Problemet med The Yellow Kid

Outcaults The Yellow Kid från 1896

Det råder förvirring kring seriernas ursprung, mycket beroende på missuppfattningar och möjligen också en vilja att ( i onödan) ge serierna en ädlare stamtavla. Låt oss till en början avfärda all populär seriehistorik som tar sin utgångspunkt i grottmålningar, egyptiska gravmålningar, romerska kolonner, medeltida illuminerade handskrifter, kyrkomålningar etc. Dessa har inget med serier att göra och har heller inte haft något inflytande på seriemediets uppkomst eller utveckling.

En annan orsak till förvirringen beror på missuppfattningen att den första serien var Richard F. Outcaults The Yellow Kid. En tes som lanserades av Coulton Waugh i The Comics 1947 och som fortfarande dyker upp, trots att flera av Waughs kriterier avfärdats sen länge, som t ex att en serie måste ha texten inne i rutan (adjö Prins Valiant och Tom Puss), en återkommande figur eller vara publicerad i dagspress.

Att definiera en konstart är svårt. Så fort kriterier ställs upp, kommer någon och bryter mot dem och kommer ibland dessutom undan med det. Inte ens det mest sakrosankta, att det måste vara minst två sidoställda rutor (juxtaposed images) verkar längre vara självklart. Enrutingar av Gary Larson och Nina Hemmingsson uppfattas av många som serier. Och ja, TYK var från början också en enruting och därmed, enligt dagens synsätt faktiskt en serie redan då den började publiceras i januari 1896. Men först var den inte. Inte ens i Amerika.

Så vad är egentligen en serie? Går det ens att definiera? Ja, jag vill mena det. Slut ögonen och ställ frågan. Jag förmodar att du inte ser målningar från Altamira eller Härkeberga kyrka framför dig. Serierna uppstod inte i en grotta, en medeltida vävstuga eller i industrialismens bullrande rotationspressar. De uppstod till följd av en teknisk innovation. Men mer om det i nästa inlägg: Utan litografin inga serier

/Gunnar Krantz

Källor:
Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi
Gahrton, Måns (red.) (1993). Comics: den nya stora serieboken. Tidernas största humorserier. Stockholm: Carlsen Comics
Hegerfors, Sture & Åberg, Lasse (1996). Comics: serierna 100 år. Stockholm: Semic press

Därför tillhör framtiden serierna. Del 2.

Urmänniskan och Urhunden på Operakällaren av Oskar Andersson, signaturen O.A. Innan säkerhetsrakhyveln. Ursprungligen publicerad i Söndags Nisse.

Det sägs att det var säkerhetsrakhyveln som tog knäcken på den svenska skämtpressen för sisådär 100 år sedan. Med K. C. Gillettes patenterade rakblad kunde herrarna själv ombesörja sin dagliga rakning och slapp väntetiden på rakstuga, men därmed också den stunds förströelse som bestod i att bläddra i högen med den tidens omåttlig populära skämttidningar som t ex Söndags Nisse, Strix och Kasper.

Kanske är dagspresserierna i samma utsatta läge idag. Vår väntan i köer, på bussar och tåg fördrivs inte längre med hjälp av papperstidningar (inte ens gratistidningar i större utsträckning). Istället sitter vi och stirrar in i våra telefoner, i jakt på något spännande, roligt eller engagerande, vare sig det är korta filmsnuttar på Youtube, kvadratiska foton på Instagram eller uppdateringar på facebook.

Bildskärmen och de behändiga distributionsformat sociala medier ger, borde ju vara idealiskt för allehanda skämt, serier och satirteckningar, kan en tycka.  Ändå märker jag mycket litet av den sorten i mina flöden.  Där är mest selfies, semesterbilder, vackra solnedgångar, maträtter och gulliga kattungar. Lite som forna tiders vykort. Och hur kul är det egentligen att bläddra igenom en hög gamla alper, sandstränder och Eiffeltorn.

Nu finns ju papperstidningarna även på nätet kanske någon invänder. Det stämmer. Men läsningen av en tidning på webben skiljer sig betydligt från pappers-ditot. Det blir oftast fokus på fakta, sällan på underhållning. Mycket ofta på enstaka artiklar, länkade via facebook. Det vi kallar “klick-bete”.

Som betalande prenumerant går det ju förstås att läsa dagstidningen i form av  e-tidning. Men hittills har jag sällan funnit någon anledning att göra det och vid de få tillfällena har jag aldrig tagit del av serierna, vilket jag alltid gör när jag läser pappersversionen.

Att läsa serier i dagspressen på nätet innebär även en svår kamp för att ens nå fram till dem.  En måste själv leta, scrolla, klicka och förstora. Inte heller leder länken alltid vidare till en serie. Ibland är det bara annonser, som Rocky i DN just nu, där det endast finns en annons för ett bensinbolag.

Dagsstrippen som medium är helt enkelt inte lämpad för telefonläsning. Kanske är den en anomali i dagens medielandskap. En medieform på väg att försvinna, precis som skämtpressen för hundra år sedan.

Eller inte.

Vi vill bli underhållna. Telefonen ger oss oändliga möjligheter till underhållning. Det viktiga är dock att den uppfyller krav vi numera ställer; som att den ska vara snabbscrollad med sekundsnabb avkodning (subtiliteter går fett bort!) och vara anpassad efter just vår speciella smak och humor (vilket vi antingen aktivt styr över själva genom att följa det vi gillar, eller passivt anpassar oss efter genom att acceptera logaritmens makt).   Allt talar alltså för en än bättre marknad för tecknade – eller på annat sätt framställda skämtbilder. Egentligen en återgång till den klassiska skämtteckningen från rakstugans tidevarv.

Och med tanke på att rakstugan nu kommit tillbaka i hip version, kanske det inte heller är helt omöjligt med en revival för Söndags Nisse och Strix.
/Gunnar Krantz

Därför tillhör framtiden serierna. Del 1.

Strips & Stories. En exklusiv seriebutik i Hamburg.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare.

 

Den tryckta litteraturen spås snart att betraktas som en parentes i historien, med början i  boktryckarkonsten och slut i o m e-boken och de strömmande ljudböckerna. När vi alla går runt med världens samlade bibliotek i fickan, varför då samla på sig dem i fysisk form? De tar plats, kostar pengar o s v.

Här kan utvecklingen förväntas följa samma mönster som cd-skivan och dvd:n. Varför ha musiken eller filmen på en bit plast som tar plats, kan gå sönder och är miljöförstörande o s v,  när den samtidigt finns så lättillgänglig på din närmsta skärm.

E-böcker och strömmande ljudböcker står idag för drygt 13 % av bokbranschens omsättning i Sverige enligt konsultföretaget Pwc och den förväntas öka med det dubbla inom de närmsta fem åren . (SvD den 21 juni 2018)

Samtidigt passar inte all litteratur för högläsning, särskilt inte den som innehåller illustrationer och allra minst serierna. Medan musik, berättande, foto och rörliga bilder utmärkt låter sig förmedlas via bildskärm eller högtalare, möter serierna på betydande svårigheter. Läsupplevelsen när det handlar om längre berättelser är i de allra flesta fall sämre på bildskärmen än i tryckt form, (stripformatet passar däremot alldeles utmärkt för bildskärmen). Till skillnad från filmen, som konsumeras passivt, behöver serien läsas aktivt, dels då vi simultant läser ruta för ruta och samtidigt scannar av helheten – uppslaget, dels genom bläddring, då vi vänder sida, bläddrar fram och tillbaka, gör nedslag och själv styr vår läsning.

En annan aspekt är återgivningen, som i det tryckta formatet är avhängigt av den konstnärliga framställningstekniken, papperskvalitén, tryckteknik och format, vilket sammantaget också bidrar till att skapa betydelse. (Detta gäller i o f s även den tryckta boken, där typografi, format, form och papper styr läsarens förståelse av det som framställs – och denna typ av exklusivitet kommer förmodligen att överleva, liksom vinylskivan gjort, men knappast vara av större betydelse).  Serier skapade för hand på papper återges bäst om de också trycks på papper.

Det materiella och taktila har betydelse för läsningen och förståelsen, men även för värdet. Serietidningen/serieboken  är också ett objekt, ett föremål förknippat med ett värde, som gör den värd att  samla på och ibland betala stora summor för att få äga. Digital tillgång av gamla serietidningar har knappast gjort att dessa minskat i värde, snarare tvärtom. Inte heller har målningarna på Louvren bytts ut mot bildskärmar.

Det taktila har betydelse för oss människor. När allt mer av vår arbetstid och fritid domineras av olika former av bildskärmar, kommer läsningen av en tryckt serie att uppfattas som en lyx, som en välbehövlig paus från vardagens alla skärmar. Här finns en nisch i medieutbudet, som både är unik och exklusiv, som förlagen bör ta vara på.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare. Därför tillhör framtiden serierna.

