Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Endast Sverige svenska serier har!

-Do Perikles – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?

-Hvergang!
(Storm P.)

Film är bäst på bio hette det länge. Numera påstås istället att det alltid finns en anledning att gå på bio. SF vill fokusera på hela upplevelsen och inte bara själva filmen (Resume.se). Tänk, jag trodde det var filmen som var själva anledningen. Men så är det inte längre. Nu är det popcorn, läsk och en stunds gemenskap i en hyfsad mörk skokartong till biosalong, illuminerad av flimrande mobiltelefoner. Film ser vi idag var som! Hemma i soffan, på paddan, t o m på mobilen. SF säger att de inte konkurrerar med dessa andra sätt att se på film, utan med andra upplevelser. Vilket kanske säger något om de krav vi numera ställer på upplevelser och då särskilt de kulturella. 

Världens roligaste serie? Gaston av Franquin, här i originalformat. I Sverige f n i samlingsvolym.

Att se en verkligt bra film på en riktigt bra biograf kan vara en upplevelse att bära med sig i många år. För en film är ju inte bara rörlig bild projicerad en yta. Det brukar finnas en intention från upphovspersonen. Inte bara leverera själva berättelsen. En intention som dessutom förhåller sig till en tradition vad gäller längd och berättande, som bl a utgår från tekniska begränsningar, logistik och ekonomi. En klassisk långfilm från Hollywood består t ex vanligen av tre filmrullar a 30 minuter.  Tre akter. Med början, mitt och slut.

Detsamma gäller de andra konstarterna. Det är en väsentlig skillnad att möta ett konstverk, så som det en gång var tänkt att förmedlas, än att se det medierat eller i reproduktion. 

Som Seinfeldt, fast i Paris. Dupuy och Berberians smarta, snygga och sofistikerade humorserie Monsieur Jean. Ännu ej utgiven i Sverige.

Detta gäller förstås även serierna. En serie är inte bara en berättelse. Det är en berättelse gestaltad i en viss form, utifrån vissa premisser (publiceringsformat, publik, distribution). Traditionellt har serier först publiceras i stripform i dagspress eller som följetong i vecko- och månadsmagasin och därefter ibland i samlingsutgåva. Serieskaparen har (oftast) varit medveten om att serien även ska bli en bok och därför anpassat berättelsen efter den formen. 

Andra serier har skapats direkt för serietidnings-, album- eller bokformatet och då behövt anpassa sig efter tryckteknik och ekonomi, t ex vad gäller sidantal och färg. Vanligt i USA är 32 sidor uppdelat på 22 sidor serier och 10 sidor redaktionellt material och reklam. De klassiska fransk/belgiska seriealbumen slutar ofta på sidan 48. I båda fall sidantal som anpassats efter tryckpress och ekonomi och resulterat i två väsensskilda uttrycksformer – serietidningen och seriealbumet. Ur dessa tvingande omständigheter har sedan mästerverk skapats.

Hur vill vi då uppleva dessa mästerverk.

I Sverige har historiskt sett huvudsakligen två publiceringsformer använts. Det ena är det amerikanska serietidningsformatet, som här anpassades efter postverkets tidningstaxa, vilken angav att 50 % av tidningens innehåll måste vara avslutat för att få billigast möjliga porto. Detta för att göra det ekonomiskt möjligt att sälja prenumerationer. (Rolf Janson, intervjuad av Peter Nilsson och Claes Reimerthi i Svensk Seriehistoria, första boken 2005). 

Det andra är det fransk/belgiska albumformatet, som här anpassades efter serie- och jultidningarnas mjuka pärmar och (oftast) lägre pris (se mitt förra inlägg). 

De billiga svenska serietidningarna, med minst 50% avslutat material, gjorde det sedan svårt för publiken att ta till sig det europeiska följetongsformatet (Banggg, Champion, Seriepressen), liksom den amerikanska serietidningen med “bara” en avslutad serie per nummer och seriealbum med hårda pärmar och högre pris. 

