuteras, kritiseras, debatteras.

/Gunnar Krantz

Källor:
Aléx, Peder (1994). Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899-1939. Diss. Umeå : Univ.

Apelqvist, Seved (1947). Människor kring en idé. Stockholm: Koop. förb.

Apelqvist, Seved (1951). Kanske med andra ögon.. Stockholm: Koop. förb.

Bonow, Mauritz (1934). Småfolkets storverk.. Stock- holm: Koop. förb.

Brunnström, Lisa (2004). Det svenska folkhemsbygget: om Kooperativa förbundets arkitektkontor. Stockholm: Arkitektur.

Childs, Marquis William (1938). Sweden: the middle way. Rev. and enl. ed. New Haven:

Elldin, Harald (1966). År på vår gård.. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Elldin, Harald (1950). Klipp och bakgrunder till koop- erativt fostringsarbete under ett halvsekel.. Stockholm: Koop. förb.

Elmbrant, Björn. (2015). Innan mörkret faller ska 30-talet hinna i kapp oss?. Johanneshov: MTM

Eriksson, Leif, Bengtsson & Falk, Lars (2002). Lite svensk reklamhistoria. Malmö: Reklam & designhistor- iska föreningen.

Eriksson, Johan & Sandahl, Christo er (2004). Reklam i rörelse: en nostalgisk resa med folkhemmets a scher. Stockholm: Tra k-nostalgiska förl.

Krantz, Knut (red.) (1955). Co-op reklam i Sverige under ett kvarts sekel: annonser, a scher, plakat, broschyrer, varumärken, förpackningar, rmanamn, utställningar, skyltningar m. m.. Stockholm: Koop. förb.

Kropotkin, Petr Alekseevič (1907). En anarkists min- nen. Stockholm: Aktiebolaget Ljus

Lind, Ove (1972). Svea 75 år, Stockholm: Annonsby- rån Svea Arkiv: Krantz

Scheynius, Ignas, F (1949) Resa i samverkans Sverige. Stockholm. Koop. förb.

Sjölin, Walter (1949). Med förenade krafter: Kooper- ativa förbundet 1899-1949 i text och bild. Stockholm: Kooperativa förbundet.

Sommar, Ingrid (2006). Funkis: stilen som byggde Sverige. Stockholm: Forum

Stolpe, Herman & Stolpe, Sven (1969). Boken om Albin Johansson: [liv, minnen, gärning]. 1. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Westin Silverstolpe, Gunnar (1944). En krönikebok. Den svenska konsumentkooperationens väg. Stock- holm: Koop. förb.

Örne, Anders (1940). Andlig smitta: hur dess sprid- ning kan förebyggas. Stockholm: Tiden

Örne, Anders (1960). Samverkan i frihet: en bok av och om Anders Örne. Stockholm: Rabén & Sjögren

{ 0 comments }

No future?

 

Oorganiserad ungdom (Punkare i Kristianstad 1981).

Idag är sista dagen det går att lämna in motioner och nominera kandidater till Seriefrämjandets styrelse. Sedan jag tog upp frågan för en vecka sedan har mycket hänt. Framförallt i olika trådar på Facebook. Det är en fråga som uppenbarligen engagerar och mycket av det som postats där har nog varit okänt för många fram till nu, som t ex att Serieakademin aktivt arbetat på att bli en jämställd församling och f n ligger på 60/40, att Seriefrämjandet backat tillbaka till 70-talets nivåer. Kanske mest förvånande av allt – att yrkesverksamma serietecknare är extremt underrepresenterade i båda församlingar.

Varför?
Vad kan det bero på. Är serietecknare ensamvargar och generellt ointresserade av att organisera sig. Nej, det verkar inte så, för samtidigt pågår en rad andra initiativ, både organiserade och i form av nätverk.  Det har aldrig funnit så många aktiva och entusiastiska serietecknare i Sverige som det gör just nu. Att Serieakademin går mot jämställdhet beror, enligt en av dess medlemmar, på ett inriktningsbeslut från presidenten. Varför Seriefrämjandet inte gjort detsamma, framstår då som än mer märkligt. Att det ser illa ut, verkar alla vara överens om men ingen gör något åt saken. En moment-22 situation, där ojämställdheten i medlemskåren spiller över på styrelsen, vilket i sin tur gör föreningen än mer ointressant för nya medlemmar. Går det då inte att göra något?

Jo det gör det!

Eftersom Seriefrämjandet är en demokratisk förening kan vi som är medlemmar ställa krav på verksamheten. Det finns en grundlag: Stadgarna. Och i dem en formulering som tar upp både mångfald och jämställdhet. Men läser en den noggrant, verkar den utgå från att föreningen bara ska verka utåt i dessa frågor. Det inre arbetet omfattas inte:

” Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs..” (§2, syfte)

Jag har därför sänt in en motion, där jag föreslår ett tillägg som förtydligar att även föreningen i sig måste sträva efter dessa mål:

”Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs. Jämställdhets- och mångfaldsperspektiv ska genomsyra hela verksamheten.”

Till detta ett yrkande på att förbundsstämman ger styrelsen i uppdrag att i en årlig revision redovisa hur ovan nämnda mål uppfylls. Ett sådant förtydligande skulle ge den kommande styrelsen i uppdrag att faktiskt göra något åt saken.

/Gunnar Krantz

 

 

{ 0 comments }

Att starta på topp och sakta arbeta sig nedåt…

Life Magazine, inköpt på Kiviks Scoutkårs loppis 1976

En vanlig uppfattning är att serierna först på senare tid börjat få  kulturell legitimitet. Konstutställningar med serier uppmärksammas med förvånade utrop som ”Nu tar serierna plats i finsalongen”. Seriekurser på högskolor och universitet möts med förvånat höjda ögonbryn. Serierna beskrivs överhuvudtaget som om inte något katten släpat in, så åtminstone som den där katten som slunkit in bland hermelinerna. Ett  påstående som  upprepats så ofta att de till slut blivit en sanning. Men ingenting kan vara mer fel.

[click to continue…]

{ 0 comments }