/Gunnar Krantz

En serieskapare blir aldrig fullärd

“Nulla dies sine linia” sa Plinius den äldre om konstnären Apelles. Inte en dag utan ett streck. Ordstävet går lika väl att applicera på tecknande som skrivande för den som vill utveckla sitt konstnärskap och till exempel bli en bättre serieskapare. För handen på hjärtat. Vem vill inte det?

Frågan är bara. Hur går en till väga?

Kanske genom övning i gestaltning; tecknande, manusförfattande – själva serieskapandet? Eller genom att låta sig inspireras av  andras serier,  utmana och ifrågasätta det egna uttrycket – det publiken förväntas vilja ha? Att fördjupa sig i seriehistoria, möta andra seriekulturer, besöka seriefestivaler  kan säkert också ge viktiga impulser…

Men!

Allt detta utgår från att vi reagerar på något som redan existerar. Om vi nu vill vara sant kreativa och skapa något nytt, något som inte redan finns … Om vi vill arbeta proaktivt istället för reaktivt, tillföra ny kunskap om vad serier är och kan vara. Skapa det nya!

Hur gör vi då?

Kunskap
Grunden är förstås att själv först skaffa sig kunskap. Och kunskap om serier, som jag ser det,  utvecklas just nu allra mest inom serieforskningen. Här finns en rad olika områden att fördjupa sig i – varav flera är högst relevanta för serieskapare.  Vi har forskning inom biografiska, journalistiska och konstnärligt experimentella serier, inom politiska, feministiska och aktivistiska serier.  Forskning om serier för barn, pedagogiska serier, manga, superhjältar, horror, scifi och fantasy. Serieforskningen är tvärvetenskaplig och mångfacetterad. Det finns något för var och en och  genom att ta del av den  gör vi (serieskapare) det  möjligt att själva bli en del av den.

En utmaning
Ta en titt på litteraturlistan här nedan. Det är ett urval böcker från kursen Serieteckning och visuellt berättande på Malmö universitet. Det är en kurs där vi arbetar praktiskt med serieskapande och serieteori. Det innebär att vi tecknar serier och läser en del rätt svårgenomträngliga teoretiska texter. Vi gör det för att bättre förstå själva mediet. Det har visat sig vara en bra metod. Både för de som vill bli bättre på att skapa serier och för de som vill fördjupa sig teoretiskt.

Alla böcker kanske inte passar dig. Men någon gör det säkert.  Och ja, vi läser McCloud också, men det har ju hänt en hel del sen “Understading Comics” kom ut. Andra har byggt vidare på hans tankar, utvecklat dem. Ifrågasatt och  t o m kritiserat dem. Serieforskningen varken börjar eller slutar med McCloud. Serieforskningen är inte heller exklusiv och enbart förbehållen vissa utvalda och godkända experter. Serieforskningen tillhör alla oss som är verksamma på fältet. Men för att kunna ta till sig den krävs förstås en del arbete. Att börja läsa de där, ibland rätt svårgenomträngliga texterna. Det kan ju ta emot! Men tänk då på hur mycket arbete du redan lagt ner på att kunna skapa själva serierna och hur det gick till. Är det inte värt den lilla extra ansträngningen för att skaffa dig en översikt över den aktuella serieforskningen. För att bättre förstå mediet. För att på ett friare och mer medvetet sätt kunna använda dig av det.

“Nulla dies sine linea”. En rad om dagen. Det kan räcka långt.



Kurslitteratur (i urval):

Cohn, Neil (Red.) (2015). The Visual Narrative Reader. Bloomsbury Academic.

Dittmar, Jakob. (2012). Digital Comics. SjoCA 1:2.

http://sjoca.com/wp-content/uploads/2013/01/SJoCA-1-2-Forum-Dittmar.pdf

Duncan, Randy & Smith, Matthew J. (2009). The power of comics: history, form, and culture. New York: Continuum

Magnusson, Helena (2005). Berättande bilder: svenska tecknade serier för barn. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005 (sid 26 – 51)

Miller, Ann (2007). Reading bande dessinée: critical approaches to French-language comic strip. Bristol: Intellect Books

Saraceni, Mario. (2003). The Language of Comics. Routledge.

Sousanis, Nick. (2015). Unflattening. Harvard University Press.

 

Du kan också söka till själva kursen:
https://edu.mah.se/sv/course/kk139a

 

När Serieakademin högg i sten

Det stora priset i Angoulême skapade rabalder förr-förra året. Inte en enda kvinna bland de möjliga kandidaterna. Protester och avhopp och ett varumärke som naggades i kanten. Nu är det åter dags och finalisterna har presenterats.  Tre vita medelålders/äldre män, varav två från USA och den ena förvånande nog Richard Corben. Varför  samtida serieskapare ( d v s de som röstat) är så fascinerade av skaparen av muskelepos med ibland uppenbart sexistiskt och ibland rent misogynt innehåll förvånar. Framröstandet av honom i dessa #metoo-tider kanske ska ses som ett tecken på en backlash i seriebranschen – en reaktion mot förra årets debatt. Jag vet inte. Men förvånande är det.

Vad ska vi då med alla dessa priser till egentligen. Är det inte lika bra att bara lägga ner alltihop? Det blir ju ändå bara fel hela tiden.
På den frågan vill jag svara ett definitivt nej, för inget har som priserna både lyckats konservera och provocera seriekonsten. De årliga genomgångarna av branschen, utgivning, skapare och de därpå följande diskussioner utgör viktigt bränsle i den interna kampen på fältet. Vinnarna och kanske ännu viktigare – de som inte blir vinner eller ens blir utvalda – säger något om tiden och tillståndet. Och så har det varit redan från start.

Ta Svenska Serieakademins Adamsonspris, vilket på sin tid jämfördes med både Nobelpriset och kallades för serievärldens Oscar till exempel. Det hann knappt delas ut mer en handfull gånger innan protesterna kom igång. Hur i hela fridens namn kunde Torvald Gahlin få priset 1970 när det rimligen borde ha gått till Rolf Gohs, menade två seriefrämjare i Serieguide. En av dem spann sedan vidare på temat genom att ifrågasätta hela Serieakademin och instiftade slutligen ett eget pris kallat “Rudolf” (efter 91:an skaparen Rudolf Petersson) för att belöna nyskapande idéer och uppmuntra serieskapare som startade nya lovande projekt. Södertälje Seriefrämjandes pris “Rudolf” blev mycket kortlivat och det dröjde ända till 1987 innan Seriefrämjandet vågade utmana Serieakademin igen. Nu med Urhunden, för bästa svenska och utländska seriepublikation. Ett pris som i sin tur väckt mycken debatt, justerat regelverk och därigenom fört seriediskursen vidare.

Som varandes pristagare (Urhunden 1987) har jag reflekterat en del över prisets betydelse för den som emottager det. Efter en viss initial uppståndelse (media älskar som bekant prisutdelningar), faller utmärkelsen tillbaks till att bli en lättkommunicerad punkt på cv:t. Alla vet vad ett pris är, även om de inte har en aning om prisets betydelse, vad det innebär eller vad det delats ut för. Det motsvarar en hederstitel. Har en väl fått det, upphör dess laddning (vilket det då omvänt inte gör för de som blir utan – där ökar bara bitterheten med åren). För den som fått det är priset knappast en höjdpunkt, eller ens en hållpunkt. Det är en ruta på checklistan. Den verkliga betydelsen har priset för utdelaren, som genom att år efter år dela ut det, återkommande får uppmärksamhet och publicitet på så sätt kan befästa sin position på fältet. Här i ligger det konserverande. Priset konserverar institutionen och här vill jag  ge de debattglada seriefrämjarna i början på 70-talet rätt. Torvald Gahlin var kanske inte den rätta vinnaren – sett ur ett seriehistoriskt perspektiv. Men även en akademi har ju rätt att hugga i sten, särskilt som stenen den hugger i är den egna parnassen.

/Gunnar Krantz

Berggren, Mats (1972) Vad är Rudolf?. Thud. Nr. 3, vol. 17, Seriefrämjandet. Sid. 24.

Nya sätt att skapa serier på.

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja arbeta med serier på ett nytt sätt. Eftersom jag hade flera bra och starka idéer, men mycket lite tid att omskapa dem till serier, kom jag till den slutsatsen att jag måste finna en metod att arbeta fortare. Den första serien jag gjorde på detta sätt; Sjöcronas gata, fanns redan i form av ett färdigt bildmanus. Det enda som saknades var det sista steget – själva seriesidorna. Normalt sett skulle en serie av denna omfattning, ca 100 sidor, ta ett par månader att göra. Nu gjorde jag den istället på ett par veckor.