Le Photograph av Guibert, Lefèvre och Lemercier. Högaktuell inom serieforskningen. Utgiven i Danmark men inte i Sverige.

Det vi istället har fått, utformat av Postverkets begränsningar, är den svenska prenumerations-serietidningen. Ett format som skapat långlivade titlar som Kalle Anka & C:o, Min Häst, Fantomen, Bamse, 91:an, o s v. Serietidningar som fortfarande går att köpa där vi köper mjölk, smör och bröd. Endast Sverige svenska serier har! Och några av dem är kanske t o m mästerverk. Synd bara att vi därmed gått miste om så mycket annat.

Glad Midsommar!

/Gunnar Krantz

KÄLLOR:

Resume: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/26/sf-byter-ut-sin-slogan/

Nilsson, Peter och Reimerthi, Claes i Magnusson, Helena & Storn, Thomas (2005). Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt seriearkiv. Huvudtema: Serietidningarnas framväxt. Åkarp: Seriefrämjandet

Varför ges det ut så mycket seriealbum i Danmark (men inte i Sverige)?

Varje tur till Köpenhamn lämnar mig med samma undran. Varför ges det ut så mycket översatta seriealbum i Danmark och så få i Sverige? Det är verkligen en påtaglig skillnad och sedan Faraos Cigarrer öppnade ännu en butik på Skindergade för enbart danskspråkiga serier, blir det än mer tydligt. Seriealbum fyller väggarna från golv till tak och det är en ansenlig takhöjd inne i den nya butiken. Den gamla butiken mittemot, specialiserar sig efter expansionen nu enbart på engelskspråkiga serier och manga. Vilket uppenbarligen är en lyckad idé, då båda butikerna är knökfulla av kunder. En blandad publik dessutom, kvinnor och män, föräldrar med barn, turister och serievänner.

Ett litet urval äventyrsserier i albumformat. Alltifrån klassiska Alix till Hugo Pratt och Tardi

Två saker slår mig. Det första är den seriekulturella fattigdom Sverige råkat in i sedan 80-talets vuxenserievåg ebbade ut. De gamla klassiska fransk/belgiska serierna (med några få undantag) går inte att få tag på annat än antikvariskt. Det andra är den stora kunskapslucka 2000-talet inneburit, då inte heller de nya fransk/belgiska serierna (med några få undantag) fått möjlighet att nå den svenska publiken i översättning.

Den engelskspråkiga seriekulturen kan vi lämna därhän. Den finns tillfullo representerad, är känd och möjlig att få tag på. Den franskspråkiga däremot, är (med några få undantag) idag i stort sett okänd för de allra flesta. Samtidigt som det produceras en aldrig sinande ström av serier i albumformat på kontinenten. Ett enda besök i Angoulême räcker för att överbevisa den klentrogne.  

Tintin i kvadrat och kubik. Men självklart också Sirou, Gaston, Hermann, Linda & Valentin m fl i inbundna album.

Det finns som sagt undantag, men dessa bekräftar snarast regeln. Den svenska seriekulturen har vänt ryggen åt den franskspråkiga. Förhoppningsvis kan ett närmre samarbete mellan danska och svenska förlag precis som på 70-talet ändra på detta. Samproduktion av seriealbum drar visserligen ner kostnaderna men för att få ekonomi i det hela, måste serierna också nå ut och sälja till en publik som inte är specifikt serieintresserad, utan mest bara söker en stunds underhållning.

I Danmark har de uppenbarligen lyckats med detta. Men inte här i Sverige. Vad beror det på? Mer om det i nästa blogginlägg. 
/Gunnar Krantz

Serieåret som gick – 2018

Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.

MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes  av mötesplatsprojektet.  Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.

Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.

Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).

På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.

Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez  och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.

En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.

Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström

Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.

EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.

Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.

Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.

Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin.  Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.

Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955

SERIEFORSKNING
I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med  ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.

Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby

Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.

NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.

