Slå ett slag för säregna serier

Malmö Rock City Comics nr 1.Risotryck i två färger (2019)

Strömningtjänster och försäljning över nätet tar över marknaden. Där vi förut gick till boklådan, biblioteket, biografen, musikaffären och videobutiken har vi numera allt inom bekvämt räckhåll på våra digitala skärmar. Böcker, filmer, musik, serier, spel och mycket mer. Allt inom googelavstånd. En lätt touch på skärmen, ett snabbt svep och swish är det ditt. Ofta till en mycket rimlig kostnad. 

För inte så länge sedan befann vi oss i en helt annan värld, där det krävdes många och långa antikvariatbesök för att få tag på den eftertraktade boken, specialbeställningar, specialprenumerationer och månader av väntan för att få hålla lp-skivan eller serietidningen i handen. Ibland krävdes till och med resor utomlands för att lokalisera eftertraktade objekt. Om de ens gick att få tag på.

Diskrepansen mellan den tidens begränsade utbud och det en visste fanns därute skapade stor frustration. Det var som att leva i en värld av upplevelser vi dagligen gick miste om.

Så är det inte längre. Idag har vi allt i vår hand. Samtidigt har digitaliseringen inneburit en likriktning av utbudet, som påminner om sunkiga videobutiker och TV-kvällar med ändlöst flippande på fjärrkontrollen. Inte mycket är nytt och det som är bra, har vi redan sett flera gånger. I det perspektivet framstår Filmstudions utbud (det jag tog del av på 80-talet) och min kompis W:s samling raspiga vhs-kopior som utopiskt. Var finns det nya? Det som bygger på människors unika visioner och vilja att berätta. Det annorlunda? Det säregna?

Svaret är att snart finns det inte alls, för nu kommer nya affärsmodeller, som bygger på de data vi själva skapar och som går ut på att göra mer av samma med hjälp av spökskrivare och AI, som både gör det snabbare , billigare och dessutom helt utan krav på upphovsrätt ( i all evighet och i hela Universum). Varför satsa på osäkra kort när algoritmen visar var vinsten finns.

Digitaliseringen styr mot en allt större likriktning där till slut inte ens klassikerna går att få tag på och den kostnad vi inledningsvis tyckte var rimlig, adderar snabbt ihop sig till en kännbar månadsavgift för den som vill ha tillgång till åtminstone ett hyfsat utbud. Då förstås bara av det vi själva påstås vilja ha, utifrån de val vi själva gjort i en mycket bred smakfåra.

Situationen påminner mycket om den tidiga industrialismen, där tidigare hantverksmässigt framställda produkter nu kunde massproduceras. Det resulterade i ett överflöd av smaklös kitsch och ledde så småningom till att konstnärer i samarbete med industrin tog fram ny formgivning, bättre anpassade efter den nya tekniken och människornas behov. Det vi idag kallar design.

Inget hindrar att samma manöver genomförs på seriernas område. Det har aldrig förr varit så enkelt och billigt att framställa och distribuera serier. Den digitala tekniken erbjuder exakt samma produktionsmedel till amatörer och proffs. Mångfaldigandet av serier går idag att göra med hjälp av en mängd olika digitala och semidigitala tekniker i upplagor helt anpassade efter målgrupp och sammanhang. Så varför görs inte mer?

Framtiden för serieskapare med en egen unik vision och vilja att nå en publik har aldrig varit bättre. Men för att göra detta måste vi först ge upp hoppet om en plats i den breda mittfåran. Det är inte där det nya kommer att finnas. Det nya finns nu, liksom då, alltid på marginalen. Där vi som är på jakt efter det säregna är. På fanzinefestivaler, hos småförlag och specialbutiker, vare sig det handlar om en fysisk plats, eller det vi har inom räckhåll på våra skärmar.

/Gunnar Krantz

Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Endast Sverige svenska serier har!

-Do Perikles – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?

-Hvergang!
(Storm P.)

Film är bäst på bio hette det länge. Numera påstås istället att det alltid finns en anledning att gå på bio. SF vill fokusera på hela upplevelsen och inte bara själva filmen (Resume.se). Tänk, jag trodde det var filmen som var själva anledningen. Men så är det inte längre. Nu är det popcorn, läsk och en stunds gemenskap i en hyfsad mörk skokartong till biosalong, illuminerad av flimrande mobiltelefoner. Film ser vi idag var som! Hemma i soffan, på paddan, t o m på mobilen. SF säger att de inte konkurrerar med dessa andra sätt att se på film, utan med andra upplevelser. Vilket kanske säger något om de krav vi numera ställer på upplevelser och då särskilt de kulturella. 