Resultatet överraskade mig. För trots att jag bestämt att teckna allt mycket hastigt och inte ändra på något i efterhand – d v s acceptera alla teckningar så som de blev, upplevde jag serien som väl sammanhållen, läsbar och på något sätt ”färdig”, mycket beroende på färgläggningen som gjordes med the och som skapade både ljus och rum i bilderna.

Ett historiskt storverk
Utifrån erfarenheterna med Sjöcronas gata, gick jag sedan vidare till Kooperatören – en mer komplex och krävande berättelse, som dessutom utspelade sig under fyra decennier, från 20-talet till 50-talet, med allt detta innebar av research och krav på historiskt korrekta återgivelser av människor och miljöer. Kooperatören blev totalt sett 230 sidor lång inklusive  källförteckning och omslag. Upplevelsen av resultatet var att denna serie var än mer ”färdig” än den första och på många sätt mer levande och troärdig än de första försök jag gjorde med ett mer traditionellt och tidskrävande arbetssätt. De hastigt tecknade människorna och miljöerna gav ett mer livligt och trovärdigt intryck än de konstruerade och upplinjerade.

Andras berättelser
Mitt nästa projekt, som påbörjades i stort sett direkt efter Kooperatören var bearbetningen av min fars liftardagböcker från tidigt 50-tal. Här intresserade jag mig för att gestalta liftarturen genom Europa, mycket som ett sätt att förstå vad en sådan gick ut på, vad som hände och vilket sammanhang dessa unga människor rörde sig i. För denna serie krävdes ett nytt slags berättande. I vissa fall hade jag fotografier som förlagor till dagboksanteckningarna, men i andra fall saknades det bildmaterial. Jag bestämde mig då för att använda fotona, så som de var och gestalta övriga händelser  på ett mycket fritt sätt. Jag hittade här en arbetsmetod, som utgick ifrån en mycket skissartad laveringsteknik, vilken producerade knappt skönjbara figurer och miljöer. En teknik som dessutom möjliggjorde ett än snabbare arbetssätt. Serien Cykelfärden som blev en lift -1951 landade på totalt 96 sidor.

Konstnärliga tekniker
Den snabba laveringstekniken, som ändå gav ett visuellt intressant resultat, ledde mig vidare till nästa projekt. Försöket att berätta en helt fiktiv berättelse. Jag baserad den på det stora intresset för skräckfilm och skräckserier jag hade i början av 70-talet, en berättelse jag redan arbetat på, men i skriven form. Denna skulle nu omskapas till en serie, som jag förstod skulle komma att bli mycket lång. Även här visade sig detta nya sätt att arbeta på, vara mycket effektivt och ge ett spännande resultat. Det första jag gjorde var att helt ta bort beskrivande text och bara använda dialog. Då tekniken i sig skapade knappt skönjbara figurer, som i många fall var mycket svåra att skilja från varandra, styrdes berättelsen helt och hållet av vad som sades i dialogen. Till delar påminnande om radioteater, där det trots avsaknad av visuella gestalter, mycket väl går att följa en berättelse, förstå vem som är vem och skapa inre bilder av miljöer och karaktärer. Rent visuellt ligger serien nära den impressionistiska estetiken, där gestalterna antyds, snarare än gestaltas i form av läsbara och distinkta tecken. Serien Ponnyklubben blev med sina 250 sidor den längsta jag gjorde under detta år och tillsammans med Wollmar Yx, uppföljaren på Sjöcronas gata på 91 sidor innebar detta att jag under drygt ett år producerat ca 700 sidor serieberättelser totalt sett (inklusive omslag etc).

Manus
I detta är då inte inräknat själva manusarbetet. Det är min andra stora erfarenhet av detta projekt. Vad gäller manus finns inga genvägar. Manuset till Kooperatören arbetade jag på under två år. Bokförlagan till Ponnyklubben ca ett år. De mer konceptuella Sjöcronas Gata och Wollmar Yx, skrevs under betydligt kortare tid och för Lift-51, hade jag redan ett färdigt manus i form av en dagbok, ur vilken jag gjorde ett urval.

Erfarenheter
Att teckna en serie är att berätta en berättelse. Att kommunicera en räcka skeenden, karaktärer, miljöer och stämningar till mottagaren, som får sig detta till dels genom läsning. För att läsningen ska fungera, behöver en uppsättning kriterier uppfyllas. Texten måste vara läsbar och på ett språk läsaren förstår. Den måste inte nödvändigtvis vara rättstavad eller grammatiskt korrekt. Läsbarheten handlar i första hand om att det måste gå att se och förstå vilka bokstäverna är och vilka ord de bildar. När det kommer till gestaltningen av karaktärer och miljöer, är min slutsats efter detta arbete, att här finns en betydande frihet, som vi i stort sett inte påbörjat utforskningen av mer än mycket marginellt. Mycket beroende på de stora kostnader som ligger i bokproduktion och tryck och en rädsla för hur en konservativ och traditionsbunden seriepublik skulle ta emot denna typ av serier. Tack och lov då, att det nu finns digitala publiceringsmöjligheter, som kortsluter hela denna tidskrävande och kostsamma process, som gör det möjligt att trycka på publiceringsknappen i samma ögonblick som serien är färdig och direkt nå en potentiell masspublik. Intressant nog påminnande om den tid då dagspresserierna utvecklades som allra mest.

Mot en ny sorts serier
Den tryckta boken må visserligen generera en annan sorts ekonomi, både kulturellt och ekonomiskt, men det finns ju inget som hindrar att dessa digitala serier också överförs till fysisk form. Dock finns det nu, vad jag kan se inga förlag, som skulle våga satsa på denna nya typ av serier. Men jag är säker på att de kommer att komma inom en snar framtid. Jag tror tiden är mogen för serier riktade till en ny publik. Jag tror också tiden är mogen för oss serieskapare att mer själviskt börja arbeta med det som verkligen intresserar oss, istället för att snegla på vad publiken möjligen skulle kunna tänkas vilja ha och framförallt, vad förlagen mäktar med att ge ut.

Samtliga serier finns att läsa på : Seriekonst.se

Gunnar Krantz

Med sådana serievänner  – vem behöver egentligen fiender?

En så förtalad konstform som serierna borde väl få dess tillskyndare att unisont sluta upp i ett gemensamt försvar, kan en tycka.

Men icke sa Nicke.

Ta pionjären inom serieforskningen – Coulton Waugh –  till exempel. Efter över drygt 300 uppsluppna och entusiastiska sidor i sin banbrytande bok The Comics från 1947, vänder han i sista kapitlet blicken mot serietidningarna och låter sig både förfasas och beklämmas. Det han ser är inget annat än en flod av råa och usla produkter, formligen sprutande ut på marknaden, som lava ur en exploderande vulkan. Med papper är så dåligt att det är som att kalla sandkakor för riktig mat och färgläggning, som måst anpassats efter den höga produktionshastigheten, av nödtvång begränsad till primärfärger och ofta utförd av den högst egensinniga tryckeripersonalen. Och varför i herrans namn alla dessa maskerade figurer?

Fantomen. På omslaget den omaskerade Hopalong Cassidy.
Waughs betydelse som pionjär inom serieforskningen, hans förstahandskunskap av den amerikanska seriebranschen och hans flit i arkiven ska inte förringas, men samtidigt är det också han som är skyldig till den fortsatt allmänt utbredda uppfattningen kring The Yellow Kid, som något slags ”första serie”. Grunden till detta antagande utgår ifrån Waughs märkliga definition av mediet, som framsprunget i symbios med dagstidningarna (Gabilliet 2010: 294) och hans här ovan tydligt demonstrerade motvilja mot serietidningarna. För visst fanns det serier i Amerika innan Outcault gav sig på dem. Dagens serieforskning visar att den amerikanska serien uppstod långt tidigare, bl a i direkt efterföljd av piratutgåvor av Töpffer (ibid.).

Värre än pornogafer
Att inställningen till serietidningarna på 30- och 40-talen var njugg vittnar även Will Eisner om. Blott 21 år gammal startade han sin första seriestudio och betraktades, enligt egen utsaga, med stor skepsis av de mer distingerade dagspresstecknarna; ”comic strip artists viewed comic book artists as the bottom rung of the creative ladder, just below pornographers.” (Andelman 2005:168). Värre än pornografer alltså!

