≡ Menu

Svenska Serieinstitutet

”P” SOM I ”POP”
Julen 1966 är den givna julklappen Ströyers populära dagbok, med en samling av årets bästa skämtteckningar ur DN. Skämten är tidstypiska och kretsar mycket kring politik, pop och pornografi. Vi pratar alltså om the swinging 60s, åren innan vietnamkrigets fasor avslöjas, innan DFFG (De Förenade FNL-Grupperna) bildas och vänstern på allvar tar plats i den svenska samtiden. Åren fram till 1968 råder ett annat samhällsklimat i landet, som enklast kan sammanfattas i ordet ”pop”.

stroyer

Poul Ströyers Dagbok 1966 utgiven av Gebers förlag.

Popen återspeglas i Ströyers bok, där skämten om Beatles och deras frisyrer avlöser varandra. Men intresset för ”pop” gör också att populärkulturen nu börjar tas på allvar – och särskilt då  filmen. Bara tre år tidigare har Harry Schein, som är nära vän och tennispartner med Olof Palme,  startat Svenska Filminstitutet och lyckats ordna så 10% av alla biljettintäkter går till den nybildade stiftelsen. Pengar som sedan fördelas ut till ett särskilt filmstöd, en filmskola, en filmtidskrift, ett filmbibliotek och ett filmarkiv. En storslagen satsning som inte bara skapar förutsättningar för en framstående svensk filmkultur utan också ser till att den når ut över världen med filmer av filmskapare som Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling, Jan Troell m fl.

Ströyer är med sin tid och skämtar förstås också om detta i en av sina teckningar: En man med filmkamera står i en korridor där samtliga dörrar bär namnet H. Schein. Texten lyder: ”Det påstås att Harry Schein har för många uppdrag inom svensk film.” Inte världens roligaste skämt kanske, men en hyfsad lägesbeskrivning.

I detta öppna kulturklimat tas även de första stegen mot det svenska seriefältets etablering. Det sker i och med utställningen Seriernas Fantastiska Värld på ett av den tidens trendigaste gallerier, Galleri Karlsson vid Odenplan. Bakom utställningen står Sture Hegerfors och galleristen Bo A. Karlsson och verk av då hyperaktuella konstnärer som Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg samsas med serieoriginal ur Hegerfors samling. Utställningen blir en stor framgång och leder även till att Svenska Serieakademin bildas.

SERIEFORSKNING
Serieakademin och Hegerfors bok Svisch! Pow! Sock! inspirerar den gryende fandom att organisera sig, vilket man (alla är förstås män) gör i en särskild seriesamlarförening som döps till Seriefrämjandet. I en informationsfolder, som  presenterar främjandets inriktning och vision, är det akademiska inslaget påfallande. Grundarna beskrivs t ex som en “grupp konsthistoriker och journalister” och “serieforskningen” får en alldeles egen rubrik under vilken Hegerfors böcker och Magnus Knutssons pågående doktorsavhandling lyfts fram. Seriefrämjandet uppges även ha kontakter med forskare i USA och arbeta på att “upprätta förbindelser med olika forskningsgrupper vid universitet och högskolor som av olika anledningar behandlar serier.” Ambitionen är tydlig. Serierna ska ta plats och markera revir, både kulturellt och akademiskt.

Det är en märklig läsning. Det är som om mycket av det som står där, kunde varit skrivet idag. För trots 50 år av verksamhet, släpar serierna fortfarande efter. Särskilt om vi jämför med hur långt filmområdet kommit på samma tid, där vi nu har både filmvetenskap, konstnärliga utbildningar, en väl utvecklad infrastruktur med produktions- och distributionstöd. På seriernas område finns inget, eller mycket litet av detta.
Varför kan en fråga?

ORGANISATIONSFORM
Det handlar förstås om ekonomiska förutsättningar. Serierna har aldrig haft de där 10 procenten som tickat in på ett konto,  varje gång någon köpt en serietidning. De kommersiella förlagen har heller inte visat något större intresse av att återinvestera sina vinster i ny inhemsk produktion. Det ansvaret har istället tagits av småförlag, som skött det med den äran och lyckats skapa underverk utan andra ekonomiska muskler än det statliga litteraturstödet. På utbildningsområdet har framförallt Folkhögskolan varit aktiv. Några få undantag inom den högre utbildningen finns förstås (jag driver själv ett av dem), men vi saknar fortfarande renodlade kandidat- och masterprogram i serieskapande.
Så, vad har filmen som inte serierna har?
Varför ligger vi fortfarande så långt efter?

Ett skäl kan tänkas ligga i organisationsformerna och därtill bristande grundfinansiering. Efter att ha studerat fältets framväxt, har jag blivit mer och mer övertygad om detta och samtidigt om behovet av en annan typ av organisation, som på ett mer representativt sätt företräder hela serieområdet. Varför inte ett institut organiserat i formen av en stiftelse, med en styrelse som speglar fältets hela bredd  – med serieskapare, forskare, kritiker, förläggare, bibliotekarier och serieaktivister – inklusive företrädare för de redan befintliga organisationerna som t ex  Seriefrämjandet, Dotterbolaget, Serieakademin, Underlandet och andra.

Med tanke på det svenska ”serieunder” som skapats utifrån ovan nämnda begränsade förutsättningar är det spännande att fundera på vad som skulle kunna åstadkommas om serierna hade en verkligt substantiell ekonomi att utgå ifrån. Låt säga budgeten för ett par normala svenska långfilmer – en sådär 50-60 miljoner.

Att vara underdog och slå ur ett underläge är alltid tacksamt, men att 50 år senare, fortfarande befinna sig i det, är ett tecken på att något gått snett.

Gunnar Krantz