Världens roligaste serie? Gaston av Franquin, här i originalformat. I Sverige f n i samlingsvolym.

Att se en verkligt bra film på en riktigt bra biograf kan vara en upplevelse att bära med sig i många år. För en film är ju inte bara rörlig bild projicerad en yta. Det brukar finnas en intention från upphovspersonen. Inte bara leverera själva berättelsen. En intention som dessutom förhåller sig till en tradition vad gäller längd och berättande, som bl a utgår från tekniska begränsningar, logistik och ekonomi. En klassisk långfilm från Hollywood består t ex vanligen av tre filmrullar a 30 minuter.  Tre akter. Med början, mitt och slut.

Detsamma gäller de andra konstarterna. Det är en väsentlig skillnad att möta ett konstverk, så som det en gång var tänkt att förmedlas, än att se det medierat eller i reproduktion. 

Som Seinfeldt, fast i Paris. Dupuy och Berberians smarta, snygga och sofistikerade humorserie Monsieur Jean. Ännu ej utgiven i Sverige.

Detta gäller förstås även serierna. En serie är inte bara en berättelse. Det är en berättelse gestaltad i en viss form, utifrån vissa premisser (publiceringsformat, publik, distribution). Traditionellt har serier först publiceras i stripform i dagspress eller som följetong i vecko- och månadsmagasin och därefter ibland i samlingsutgåva. Serieskaparen har (oftast) varit medveten om att serien även ska bli en bok och därför anpassat berättelsen efter den formen. 

Andra serier har skapats direkt för serietidnings-, album- eller bokformatet och då behövt anpassa sig efter tryckteknik och ekonomi, t ex vad gäller sidantal och färg. Vanligt i USA är 32 sidor uppdelat på 22 sidor serier och 10 sidor redaktionellt material och reklam. De klassiska fransk/belgiska seriealbumen slutar ofta på sidan 48. I båda fall sidantal som anpassats efter tryckpress och ekonomi och resulterat i två väsensskilda uttrycksformer – serietidningen och seriealbumet. Ur dessa tvingande omständigheter har sedan mästerverk skapats.

Hur vill vi då uppleva dessa mästerverk.

I Sverige har historiskt sett huvudsakligen två publiceringsformer använts. Det ena är det amerikanska serietidningsformatet, som här anpassades efter postverkets tidningstaxa, vilken angav att 50 % av tidningens innehåll måste vara avslutat för att få billigast möjliga porto. Detta för att göra det ekonomiskt möjligt att sälja prenumerationer. (Rolf Janson, intervjuad av Peter Nilsson och Claes Reimerthi i Svensk Seriehistoria, första boken 2005). 

Det andra är det fransk/belgiska albumformatet, som här anpassades efter serie- och jultidningarnas mjuka pärmar och (oftast) lägre pris (se mitt förra inlägg). 

De billiga svenska serietidningarna, med minst 50% avslutat material, gjorde det sedan svårt för publiken att ta till sig det europeiska följetongsformatet (Banggg, Champion, Seriepressen), liksom den amerikanska serietidningen med “bara” en avslutad serie per nummer och seriealbum med hårda pärmar och högre pris. 

Le Photograph av Guibert, Lefèvre och Lemercier. Högaktuell inom serieforskningen. Utgiven i Danmark men inte i Sverige.

Det vi istället har fått, utformat av Postverkets begränsningar, är den svenska prenumerations-serietidningen. Ett format som skapat långlivade titlar som Kalle Anka & C:o, Min Häst, Fantomen, Bamse, 91:an, o s v. Serietidningar som fortfarande går att köpa där vi köper mjölk, smör och bröd. Endast Sverige svenska serier har! Och några av dem är kanske t o m mästerverk. Synd bara att vi därmed gått miste om så mycket annat.

Glad Midsommar!

/Gunnar Krantz

KÄLLOR:

Resume: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/26/sf-byter-ut-sin-slogan/

Nilsson, Peter och Reimerthi, Claes i Magnusson, Helena & Storn, Thomas (2005). Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt seriearkiv. Huvudtema: Serietidningarnas framväxt. Åkarp: Seriefrämjandet

Seriernas svenska jante-lag. En fråga om format?

