Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Endast Sverige svenska serier har!

-Do Perikles – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?

-Hvergang!
(Storm P.)

Film är bäst på bio hette det länge. Numera påstås istället att det alltid finns en anledning att gå på bio. SF vill fokusera på hela upplevelsen och inte bara själva filmen (Resume.se). Tänk, jag trodde det var filmen som var själva anledningen. Men så är det inte längre. Nu är det popcorn, läsk och en stunds gemenskap i en hyfsad mörk skokartong till biosalong, illuminerad av flimrande mobiltelefoner. Film ser vi idag var som! Hemma i soffan, på paddan, t o m på mobilen. SF säger att de inte konkurrerar med dessa andra sätt att se på film, utan med andra upplevelser. Vilket kanske säger något om de krav vi numera ställer på upplevelser och då särskilt de kulturella. 

Världens roligaste serie? Gaston av Franquin, här i originalformat. I Sverige f n i samlingsvolym.

Att se en verkligt bra film på en riktigt bra biograf kan vara en upplevelse att bära med sig i många år. För en film är ju inte bara rörlig bild projicerad en yta. Det brukar finnas en intention från upphovspersonen. Inte bara leverera själva berättelsen. En intention som dessutom förhåller sig till en tradition vad gäller längd och berättande, som bl a utgår från tekniska begränsningar, logistik och ekonomi. En klassisk långfilm från Hollywood består t ex vanligen av tre filmrullar a 30 minuter.  Tre akter. Med början, mitt och slut.

Detsamma gäller de andra konstarterna. Det är en väsentlig skillnad att möta ett konstverk, så som det en gång var tänkt att förmedlas, än att se det medierat eller i reproduktion. 

Som Seinfeldt, fast i Paris. Dupuy och Berberians smarta, snygga och sofistikerade humorserie Monsieur Jean. Ännu ej utgiven i Sverige.

Detta gäller förstås även serierna. En serie är inte bara en berättelse. Det är en berättelse gestaltad i en viss form, utifrån vissa premisser (publiceringsformat, publik, distribution). Traditionellt har serier först publiceras i stripform i dagspress eller som följetong i vecko- och månadsmagasin och därefter ibland i samlingsutgåva. Serieskaparen har (oftast) varit medveten om att serien även ska bli en bok och därför anpassat berättelsen efter den formen. 

Andra serier har skapats direkt för serietidnings-, album- eller bokformatet och då behövt anpassa sig efter tryckteknik och ekonomi, t ex vad gäller sidantal och färg. Vanligt i USA är 32 sidor uppdelat på 22 sidor serier och 10 sidor redaktionellt material och reklam. De klassiska fransk/belgiska seriealbumen slutar ofta på sidan 48. I båda fall sidantal som anpassats efter tryckpress och ekonomi och resulterat i två väsensskilda uttrycksformer – serietidningen och seriealbumet. Ur dessa tvingande omständigheter har sedan mästerverk skapats.

Hur vill vi då uppleva dessa mästerverk.

I Sverige har historiskt sett huvudsakligen två publiceringsformer använts. Det ena är det amerikanska serietidningsformatet, som här anpassades efter postverkets tidningstaxa, vilken angav att 50 % av tidningens innehåll måste vara avslutat för att få billigast möjliga porto. Detta för att göra det ekonomiskt möjligt att sälja prenumerationer. (Rolf Janson, intervjuad av Peter Nilsson och Claes Reimerthi i Svensk Seriehistoria, första boken 2005). 

Det andra är det fransk/belgiska albumformatet, som här anpassades efter serie- och jultidningarnas mjuka pärmar och (oftast) lägre pris (se mitt förra inlägg). 

De billiga svenska serietidningarna, med minst 50% avslutat material, gjorde det sedan svårt för publiken att ta till sig det europeiska följetongsformatet (Banggg, Champion, Seriepressen), liksom den amerikanska serietidningen med “bara” en avslutad serie per nummer och seriealbum med hårda pärmar och högre pris. 

