Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Seriernas svenska jante-lag. En fråga om format?

Kanske har det med pärmarna att göra?
I början på 60-talet gjordes det första försöket att ge ut fransk/belgiska seriealbum i Sverige. Bonnier gav ut fyra inbundna Tintin-album och kostade samtidigt på dem en rejäl reklamkampanj i dagspressen. Hergé beskrevs som den populäraste författaren på franska och bland hans läsare framhölls bl a François Sagan, Kung Baudoin och André Malraux. Lagom till julhandeln räknade man antal bilder i albumen. Mer än 700 st i varje och tryckta i fyrfärgsoffset dessutom och allt detta till det facila priset av 6.85 kr.  ”Ett lågt pris (tack vare internationellt samarbete)!” skanderade reklamen. I dagens penningvärde ca 82.50 kr*. Att jämföra med 7.95 kr för en Biggles-bok och 5.25 för Torbjörn Egners festliga Karius och Baktus på hela 40 sidor och med 30 bilder. Men varken pris eller räkneövningar hjälpte. Satsningen misslyckades och albumen reades ut bara några år senare för futtiga 4.50.

Danska seriealbum i hårda och mjuka pärmar på Faraos Cigarrer i Köpenhamn.

En förklaring till misslyckandet gavs   av Arne Mossberg på konkurrerande Illustrationsförlaget. Tintin lanserades felaktigt, menade Mossberg. Serien kamouflerades genom inbindningen vilket gav Tintin ett ”sken av att vara en bok”. (Åsa Wall i Svd 1970-09-13, s. 3) Illustrationsförlagets version hade mjuka pärmar och lägre pris. Bara 5. 50 kr. Motsvarande ca 49 kr i dagens penningvärde. (Eller lika mycket som ett lösnummer av Fantomen kostar idag). Mossbergs satsning gick som bekant bättre och Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen/If, kunde skörda stora framgångar med Tintin under flera decennier.

Trots det sprang Carlsen/if bara några år senare på samma pump som en gång Bonniers gjorde, för när den generation som växte upp med Tintin, Spirou, Lucky Luke och Asterix (alla med mjuka pärmar) närmade sig myndig ålder, gjorde man återigen ett försök med inbundna seriealbum. ”Serier för vuxna” hette satsningen som Carlsen/if påbörjade 1978, med utgåvor av bl a Hugo Pratt, Tardi och Lauzier. Alla i hårda pärmar, några dessutom i större format och givetvis till högre priser. Men inte heller nu gick det. Seriealbumen uppfattades som för dyra och lär dessutom ha sorterats fel i bokhandeln.  Försöket gavs upp, serierna reades ut och de mjuka pärmarna blev återigen standard. 

Måste serier vara billiga?
Serier förknippas i Sverige, vad det verkar, med något som ska vara billigt (även produktionsmässigt). Det som verkligen fungerat här är jultidningar (en gång om året – i mjuka pärmar), serietidningar i det amerikanska formatet, seriealbum med mjuka pärmar och på senare tid även serieböcker (serieromaner), som ofta ges ut just i mjukband. Är det här en seriernas svenska jantelag? Kom inte här och tro att du är en riktig bok! Hårda omslag är bara för de riktiga böckerna! Ja och så för bilderböckerna också förstås. För barnen behöver ju något ordentligt att hålla i, som inte går sönder så lätt…  Eller är det så att bilderböcker för barn lyckats uppnå en annan status, som gjort dem förtjänta av hårda pärmar och ett högre pris? 

På Akademibokhandeln går det idag att köpa Tintin i inbunden utgåva från Kartago för 149kr. Precis lika mycket kostar en bok om Pettson och Findus. Kanske är detta ett tecken i tiden? På seriernas statusmässiga återhämtning, snart 60 år senare. Att en serie också kan vara en bok. Mer om det i nästa inlägg.

Källor:

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters historiska arkiv.

*Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292. 