Kanske har det med pärmarna att göra?
I början på 60-talet gjordes det första försöket att ge ut fransk/belgiska seriealbum i Sverige. Bonnier gav ut fyra inbundna Tintin-album och kostade samtidigt på dem en rejäl reklamkampanj i dagspressen. Hergé beskrevs som den populäraste författaren på franska och bland hans läsare framhölls bl a François Sagan, Kung Baudoin och André Malraux. Lagom till julhandeln räknade man antal bilder i albumen. Mer än 700 st i varje och tryckta i fyrfärgsoffset dessutom och allt detta till det facila priset av 6.85 kr.  ”Ett lågt pris (tack vare internationellt samarbete)!” skanderade reklamen. I dagens penningvärde ca 82.50 kr*. Att jämföra med 7.95 kr för en Biggles-bok och 5.25 för Torbjörn Egners festliga Karius och Baktus på hela 40 sidor och med 30 bilder. Men varken pris eller räkneövningar hjälpte. Satsningen misslyckades och albumen reades ut bara några år senare för futtiga 4.50.

Danska seriealbum i hårda och mjuka pärmar på Faraos Cigarrer i Köpenhamn.

En förklaring till misslyckandet gavs   av Arne Mossberg på konkurrerande Illustrationsförlaget. Tintin lanserades felaktigt, menade Mossberg. Serien kamouflerades genom inbindningen vilket gav Tintin ett ”sken av att vara en bok”. (Åsa Wall i Svd 1970-09-13, s. 3) Illustrationsförlagets version hade mjuka pärmar och lägre pris. Bara 5. 50 kr. Motsvarande ca 49 kr i dagens penningvärde. (Eller lika mycket som ett lösnummer av Fantomen kostar idag). Mossbergs satsning gick som bekant bättre och Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen/If, kunde skörda stora framgångar med Tintin under flera decennier.

Trots det sprang Carlsen/if bara några år senare på samma pump som en gång Bonniers gjorde, för när den generation som växte upp med Tintin, Spirou, Lucky Luke och Asterix (alla med mjuka pärmar) närmade sig myndig ålder, gjorde man återigen ett försök med inbundna seriealbum. ”Serier för vuxna” hette satsningen som Carlsen/if påbörjade 1978, med utgåvor av bl a Hugo Pratt, Tardi och Lauzier. Alla i hårda pärmar, några dessutom i större format och givetvis till högre priser. Men inte heller nu gick det. Seriealbumen uppfattades som för dyra och lär dessutom ha sorterats fel i bokhandeln.  Försöket gavs upp, serierna reades ut och de mjuka pärmarna blev återigen standard. 

Måste serier vara billiga?
Serier förknippas i Sverige, vad det verkar, med något som ska vara billigt (även produktionsmässigt). Det som verkligen fungerat här är jultidningar (en gång om året – i mjuka pärmar), serietidningar i det amerikanska formatet, seriealbum med mjuka pärmar och på senare tid även serieböcker (serieromaner), som ofta ges ut just i mjukband. Är det här en seriernas svenska jantelag? Kom inte här och tro att du är en riktig bok! Hårda omslag är bara för de riktiga böckerna! Ja och så för bilderböckerna också förstås. För barnen behöver ju något ordentligt att hålla i, som inte går sönder så lätt…  Eller är det så att bilderböcker för barn lyckats uppnå en annan status, som gjort dem förtjänta av hårda pärmar och ett högre pris? 

På Akademibokhandeln går det idag att köpa Tintin i inbunden utgåva från Kartago för 149kr. Precis lika mycket kostar en bok om Pettson och Findus. Kanske är detta ett tecken i tiden? På seriernas statusmässiga återhämtning, snart 60 år senare. Att en serie också kan vara en bok. Mer om det i nästa inlägg.

Källor:

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters historiska arkiv.

*Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292. 

Varför ges det ut så mycket seriealbum i Danmark (men inte i Sverige)?

Varje tur till Köpenhamn lämnar mig med samma undran. Varför ges det ut så mycket översatta seriealbum i Danmark och så få i Sverige? Det är verkligen en påtaglig skillnad och sedan Faraos Cigarrer öppnade ännu en butik på Skindergade för enbart danskspråkiga serier, blir det än mer tydligt. Seriealbum fyller väggarna från golv till tak och det är en ansenlig takhöjd inne i den nya butiken. Den gamla butiken mittemot, specialiserar sig efter expansionen nu enbart på engelskspråkiga serier och manga. Vilket uppenbarligen är en lyckad idé, då båda butikerna är knökfulla av kunder. En blandad publik dessutom, kvinnor och män, föräldrar med barn, turister och serievänner.