Le Photograph av Guibert, Lefèvre och Lemercier. Högaktuell inom serieforskningen. Utgiven i Danmark men inte i Sverige.

Det vi istället har fått, utformat av Postverkets begränsningar, är den svenska prenumerations-serietidningen. Ett format som skapat långlivade titlar som Kalle Anka & C:o, Min Häst, Fantomen, Bamse, 91:an, o s v. Serietidningar som fortfarande går att köpa där vi köper mjölk, smör och bröd. Endast Sverige svenska serier har! Och några av dem är kanske t o m mästerverk. Synd bara att vi därmed gått miste om så mycket annat.

Glad Midsommar!

/Gunnar Krantz

KÄLLOR:

Resume: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/26/sf-byter-ut-sin-slogan/

Nilsson, Peter och Reimerthi, Claes i Magnusson, Helena & Storn, Thomas (2005). Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt seriearkiv. Huvudtema: Serietidningarnas framväxt. Åkarp: Seriefrämjandet

Serieåret som gick – 2018

Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.

MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes  av mötesplatsprojektet.  Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.

Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.

Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).

På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.

Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez  och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.

En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.

Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström

Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.

EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.

Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.

Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.

Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin.  Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.

Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955

SERIEFORSKNING
I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med  ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.

Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby

Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.

NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.

/Gunnar Krantz

Zowie! – det onomatopoetiska genombrottet

Popkonstens inflytande fortfarande intakt. Reklam för Kronprinsen i Malmö 2017

Antiauktoritär ungdom
Under 50-talet betraktades serierna i Sverige med skepsis. Det propagerades för förbud och censur och endast några få höjde sina röster till deras försvar; bland dem Åke Runnquist , redaktör för Bonniers Litterära Magasin BLM, och den riksbekante och sedermera världsberömde konstnären Öyvind Fahlström. Men saker höll på att hända. En antiauktoritär strömning tog sig uttryck i företeelser som beatniks, bebop och crazy-humor. I Sverige turnerade Povel Ramel (också han serievän) med sin galna “Knäpp-upp” revy och på radion kunde man höras Lasse O’Månssons absurdistiska program “Blå Tummen”. Samtidigt frodades den sjuka humor i amerikanska Mad-Magazine, som nu började dyka upp som lika hett eftertraktat importgods som bluejeans och Coca Cola.

Även inom konsten skedde en omorientering. Paris som under sekler varit konstens självklara huvudstad förlorade efter kriget sin position till New York där det abstrakta måleriet drevs mot en allt strängare formalism. En återvändsgränd som ifrågasattes av popkonsten, som behöll den abstrakta konstens metod (att utplåna sig själv och sina penseldrag) men vände ögonen bort från färg och form, mot de triviala bilder som fanns runtomkring i den moderna storstaden; reklam, förpackningar, matvaror, skyltar m m.

Några av pionjärerna som satte igång rörelsen i USA (den etablerades ungefär samtidigt i England) var Robert Rauschenberg, Jasper Johns och Claes Oldenburg, tätt följda av Andy Warhol, Roy Lichtenstein, James Rosenquist m fl. Men den som till en början stack ut mest var Roy Lichtenstein, som av Life Magazine poträtterades under rubriken ”Is He the Worst artist in the U.S.? ”.

Exit through the gift shop. Roy Lichtensteins finger från 1964 pekar fortfarande på Moderna Museet.

Den amerikanska popkonsten kom tidigt till Sverige. Faktiskt nästan först i Europa, med utställningen  “Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan” på Moderna Museet i Stockholm. Genom den etablerades även en ny syn på serierna i Sverige.

Jag ska här beskriva vad som hände under tre dynamiska år som för alltid förändrade synen på serierna i Sverige. Texten utvecklar ett spår som jag tar upp i min artikel ”Fanzines and Swedish comics memory” i antologin Comics Memory Archives and Styles utgiven av Palgrave. Artikeln handlar om den (vad jag vet) första offentliga debatten som fördes om seriebegreppet i Sverige, vilket tog plats i serietidskrifterna Serieguide och Thud i slutet på 60-talet och början på 70-talet. En debatt som mycket bidrog till att skapa det svenska seriefältet. Läs mer om antologin HÄR!