Bland punkare, kannibaler och pirater – vuxenserierna anno 1983

1983 bubblar det ordentligt i den svenska serie-ankdammen. Något är på gång. Det kommer en ny sorts serier. Serier för vuxna! På riktigt!

This image has an empty alt attribute; its file name is IMG_8425-700x446.jpg
Blandad kompott: Crack från Etc med omslag av Liberatore, Auclairs Slavarna, Stenstaden av Johan Höjer, Zerieluztar med omslag av Corben och Pladask med omslag av Dan Backman

Men det börjar inte där och då. Redan 1978 lanserar Carlsen/IF sofistikerade serier under etiketten ”serier för vuxna”. Påkostade album i storformat med hårda pärmar av tecknare som Bilal, Pratt och Lauzier. Men det finns ett problem! ”Vuxenserierna” är till utseendet snarlika de ”vanliga” seriealbumen, men säljs till betydligt högre priser. Det förpassar dem snart till bokrean. Marknaden är ännu inte mogen.

”Boken handlar om en liten nordfransk stad och har som utgångspunkt en bitter strid mellan stadens gjuteriarbetare och kapitalisten som äger hela staden.” (Redaktionell text i reklamfoldern En bok om Carlsen Comics [1979] om Enki Bilal och Pierre Christins Staden som inte fanns)


1979 satsar Semic på nya svenska serier i tidningen Svenska Serier. En tidning, som av innehållet att döma huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, även om det inte är direkt uttalat. Den blir inte heller någon ekonomisk framgång och efter bara tre år läggs tidningen ned.

”Festen är över, partyt är slut i serietidningsstället är allt som förut. I tre år vår vimpel vajade käck men nu är rebellen i blågult väck och fantomer, stålmän, ankor och möss vinkar ett skadeglatt ”tjing & ajöss!” (Baksidestext Svenska Serier nr 2/82)


En annan aktör som försöker sig på den svårflirtade vuxenpubliken är Fria Serier, med en serieantologi och album under namnet Mammut (1979). I Mammut presenteras huvudsakligen svartvita svenska serier i till en publik som sedan länge är bortskämd med att serier ska vara i färg.  Albumen upplevs som dyra och framgångarna uteblir. 

”Man behöver inte titta med lupp på seriemarknaden i Sverige för att upptäcka att den domineras av utländska serier. De täcker marknaden som en inlandsis.” (Redaktionell text i Mammut nr 2 /80)


De första utgåvorna från Medusa ser dagens ljus 1982. Även de trycks i svartvitt och är svåra att hitta i handeln. Medusa satsar på en bokklubb, för att kapa mellanhänderna, men lyckas (enligt Bild & Bubbla) bara engagera 83 medlemmar i den. Svartvita serier går helt enkelt inte hem. Inte ens hos den sofistikerade och seriemedvetna publiken.

”Har du också växt upp med Fantomen och Kalle Anka? Diggar du fortfarande serier? Då har du kanske rotat i bokhandelshyllorna efter kvalitetsserier för vuxna. Du har knappast hittat några. Inget av de stora förlagen har nämligen satsat helhjärtat på vuxenserier.” (Reklam för Serieklubben Medusa i Grön Natt, 1982).


Ytterligare en uppstickare är tidningen ETC, som sedan starten flitigt publicerat serier. Våren 1983 ger man ut ett specialnummer med serier och redan samma år kommer serietidningen Crack. Omslaget utlovar ”Våld! Sex! Humor!”, vilket i viss mån infrias. Kontrovers uppstår dock då Medusas ägare Horst Schröder polisanmäler ETC för brott mot upphovsrättslagen. (DN 840615).

”Utbudet av kvalificerade serier i internationell klass har alltid varit starkt begränsat i Sverige. Det hoppas vi i någon mån kunna råda bot på i och med denna satsning på en månatlig serietidning med serier för både vuxna och ungdomar.” (Redaktionell text i Crack nr 1/83)

Till det får läggas kulturtidskriften Galago (1980) som alltmer går mot att bli en renodlad serietidning, med framförallt svenska serieskapare samt nystartade förlaget Bakhåll från Lund, som 1983 publicerar den konstnärligt inriktade serieantologin Pladask.