Ett litet urval äventyrsserier i albumformat. Alltifrån klassiska Alix till Hugo Pratt och Tardi

Två saker slår mig. Det första är den seriekulturella fattigdom Sverige råkat in i sedan 80-talets vuxenserievåg ebbade ut. De gamla klassiska fransk/belgiska serierna (med några få undantag) går inte att få tag på annat än antikvariskt. Det andra är den stora kunskapslucka 2000-talet inneburit, då inte heller de nya fransk/belgiska serierna (med några få undantag) fått möjlighet att nå den svenska publiken i översättning.

Den engelskspråkiga seriekulturen kan vi lämna därhän. Den finns tillfullo representerad, är känd och möjlig att få tag på. Den franskspråkiga däremot, är (med några få undantag) idag i stort sett okänd för de allra flesta. Samtidigt som det produceras en aldrig sinande ström av serier i albumformat på kontinenten. Ett enda besök i Angoulême räcker för att överbevisa den klentrogne.  

Tintin i kvadrat och kubik. Men självklart också Sirou, Gaston, Hermann, Linda & Valentin m fl i inbundna album.

Det finns som sagt undantag, men dessa bekräftar snarast regeln. Den svenska seriekulturen har vänt ryggen åt den franskspråkiga. Förhoppningsvis kan ett närmre samarbete mellan danska och svenska förlag precis som på 70-talet ändra på detta. Samproduktion av seriealbum drar visserligen ner kostnaderna men för att få ekonomi i det hela, måste serierna också nå ut och sälja till en publik som inte är specifikt serieintresserad, utan mest bara söker en stunds underhållning.

I Danmark har de uppenbarligen lyckats med detta. Men inte här i Sverige. Vad beror det på? Mer om det i nästa blogginlägg. 
/Gunnar Krantz

Bland punkare, kannibaler och pirater – vuxenserierna anno 1983

1983 bubblar det ordentligt i den svenska serie-ankdammen. Något är på gång. Det kommer en ny sorts serier. Serier för vuxna! På riktigt!

This image has an empty alt attribute; its file name is IMG_8425-700x446.jpg
Blandad kompott: Crack från Etc med omslag av Liberatore, Auclairs Slavarna, Stenstaden av Johan Höjer, Zerieluztar med omslag av Corben och Pladask med omslag av Dan Backman

Men det börjar inte där och då. Redan 1978 lanserar Carlsen/IF sofistikerade serier under etiketten ”serier för vuxna”. Påkostade album i storformat med hårda pärmar av tecknare som Bilal, Pratt och Lauzier. Men det finns ett problem! ”Vuxenserierna” är till utseendet snarlika de ”vanliga” seriealbumen, men säljs till betydligt högre priser. Det förpassar dem snart till bokrean. Marknaden är ännu inte mogen.

”Boken handlar om en liten nordfransk stad och har som utgångspunkt en bitter strid mellan stadens gjuteriarbetare och kapitalisten som äger hela staden.” (Redaktionell text i reklamfoldern En bok om Carlsen Comics [1979] om Enki Bilal och Pierre Christins Staden som inte fanns)


1979 satsar Semic på nya svenska serier i tidningen Svenska Serier. En tidning, som av innehållet att döma huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, även om det inte är direkt uttalat. Den blir inte heller någon ekonomisk framgång och efter bara tre år läggs tidningen ned.

”Festen är över, partyt är slut i serietidningsstället är allt som förut. I tre år vår vimpel vajade käck men nu är rebellen i blågult väck och fantomer, stålmän, ankor och möss vinkar ett skadeglatt ”tjing & ajöss!” (Baksidestext Svenska Serier nr 2/82)


En annan aktör som försöker sig på den svårflirtade vuxenpubliken är Fria Serier, med en serieantologi och album under namnet Mammut (1979). I Mammut presenteras huvudsakligen svartvita svenska serier i till en publik som sedan länge är bortskämd med att serier ska vara i färg.  Albumen upplevs som dyra och framgångarna uteblir. 