Tarzan, dock ej av Burne Hogarth.
Pop och camp
Motsättningen fick förnyad aktualitet i och med popkonstens genomslag i mitten på 60-talet. Framförallt på grund av Roy Lichtensteins uppförstorade serierutor, mestadels hämtade från romantik-  och krigsserier, men också på grund av fenomenet ”camp”, som sa att om något var dåligt på ett ”bra” sätt så var det faktiskt bra på riktigt – som t ex den medvetet löjliga Batmanfilmen från 1966, som i Sverige marknadsfördes med utropet: ”Detta är CAMP!”.

Att de ”dåliga” serierna tog plats, både i fin- och populärkulturen, var inget den tidens serievänner stillatigande accepterade. En motrörelse, till försvar för de goda serierna mobiliserades, bl a i Frankrike och Italien, med världsberömda kulturpersonligheter som Alain Resnais, Federico Fellini och Umberto Eco i spetsen. Med goda serier menade dessa herrar framförallt de serier de själva läst i sin barndom, d v s översatta amerikanska dagspresserier.

Men även i Sverige hände det saker, framförallt genom Sture Hegerfors, som med en serieutställning på ett litet avant-gardegalleri vid Odenplan, satte igång en kedja av händelser som kom att resultera i både en Serieakademi, ett Seriefrämjande, ett otal serietidskrifter, samt böcker och program i både radio- och tv. Många intressant nog döpta med just de klatschiga onomatopoetiska ord Lichtenstein och Batman just populariserat: Tjong! Splatt! Zzzz…

Ur alla dessa aktiviteter uppstod småningom seriefandom i Sverige. Problemet var bara att denna fandom till stor del bestod av seriesamlare med litet eller obefintligt intresse för de kulturellt sett mer prestigefulla stripserierna.  Serietidningar gick att samla på. De ökade i värde och snart skapades en marknad med snabbt stigande priser, framförallt på gamla Kalle Anka & C:o.

Goda serier
Nu vidtog tappra försök att skilja agnarna från vetet. Hegerfors som blivit känd som serieexpert  använde sin position till att i Expressen (den 8/9 1968, citerad i Thud nr 2 1968) gå till angrepp mot två genrer han ansåg särskilt usla; krigs- och romantikserierna, d v s just de genrer Lichtenstein var särskilt förtjust i.

Seriepressens två format. Tabloid och serietidning. Båda lika svårsålda.
Mer proaktiva försök att sprida kunskap om de goda serierna skedde genom exemplifiering i  Comics – den stora serieboken, som började ges ut 1970 och i den kortlivade Seriepressen (1971-72), som båda förkunnande den seriesyn Waugh företrädde. Men förutsägelsen från första volymen av  Comics, att den skulle komma att bli ett värdefullt samlarobjekt infriades aldrig. Stripserier publicerade i följetongsformat slog varken an på den stora seriepubliken eller samlarfandom, såvida de inte redigerades om till serietidningsformatet, som t ex i Fantomen. Inte heller Hemmets Journals försök att ge ut serier i franskt format i tidningarna Banggg och Champion blev särskilt långlivade.

Champion. Ingen vinnare.
Seriefrämjandets censurgrupp
Någon statlig seriecensur inrättades heller aldrig.  Men det hindrade inte att enskilda initiativ på området genomfördes. Konsum Stockholm aviserade t ex i början av 70-talet att man skulle rensa ut en lång rad serier. Detta fick Seriefrämjandet att rasa. Men inte för att man tog bort dåliga serier, utan för att det gjordes utan tillräcklig kompetens. Experten i ”censurgruppen” kom nämligen från KF-ägda Rabén och Sjögren, d v s från barnboksbranschen. Vad gjorde då Seriefrämjandet för att stoppa detta. Jo, man slöt ett avtal med KF där Seriefrämjandet åtog sig att utföra en kvalitetsgranskning av serietidnings och seriealbummarknaden. Granskningen genomfördes 1976 och gav underlag för KF att på grundval av utlåtande från fem serieexperter och 15 lektörer, kunna rensa i seriehyllorna.  (“Seriemarknaden Kvalitetssynad” 1976)

Här några citat ur undersökningen:

”Omslagen är så dåliga att de är en förolämpning mot publiken. “

“Teckningarna skiftar från halvdana till urusla.”

”I pratbubblorna används ett märkligt uppstyltat språk som man tydligen förväxlat med god svenska.”

”Ideologiskt präglas tidningen av en amerikaniserad människosyn, fyllld av konkurrensanda och penninghets.”

Detta om Kalle Anka, som trots denna allvarliga kritik faktiskt fick fortsätta försäljas bredvid limpor och mjölk på Konsum.

En klar förolämpning mot publiken!
Mer dåliga serier
Men det var inte bara Kalle Anka som fick kritik. Vid en genomgång av serielitteraturen från denna tid, beskrivs de allra flesta serietidningarna som varandes dåliga. Bara ytterst få fick godkänt. Lars Peterson förklarade i boken Seriernas Värld (1974) att roten till det onda uppstod i och med de serieförlag som etablerades i slutet på 40- och början av 50-talen ”… tyvärr ledde till en starkt ökad import av billiga och mestadels dåliga utländska (främst amerikanska) serier.”  Förlagen importerade och odlade undermålig skräpkultur och förkvävde på så sätt de svenska seriernas utveckling. Peterson föreslog Asterix som  ”ett bra alternativ till de amerikanska, ofta fascistoida supermansserierna.”  Lille Rickard och hans katt, Rasmus Nalle, Mumintrollen och Tom Puss till Kalle Anka, som ”Disney Productions stenhårda kommersialism (…)fördärvat” och som alternativ till Fantomen och Tarzan; Vägen till gerillan om frihetsrörelsen MPLA, utgiven på Ordfront. Två inhemska serier som fick godkänt var Felix av Jan Lööf och Mystiska 2:an av Rolf Gohs. (Peterson 1974: 188).

Att de dåliga serierna kom till Sverige genom import syntes klart. Seriefrämjandets ordförande, Magnus Knutsson, pläderade 1976 för tvångsåtgärder mot förlagen, för att få till stånd en mer högkvalitativ svensk produktion. Han ville att det skulle införs en importtull på utländska serier och att inkomsten av denna skulle förvaltas av en myndighet som  “använder denna till olika former av stöd till svenska serier, projektbidrag, stipendier osv.” (Knutsson 1976:3)

Seriefrämjandets strategi
Att Seriefrämjandet, som skulle verka för höjandet av den tecknade seriens status som uttrycksmedel och sprida en större kunskap om dess karaktär och särdrag medverkade till en kvalitetsgranskning, vars slutmål var censur, säger mycket om det kulturklimat som rådde på 70-talet. Men det ger också en bild av den dåtida strategin inom Seriefrämjandet. Att genom att själv vara den främsta kritikern av det egna fältet, ta udden av en generell kritik mot mediet. 1974 bereds Seriefrämjandet möjlighet att agera remissinstans vid införandet av det statliga litteraturstödet, vilket resulterar i att tecknade serier inkluderas som en del av stödet till barn- och ungdomslitteratur. Ett stöd som varit omvittnat betydelsefullt för den svenska seriebranschens utveckling, men märkligt nog mest för serier riktade till vuxna och publicerade i bokform. Några nya serietidningar för barn har stödet inte resulterat i. Knappast några nya serietidningar överhuvudtaget.

Definitivt olämplig läsning!
Dåliga serier för vuxna
För när väl försöken att ge ut nya serietidningar gjordes under 80-talet förnyades också attackerna – och nu handlade det inte längre om att skydda barnen – utan att förhindra vuxna från att läsa serier som alla uppenbart kom från en och samma källa; det lilla förlaget Epix, som kommit från ingenstans och plötsligt skapat ett nytt segment av serietidningsmarknaden: Vuxenserierna.

Detta är nu mer än 30 år sedan, men polariteten mellan ”bra och dåligt” när det handlar om serier reproduceras alltjämt och utifrån samma premisser: Att kommersiella serierna som riktar sig mot en bred allmänhet är dåliga per se och att de bra serierna är de som antingen slår underifrån (David mot Goliat) eller har sina rötter i en annan och (påstått) bättre kulturform (distinktion mellan högkultur och masskultur). Båda dessa retoriska figurerna återkom t ex i rapporteringen om Rabén & Sjögrens nysatsning på barnserier 2014. (Sundquist 2014). En retorik med uppenbara paralleller till 50-talets försök att konkurrera med importserierna i tidningar som Tuff och Tuss och Klumpe Dumpe, med serier tecknade av kända barnboksillustratörer, under redaktionell ledning av de än mer kända barnboksförfattarna Gösta Knutsson och Astrid Lindgren. 