Det innovativa 1964 
Allting tar sin början i februari 1964. Popkonstutställningen på Moderna Museet med Roy Lichtensteins pekande hand på affisch, katalogomslag och vernissagekort får stor uppmärksamhet och särskilt Lichtensteins seriemålningar lyfts fram i media.

Samtidigt genomförs världens första internationella seriekongress; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighiera i Italien. En händelse som troligen förbigåtts med tystnad om den inte arrangerats av den världsberömde filmregissören Alain Resnais, medlem i den franska serieorganisationen Club de Bande Dessinées (CBD) och haft Al Capp som gäst.

I september visas den experimentella svisch-antologin med namn hämtat från en serieruta och till stora delar består av bilddikter på Moderna Museet. Medverkar gör bl a poeten Åke Hodell och konstnären Öyvind Fahlström. Fahlström har länge arbetat med serier i sin konst och bl a gjort collageliknande teckningar baserade på Mad-tecknaren Will Elders serier, kallade ”Kalas på Mad”. Boken nomineras till priset Svensk Bokkonst 1964. Vid sidan om Moderna Museet, växer samtidigt en scen för experimentell konst fram runt Odenplan med gallerier som Observatorium, Karlsson och Hedenius.

Det skandalösa 1965
I januari 1965 blir Galleri Karlsson riksbekant då poeten/konstnären Jarl Hammarberg protesterar mot värnplikten genom ett plakat i galleriets fönster där det står ”Vägra döda vägra värnplikt”. Hammarberg åtalas, döms till böter för uppvigling och galleriet hotas av stängning. Detta leder till en debatt kallad “Affären Hammarberg” där både galleriet och konstnären får massivt stöd av intellektuella och konstnärer.

Bakom denna neutrala fasad på en bakgata invid Odenplan skedde under 60-talet omvälvande saker. Galleri Karlsson, Vidargatan 5.

I januari 1965 flyttar journalisten och serievännen Sture Hegerfors till Stockholm för att arbeta på Williams publishing Co, som bl a ger ut Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Hegerfors delar lägenhet med vännen Jan Hannerz (också han serievän). Hannerz rör sig i de avantgardistiska konstkretsarna kring Odenplan och presenterar honom för sin vän, galleristen Bo A. Karlsson.

Al Capp omsvärmad av europeiska beundrare på omslaget till Life.

Ett halvår senare publicerar tidningen Life (nr.11, vol 38, 1965) en artikel av Al Capp, som handlar om hans besök på seriekongressen; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighera. Capp nämner i artikeln att han sett en utställning med amerikanska serieoriginal på konferensen. Life Magazine är vid denna tid världens ledande bildtidning.

I september samma år organiserar SOCERLID (Société civile d’études et de recherches des littératures dessinées) sin första serieutställning på Galerie de la Société française de photographie i Paris, under rubriken ”Dix Millions d’Images”. Utställningen utgår från popkonstnärernas koncept och visar upp förstorade serierutor av “seriernas Michelangelo” Burne Hogarth och “seriernas Rembrandt” Milton Caniff. (Demange 2017)

Den 11 december öppnar utställningen “Seriernas Fantastiska Värld”, organiserad av Sture Hegerfors och Bo A. Karlsson på Galleri Karlsson. Det som visas är Hegerfors samling av serieoriginal (främst amerikanska och svenska), samt verk av några av galleriets konstnärer; Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk och Ulf Rahmberg. I samband med utställningen initierar Hegerfors Svenska Serieakademin och bjuder in 18 ledamöter. Bland dem Bo A. Karlsson, Jan Hannerz, Leif Nylén, Ludvig Rasmusson (från Galleri Observatorium), Lasse O’Månsson och konstnärerna Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk, Ulf Rahmberg. (Hannerz, Hillersberg och Rahmberg ingår sedermera i redaktionen för tidningen PUSS).