”Man behöver inte titta med lupp på seriemarknaden i Sverige för att upptäcka att den domineras av utländska serier. De täcker marknaden som en inlandsis.” (Redaktionell text i Mammut nr 2 /80)


De första utgåvorna från Medusa ser dagens ljus 1982. Även de trycks i svartvitt och är svåra att hitta i handeln. Medusa satsar på en bokklubb, för att kapa mellanhänderna, men lyckas (enligt Bild & Bubbla) bara engagera 83 medlemmar i den. Svartvita serier går helt enkelt inte hem. Inte ens hos den sofistikerade och seriemedvetna publiken.

”Har du också växt upp med Fantomen och Kalle Anka? Diggar du fortfarande serier? Då har du kanske rotat i bokhandelshyllorna efter kvalitetsserier för vuxna. Du har knappast hittat några. Inget av de stora förlagen har nämligen satsat helhjärtat på vuxenserier.” (Reklam för Serieklubben Medusa i Grön Natt, 1982).


Ytterligare en uppstickare är tidningen ETC, som sedan starten flitigt publicerat serier. Våren 1983 ger man ut ett specialnummer med serier och redan samma år kommer serietidningen Crack. Omslaget utlovar ”Våld! Sex! Humor!”, vilket i viss mån infrias. Kontrovers uppstår dock då Medusas ägare Horst Schröder polisanmäler ETC för brott mot upphovsrättslagen. (DN 840615).

”Utbudet av kvalificerade serier i internationell klass har alltid varit starkt begränsat i Sverige. Det hoppas vi i någon mån kunna råda bot på i och med denna satsning på en månatlig serietidning med serier för både vuxna och ungdomar.” (Redaktionell text i Crack nr 1/83)

Till det får läggas kulturtidskriften Galago (1980) som alltmer går mot att bli en renodlad serietidning, med framförallt svenska serieskapare samt nystartade förlaget Bakhåll från Lund, som 1983 publicerar den konstnärligt inriktade serieantologin Pladask.

”Sena nätter irrar de runt, tuschkonstnärerna, med klotrunda ögon och väldiga, vidöppna bläckhorn. De stöper livet i tusch, ristar och låter flöda. Från ritbordet rakt ut på gatan, hela gråskalan från skakande svart till svidande vitt. Resultatet är serier, oförfärade, oförfalskade serier.” (Baksidestext Pladask, 1983)

Redaktörer för Pladask är två konstnärer; Christian Cavallin och Ola Åstrand, båda sprungna ur den malmöitiska punk-scenen, flitiga fanzineutgivare och dessutom medredaktörer i kulturtidskriften Kannibal (f d  punkfanzinet RIP). Även Kannibal vill ge sig in i kampen om vuxenserierna och de kontaktar mig. 

Kannibals seriebilaga – nu kan det berättas!

1983 anlitas jag alltså som redaktör för en seriebilaga till Kannibal. Det är en stor ära. Jag läser själv Kannibal och ser den allt som oftast i handeln och på bokcaféer. Mitt uppdrag är nu att samla in det bästa av det nya.  Givetvis utan betalning – vare sig för mig eller tecknarna.

En given medverkande är Joakim Pirinen, som just släppt Välkommen till Sandlådan (1983), det är både jag och redaktionen överens om. En annan serieskapare jag vill ha med är Aline Kominsky. Kannibal är, liksom de flesta andra radikala kulturtidskrifter från denna tid, i stort sett till 100% en manlig angelägenhet.

Jag skriver brev och får svar. Pirinen svarar genast att han är intresserad och sänder över en riktigt bra serie i stil med de som publicerats i hans album. Aline Kominsky vill också gärna vara med. Jag samlar in övrigt materialet till bilagan och lämnar över till redaktören. Sedan händer absolut ingenting.  Kannibal kommer ut i Pressbyrån som vanligt, men utan seriebilaga. Nummer efter nummer. Jag misströstar. Alla dessa utställda löften. Brev som skickats fram och tillbaka. Serieoriginal på vift. Och skammen…  Skammen…

Kannibal nummer 4 1984 – serienumret

Våren 1984 börjar jag jobba med Epix och tänker inte så mycket på den förargliga Kannibal-bilagan. Allt händer i rasande tempo. Epix kommer ut. Portar till den internationella seriekulturen som tidigare hållits stängda öppnas på vid gavel. Vi får stifta bekantskap med allt från storslagen franskspråkig eskapism till svårsmält amerikanska underground, obegripliga konstserier och gamla bortglömda klassiker. Epix, som är större till formatet än vanliga serietidningar, försvinner inte bland fantomer, ankor och möss och tidningen är dessutom till stora delar i färg, precis som publiken vill ha det. Nu tecknar betydligt fler än 83 personer prenumeration och tusentals andra köper den direkt i Pressbyrån. Epix lockar läsare som annars inte skulle köpt en serietidning och går så bra att planer genast görs upp för en ny tidning, med mig som redaktör.