/Gunnar Krantz

Problemet med The Yellow Kid

Outcaults The Yellow Kid från 1896

Det råder förvirring kring seriernas ursprung, mycket beroende på missuppfattningar och möjligen också en vilja att ( i onödan) ge serierna en ädlare stamtavla. Låt oss till en början avfärda all populär seriehistorik som tar sin utgångspunkt i grottmålningar, egyptiska gravmålningar, romerska kolonner, medeltida illuminerade handskrifter, kyrkomålningar etc. Dessa har inget med serier att göra och har heller inte haft något inflytande på seriemediets uppkomst eller utveckling.

En annan orsak till förvirringen beror på missuppfattningen att den första serien var Richard F. Outcaults The Yellow Kid. En tes som lanserades av Coulton Waugh i The Comics 1947 och som fortfarande dyker upp, trots att flera av Waughs kriterier avfärdats sen länge, som t ex att en serie måste ha texten inne i rutan (adjö Prins Valiant och Tom Puss), en återkommande figur eller vara publicerad i dagspress.

Att definiera en konstart är svårt. Så fort kriterier ställs upp, kommer någon och bryter mot dem och kommer ibland dessutom undan med det. Inte ens det mest sakrosankta, att det måste vara minst två sidoställda rutor (juxtaposed images) verkar längre vara självklart. Enrutingar av Gary Larson och Nina Hemmingsson uppfattas av många som serier. Och ja, TYK var från början också en enruting och därmed, enligt dagens synsätt faktiskt en serie redan då den började publiceras i januari 1896. Men först var den inte. Inte ens i Amerika.

Så vad är egentligen en serie? Går det ens att definiera? Ja, jag vill mena det. Slut ögonen och ställ frågan. Jag förmodar att du inte ser målningar från Altamira eller Härkeberga kyrka framför dig. Serierna uppstod inte i en grotta, en medeltida vävstuga eller i industrialismens bullrande rotationspressar. De uppstod till följd av en teknisk innovation. Men mer om det i nästa inlägg: Utan litografin inga serier

/Gunnar Krantz

Källor:
Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi
Gahrton, Måns (red.) (1993). Comics: den nya stora serieboken. Tidernas största humorserier. Stockholm: Carlsen Comics
Hegerfors, Sture & Åberg, Lasse (1996). Comics: serierna 100 år. Stockholm: Semic press

Därför tillhör framtiden serierna. Del 2.

Urmänniskan och Urhunden på Operakällaren av Oskar Andersson, signaturen O.A. Innan säkerhetsrakhyveln. Ursprungligen publicerad i Söndags Nisse.

Det sägs att det var säkerhetsrakhyveln som tog knäcken på den svenska skämtpressen för sisådär 100 år sedan. Med K. C. Gillettes patenterade rakblad kunde herrarna själv ombesörja sin dagliga rakning och slapp väntetiden på rakstuga, men därmed också den stunds förströelse som bestod i att bläddra i högen med den tidens omåttlig populära skämttidningar som t ex Söndags Nisse, Strix och Kasper.

Kanske är dagspresserierna i samma utsatta läge idag. Vår väntan i köer, på bussar och tåg fördrivs inte längre med hjälp av papperstidningar (inte ens gratistidningar i större utsträckning). Istället sitter vi och stirrar in i våra telefoner, i jakt på något spännande, roligt eller engagerande, vare sig det är korta filmsnuttar på Youtube, kvadratiska foton på Instagram eller uppdateringar på facebook.

Bildskärmen och de behändiga distributionsformat sociala medier ger, borde ju vara idealiskt för allehanda skämt, serier och satirteckningar, kan en tycka.  Ändå märker jag mycket litet av den sorten i mina flöden.  Där är mest selfies, semesterbilder, vackra solnedgångar, maträtter och gulliga kattungar. Lite som forna tiders vykort. Och hur kul är det egentligen att bläddra igenom en hög gamla alper, sandstränder och Eiffeltorn.