Det onomatopoetiska 1966
TV-serien Batman, som börjar visas i USA i januari 1966 blir en oerhörd tittarsuccé. I mars presenterar Life Magazine (Vol. 60 No. 10) en artikel om seriefenomenet med Batman på omslaget och bildreportage från broadwaymusikalen “It’s a bird… It’s a plane… It’s Superman” och revyn “The Mad Show”. Trots att inget av detta ännu går att ta del av i Sverige får det ändå uppmärksamhet.

Lördagen den 6 augusti visar Sveriges Television ett 25 minuter långt program om seriernas historia, producerat av Sture Hegerfors och Åke Runnquist. Den onomatopoteiska titeln “Waam! Svisch! Pow! Sock!” går med lätthet att härleda till några av Lichtensteins numera välkända målningar och Hodells svisch-antologi. I samband med förhandsinformation om tv-programmet nämns att Hegerfors kommer att ge ut en bok om seriernas historia till hösten.

I September meddelar SvD att Lars Forssell debuterar som barnpjäsförfattare på Kungliga Dramatiska teatern med “Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” en pjäs som utspelas i seriefigurernas värld med bl a Läderlappen, Kattflickan och Lex Luthor.

Ett omslag helt i stil med popkonsten. Sture Hegerfors Svisch! Pow! Sock! från 1966.

Under hösten ger Sture Hegerfors ut boken “Svisch! Pow! Sock!” med undertiteln “Seriernas fantastiska värld!” med popkonstinfluerat omslag; ett collage av seriefigurer och en handtecknad titel i primärfärger inuti en pratbubbla. Boken bidrar enligt Göran Ribe (1976) till att skapa ett fanbetonat serieintresse i Sverige.

”Batman-The Movie” har premiär på nyårsafton. I reklamen påstås: ”Detta är CAMP!”  Premiären på Lars Forssells barnpjäs ”Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” som ursprungligen också var tänkt att vara på nyårsafton flyttas till trettondedagsafton. Forssells pjäs får lysande recensioner i Svenska Dagbladet. För Batman-filmen går det inte lika bra. Publiken sviker och den går ner från flera biografer.

Onomatopoeia med rötterna i 60-talet är fortfarande gångbart. Här ett exempel från Panduro Hobby.

Sammanfattning och analys

Popkonsten når den svenska konstscenen tidigt år 1964. Både i utställningen och den efterföljande mediebevakningen lyfts särskilt Lichtensteins seriemålningar fram. Kopplingen mellan konst och serier uppfattades som särskilt intressant av både kritiker och media.

I media kopplas Galleri Karlsson till popkonsten. Genom Jan Hannertz, får galleristen Bo A. Karlsson kännedom om Sture Hegerfors på Williams Förlag som ger ut den i avantgardekretsar högt respekterade serietidningen  Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Karlsson och Hegerfors börjar planera en utställning, som även kommer att presentera några av galleriets egna konstnärer; Björk, Hillersberg och Rahmberg.

Hommage à Lichtenstein. Affischen till mediekonferensen The Conferece I Malmö 2017.

Utställningen blir framgångsrik och leder till bildandet av Svenska Serieakademin och möjligheten för Hegerfors att omforma utställningen till ett tv-program, som görs i samarbete med f d BLM-redaktören Åke Runnquist. TV-programmet ges ett namn som ligger i linje med både Lichtensteins numera välkända målningar och den samtidigt pågående Batman-hysterin, som t o m får Lars Forssell att ge sig på ämnet. Det hela kulminerar på nyåret 1966 med (närapå samtidiga) premiärer på Batman-filmen och Forssells barnpjäs.