Då kommer den! Kannibal med seriebilagan. Eller rättare sagt. Kannibal, utan seriebilaga, men med Pirinens och Kominskys serier, utspridda i tidningen utan vare sig kommentar eller förklaring. Mitt namn finns förstås inte heller med. Det här var verkligen inte vad jag hoppats på eller hade lovat de medverkande. Jag köper givetvis inte tidningen. Försöker bara glömma och hoppas att alla andra gör det också.

Tills häromdagen, då jag var inne på ett antikvariat i jakt på gamla veckotidningar och plötsligt får syn på serienumret av Kannibal. Jag köper det givetvis och läser. Den manliga dominansen är ännu mer påfallande idag, än den var då. Bukowski, Jack Kerouac, Max Ernst, Becket, Hemingway, Faulkner o s v. Bara män i redaktionen och bara män på bilderna. Tills plötsligt det oväntade uppslaget med Aline Kominskys frejdiga tvåsidors ”Klumpen får en kompis” (inte min översättning) vänds upp och slår knock-out och jag tänker att serie-Sverige kunnat se mycket annorlunda ut om Kannibal satsat mer på sin seriebilaga och vi fått in lite punk i serierna.

Gunnar Krantz, som medverkat i följande av ovan nämnda: Pladask (1983), Elektriska Zerier (1983), Svenska Serier (1987-89), Galago (2004)

Norge leder serieligan – Sverige hopplöst efter

Ett stenkast från paradgatan Karl Johann i Oslo, precis runt hörnet från gamla Nationalmuseet ligger Tronsmo bokhandel. Adressen är Universitetsgatan (se kopplingen universitet och seriebutiker ) och fasaden pryds av seriefigurer av norska seriestjärnorna Bendik Kaltenborn och Lars Fiske. Utbudet är inte enbart fokuserat på serier, här finns mycket annat, men det var för seriernas skull jag gick hit.
I trappan ner till serieavdelningen hänger diverse konstverk av olika serieskapare, en del närmast att likna vid installationer och så fortsätter det även nere i källaren. 

Tronsmo Bokhandel i Oslo

Tronsmo har ett välsorterat utbud av amerikanska alternativserier och graphic novels och förstås även en avdelning med norska serier. Det som förvånar är utbudet av dansköversatta fransk/belgiska seriealbum och sektionen med svenska serier, från framförallt Kartago och Galago. Här säljs alltså serier på fyra språk; norska, engelska, danska och svenska. Jag förhör mig om försäljningen och får veta att svenska serier går mycket bra på Tronsmo, inte oväntat säljer Strömquist, Hemmingsson och Kellerman allra bäst. Men även nya svenska serieskapare når ut.

Svenska originalserier på Tronsmo bokhandel i Oslo

Det finns både kunskap och intresse för svenska serier i Norge och en vana att konsumera kultur på både svenska och danska. Den inhemska produktionen har hittills inte varit stor, men även det börjar vända, får jag veta. Allt mer ges ut på norska, både i original och i översättning. En av spelarna på denna nya marknad heter Outland, från början en butik, som mycket liknar Faraos Cigarrer i Köpenhamn. På senare tid har Outland börjat ge ut serier i översättning, framförallt fransk-belgiska.

Delar av det norska utbudet – till stora delar okänt i Sverige

Även Outland ligger ett stenkast från Karl Johann, lite närmare centralstationen. Här finns de mer traditionella serierna, amerikansk action, äventyr och hjältar, men också storsäljande fransk-belgiska serier och klassiska graphic novels. Till det en hel källare full av manga, samt en hylla med originalserier på norska, danska och svenska. Utbudet imponerar.

Outlands imponerande utbud

Den serieintresserade Oslo-bon har alltså inom kort promenadavstånd tillgång till större utbud än vad som bjuds i alla andra skandinaviska huvudstäderna; amerikansk mainstream- och alternativserier, manga, svenska- danska- och norska originalserier samt fransk-belgiskt i dansk och norsk översättning.

Serier på tre språk

Vi som bor i Malmö, med Köpenhamn bara en halvtimmes tågresa bort, kan förstås trösta oss med att ha nästan samma utbud, men då inte de norska serierna. Men Stockholm… ”the Capital of Scandinavia”, där finns varken de fransk-belgiska, danska eller norska serierna i den utsträckning de går att få tag på i Oslo, den minsta av huvudstäderna.