Nu finns ju papperstidningarna även på nätet kanske någon invänder. Det stämmer. Men läsningen av en tidning på webben skiljer sig betydligt från pappers-ditot. Det blir oftast fokus på fakta, sällan på underhållning. Mycket ofta på enstaka artiklar, länkade via facebook. Det vi kallar “klick-bete”.

Som betalande prenumerant går det ju förstås att läsa dagstidningen i form av  e-tidning. Men hittills har jag sällan funnit någon anledning att göra det och vid de få tillfällena har jag aldrig tagit del av serierna, vilket jag alltid gör när jag läser pappersversionen.

Att läsa serier i dagspressen på nätet innebär även en svår kamp för att ens nå fram till dem.  En måste själv leta, scrolla, klicka och förstora. Inte heller leder länken alltid vidare till en serie. Ibland är det bara annonser, som Rocky i DN just nu, där det endast finns en annons för ett bensinbolag.

Dagsstrippen som medium är helt enkelt inte lämpad för telefonläsning. Kanske är den en anomali i dagens medielandskap. En medieform på väg att försvinna, precis som skämtpressen för hundra år sedan.

Eller inte.

Vi vill bli underhållna. Telefonen ger oss oändliga möjligheter till underhållning. Det viktiga är dock att den uppfyller krav vi numera ställer; som att den ska vara snabbscrollad med sekundsnabb avkodning (subtiliteter går fett bort!) och vara anpassad efter just vår speciella smak och humor (vilket vi antingen aktivt styr över själva genom att följa det vi gillar, eller passivt anpassar oss efter genom att acceptera logaritmens makt).   Allt talar alltså för en än bättre marknad för tecknade – eller på annat sätt framställda skämtbilder. Egentligen en återgång till den klassiska skämtteckningen från rakstugans tidevarv.

Och med tanke på att rakstugan nu kommit tillbaka i hip version, kanske det inte heller är helt omöjligt med en revival för Söndags Nisse och Strix.
/Gunnar Krantz

Därför tillhör framtiden serierna. Del 1.

Strips & Stories. En exklusiv seriebutik i Hamburg.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare.

 

Den tryckta litteraturen spås snart att betraktas som en parentes i historien, med början i  boktryckarkonsten och slut i o m e-boken och de strömmande ljudböckerna. När vi alla går runt med världens samlade bibliotek i fickan, varför då samla på sig dem i fysisk form? De tar plats, kostar pengar o s v.

Här kan utvecklingen förväntas följa samma mönster som cd-skivan och dvd:n. Varför ha musiken eller filmen på en bit plast som tar plats, kan gå sönder och är miljöförstörande o s v,  när den samtidigt finns så lättillgänglig på din närmsta skärm.

E-böcker och strömmande ljudböcker står idag för drygt 13 % av bokbranschens omsättning i Sverige enligt konsultföretaget Pwc och den förväntas öka med det dubbla inom de närmsta fem åren . (SvD den 21 juni 2018)

Samtidigt passar inte all litteratur för högläsning, särskilt inte den som innehåller illustrationer och allra minst serierna. Medan musik, berättande, foto och rörliga bilder utmärkt låter sig förmedlas via bildskärm eller högtalare, möter serierna på betydande svårigheter. Läsupplevelsen när det handlar om längre berättelser är i de allra flesta fall sämre på bildskärmen än i tryckt form, (stripformatet passar däremot alldeles utmärkt för bildskärmen). Till skillnad från filmen, som konsumeras passivt, behöver serien läsas aktivt, dels då vi simultant läser ruta för ruta och samtidigt scannar av helheten – uppslaget, dels genom bläddring, då vi vänder sida, bläddrar fram och tillbaka, gör nedslag och själv styr vår läsning.

En annan aspekt är återgivningen, som i det tryckta formatet är avhängigt av den konstnärliga framställningstekniken, papperskvalitén, tryckteknik och format, vilket sammantaget också bidrar till att skapa betydelse. (Detta gäller i o f s även den tryckta boken, där typografi, format, form och papper styr läsarens förståelse av det som framställs – och denna typ av exklusivitet kommer förmodligen att överleva, liksom vinylskivan gjort, men knappast vara av större betydelse).  Serier skapade för hand på papper återges bäst om de också trycks på papper.