Kalles konkurrenter
Kampen mellan ont och gott
För en bra berättelse krävs en polaritet mellan de vi uppfattar som hjältarna och de som är deras motståndare. Att utmåla en konkurrent från vilken man försöker ta marknadsandelar till fienden, kan på kort sikt säkert vara en bra taktik för att få uppmärksamhet, men som långsiktig strategi för att skapa förståelse för seriemediet är det enligt min mening snarare kontraproduktivt, särskilt som den breda publiken inte verkar bry sig ett dyft. För seriernas del har denna polaritet bidragit till att serietidningen – en i sig fantastisk innovation  – återkommande nedvärderats i relation till boken. Något som mycket möjligt skulle kunna vara en av orsakerna till att serierna i Sverige ännu inte full ut nått respekt som en självständig konstform, värdig de institutioner, det stöd och andra samhälleliga insignier och insatser som vi tar för  självklart när det kommer till de andra konstarterna.

Gunnar Krantz

 

Källor:
Andelman, Bob (2005). Will Eisner: a spirited life. Milwaukie: Mpress

Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010

Hegerfors, Sture (1968) “Giftskåpet”. Thud. Nr 2, vol 2. Seriefrämjandet

Knutsson, Magnus (1968) ”Höj priset på serier!”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 3.

Osignerad (1976) “Seriemarknaden kvalitetsynad”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 4-9.

Peterson, Lars (1974). Seriernas värld.. Stockholm: Gidlund

Sundquist, Alexandra (2014) “Kalle Anka får konkurrens. Expressen. 2014-09-25.

Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi

Tankar om Seriestaden

Seriefrämjandet, Egmont Publishing och Kulturförvaltningen  i Malmö stad har påbörjat ett arbete att samla aktörer inom Seriestaden Malmö för att synliggöra allt som serier som händer inom serier på Seriestaden.se. Den 4 april hölls en workshop på Malmö Stadsarkiv och i samband med den höll jag följande föreläsning.

Seriestaden är ett begrepp jag formulerade inför ett event i en liten lokal i kvarteret intill. I en nystartad verksamhet med det märkliga namnet Inkonst. Under rubriken seriestaden presenterade jag ett par nya serieprojekt, som alla hade det gemensamt att tecknarna var bosatta i Malmö. Jag ville peka på allt spännande som hände på serieområdet i Malmö. Inte bara en att en ny generation tecknare flyttat hit, utan också Malmö Stadsbiblioteks satsning på serier och att etablerade verksamheter som Seriefrämjandet och Egmonts serieutgivning nu också fanns i staden.

Flyern för Seriestaden på Inkonst 1998. Illustration av David Liljemark

Seriekvällen blev en stor framgång och tanken på Malmö som Seriestaden fastnade. Det är snart 20 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och att Malmö är Seriestaden råder det sedan länge inga tvivel om.

I begreppet Seriestaden samlas en lång rad aktiviteter och företeelser på seriekonstens område. Det handlar om pedagogiska satsningar, om förlag, ideella föreningar, nätverk och grupperingar av serieskapare. Serierna är numera en del av den offentligt stödda kulturen på både kommunal och regional nivå och på Malmö Högskola bedrivs sedan några år tillbaka både forskning och undervisning i seriernas praktik och teori. Det som gör sammanhanget Seriestaden unikt är det nära samarbete som etablerats mellan de olika aktörerna och den infrastruktur som efterhand byggts upp.
I Malmö är det möjligt att erhålla en sammanhängande utbildning i serieskapande från kulturskolan, vidare genom gymnasial- och eftergymnasial nivå ända upp till studier på högskolenivå. Den möjligheten finns inte någon annan stans i världen, vad jag vet.

På förlagssidan finns samma dynamiska spännvidd, från Egmont till små alternativa serieförlag. Till det en rik flora av självproducerade alster på gräsrotsnivå. Fanzines och amatörserietidningar, som årligen visas på Seriefest,  I Seriernas värld och på AltCom.
Utbildningarna på Malmö Högskola och Serieskolan i Malmö, har under snart två decennier fått en lång rad serieskapare att flytta till Malmö för att sedan stanna kvar. Till detta skall läggas Seriefrämjandet expansion med Seriecenter, Svensk Seriearkiv och Rum för serier, samt ideella föreningar och nätverk och förlag som Underlandet, Cestbon Kultur, Apart, Hybriden, Tusen Serier och Dotterbolaget.

Tio år senare. Seriestaden uppmärksammas av Sydsvenskan på löpet.

Det är ju egentligen fantastiskt, allt detta som sker på seriernas område. Men än mer fantastisk är hur litet det kostat. Serieeventet jag gjorde för snart 20 år sen gick inte på mer än några hundralappar och då stod Inkonst för kaffet och bullarna. Serieskolan startade som en fristående kurs med 14 kursdeltagare i ett litet klassrum på Industrigatan. Grundplåten till seriefest var några tusenlappar. En stor del av verksamheterna i Seriestaden har drivits och drivs fortfarande ideellt av serievänner och eldsjälar. Och det är precis som det ska.

De mycket små ekonomiska medel serierna fått har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och detta har sedan i egen kraft nått ut på ett sätt som många andra kulturella verksamheter bara kan drömma om. För så är det en gång med serier. De har genomslagskraft!
Frågan är bara hur vi nu tar alla dessa goda initiativ vidare. Hur vi ser till att inte bara förvalta utan också utveckla det som samlas under begreppet Seriestaden.
Vad är nästa steg?

Från min utsiktspunkt på K3 på Malmö Högskola handlar det i det korta perspektivet om två saker. Forskning och internationalisering. Sedan den första seriekursen på Högskolan startade 2011 har intresset för serier ökat markant. Vi har f n tre olika fristående kurser (varav två ges på engelska) och inom det treåriga kandidatprogrammet i Visuell Kommunikation är det inte bara möjligt att arbeta serier inom sin som specialisering, utan även att söka utbyte med serieutbildningar på våra partneruniversitet, som t ex HAW – Hochschule der Angewante Wissenschaft i Hamburg och Luca Art Academy i Bryssel. Vi har dessutom alltmer serieforskning på gång, vilket är särskilt intressant i den tvärdisciplinära miljö som Malmö Högskola erbjuder. Serieforskningen har tagit plats på K3 och med seriemediets inneboende kraft fortsatt att utvecklas. Även här är miljön internationell. Även här är intresset för det vi gör stadigt växande.
År 2018 kommer Malmö Högskola att bli Universitet med uppdrag att ytterligare öka insatserna inom forskningen. Det finns all anledning att tro att serierna kommer att få en allt stadigare plattform att utgå ifrån i Malmö. Sådant kostar förstås pengar. Men om det ska ske någon gång och någon stans, så är det väl här och nu.

De små ekonomiska medel som tilldelats serierna har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och förutsättningarna är just nu optimala. Allt är på plats. Serieskaparna, det akademiska sammanhanget, förlagen, institutionerna, de ideella krafterna. Infrastrukturen. Den kritiska massan är sedan länge uppnådd. Det vi nu behöver är ett mål och en strategi. Och de ekonomiska musklerna att förverkliga visionen. Med tanke på allt som skapats utifrån ovan nämnda begränsade förutsättningar är det spännande att fundera på vad som skulle kunna åstadkommas om serierna hade en verkligt substantiell ekonomi att utgå ifrån. Tänk om serierna hade motsvarande vad det kostar att göra ett par normala svenska långfilmer – en sådär 50-60 miljoner. Vad skulle vi inte kunna göra för dem?
För min del finns det flera saker, förutom det jag nämnde förut: Forskning och internationalisering.En sak är seriekonsten. Det sammanhang vi idag befinner oss i, det svenska seriefältet, hade engång sin upprinnelse i popkonstens intresse för seriebilden. Roy Lichtensteins målningar fick oss att börja betrakta serierna med andra ögon och på så sätt uppvärdera det som tidigare bara setts som ett simpelt hantverk. Serier blev i åtminstone någras ögon i mitten på 60-talet plötsligt konst.
Men var finns de svenska seriekonstsamlingarna? Borde inte Malmö ha en sådan? Och nu pratar jag inte om ett arkiv. Är inte detta något för Malmö att ta tag i?

Seriestadens officiella hemsida, producerad av Malmö stad. Vinjettillustration av Jimmy Wallin.

En annan sak är samverkan. När jag nyligen blev tillfrågad av Sydsvenskan om en serieönskning inför 2017 önskade jag mig ett serieinstitut. Jag menar nämligen att det svenska seriefältet idag är lite för spretigt för att kunna samlas under ett enda paraply. Jag tror också att det är lite för vittförgrenat för att någon ska kunna hävda sej ha en överblick över hela fältet. Därför behövs samverkan. Ett institut, motsvarande filminstitutet, är möjligen att ta i. Men borde inte Malmö rycka åt sig initiativet att skapa former för samverkan på det nationella planet, mellan producenter, akademiker, konstnärer, seriefans o s v. Kanske inte ett institut, men i alla fall ett råd, som verkligen representerar hela fältet och kan säkra att kunskap sprids mellan olika aktörer. Så att vi inte skapar parallella organisationer eller uppfinna hjulet på nytt.