”Sena nätter irrar de runt, tuschkonstnärerna, med klotrunda ögon och väldiga, vidöppna bläckhorn. De stöper livet i tusch, ristar och låter flöda. Från ritbordet rakt ut på gatan, hela gråskalan från skakande svart till svidande vitt. Resultatet är serier, oförfärade, oförfalskade serier.” (Baksidestext Pladask, 1983)

Redaktörer för Pladask är två konstnärer; Christian Cavallin och Ola Åstrand, båda sprungna ur den malmöitiska punk-scenen, flitiga fanzineutgivare och dessutom medredaktörer i kulturtidskriften Kannibal (f d  punkfanzinet RIP). Även Kannibal vill ge sig in i kampen om vuxenserierna och de kontaktar mig. 

Kannibals seriebilaga – nu kan det berättas!

1983 anlitas jag alltså som redaktör för en seriebilaga till Kannibal. Det är en stor ära. Jag läser själv Kannibal och ser den allt som oftast i handeln och på bokcaféer. Mitt uppdrag är nu att samla in det bästa av det nya.  Givetvis utan betalning – vare sig för mig eller tecknarna.

En given medverkande är Joakim Pirinen, som just släppt Välkommen till Sandlådan (1983), det är både jag och redaktionen överens om. En annan serieskapare jag vill ha med är Aline Kominsky. Kannibal är, liksom de flesta andra radikala kulturtidskrifter från denna tid, i stort sett till 100% en manlig angelägenhet.

Jag skriver brev och får svar. Pirinen svarar genast att han är intresserad och sänder över en riktigt bra serie i stil med de som publicerats i hans album. Aline Kominsky vill också gärna vara med. Jag samlar in övrigt materialet till bilagan och lämnar över till redaktören. Sedan händer absolut ingenting.  Kannibal kommer ut i Pressbyrån som vanligt, men utan seriebilaga. Nummer efter nummer. Jag misströstar. Alla dessa utställda löften. Brev som skickats fram och tillbaka. Serieoriginal på vift. Och skammen…  Skammen…

Kannibal nummer 4 1984 – serienumret

Våren 1984 börjar jag jobba med Epix och tänker inte så mycket på den förargliga Kannibal-bilagan. Allt händer i rasande tempo. Epix kommer ut. Portar till den internationella seriekulturen som tidigare hållits stängda öppnas på vid gavel. Vi får stifta bekantskap med allt från storslagen franskspråkig eskapism till svårsmält amerikanska underground, obegripliga konstserier och gamla bortglömda klassiker. Epix, som är större till formatet än vanliga serietidningar, försvinner inte bland fantomer, ankor och möss och tidningen är dessutom till stora delar i färg, precis som publiken vill ha det. Nu tecknar betydligt fler än 83 personer prenumeration och tusentals andra köper den direkt i Pressbyrån. Epix lockar läsare som annars inte skulle köpt en serietidning och går så bra att planer genast görs upp för en ny tidning, med mig som redaktör.

Då kommer den! Kannibal med seriebilagan. Eller rättare sagt. Kannibal, utan seriebilaga, men med Pirinens och Kominskys serier, utspridda i tidningen utan vare sig kommentar eller förklaring. Mitt namn finns förstås inte heller med. Det här var verkligen inte vad jag hoppats på eller hade lovat de medverkande. Jag köper givetvis inte tidningen. Försöker bara glömma och hoppas att alla andra gör det också.

