Många handböcker i serieteckning utgår enligt min erfarenhet från ett industriellt synsätt, där metoden att framställa serier lika gärna skulle kunna handla om hur man på bästa sätt producera bilar och kylskåp. Detta produktionssätt, som idag framstår som en norm, uppstod på 30-talet i animationsindustrins efterföljd (Disney var som bekant ett stort fan av Henry Ford) för att förse den snabbt växande serietidningsmarknaden med nytt material utan att bli beroende av skickliga (och högavlönade) tecknare. Serieskapandet blev en kollektiv process där den individuella insatsen tonades ned, där varje person i kedjan var anonym och utbytbar och där makten och kontrollen över både material och karaktärer, helt och hållet tillföll ägaren.
Då intresset för serier som konstform uppstod på 60-talet återupprättades tanken på att det fanns en konstnär bakom verket och vissa förlag insåg efterhand även värdet av att lansera dessa. Något som ytterligare förstärktes under 70-talet i o m undergroundvågen och senare även av enskilda självmedvetna unga tecknare inom den kommersiella branschen.
Men detta förändrade inte arbetsmetoderna nämnvärt. Serieskapandet delades fortfarande i stor utsträckning mellan olika händer och även de mest namnkunniga serieskaparna var tvungna att förlita sig på assistenter och medhjälpare för att klara av att producera kvalitativt material på kort tid.
Mot bakgrund av detta är det förstås orimligt att förvänta sig att dagens unga serieskapare, i de allra flesta fall utan hjälp av assistenter och med helt andra ekonomiska förutsättningar, ska lyckas nå upp till samma nivå. För den ensamme serieskaparen krävs oändligt mycket mer tid att nå samma resultat som det effektiva produktionsteamet. Ett helt år eller längre för en grafisk roman är inte ovanligt (har jag hört). Och betänker man då den magra lönen (i form av förskott och royalties) så är det inte så konstigt att inte särskilt många nya serier ser dagens ljus.
För hur ska vi serietecknare kunna lägga ned lika mycket tid på våra serier, som den som har en eller två assistenter, särskilt om vi för att förtjäna vårt uppehälle samtidigt måste lägga större delen av vår tid på att arbeta med något annat? Den ekvationen får i alla fall inte jag att gå ihop. Ska vi rent av sluta upp med att inbilla oss att vi en gång kan uppnå de högt värderade förebilder som anförs som exempel i seriehandböckerna? Är det inte bara att inse fakta och resignera?
I så fall lär inte många serier skapas framöver, vilket är synd, för jag hade gärna läst dem.
Eller finns det alternativa sätt att arbeta på? Som inte kostar lika mycket i tid? Ja, det gör det. Lösningen är att vi helt enkelt måste teckna snabbare.
Det finns ingen naturlag som säger att det måste ta ett år att teckna 100 sidor serier och som jag beskrivit ovan, är förväntan på ett visst utseende endast en konvention som stammar ur den amerikanska seriemarknaden (sedermera även den fransk/belgiska) med dess industrialiserade produktion. En konvention, som ur ett konsthistoriskt perspektiv, snarare hör hemma i 1800-talets akademiska konst, med dess tydliga regler för produktion och innehåll. Något impressionisterna förtjänstfullt bröt emot då fotografiet tog över konstnärernas huvudsakliga uppgift och fokus istället riktades mot konstnären och själva måleriakten – helst i naturen framför motivet, à la prima ( d v s direkt på duken utan förberedande undermålning). Impressionisternas målningar presenterade inte motivet genom en kameralins, utan istället genom konstnärens öga. Istället för konstruktion av motivet enligt akademiska principer, gestaltades det genom snabbt nedpenslade tecken i form av färgfläckar i (oftast) rena och klara färger, som tillsammans skapade intrycket (impression) av en igenkännbar verklighet.
Skulle det inte, med hjälp av en fast uppsättning tecken, som tillsammans med texten (manuset) bildar en läsbar helhet, kunna gå att teckna serier mycket snabbare och effektivare? På ett mer fritt och naturligt sätt, bort från handböckernas stela figurkonstruktion, linjeperspektiv och förnumstiga regler i bildberättande. Om serier, som Groensteen skriver, är ett språk. Är då inte det bästa sättet att utveckla det att faktiskt använda sig av det – Att “tala det”? Fritt och improvisatoriskt!
Jag tror det. Och för att bevisa min tes, har jag nu, på mycket kort tid framställt en 100 sidor lång serie efter ett manus som legat i den där berömda byrålådan och väntat på att jag (som heltidsarbetande familjefar) skulle “få” den där tiden (det “fick” jag aldrig). Det gick snabbt. Det gick raskt. Jag är själv mycket nöjd med resultatet. Framförallt för att jag under processen aldrig stannade upp och tvekade, utan från början till slut gjorde så som jag bestämt.
Nu får du möjligheten att läsa den. Det enda jag begär av dej är din tid – och tid är som bekant pengar!
/Gunnar Krantz
Ladda ner hela serien här som pdf: Sjöcronas gata_web
Se även spellista på Spotify: Sjöcronas Gata.