Intresset för campkulturen avtar och på konstscenen stiger Andy Warhol fram som popkonstens okrönte konung med soppburkar och Marylin Monroe. Samtidigt har Lichtensteins seriemålningar skapat en bild hos allmänheten av serierna kopplat till onomatopoetiska ljudeffekter, hårt stiliserade figurer och färgglada rasterprickar. En bild som kvarstår än idag och som fortfarande flitigt används i reklam, design, heminredning och inte minst titlar på serieutställningar och böcker. Mer om det i nästa inlägg.

“Warhol” möter “Lichtenstein” i USA-inspirerad godisaffär på Emporia i Malmö.

Källor:

”Barnpjäs av Forsell Premiär på södran?” (1966). Svenska Dagbladet 27/9, p. 10 https://www.svd.se/arkiv/1966-09-27/10 (Hämtad 2017-05-15)

Capp, Al (1965). ”Lil Abner, intellectuals’ delight: My life as an immortal myth”, Life International, nr 11, vol.38, Time inc. P. 57-62.

Demange, Julie (2017) “bédéphilie”, neuviemeart2.0. http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?article1169 (hämtad 2018-07-30)

Hegerfors, Sture (1966). Svisch! Pow! Sock!: seriernas fantastiska värld. Lund: Corona

Hegerfors, Sture (2012). Innan bilderna bleknar: humor!, magnifika äventyr!, serier!, fascinerande människor!, hjältar!, sällsamma minnen!. Göteborg: Tre böcker

Karlsson, Bo A., Kihlander, Ulf & Åstrand, Ola (red.) (1998). Hjärtat sitter till vänster: [svensk konst 1964-74] : en katalog. Stockholm: Ordfront

Nylén, Leif (1998). Den öppna konsten: happenings, instrumental teater, konkret poesi och andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet. Stockholm: Sveriges allmänna konstförening.

Prideaux, Tom (1965) ” The whole country goes Supermad”, Life International, nr 10, vol.40, Time inc. P. 22-27.

Sausverd, Antoine  (2014) “« bande dessinée et figuration narrative » : la contribution de pierre couperie” neuviemeart.2.0, http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?page=imprimir_articulo&id_article=752 (Hämtad 2018-07-13)

Ribe, Göran (1976). ”Serielitteratur”. Thud. Nr 3, vol. 33. Seriefrämjandet. Sid. 17.

Whaaam! Booom! Krasch! Kampen om Comics

Will Eisners The Spirit känner sig kluven. Vilket lag tillhör han? Comics den stora serieboken nr 8.

Nej, The Yellow Kid var inte den första serien. Därom är alla (nåja, nästan alla) överens idag.  Men så var det verkligen inte i början på 60-talet då intresset för serierna som konstform tog fart på allvar i Europa. Då var det främst riktat mot de amerikanska dagspresserierna och deras skapare (Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg).

Serierna hade tack vare popkonsten kommit på modet. Men det gällde bara en viss sorts serier. De som publicerades i serietidningar (comic books) och som av serievänner uppfattades som undermåliga jämfört med de gamla dagspresserierna (som de själva vuxit upp med). De ville nu visa att det fanns bra serier. Så bra, menade man, att serietecknarna som skapat dem mycket väl kunde som mäta sig med och till och med överträffa  Lichtenstein & c:o. Och med bra serier menade man de amerikanska dagspresserierna – comics.

Dessa, de bra serierna (comics) framställdes av kända och framgångsrika (och rika) serietecknare, publicerades i dagspress och lästes av alla, d v s även medel och överklass (inklusive nobelpristagare, presidenter, generaler, vetenskapsmän o s v). De dåliga serierna (comic books) producerades av anonyma (underbetalda) tecknare i studios (bullpens), publicerades i massproducerade, billiga serietidningar och lästes av en mer begränsad publik, framförallt bestående av arbetarklass, barn och ungdomar.