Det materiella och taktila har betydelse för läsningen och förståelsen, men även för värdet. Serietidningen/serieboken  är också ett objekt, ett föremål förknippat med ett värde, som gör den värd att  samla på och ibland betala stora summor för att få äga. Digital tillgång av gamla serietidningar har knappast gjort att dessa minskat i värde, snarare tvärtom. Inte heller har målningarna på Louvren bytts ut mot bildskärmar.

Det taktila har betydelse för oss människor. När allt mer av vår arbetstid och fritid domineras av olika former av bildskärmar, kommer läsningen av en tryckt serie att uppfattas som en lyx, som en välbehövlig paus från vardagens alla skärmar. Här finns en nisch i medieutbudet, som både är unik och exklusiv, som förlagen bör ta vara på.

När alla medier finns i din telefon står den tryckta serien som vinnare. Därför tillhör framtiden serierna.

/Gunnar Krantz

En serieskapare blir aldrig fullärd

“Nulla dies sine linia” sa Plinius den äldre om konstnären Apelles. Inte en dag utan ett streck. Ordstävet går lika väl att applicera på tecknande som skrivande för den som vill utveckla sitt konstnärskap och till exempel bli en bättre serieskapare. För handen på hjärtat. Vem vill inte det?

Frågan är bara. Hur går en till väga?

Kanske genom övning i gestaltning; tecknande, manusförfattande – själva serieskapandet? Eller genom att låta sig inspireras av  andras serier,  utmana och ifrågasätta det egna uttrycket – det publiken förväntas vilja ha? Att fördjupa sig i seriehistoria, möta andra seriekulturer, besöka seriefestivaler  kan säkert också ge viktiga impulser…

Men!

Allt detta utgår från att vi reagerar på något som redan existerar. Om vi nu vill vara sant kreativa och skapa något nytt, något som inte redan finns … Om vi vill arbeta proaktivt istället för reaktivt, tillföra ny kunskap om vad serier är och kan vara. Skapa det nya!

Hur gör vi då?

Kunskap
Grunden är förstås att själv först skaffa sig kunskap. Och kunskap om serier, som jag ser det,  utvecklas just nu allra mest inom serieforskningen. Här finns en rad olika områden att fördjupa sig i – varav flera är högst relevanta för serieskapare.  Vi har forskning inom biografiska, journalistiska och konstnärligt experimentella serier, inom politiska, feministiska och aktivistiska serier.  Forskning om serier för barn, pedagogiska serier, manga, superhjältar, horror, scifi och fantasy. Serieforskningen är tvärvetenskaplig och mångfacetterad. Det finns något för var och en och  genom att ta del av den  gör vi (serieskapare) det  möjligt att själva bli en del av den.

En utmaning
Ta en titt på litteraturlistan här nedan. Det är ett urval böcker från kursen Serieteckning och visuellt berättande på Malmö universitet. Det är en kurs där vi arbetar praktiskt med serieskapande och serieteori. Det innebär att vi tecknar serier och läser en del rätt svårgenomträngliga teoretiska texter. Vi gör det för att bättre förstå själva mediet. Det har visat sig vara en bra metod. Både för de som vill bli bättre på att skapa serier och för de som vill fördjupa sig teoretiskt.

Alla böcker kanske inte passar dig. Men någon gör det säkert.  Och ja, vi läser McCloud också, men det har ju hänt en hel del sen “Understading Comics” kom ut. Andra har byggt vidare på hans tankar, utvecklat dem. Ifrågasatt och  t o m kritiserat dem. Serieforskningen varken börjar eller slutar med McCloud. Serieforskningen är inte heller exklusiv och enbart förbehållen vissa utvalda och godkända experter. Serieforskningen tillhör alla oss som är verksamma på fältet. Men för att kunna ta till sig den krävs förstås en del arbete. Att börja läsa de där, ibland rätt svårgenomträngliga texterna. Det kan ju ta emot! Men tänk då på hur mycket arbete du redan lagt ner på att kunna skapa själva serierna och hur det gick till. Är det inte värt den lilla extra ansträngningen för att skaffa dig en översikt över den aktuella serieforskningen. För att bättre förstå mediet. För att på ett friare och mer medvetet sätt kunna använda dig av det.