Tills häromdagen, då jag var inne på ett antikvariat i jakt på gamla veckotidningar och plötsligt får syn på serienumret av Kannibal. Jag köper det givetvis och läser. Den manliga dominansen är ännu mer påfallande idag, än den var då. Bukowski, Jack Kerouac, Max Ernst, Becket, Hemingway, Faulkner o s v. Bara män i redaktionen och bara män på bilderna. Tills plötsligt det oväntade uppslaget med Aline Kominskys frejdiga tvåsidors ”Klumpen får en kompis” (inte min översättning) vänds upp och slår knock-out och jag tänker att serie-Sverige kunnat se mycket annorlunda ut om Kannibal satsat mer på sin seriebilaga och vi fått in lite punk i serierna.

Gunnar Krantz, som medverkat i följande av ovan nämnda: Pladask (1983), Elektriska Zerier (1983), Svenska Serier (1987-89), Galago (2004)

Norge leder serieligan – Sverige hopplöst efter

Ett stenkast från paradgatan Karl Johann i Oslo, precis runt hörnet från gamla Nationalmuseet ligger Tronsmo bokhandel. Adressen är Universitetsgatan (se kopplingen universitet och seriebutiker ) och fasaden pryds av seriefigurer av norska seriestjärnorna Bendik Kaltenborn och Lars Fiske. Utbudet är inte enbart fokuserat på serier, här finns mycket annat, men det var för seriernas skull jag gick hit.
I trappan ner till serieavdelningen hänger diverse konstverk av olika serieskapare, en del närmast att likna vid installationer och så fortsätter det även nere i källaren. 

Tronsmo Bokhandel i Oslo

Tronsmo har ett välsorterat utbud av amerikanska alternativserier och graphic novels och förstås även en avdelning med norska serier. Det som förvånar är utbudet av dansköversatta fransk/belgiska seriealbum och sektionen med svenska serier, från framförallt Kartago och Galago. Här säljs alltså serier på fyra språk; norska, engelska, danska och svenska. Jag förhör mig om försäljningen och får veta att svenska serier går mycket bra på Tronsmo, inte oväntat säljer Strömquist, Hemmingsson och Kellerman allra bäst. Men även nya svenska serieskapare når ut.

Svenska originalserier på Tronsmo bokhandel i Oslo

Det finns både kunskap och intresse för svenska serier i Norge och en vana att konsumera kultur på både svenska och danska. Den inhemska produktionen har hittills inte varit stor, men även det börjar vända, får jag veta. Allt mer ges ut på norska, både i original och i översättning. En av spelarna på denna nya marknad heter Outland, från början en butik, som mycket liknar Faraos Cigarrer i Köpenhamn. På senare tid har Outland börjat ge ut serier i översättning, framförallt fransk-belgiska.

Delar av det norska utbudet – till stora delar okänt i Sverige

Även Outland ligger ett stenkast från Karl Johann, lite närmare centralstationen. Här finns de mer traditionella serierna, amerikansk action, äventyr och hjältar, men också storsäljande fransk-belgiska serier och klassiska graphic novels. Till det en hel källare full av manga, samt en hylla med originalserier på norska, danska och svenska. Utbudet imponerar.

Outlands imponerande utbud

Den serieintresserade Oslo-bon har alltså inom kort promenadavstånd tillgång till större utbud än vad som bjuds i alla andra skandinaviska huvudstäderna; amerikansk mainstream- och alternativserier, manga, svenska- danska- och norska originalserier samt fransk-belgiskt i dansk och norsk översättning.

Serier på tre språk

Vi som bor i Malmö, med Köpenhamn bara en halvtimmes tågresa bort, kan förstås trösta oss med att ha nästan samma utbud, men då inte de norska serierna. Men Stockholm… ”the Capital of Scandinavia”, där finns varken de fransk-belgiska, danska eller norska serierna i den utsträckning de går att få tag på i Oslo, den minsta av huvudstäderna.

Hur kunde det bli såhär?

Varför detta ointresse för våra grannländers seriekultur? Och för det fransk-belgiska? Borde inte serieintresset kunna överbrygga de små språkskillnader som råder mellan oss och våra grannar? Borde det inte vara en fråga att samlas kring? Eller sitter vi nöjda, bara lite sådär lagom på efterkälken?