Och för att nämna en tredje, så tror jag att vi måste bli bättre att ta tillvara på det starka engagemang serierna väcker, inte minst hos de yngre målgrupperna. Hur ordnar vi bättre möten med serier för de som verkligen brinner för dem. Hur skapar vi möjligheter för fler blivande serieskapare att ta de första stegen och lika viktigt, hur ser vi till att de som nyligen utexaminerats från våra serieutbildningar hittar möjligheter att ta sig vidare. Det här är en fråga som i slutändan berör både inkludering och demokrati.

Jag tar en fjärde också. Medielandskapet ändras snabbt och nya yrkeskategorier växer upp som svampar under jorden. Vem visste t ex för tio år sedan vad en social media strateg var för något? Det vi kan se när våra studenter möter vekligheten är ett allt större behov av generalister. Någon som kan något om ganska mycket, men som inte är specialiserad. Programmering, animation, foto, filmredigering, teckning, html, grafisk design.  Vidare hör jag ibland om behovet av manusförfattare och storyboardtecknare till den svenska filmindustrin. Är inte många serietecknare just dessa generalister? Bra på att kommunicera snabbt och enkelt, med begränsade medel. Men att det för många av dem finns hela branscher som står och väntar är vi ganska dåliga på att tala om. Hur gör vi med det? Och sen när polletten trillar ned. Hur ser vi till att åtminstone några stannar kvar och fortsätter teckna de serier vi alla i det här rummet brinner för.

Allt behöver förstås inte kosta. Men jag tror att det är dags att vi börjar låta några saker göra det i lite högre omfattning och att börja med att göra tankeexperimentet: Vad skulle hända om vi växlade upp ambitionsnivån. Om vi bestämde oss för att satsa rejält? Att det är möjligt bevisas just nu i kvarteret intill, där Seriestaden för första gången presenterades. Hela kvarteret är numera uppköpt av Massive Entertainment inför miljardsatsningen på Avatar. 700 människor ska jobba där i tio år. Och allt utgår från en film som har seriekonsten att tacka för mycket.
Och med det säger också jag tack så mycket!

/Gunnar Krantz

Länk till Seriestaden.se: Seriestaden.se

Kooperatören – Föreläsning på Seriefest 2017 på Malmö Stadsbibliotek

Lördagen den 1/4 höll jag den första offentliga föreläsningen om min serie Kooperatören på Malmö Stadsbibliotek i samband med Seriefest 2017. 

Småfolkets storverk av Mauritz Bonow, KF:s förlag. Progapandaskrift från 1934

På 30-talet höll Europa på att slitas sönder under en växande fascistisk rörelse. Men i Sverige blev utvecklingen en annan. Socialdemokraterna och Bondeförbundet gick samman i en allians, som kom att bidra till att förändra Sverige i grunden. Till det vi idag brukar kalla Folkhemmet. De drivande krafterna bakom detta var statliga ingripande, Kooperationen och fackföreningarna. Sverige blev ett land som upprätthöll demokratin och gick en medelväg.

”Kapitalismen i norr, tycks det mig, har modifierats och i viss mening kontrollerats; vinstmotivet har på många fält drastiskt tyglats eller avskaffats… den nationella ekonomin har i stor utsträckning skapats för att gagna det stora flertalet. ”Skrev den amerikanska journalisten Marquis Childs om Sverige redan 1938 i boken Sweden the middle way.

Mobiliseringen inom kooperationen var en av nyckelfaktorerna bakom den svenska utvecklingen. Via kooperationen fick konsumenten ett stärkt inflytande över såväl priser som produktion av varor. Kooperationen – en av Sveriges genom tiderna största folkrörelse, så framgångsrik att vi tog den för given och inte såg allt ideellt arbete och alla uppoffringar som låg bakom eller insåg vidden av den samhällsomdaning som KF var med och skapade på några få decennier. Det är den historiska bakgrunden till min serie – Kooperatören. Men det finns en annan, mer privat. Kooperatören är också en personlig berättelse. Den handlar om min farmor och farfar. Kooperatören är en berättelse om gemenskap, idealism och hur helt vanliga människor för inte alltför länge sedan slöt sig samman för att förändra sina liv till det bättre. Tillsammans! I sanning ett ”småfolkets storverk”, som den kooperativa ekonomen och ideologen Mauritz Bonow uttryckte det.

KNUT
Min farfar Knut kom från mycket enkla omständigheter. Som ett av 14 barn i ett soldattorp i Värmland, med bara fyra års folkskola bakom sig började han sin bana som springgrabb i Kristinehamn. Efter att ha varit inkallad under första världskriget hamnade han i Skellefteå och blev värvad till Kooperationen som butiksföreståndare för en nystartad konsumbutik. Efter bara två år reste han till USA. Troligen i avsikt att stanna. Men tiderna var hårda och det var svårt att få jobb. Knut arbetade som Butler åt biltillverkaren och mångmiljonären Studebaker utanför Chicago. Han fick därigenom möjlighet att på nära håll studera både den amerikanska affärsvärlden, storstaden med dess skyskrapor, neonljus, varuhus och den moderna amerikanska reklamen. När han kom tillbaks till Sverige 1923 var han full av idéer kring modern reklam och fick snart ansvar för Kooperativa Förbundets reklamavdelning.

SIGNE
Min farmor Signe växte upp på det fattiga söder i Stockholm. När hennes far gick bort i förtid fick hon, hennes syster och deras mor tränga ihop sig i en liten lägenhet på Bondegatan. Signe var intelligent, kapabel och framåt och skaffade sig som utbildad stenograf och maskinskriverska en anställning på KF:s nybildade korrespondensinstitut Brevskolan och var därefter en av den handfull kooperatörer som med och startade upp verksamheten på KF:s skola Vår gård i Saltsjöbaden i mitten på 20-talet. Huset köpte KF av Ernst Thiel, en av Sveriges mest förmögna män, som just då gjort konkurs. Det var där hon träffade Knut, som undervisade butikspersonal i skyltning och den modern  marknadsföring.

DAGBOKEN
I januari 1928 påbörjade de en gemensam dagbok. Ett skrivprojekt, som kom att följa dem en bit in i 30-talet. I dagboken ges en spännande inblick i det sena 20-talets vardagstillvaro med både glädjeämnen och problem. Diskussioner om talk eller puder, biofilmer, zeppelinaren Nobiles besök och återkommande utflykter till Kooperationens eget universitet – Vår Gård –  där verksamheten nu alltmer börjar inriktas mot de idéer kring skyltning och marknadsföring Knut tagit med sig hem från tiden i Amerika. Samtidigt bygger KF alltmer. Butiker, fabriker, varuhus och bostäder. Och på KF:s arkitektkontor, som kommer att bli Nordens största, är det den kompromisslösa funkisen som gäller. KF är faktiskt först ut i landet och snart också störst på funkisområdet. Och inspirationen från Bauhaus och Le Corbusier stannar inte vid arkitekturen. Även reklamen dras med.
Som ansvarig för Kooperativa Förbundets reklamavdelning reser Knut mycket i tjänsten. Till fjärran orter som Örebro, Eskilstuna, Halmstad, Umeå och Kristinehamn där han producerar utställningar i KF:s nybyggda centrallager, som på så vis invigs och visas upp för allmänheten innan de fylls med varor. Centrallager inom dagligvaruhandeln var ett led i KF:s arbete på att rationalisera och därigenom förbilliga varudistributionen, med sänkta priser som följd.
Liksom på många andra områden var KF först ut även här och arkitekturen var förstås funktionalistisk.

UR DAGBOKEN:
25/7 1928

Idag har vi bilat ca 10 mil till Laholm, Voxtorp m fl platser Ändamålet för resan var att försöka få någon hemslöjd utställare. En gumma fingo vi tag i som skall sitta på utställningen och virka eller binda pullowers.
Det artar sig bra med utställningen (rätt bra!)
Utställningsarbetet är egentligen mycket tungt. Att först skapa idéer och sedan utföra dem tar hemskt mycket på krafterna och i all synnerhet som man ängslas för att inte allt ska gå i lås.
Att skaffa idéer och lösa vissa problem kräver visserligen kraft men är samtidigt synnerligen inspirerande arbete och stimulerar på ett hälsosamt och nyttigt sätt.