“Nulla dies sine linea”. En rad om dagen. Det kan räcka långt.



Kurslitteratur (i urval):

Cohn, Neil (Red.) (2015). The Visual Narrative Reader. Bloomsbury Academic.

Dittmar, Jakob. (2012). Digital Comics. SjoCA 1:2.

http://sjoca.com/wp-content/uploads/2013/01/SJoCA-1-2-Forum-Dittmar.pdf

Duncan, Randy & Smith, Matthew J. (2009). The power of comics: history, form, and culture. New York: Continuum

Magnusson, Helena (2005). Berättande bilder: svenska tecknade serier för barn. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005 (sid 26 – 51)

Miller, Ann (2007). Reading bande dessinée: critical approaches to French-language comic strip. Bristol: Intellect Books

Saraceni, Mario. (2003). The Language of Comics. Routledge.

Sousanis, Nick. (2015). Unflattening. Harvard University Press.

 

Du kan också söka till själva kursen:
https://edu.mah.se/sv/course/kk139a

 

När Serieakademin högg i sten

Det stora priset i Angoulême skapade rabalder förr-förra året. Inte en enda kvinna bland de möjliga kandidaterna. Protester och avhopp och ett varumärke som naggades i kanten. Nu är det åter dags och finalisterna har presenterats.  Tre vita medelålders/äldre män, varav två från USA och den ena förvånande nog Richard Corben. Varför  samtida serieskapare ( d v s de som röstat) är så fascinerade av skaparen av muskelepos med ibland uppenbart sexistiskt och ibland rent misogynt innehåll förvånar. Framröstandet av honom i dessa #metoo-tider kanske ska ses som ett tecken på en backlash i seriebranschen – en reaktion mot förra årets debatt. Jag vet inte. Men förvånande är det.

Vad ska vi då med alla dessa priser till egentligen. Är det inte lika bra att bara lägga ner alltihop? Det blir ju ändå bara fel hela tiden.
På den frågan vill jag svara ett definitivt nej, för inget har som priserna både lyckats konservera och provocera seriekonsten. De årliga genomgångarna av branschen, utgivning, skapare och de därpå följande diskussioner utgör viktigt bränsle i den interna kampen på fältet. Vinnarna och kanske ännu viktigare – de som inte blir vinner eller ens blir utvalda – säger något om tiden och tillståndet. Och så har det varit redan från start.

Ta Svenska Serieakademins Adamsonspris, vilket på sin tid jämfördes med både Nobelpriset och kallades för serievärldens Oscar till exempel. Det hann knappt delas ut mer en handfull gånger innan protesterna kom igång. Hur i hela fridens namn kunde Torvald Gahlin få priset 1970 när det rimligen borde ha gått till Rolf Gohs, menade två seriefrämjare i Serieguide. En av dem spann sedan vidare på temat genom att ifrågasätta hela Serieakademin och instiftade slutligen ett eget pris kallat “Rudolf” (efter 91:an skaparen Rudolf Petersson) för att belöna nyskapande idéer och uppmuntra serieskapare som startade nya lovande projekt. Södertälje Seriefrämjandes pris “Rudolf” blev mycket kortlivat och det dröjde ända till 1987 innan Seriefrämjandet vågade utmana Serieakademin igen. Nu med Urhunden, för bästa svenska och utländska seriepublikation. Ett pris som i sin tur väckt mycken debatt, justerat regelverk och därigenom fört seriediskursen vidare.