Hur kunde det bli såhär?

Varför detta ointresse för våra grannländers seriekultur? Och för det fransk-belgiska? Borde inte serieintresset kunna överbrygga de små språkskillnader som råder mellan oss och våra grannar? Borde det inte vara en fråga att samlas kring? Eller sitter vi nöjda, bara lite sådär lagom på efterkälken?

/Gunnar Krantz

Serieåret som gick – 2018

Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.

MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes  av mötesplatsprojektet.  Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.

Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.

Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).

På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.

Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez  och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.

En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.

Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström

Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.

EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.

Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.

Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.

Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin.  Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.

Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955

SERIEFORSKNING
I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med  ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.

Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby

Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.

NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.

/Gunnar Krantz

Funktionalistiska katedraler och hockeyskydd

Per Gudmundson är missnöjd.  Det är 40 minuters kö för att komma in på Nationalmuseum – föga förvånande eftersom museet är nyöppnat efter år av renovering. Istället går han till nya Scenkonstmuseet och drabbas av ”torftigheten” i X-et Erixsons scenkostymer till science-fictioneposet Aniara (1959), som han beskriver som ”hjälpligt maskerade hockeybenskydd och illa sydd trikå”. (SvD 28/10) Det kanske kommer som en kalldusch för Gudmundson att en scenkostym  betraktad på nära håll i en upplyst monter inte väcker känslan av vördnad utan snarare förvåning. Ryckt ur sitt sammanhang, utan skådespelarens kropp, scenrum, ljussättning och musik blir det förstås så. Samma sak inträffar då filmkostym visas utanför vita duken. Förtrollning bryts.

”Andra epoker byggde katedraler. Min tid producerade hockeybenskydd” skriver Gudmundson. Men här förväxlar han katedralen med relikerna. Det är i den senare kategorin benskydden bör inordnas.

I det 20 år yngre science-fictioneposet Alien (1979) användes också hockeyutrustning. De svartmålade (och för skådespelarna helt obrukbara) hockey-handskarna till trots, blev den filmen en konstnärlig  framgång, som kom att förflytta sf-genren bort från Star Treks välputsade yta, till något mer vardagsnära och trovärdigt.

Men nu var det förstås inte hockeyskydd Gudmundson egentligen ville diskutera utan den svenska modernismen, på senare tid allt oftare avfärdad på lösan grund.  Även den har sina katedraler. Inför åsynen av en av Sveriges första funktionalistiska fabriksbyggnader; KF:s sorgligt förfallna havregrynskvarn på Kvarnholmen i Nacka, ritad av Artur von Schmalensee (1927), drabbas i vart fall jag av både häpnad och förundran. Ett slitet rymdskepp, som taget ur en dystopisk sf-film men med intakt monumental skönhet. Gå och se! Garanterat ingen kö!

Havregrynskvarnen av Artur von Schmalensee (1927).  Uppförd på uppdrag av Kooperativa förbundet. Foto Gunnar Krantz

30 år i Malmö

I år är det 30 år sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö. En flytt som finns skildrad i boken Största Möjliga Allvar (Optimal 2011). För att fira denna tilldragelse publicerar jag här ett något förkortat utdrag och några  svartvita fotografier (plus ett bonusfoto) från den boken. Från en tid då Malmö fortfarande var grått som betong.

Möllevångstorget 1988

MALMÖ 1988
På väg hem från Berlin stannade jag till i Malmö.  Maria, som jag lärt känna på Konstskolan i Kristianstad, extraknäckte som våffelbagare i Folkets Park. Jag åt en våffla och gick sedan runt och tittade på den risiga parken.

På kvällen gick vi ut för att ta en öl. Det fanns två ställen runt Möllevångstorget som höll öppet någon timme efter kl 22.00. Det ena hette Retro. Därinne samlades kulturmänniskorna. Det andra hette Orient och var en råbarkad sjömanskrog. Vi började på Retro och gick sedan till Orient. Där blev det snart slagsmål. En man kastade ett bord fullt av ölglas över ända, blev själv utslängd och fortsatte sedan att slåss utanför på gatan. Det var som att vara med i en film.