Idag har jag fått en idé som jag tror ska bi bra om den kan utföras. Man skulle kunna kalla idéen för ”det talande köket”. Våra kooperativa utställningar äro nog ännu i stort sett ett olöst problem. Det är obehagligt att krusa privatföretag och genom att taga dem med blir det hela mera prövande dessutom.

28/7
Har funderat idag på KF utställningar för framtiden. Kanske har jag funnit lösningen. Det talande köket och möblernas rum i miniatyr vore kanske saker som skulle hjälpa till att lösa frågan.
Idag rann en gammal sats ( ur Damernas Paradis?) mig i minnet. Man har en idé, man kämpar för den, man hamrar in den i huvudet på folk, man ser den slutligen växa och vinna seger.
Denna sats talar om tillvägagångssättet och alltför väl förstår jag värdet av den, men att handla! Där till fordras energi och mycket mer.

KOOPERATÖRERNAS Ö
1929 föds Signes och Knuts första barn och året därpå, flyttar familjen till Hästholmen i Nacka, där KF just då anlägger en enorm kvarnanläggning. Kvarnholmen, som den snart döps om till är verkligen en ”Kooperatörernas ö”. Där ges KF:s arkitekter fria händer att förverkliga de nya funktionalistiska idéerna, som inte stannar vid fabriksanläggningarna utan även slår igenom i personalbostädernas utformning.
Funktionalismen får sitt stora genombrott Stockholmsutställningen samma år och tre år senare flyttar Per-Albin Hansson (som började sin bana som springpojke i Kooperativa Föreningen Pan i Malmö) in i det berömda radhuset i Ålsten och funkisen blir en på allvar en del av det svenska folkhemsbygget.

ANNONSBYRÅN SVEA
Ett halvår efter att Signe och Knut får sitt första barn kraschar börsen på Wall Street och världen kastas in i en djup ekonomisk depression.
Tre år senare, bara några veckor innan deras andra barn kommer till världen, inträffar nästa stora krasch. Denna gång orsakad av tändstickskungen Ivar Kreugers självmord i Paris. Banker och företag går under, aktieägare och småsparare ruineras och världen går återigen in i en svår ekonomisk kris.
Men för den svenska kooperationen, med sin restriktiva syn på krediter är läget det motsatta. KF investerar, gör strategiska köp för att knäcka de kvarvarande trusterna och deras prismonopol. I utbildningsinsatser och propaganda samlas människor kring de kooperativa principerna och rörelsens handlingskraft manifesteras i både stora och små byggprojekt, som t ex Luma-fabriken vid Södra Hammarbyhamnen och den på Stockholmsutställningen uppmärksammade standardbutiken, som nu uppförs i olika varianter runt om i landet.
Det är mot denna bakgrund Knut får sitt livs erbjudande – Att köpa den konkursmässiga annonsbyrån Svea, som drabbats hårt av krisen och vars största kund (ca 50% av omsättningen) är just Kooperativa Förbundet. Förutsättningen är att han (p g a annonsavtalets utformning) gör det som självständig ägare av byrån, genom att ordna ett banklån på köpeskillingen, som är på hela 21.000 kr  (ca 650.000 kr i dagens penningvärde). Vad han då inte vet är att annonsbyrån förutom att vara konkursmässig också hotas av sanktioner från Tidningsutgivarna och Annonsföreningen.  Ett hot Knut genom ett enormt arbete avvärjer genom att utveckla och modernisera KF:s marknadsföring, Systematisk kampanjtänkande med effektivt utnyttjande av flera olika reklammedia vilket så småningom gör Svea till en av landets största annonsbyråer.

NU SKA VI BAKA PAJ
En lyckad kampanj var den riksomfattande paj-kampanjen 1939, där KK, med kännedom om den stora paj-konsumtionen i USA, föreslog att man skulle ta fram en ugnseldfast pajform till det facila priset av 1 krona, samtidigt som reklamen för ingredienserna samordnades. Andra syften för kampanjen var att slå ett slag för större användning av frukt och bär, samt att trimma butikspersonalen. Ett antal tävlingar, både för butikspersonal (t ex vem säljer 25 formar på kortast möjliga tid) kombinerades med recepttävlingar i tidningen Vi. I reklammaterialet ingick en 70×100 affisch, en streamer, en åttasidig receptfolder. Dessutom delades 315.000 recept ut till samtliga kunder och de biträden som sålt minst 60 formar fick diplom.  Under den första kampanjveckan såldes 60.000 formar och under hela kampanjen totalt 170.000, vilket tvingade porslinsfabriken Gustafsberg att ställa om produktionen för att hinna med.

KK skriver: ”En kampanjs framgång kan inte mätas endast i det netto den ger försäljningsmässigt. Den entusiasm och solidaritet den skapar bland butikspersonalen och de erfarenheter den ger arrangörerna kan vara av oskattbart värde för framtiden.”

KAMPEN MOT FASCISMEN
I slutet av 30-talet flyttar Knut och Signe in i en villa på Sara Moreas väg i Enskede. Steget från soldattorpet i Värmland och den lilla lägenheten på Bondegatan på det fattiga söder var förstås enormt. Men inte helt ovanligt. Allt fler inom folkrörelserna gjorde liknande klassresor vid denna tid.  Att det var möjligt för en springschas att bli till statsminister hade Per-Albin Hansson redan visat. Men inte alla gillade denna utveckling. Sverige hade vid denna tid inte haft allmän rösträtt i mer än dussinet år men mörka krafter gjorde redan allt för att avskaffa den. Demokratin ansågs vara alltför komplicerad för “vanligt folk”. Inom kooperationen såg man tidigt denna fara och förstod att rörelsen skulle utplånas om utvecklingen följde samma mönster som i det nazistiska Tyskland och fascistiska Italien. KF inledde därför en omfattande folkbildningsverksamhet mot de totalitära ideologierna och kunde tack vare det stora nätverket av Konsumbutiker på ett effektivt sätt nå ut med sin upplysning över hela landet. När kriget kom, mobiliserade KF ytterligare och bidrog både organisatoriskt och materiellt bl a med försvarslån, förslag på hur ransonering skulle genomföras och genom att företa stora uppköp av exportvaror utomlands. För KF var detta utan tvekan en kamp på liv och död. ”Vår beredskap är god” Sa Per-Albin Hansson i sitt tal på Skansen den 27 augusti 1939. Det han syftade på var inte bara den militära beredskapen utan också landets möjlighet till försörjning vid en blockad. Något KF hade betydande inflytande över, bl a genom den f d järnverksarbetaren Axel Gjöres, tidigare redaktör för tidskriften Kooperatören, ordförande i KF:s styrelse och nu folkhushållningsminister i regeringen Hansson.

KRAPOTKIN
I arvet efter min farmor Signe hittar jag boken En Anarkists Minnen av Furst Krapotkin i två sönderfallande häften. De har tillhört min farfar Knut, som nogsamt skrivit namn och datum på båda volymerna:  15 januari 1912. Han var då 21 år och arbetade hos firman Svensson & Eriksson i Kristinehamn, där han en gång börjat som springgrabb.  Varför han köpt, läst och sedan sparat just dessa två böcker har jag förstås inget svar på, men när jag några år senare läser Peder Aléx utmärkta Den rationella konsumenten — KF som folkuppfostrare (vars omslag pryds av en affisch från Annons-Svea), faller en pusselbit på plats. Enligt Aléx, framhåller Krapotkin folkligt samarbete som ett sätt att lösa industrialismens problem och kooperationen som en rörelse som har “en avgjord inbördes hjälp-karaktär”. Efter en noggrann genomgång av Krapotkins memoarer, hittar jag ett citat Knut kryssat för.

Endast hänförelse och förtroende kunna i sådana ögonblick förmå soldaterna att göra ”det omöjliga” – och det är det omöjliga, som oupphörligen måste göras för att nå framgång.” Krapotkin En Anarkists minnen.

Ett citat som säger något om den generation kooperatörer farmor och farfar tillhörde. En generation som “härdats i 20-talets eklut” och som trots det, med stor framtidstro och energi, drev igenom de kooperativa idéerna om att samhällsomdaningen borde utgå från individen. Den lilla människan.
Småfolket, som ju genom Kooperationen bevisade att det gick att utföra storverk, så länge det gjordes i samverkan – utifrån en övertygelse. För i Kooperationen är det gemenskap som gäller.  Att inte tjäna på andra, utan tjäna varandra.  Något Knut också levde upp till genom att enligt överenskommelse sälja Annonsbyrån Svea, med hundra anställda  till KF när han själv gick i pension, för samma summa han en gång gett. 21.000 kr. Med tanke på det inflytande Annonsbyrån Svea haft över formandet av den moderna svenska reklamen är det märkligt att så lite skrivits om den. I den samtida litteraturen är Svea mycket sparsamt förekommande. Det är t ex inte alls ovanligt att hela bokverk ägnade åt den svenska affischkonstens historia helt utelsuter Svea. Varför går bara att spekulera över.