Som varandes pristagare (Urhunden 1987) har jag reflekterat en del över prisets betydelse för den som emottager det. Efter en viss initial uppståndelse (media älskar som bekant prisutdelningar), faller utmärkelsen tillbaks till att bli en lättkommunicerad punkt på cv:t. Alla vet vad ett pris är, även om de inte har en aning om prisets betydelse, vad det innebär eller vad det delats ut för. Det motsvarar en hederstitel. Har en väl fått det, upphör dess laddning (vilket det då omvänt inte gör för de som blir utan – där ökar bara bitterheten med åren). För den som fått det är priset knappast en höjdpunkt, eller ens en hållpunkt. Det är en ruta på checklistan. Den verkliga betydelsen har priset för utdelaren, som genom att år efter år dela ut det, återkommande får uppmärksamhet och publicitet på så sätt kan befästa sin position på fältet. Här i ligger det konserverande. Priset konserverar institutionen och här vill jag  ge de debattglada seriefrämjarna i början på 70-talet rätt. Torvald Gahlin var kanske inte den rätta vinnaren – sett ur ett seriehistoriskt perspektiv. Men även en akademi har ju rätt att hugga i sten, särskilt som stenen den hugger i är den egna parnassen.

/Gunnar Krantz

Berggren, Mats (1972) Vad är Rudolf?. Thud. Nr. 3, vol. 17, Seriefrämjandet. Sid. 24.

Nya sätt att skapa serier på.

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja arbeta med serier på ett nytt sätt. Eftersom jag hade flera bra och starka idéer, men mycket lite tid att omskapa dem till serier, kom jag till den slutsatsen att jag måste finna en metod att arbeta fortare. Den första serien jag gjorde på detta sätt; Sjöcronas gata, fanns redan i form av ett färdigt bildmanus. Det enda som saknades var det sista steget – själva seriesidorna. Normalt sett skulle en serie av denna omfattning, ca 100 sidor, ta ett par månader att göra. Nu gjorde jag den istället på ett par veckor.

Resultatet överraskade mig. För trots att jag bestämt att teckna allt mycket hastigt och inte ändra på något i efterhand – d v s acceptera alla teckningar så som de blev, upplevde jag serien som väl sammanhållen, läsbar och på något sätt ”färdig”, mycket beroende på färgläggningen som gjordes med the och som skapade både ljus och rum i bilderna.

Ett historiskt storverk
Utifrån erfarenheterna med Sjöcronas gata, gick jag sedan vidare till Kooperatören – en mer komplex och krävande berättelse, som dessutom utspelade sig under fyra decennier, från 20-talet till 50-talet, med allt detta innebar av research och krav på historiskt korrekta återgivelser av människor och miljöer. Kooperatören blev totalt sett 230 sidor lång inklusive  källförteckning och omslag. Upplevelsen av resultatet var att denna serie var än mer ”färdig” än den första och på många sätt mer levande och troärdig än de första försök jag gjorde med ett mer traditionellt och tidskrävande arbetssätt. De hastigt tecknade människorna och miljöerna gav ett mer livligt och trovärdigt intryck än de konstruerade och upplinjerade.

Andras berättelser
Mitt nästa projekt, som påbörjades i stort sett direkt efter Kooperatören var bearbetningen av min fars liftardagböcker från tidigt 50-tal. Här intresserade jag mig för att gestalta liftarturen genom Europa, mycket som ett sätt att förstå vad en sådan gick ut på, vad som hände och vilket sammanhang dessa unga människor rörde sig i. För denna serie krävdes ett nytt slags berättande. I vissa fall hade jag fotografier som förlagor till dagboksanteckningarna, men i andra fall saknades det bildmaterial. Jag bestämde mig då för att använda fotona, så som de var och gestalta övriga händelser  på ett mycket fritt sätt. Jag hittade här en arbetsmetod, som utgick ifrån en mycket skissartad laveringsteknik, vilken producerade knappt skönjbara figurer och miljöer. En teknik som dessutom möjliggjorde ett än snabbare arbetssätt. Serien Cykelfärden som blev en lift -1951 landade på totalt 96 sidor.