/Gunnar Krantz

Serieåret som gick – 2018

Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.

MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes  av mötesplatsprojektet.  Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.

Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.

Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).

På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.

Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez  och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.

En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.

Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström

Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.

EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.

Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.

Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.

Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin.  Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.

Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955

SERIEFORSKNING
I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med  ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.

Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby

Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.

NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.

/Gunnar Krantz

Seriestaden 20 år

I år fyller Seriestaden Malmö 20 år. Begreppet myntades  i samband med en utställning och visade sig ha kraft att inte bara  fortleva utan också få saker och ting att hända.

Upprinnelsen till det tre timmar långa eventet var utställningen “Avtryck av Verkligheten – ny kultur från Malmö och Lund”,   på Forumgalleriet året innan. En utställning baserad på alternativ kultur som fanzines, grafitti och serier. Serieinslaget gjorde utställningen intressant för nystartade Virserums konsthall, som hade planer på att göra något på temat serier. Eftersom flertalet tecknare kom från Malmö, arrangerades ett pr-event på det nystartade kulturcaféet Inkonst, en verksamhet som tydligt visade att något var på väg att hända med Malmö.

Flyern för Seriestaden med illustration av David Liljemark som då bodde i Lund.

Under första halvan av 90-talet befann sig Malmö i ett tillstånd som närmast kunde beskrivas som fritt fall, med nedläggningar och utflyttning. Men någonstans runt -98 började det vända. Malmö högskola startades, bron var på gång att byggas och alltfler ungdomar med konstnärsdrömmar (eller drömmar överhuvudtaget) började samlas i staden. Helst i kvarteren runt Möllevångstorget, där Inkonst låg. När Lund utnämndes till “Popstad”, kontrade genast en gruppering med att utnämna Malmö till ”proggstad”och Sune Nordgren som då var chef för Malmö konsthall, påstod att Malmö var nordens främsta konststad. Det var uppenbarligen fritt fram att utnämna Malmö till precis vad som helst.  Evenemanget på Inkonst kallades därför  ”Seriestaden”. På flyern stod “Tre timmar med Malmöserier. Träffa serietecknare. Bläddra i nya seriealbum och fanzin. Kaffe och bullar.”

Det kom  mycket folk och huvudnumret var en ny serieantologi från Optimal Press: ”Allt för konsten”, där majoriteten av de medverkande bodde i Malmö. Dagen efter stod rubriker i tidningarna som: ”Malmö – seriestaden framför andra” och ”Seriernas nya huvudstad” .

Seriestaden 10 år uppmärksammades bl a på detta vis av Sydsvenskan.

Det är 20 år sedan. Där Forumgalleriet en gång låg, finns nu en av de rymdskeppslikande nergångarna till Citytunneln och den slitna industrifastighet där Inkonst startade, renoveras av spelutvecklaren  Massive  inför storsatsningen på spelet “Avatar.”

Det sägs att det var Malmö Högskola och bron som räddade Malmö. Men lika viktigt var nog den där känslan av att det med mycket små medel gick att få saker och ting att hända. Små medel som serier, kaffe och bullar.

/Gunnar Krantz

Workshop: Serier, arkeologi och gestaltad historia Ystad den 11–12 juni, 2018

En workshop om och kring serier som illustrerar, förklarar och ifrågasätter historia, arkeologi, utställningar, museer m. m. med John
Gordon Swogger (GB), arkeologisk illustratör och serieskaparen bakom ”Oswestry heritage comics”.

Comics & Archaeology

Inbjudan:
mötesplats:serier bjuder in till en workshop som fokuserar på skilda sätt att använda serier och illustrationer som form för att kommunicera och reflektera över kulturarv, historia, arkeologi, och museer.