Denna uppdelnings giltighet synliggjordes även i popkonsten, ty Lichtenstein var inte den förste pop-konstnären som använde seriebilder. Både Jasper Johns och Andy Warhol hann före, men de utgick från serier ur den för konstpubliken välkända comics-kategorin (Alley Oop, Dick Tracy, Disney). Lichtensteins målningar med motiv från för konstpubliken helt okända serietidningar ur krigs- och romantikgenrerna hade betydligt större chockverkan – och framgång. Dessa seriebilder var någonting nytt för konstpubliken. Något välbekant, men samtidigt främmande och skrämmande. Lichtensteins målningar fick med konstens inneboende alkemi ett högre kulturellt värde, just för att förlagorna hade ett så mycket lägre. När Warhol fick se Lichtensteins seriemålningar (de hade samma gallerist) övergav han genast den motivvärlden till förmån för något ännu mer trivialat – soppburkar. (Tate)

Popkonsten satte fokus på serierna som aldrig förr, gjorde dem populära i enlighet med den tidens mode som kallades ”camp”, rehabiliterade dem från 50-talets moralpanik (Wertham, Bejerot m fl). Problemet var bara att allt fokus riktades mot serietidningsserierna. Serietidningar gick ju, till skillnad från dagspresserier, att samla på.  Dessutom ökade de i värde. De hade pekuniärt värde ( d v s ekonomiskt kapital istället för kulturellt) och attraherade kalenderbitande samlare. Vilket ytterligare stigmatiserade dem kulturellt.

För att hävda dagspresseriernas (comics) överhöghet skapades därför ett narrativ som beskrev seriernas ursprung och uppkomst i den amerikanska dagspressen. De serier som skapats i Europa före TYK beskrevs därför som s k proto-serier (d v s inte fullt ut utvecklade) som först i o m den tekniska utvecklingen i den amerikanska tidningsindustrin kunde övergå till att bli fullfjädrade, då med The Yellow Kid, som den ”första”, utifrån Coulton Waughs (själv gammal serietecknare i dagspressen) märkliga kriterier som bl a stipulerade att en serie skulle ha en regelbundet återkommande figur, slå an på en stor publik, ha beledsagande text inne i bilden och publiceras i dagspress.

Argumentationen kring dagspresserierna (comics) som kvalitetsmässigt bättre än serietidningsserierna (comic books) har sedan dess återkommit både i debatt och i form av symboliska publikationer. I Sverige bl a i tabloidtidningen Seriepressen (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och den danskproducerade Comics – den stora serieboken (som till största delen består av seriestrippar ur dagspress och även ägnar en hel volym åt just ”Gamla Goda Comics”). För många svenska läsare har dessa publikationer historiskt sett varit den främsta källan till kunskap om seriernas ursprung, vilket ytterligare förstärkt uppfattningen om TYK, som den första och som än idag slås fast i vårt främsta uppslagsverk; Nationalencyklopedin.

”Yellow Kid anses av tradition ha varit den första moderna tecknade serien.” (NE, hämtad 2018-08-11)

Denna ”tradition” som etablerades under 60- och 70-talen har numera övergivits inom serieforskningen. För att hitta förespråkare för TYK som världens första serie får en idag gå till fandom, där uppfattningen lustigt nog fortfarande frodas, möjligen i ett försök att freda sig mot ett synsätt som riktar fokus bort från det som är möjligt att samla på och fira i form av jubileer, utställningar m m. Att uppfattningen är så seglivad i just Sverige har också sina orsaker. Men mer om det i nästa inlägg.

 

Litteratur:

Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010

Nationalencyklopedin, Yellow Kid. http://www.ne.se.proxy.mau.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/yellow-kid

Sausverd, Antoine (2014) «bande dessinée et figuration narrative » : la contribution de pierre couperie, neuviemeart2.0, http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?article752 (hämtad 2018-07-30)

Sonnergaard, Jørgen, Wejp-Olsen, Werner & Agger, Jens Peder (red.) (1972). Comics: den stora serieboken. Vol. 3, De gamla goda comics. Stockholm: Illustrationsförl./Carlsen

Tate.
https://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/warhol/warhol-timeline (hämtad 2018-08-11)

 

Tidigare inlägg:
Problemet med The Yellow Kid

Utan litografin inga serier

Mysteriet Gombrich