Konstnärliga tekniker
Den snabba laveringstekniken, som ändå gav ett visuellt intressant resultat, ledde mig vidare till nästa projekt. Försöket att berätta en helt fiktiv berättelse. Jag baserad den på det stora intresset för skräckfilm och skräckserier jag hade i början av 70-talet, en berättelse jag redan arbetat på, men i skriven form. Denna skulle nu omskapas till en serie, som jag förstod skulle komma att bli mycket lång. Även här visade sig detta nya sätt att arbeta på, vara mycket effektivt och ge ett spännande resultat. Det första jag gjorde var att helt ta bort beskrivande text och bara använda dialog. Då tekniken i sig skapade knappt skönjbara figurer, som i många fall var mycket svåra att skilja från varandra, styrdes berättelsen helt och hållet av vad som sades i dialogen. Till delar påminnande om radioteater, där det trots avsaknad av visuella gestalter, mycket väl går att följa en berättelse, förstå vem som är vem och skapa inre bilder av miljöer och karaktärer. Rent visuellt ligger serien nära den impressionistiska estetiken, där gestalterna antyds, snarare än gestaltas i form av läsbara och distinkta tecken. Serien Ponnyklubben blev med sina 250 sidor den längsta jag gjorde under detta år och tillsammans med Wollmar Yx, uppföljaren på Sjöcronas gata på 91 sidor innebar detta att jag under drygt ett år producerat ca 700 sidor serieberättelser totalt sett (inklusive omslag etc).

Manus
I detta är då inte inräknat själva manusarbetet. Det är min andra stora erfarenhet av detta projekt. Vad gäller manus finns inga genvägar. Manuset till Kooperatören arbetade jag på under två år. Bokförlagan till Ponnyklubben ca ett år. De mer konceptuella Sjöcronas Gata och Wollmar Yx, skrevs under betydligt kortare tid och för Lift-51, hade jag redan ett färdigt manus i form av en dagbok, ur vilken jag gjorde ett urval.

Erfarenheter
Att teckna en serie är att berätta en berättelse. Att kommunicera en räcka skeenden, karaktärer, miljöer och stämningar till mottagaren, som får sig detta till dels genom läsning. För att läsningen ska fungera, behöver en uppsättning kriterier uppfyllas. Texten måste vara läsbar och på ett språk läsaren förstår. Den måste inte nödvändigtvis vara rättstavad eller grammatiskt korrekt. Läsbarheten handlar i första hand om att det måste gå att se och förstå vilka bokstäverna är och vilka ord de bildar. När det kommer till gestaltningen av karaktärer och miljöer, är min slutsats efter detta arbete, att här finns en betydande frihet, som vi i stort sett inte påbörjat utforskningen av mer än mycket marginellt. Mycket beroende på de stora kostnader som ligger i bokproduktion och tryck och en rädsla för hur en konservativ och traditionsbunden seriepublik skulle ta emot denna typ av serier. Tack och lov då, att det nu finns digitala publiceringsmöjligheter, som kortsluter hela denna tidskrävande och kostsamma process, som gör det möjligt att trycka på publiceringsknappen i samma ögonblick som serien är färdig och direkt nå en potentiell masspublik. Intressant nog påminnande om den tid då dagspresserierna utvecklades som allra mest.

Mot en ny sorts serier
Den tryckta boken må visserligen generera en annan sorts ekonomi, både kulturellt och ekonomiskt, men det finns ju inget som hindrar att dessa digitala serier också överförs till fysisk form. Dock finns det nu, vad jag kan se inga förlag, som skulle våga satsa på denna nya typ av serier. Men jag är säker på att de kommer att komma inom en snar framtid. Jag tror tiden är mogen för serier riktade till en ny publik. Jag tror också tiden är mogen för oss serieskapare att mer själviskt börja arbeta med det som verkligen intresserar oss, istället för att snegla på vad publiken möjligen skulle kunna tänkas vilja ha och framförallt, vad förlagen mäktar med att ge ut.

Samtliga serier finns att läsa på : Seriekonst.se

Gunnar Krantz