Workshopen riktar sig till dig som är yrkesverksam inom arkeologi, historia, museum, arkiv, utställningsverksamhet m m, samt till yrkesverksamma serieskapare, konstnärer eller andra med intresse av gestaltad historia. Workshopen arrangeras av docent Jakob Dittmar, K3,  Malmö universitet och genomförs som ett led i projektet mötesplats:serier*

Innehåll:
Workshopen inleds med en introduktion till John Gordon Swoggers arbete som arkeologisk illustratör och serieskapare av bl a “Oswestry Heritage Comics” – en serie om lokalhistoria och kulturarv som producerats med stöd av EU:s regionalfond.  Vi kommer därefter att se två utställningar och reflektera över och experimentera med illustration som redskap för att skapa tillgång till historien. I workshopen ingår även att reflektera över hur berättelser konstrueras i utställningar och på museer.

Utställningar:
Ystads Konsthall: Experiment för utopier
9 juni–19 augusti

Genom samtidskonst undersöks alternativa sätt att se på utopier. Utställningen är initierad och kurerad av Gunnel Pettersson.
Ystads Klostermuseum: Jordens hemligheter – en arkeologisk upptäcktsfärd 26/5 – tillsvidare En interaktiv familjeutställning som vill väcka intresse för arkeologi.

Anmälan:
För att delta i denna tvådagars kostnadsfria workshop, vill vi ha din anmälan per mail senast den 24 maj 2018. OBS! Tillgång till platser är begränsad. Workshopen ges på engelska.

Anmäl dig här: gunnar.krantz@mau.se

Anmälan är bindande.

*mötesplats:serier vill skapa ett sammanhang i Skåne, som gör det möjligt för serieskapare, serieforskare och andra som vill utveckla och förstå seriekonsten att få tillgång till bättre resurser, större nätverk och fler möjligheter. Projektet har sin hemvist på Institutionen för Konst, kultur och kommunikation, K3 och drivs med stöd av Fakulteten för Kultur och Samhälle, Malmö Universitet och Region Skåne.

Vi har en plan!


2011 startade den första seriekursen på Malmö högskola. Sedan dess har mycket hänt . En kurs har blivit tre, vi har utbyte med två ledande serieutbildningar i Europa, serieforskningen ökar och sedan november 2017 pågår även samverkansprojektet mötesplats:serier. Serierna har blivit en viktig del av landets yngsta universitet och därmed fått en relevans – ett värde – som kanske inte tidigare varit lika tydligt.

Samtidigt är serieforskningen på stark frammarsch runtom i världen. Som serieskapare kanske en inte tänker att det är den akademiska karriären  som ligger närmast till hands. Samtidigt är den särskilda kunskap vi utövande serieskapare har viktig i forskningen. Det är det vi arbetar med på K3 – att förena teori och praktik, att lära genom att göra och vice versa.
Mycket har hänt sedan 2011 och ännu mycket mer kommer att hända inom en snar framtid.

Det vi gör nu är att bygga upp ett nytt sammanhang som inte tidigare existerat på det svenska seriefältet. För dig som är intresserad av att ta reda på mer  är ett första steg att gå en fristående kurs.

Här är en lista på kurser som kan vara av intresse för dig som är seriekapare:
Serieteckning och visuellt berättande – seriernas teori och praktik.
Digital Comics – digitala serier, distansutbildning på engelska.
Character design, ges också på engelska.
Narration across media/Storytelling, en mer teoretisk kurs kring berättande i olika format. Ges på engelska.
Visual communication in contemporary media. En kurs som undersöker  bildflödet i samtida medier.
Utställningsdesign, halvfart, ges på e m/kväll.
Visuell kommunikation, Kandidatprogram med möjlighet till specialisering i illustration/berättande bild.
Grafisk design, kandidatprogram.

Ansökningstiden går ut den 16 april.

Ansök här: www.mau.se

 

 

 

 

 

 

En serieskapare blir aldrig fullärd

“Nulla dies sine linia” sa Plinius den äldre om konstnären Apelles. Inte en dag utan ett streck. Ordstävet går lika väl att applicera på tecknande som skrivande för den som vill utveckla sitt konstnärskap och till exempel bli en bättre serieskapare. För handen på hjärtat. Vem vill inte det?