 

Rochdaleplaketten, för gagnande insats i kooperationens tjänst, instiftad 1959


IDAG
Mycket av det KF lanserade kring försäljning, marknadsföring och organisation är något vi idag tar för givet. Men hur många förstår idag vad detta stora skifte egentligen innebar och vilken betydelse KF hade i moderniseringen av landet. KF var först ut med självbetjäningsbutiker (Snabbköp) och den köptrohet medlemskapet i den lokala Konsumföreningen skapade, försöker idag i stort sett varje butikskedja efterlikna. Dock utan demokratiskt inflytande över verksamheten. De självproducerade varor KF lanserade under början av förra seklet tar idag en allt större del av marknaden (men inte för att som på KF:s tid, spräcka truster eller sänka priser, utan för att öka kedjornas vinstmarginal).
Denna åtskillnad, mellan det privatägda och det vi äger gemensamt löper som en röd tråd genom hela berättelsen och jag har under arbetet ibland stött på reaktioner som handlat om den polarisering Konsum skapade under “folkhemstiden”, då man var antingen för eller emot. Den trohet och lojalitet ett medlemskap i Konsum ofta innebar, är idag i stort sett försvunnen, men rester av motståndet tycker jag mig fortfarande kunna se, framförallt i ett osynliggörande av KF:s betydelse. Det är lätt att göra sig lustig över de utbildningar i “smak” Vår Gård arrangerade för butiksanställda ända in på 70-talet eller senare initiativ som Konsums Blåvita varor. Precis som det är lätt att hugga till med “konsum” som epitet för något en tycker är av låg kvalité.  På så sätt har något av det motstånd kooperationen mötte i början av förra seklet lyckats överleva. För många är Konsum idag något lite fånigt, en äldre släkting som samlade på kvitton för några kronors återbäring. Men i kooperationen ryms också något större, en gemenskap som före och under kriget bidrog till att hålla emot nazismen och fascismen och en tanke om att det är tillsammans vi har möjlighet att förändra världen till det bättre.

Det storverk den svenska Kooperationen utgör, är idag något som tas för givet och för de flesta är det idag ingen skillnad mellan Coop, Ica och Lidl, precis som det för många inte heller verkar vara någon större skillnad mellan våra olika partier.  Men går en till rötterna, till ideologin bakom, står det klart att skillnaderna är stora. Det är förstås lätt att i efterhand kritisera avarterna inom Folkhemmet. Men betänk då vad alternativet hade varit.

Idag ser vi på nytt ett Europa på väg att slitas sönder av populism och nationalism och vi famlar efter motmedel. Att det som tagit decennier att bygga upp, mycket snabbt kan raseras har vi redan sett och för många framstår det kanske som för Krapotkin, som mer attraktivt att rasera det rådande och bygga från en ny grund.
För min del har jag, efter att ha arbetat med Kooperatören i snart två år kommit att bli allt mer övertygad om att den medelväg Childs beskrev redan 1938 är ett lika giltig idag, som den var då. Att det går att hitta en medelväg och att den Kooperativa tanken, att hellre vilja tjäna varandra än tjäna på andra fortfarande är aktuell.

Serien Kooperatören finns att läsa på www.seriekonst.se
Den är gratis att ladda ner.
Det går bra att skriva ut den.
Den är till för att läsas.
Den är till för att diskuteras, kritiseras, debatteras.

/Gunnar Krantz

Källor:
Aléx, Peder (1994). Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899-1939. Diss. Umeå : Univ.

Apelqvist, Seved (1947). Människor kring en idé. Stockholm: Koop. förb.

Apelqvist, Seved (1951). Kanske med andra ögon.. Stockholm: Koop. förb.

Bonow, Mauritz (1934). Småfolkets storverk.. Stock- holm: Koop. förb.

Brunnström, Lisa (2004). Det svenska folkhemsbygget: om Kooperativa förbundets arkitektkontor. Stockholm: Arkitektur.

Childs, Marquis William (1938). Sweden: the middle way. Rev. and enl. ed. New Haven:

Elldin, Harald (1966). År på vår gård.. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Elldin, Harald (1950). Klipp och bakgrunder till koop- erativt fostringsarbete under ett halvsekel.. Stockholm: Koop. förb.

Elmbrant, Björn. (2015). Innan mörkret faller ska 30-talet hinna i kapp oss?. Johanneshov: MTM

Eriksson, Leif, Bengtsson & Falk, Lars (2002). Lite svensk reklamhistoria. Malmö: Reklam & designhistor- iska föreningen.

Eriksson, Johan & Sandahl, Christo er (2004). Reklam i rörelse: en nostalgisk resa med folkhemmets a scher. Stockholm: Tra k-nostalgiska förl.

Krantz, Knut (red.) (1955). Co-op reklam i Sverige under ett kvarts sekel: annonser, a scher, plakat, broschyrer, varumärken, förpackningar, rmanamn, utställningar, skyltningar m. m.. Stockholm: Koop. förb.

Kropotkin, Petr Alekseevič (1907). En anarkists min- nen. Stockholm: Aktiebolaget Ljus

Lind, Ove (1972). Svea 75 år, Stockholm: Annonsby- rån Svea Arkiv: Krantz

Scheynius, Ignas, F (1949) Resa i samverkans Sverige. Stockholm. Koop. förb.

Sjölin, Walter (1949). Med förenade krafter: Kooper- ativa förbundet 1899-1949 i text och bild. Stockholm: Kooperativa förbundet.

Sommar, Ingrid (2006). Funkis: stilen som byggde Sverige. Stockholm: Forum

Stolpe, Herman & Stolpe, Sven (1969). Boken om Albin Johansson: [liv, minnen, gärning]. 1. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Westin Silverstolpe, Gunnar (1944). En krönikebok. Den svenska konsumentkooperationens väg. Stock- holm: Koop. förb.

Örne, Anders (1940). Andlig smitta: hur dess sprid- ning kan förebyggas. Stockholm: Tiden

Örne, Anders (1960). Samverkan i frihet: en bok av och om Anders Örne. Stockholm: Rabén & Sjögren

No future?

 

Oorganiserad ungdom (Punkare i Kristianstad 1981).
Idag är sista dagen det går att lämna in motioner och nominera kandidater till Seriefrämjandets styrelse. Sedan jag tog upp frågan för en vecka sedan har mycket hänt. Framförallt i olika trådar på Facebook. Det är en fråga som uppenbarligen engagerar och mycket av det som postats där har nog varit okänt för många fram till nu, som t ex att Serieakademin aktivt arbetat på att bli en jämställd församling och f n ligger på 60/40, att Seriefrämjandet backat tillbaka till 70-talets nivåer. Kanske mest förvånande av allt – att yrkesverksamma serietecknare är extremt underrepresenterade i båda församlingar.

Varför?
Vad kan det bero på. Är serietecknare ensamvargar och generellt ointresserade av att organisera sig. Nej, det verkar inte så, för samtidigt pågår en rad andra initiativ, både organiserade och i form av nätverk.  Det har aldrig funnit så många aktiva och entusiastiska serietecknare i Sverige som det gör just nu. Att Serieakademin går mot jämställdhet beror, enligt en av dess medlemmar, på ett inriktningsbeslut från presidenten. Varför Seriefrämjandet inte gjort detsamma, framstår då som än mer märkligt. Att det ser illa ut, verkar alla vara överens om men ingen gör något åt saken. En moment-22 situation, där ojämställdheten i medlemskåren spiller över på styrelsen, vilket i sin tur gör föreningen än mer ointressant för nya medlemmar. Går det då inte att göra något?

Jo det gör det!

Eftersom Seriefrämjandet är en demokratisk förening kan vi som är medlemmar ställa krav på verksamheten. Det finns en grundlag: Stadgarna. Och i dem en formulering som tar upp både mångfald och jämställdhet. Men läser en den noggrant, verkar den utgå från att föreningen bara ska verka utåt i dessa frågor. Det inre arbetet omfattas inte:

” Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs..” (§2, syfte)

Jag har därför sänt in en motion, där jag föreslår ett tillägg som förtydligar att även föreningen i sig måste sträva efter dessa mål:

”Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs. Jämställdhets- och mångfaldsperspektiv ska genomsyra hela verksamheten.”

Till detta ett yrkande på att förbundsstämman ger styrelsen i uppdrag att i en årlig revision redovisa hur ovan nämnda mål uppfylls. Ett sådant förtydligande skulle ge den kommande styrelsen i uppdrag att faktiskt göra något åt saken.

/Gunnar Krantz