Runt Möllevången fanns slitna arbetarkvarter med billiga lägenheter. Ska du inte flytta hit, undrade Maria, som kände till min bostadssituation i Stockholm. Nä, tyckte jag. Att efter fem år i huvudstaden ha tillkämpat sig ynnesten att få bo i smyg på ett kontor, redigera Spindelmannenklubben åt MarvelChristian och stå i kö för att få köpa en öl. Ge upp allt det?

Domusvaruhuset på Södra Förstadsgatan innan det byggdes om till Triangeln

Min bror David bodde också i Malmö. Han gick på Forum, en konstskola som låg långt före både Mejan och Valand i jakten på den nya konsten. Postmodernism kallades det. I en gammal turbinhall visade en konstsamlande miljonär den nya konsten från New York och på gallerierna visades de trendigaste stockholmskonstnärerna. Min brorsa kände någon som hade en ledig etta. Ville jag ha den?

Det var alltså inte någon möllanvurm som gjorde att jag flyttade till Malmö. Några möllankramare fanns inte i slutet på 80-talet. Det var en praktisk lösning på mina bostadsproblem. Planen var att bo i Malmö över vinterhalvåret, jobba ihop så mycket pengar som möjligt och sedan bo billigt i skärgården under sommaren.

Jag gick till arbetsförmedlingen och sökte jobb. Något det på den tiden fanns gott om. Jag jobbade i olika omgångar som städare, tidningsbud, postsorterare, lagerarbetare och på fabrik. Mina kompisar i Stockholm trodde jag var galen när jag berättade mina planer. Malmö! Sveriges tråkigaste stad. Det enda som var bra med Malmö, var att det låg nära Köpenhamn. Det var ju i Stockholm allt hände! Ja, så kanske det var. Men i Malmö var hyrorna och maten billig. Dessutom var stan alldeles lagom stor. Varje gång jag gick ut träffade jag någon jag kände. Inte som i Stockholm, där man var tvungen att avtala möte per telefon. Ja och så var det ju nära till Köpenhamn där allt var ännu billigare p g a den starka svenska kronan. Köpenhamn, en kontinental storstad med ett helt annat utbud än lilla Stockholm. Men allt det här upptäckte jag efterhand. Till en början var mitt fokus helt på att jobba ihop pengar.

Saxtorps potatis på Ystadgatan

Arbetsdagen började kl tre på natten. Då gick jag på mitt skift som tidningsbärare. När detta var avklarat kring 6-snåret, åkte jag ut till Presam, nere i hamnen och ställde mig vid löpande bandet och sorterade tidningar. Vi distribuerade tidningar till södra Sverige, ända upp till Växjö. Allt som gick ut i pressbyrån och matvarubutikerna. Det jobbet gjorde att jag fick en fysisk förståelse för tidningsmarknaden och dess olika målgrupper. Veckotidningar som Året Runt och Allers, sorterades buntvis från pallar på golvet. Publikationer med lägre upplaga plockades från fack. De minsta tidningarna låg allra sist, bredvid löpsedlarna. Det var annonsblad för traktorer, religiösa blad och någon enstaka gång Pox eller Elixir. De enda serietidningar som sorterades pallvis var Fantomen och Kalle Anka.

Till en början var jag ganska ensam om att vara serietecknare i Malmö. Den enda folk kände till var Tony Manieri. Han tecknade ”Ståkkålms-Ringo” i Kvällsposten.  Jag fick en fast sida i gratistidningen Reflektion. Jag startade med en ganska konventionell humorserie, men efterhand gav redaktionen mig fria händer att göra vad jag ville. Jag började experimenterade både med innehåll och form. Humor, satir, lokalanknutet. Särskilt det lokala uppskattades. Malmö var en vit fläck på seriekartan. Efter en händelselös resa till Köpenhamn vintern 1989, fick jag idén att skildra denna ingående på en helsida i tidningen. Men istället för 20 små rutor, blev det 20 sidor.

Idoffhuset vid Triangeln

Det var alldeles för många sidor för Reflektion och för få sidor för att göra bok av. Jag skickade köpenhamnsserien till Horst. Han ville inte ha den. Den var för lång, tyckte han. För innehållslös. För tråkig. Ja, jag minns inte allt vad han sa. Självupptaget självbespeglande i självbiografisk form var inte tänkbart i slutet på 80-talet, såvida man inte samtidigt hade en politisk agenda, eller proppade serien full med nakna bröst. Allt annat var småborgerligt petande i den egna navelluddet – ungefär. Vem trodde jag att jag var egentligen? Robert Crumb?

Vill du läsa resten av boken går det bra att beställa den från seriekonst.se