Frågan är bara. Hur går en till väga?

Kanske genom övning i gestaltning; tecknande, manusförfattande – själva serieskapandet? Eller genom att låta sig inspireras av  andras serier,  utmana och ifrågasätta det egna uttrycket – det publiken förväntas vilja ha? Att fördjupa sig i seriehistoria, möta andra seriekulturer, besöka seriefestivaler  kan säkert också ge viktiga impulser…

Men!

Allt detta utgår från att vi reagerar på något som redan existerar. Om vi nu vill vara sant kreativa och skapa något nytt, något som inte redan finns … Om vi vill arbeta proaktivt istället för reaktivt, tillföra ny kunskap om vad serier är och kan vara. Skapa det nya!

Hur gör vi då?

Kunskap
Grunden är förstås att själv först skaffa sig kunskap. Och kunskap om serier, som jag ser det,  utvecklas just nu allra mest inom serieforskningen. Här finns en rad olika områden att fördjupa sig i – varav flera är högst relevanta för serieskapare.  Vi har forskning inom biografiska, journalistiska och konstnärligt experimentella serier, inom politiska, feministiska och aktivistiska serier.  Forskning om serier för barn, pedagogiska serier, manga, superhjältar, horror, scifi och fantasy. Serieforskningen är tvärvetenskaplig och mångfacetterad. Det finns något för var och en och  genom att ta del av den  gör vi (serieskapare) det  möjligt att själva bli en del av den.

En utmaning
Ta en titt på litteraturlistan här nedan. Det är ett urval böcker från kursen Serieteckning och visuellt berättande på Malmö universitet. Det är en kurs där vi arbetar praktiskt med serieskapande och serieteori. Det innebär att vi tecknar serier och läser en del rätt svårgenomträngliga teoretiska texter. Vi gör det för att bättre förstå själva mediet. Det har visat sig vara en bra metod. Både för de som vill bli bättre på att skapa serier och för de som vill fördjupa sig teoretiskt.

Alla böcker kanske inte passar dig. Men någon gör det säkert.  Och ja, vi läser McCloud också, men det har ju hänt en hel del sen “Understading Comics” kom ut. Andra har byggt vidare på hans tankar, utvecklat dem. Ifrågasatt och  t o m kritiserat dem. Serieforskningen varken börjar eller slutar med McCloud. Serieforskningen är inte heller exklusiv och enbart förbehållen vissa utvalda och godkända experter. Serieforskningen tillhör alla oss som är verksamma på fältet. Men för att kunna ta till sig den krävs förstås en del arbete. Att börja läsa de där, ibland rätt svårgenomträngliga texterna. Det kan ju ta emot! Men tänk då på hur mycket arbete du redan lagt ner på att kunna skapa själva serierna och hur det gick till. Är det inte värt den lilla extra ansträngningen för att skaffa dig en översikt över den aktuella serieforskningen. För att bättre förstå mediet. För att på ett friare och mer medvetet sätt kunna använda dig av det.

“Nulla dies sine linea”. En rad om dagen. Det kan räcka långt.



Kurslitteratur (i urval):

Cohn, Neil (Red.) (2015). The Visual Narrative Reader. Bloomsbury Academic.

Dittmar, Jakob. (2012). Digital Comics. SjoCA 1:2.

http://sjoca.com/wp-content/uploads/2013/01/SJoCA-1-2-Forum-Dittmar.pdf

Duncan, Randy & Smith, Matthew J. (2009). The power of comics: history, form, and culture. New York: Continuum

Magnusson, Helena (2005). Berättande bilder: svenska tecknade serier för barn. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005 (sid 26 – 51)

Miller, Ann (2007). Reading bande dessinée: critical approaches to French-language comic strip. Bristol: Intellect Books

Saraceni, Mario. (2003). The Language of Comics. Routledge.

Sousanis, Nick. (2015). Unflattening. Harvard University Press.

 

Du kan också söka till själva kursen:
https://edu.mah.se/sv/course/kk139a

 

När Serieakademin högg i sten

Det stora priset i Angoulême skapade rabalder förr-förra året. Inte en enda kvinna bland de möjliga kandidaterna. Protester och avhopp och ett varumärke som naggades i kanten. Nu är det åter dags och finalisterna har presenterats.  Tre vita medelålders/äldre män, varav två från USA och den ena förvånande nog Richard Corben. Varför  samtida serieskapare ( d v s de som röstat) är så fascinerade av skaparen av muskelepos med ibland uppenbart sexistiskt och ibland rent misogynt innehåll förvånar. Framröstandet av honom i dessa #metoo-tider kanske ska ses som ett tecken på en backlash i seriebranschen – en reaktion mot förra årets debatt. Jag vet inte. Men förvånande är det.

Vad ska vi då med alla dessa priser till egentligen. Är det inte lika bra att bara lägga ner alltihop? Det blir ju ändå bara fel hela tiden.
På den frågan vill jag svara ett definitivt nej, för inget har som priserna både lyckats konservera och provocera seriekonsten. De årliga genomgångarna av branschen, utgivning, skapare och de därpå följande diskussioner utgör viktigt bränsle i den interna kampen på fältet. Vinnarna och kanske ännu viktigare – de som inte blir vinner eller ens blir utvalda – säger något om tiden och tillståndet. Och så har det varit redan från start.

Ta Svenska Serieakademins Adamsonspris, vilket på sin tid jämfördes med både Nobelpriset och kallades för serievärldens Oscar till exempel. Det hann knappt delas ut mer en handfull gånger innan protesterna kom igång. Hur i hela fridens namn kunde Torvald Gahlin få priset 1970 när det rimligen borde ha gått till Rolf Gohs, menade två seriefrämjare i Serieguide. En av dem spann sedan vidare på temat genom att ifrågasätta hela Serieakademin och instiftade slutligen ett eget pris kallat “Rudolf” (efter 91:an skaparen Rudolf Petersson) för att belöna nyskapande idéer och uppmuntra serieskapare som startade nya lovande projekt. Södertälje Seriefrämjandes pris “Rudolf” blev mycket kortlivat och det dröjde ända till 1987 innan Seriefrämjandet vågade utmana Serieakademin igen. Nu med Urhunden, för bästa svenska och utländska seriepublikation. Ett pris som i sin tur väckt mycken debatt, justerat regelverk och därigenom fört seriediskursen vidare.

Som varandes pristagare (Urhunden 1987) har jag reflekterat en del över prisets betydelse för den som emottager det. Efter en viss initial uppståndelse (media älskar som bekant prisutdelningar), faller utmärkelsen tillbaks till att bli en lättkommunicerad punkt på cv:t. Alla vet vad ett pris är, även om de inte har en aning om prisets betydelse, vad det innebär eller vad det delats ut för. Det motsvarar en hederstitel. Har en väl fått det, upphör dess laddning (vilket det då omvänt inte gör för de som blir utan – där ökar bara bitterheten med åren). För den som fått det är priset knappast en höjdpunkt, eller ens en hållpunkt. Det är en ruta på checklistan. Den verkliga betydelsen har priset för utdelaren, som genom att år efter år dela ut det, återkommande får uppmärksamhet och publicitet på så sätt kan befästa sin position på fältet. Här i ligger det konserverande. Priset konserverar institutionen och här vill jag  ge de debattglada seriefrämjarna i början på 70-talet rätt. Torvald Gahlin var kanske inte den rätta vinnaren – sett ur ett seriehistoriskt perspektiv. Men även en akademi har ju rätt att hugga i sten, särskilt som stenen den hugger i är den egna parnassen.

/Gunnar Krantz

Berggren, Mats (1972) Vad är Rudolf?. Thud. Nr. 3, vol. 17, Seriefrämjandet. Sid. 24.