≡ Menu

Jo då, det här är också serier!

Lithos nr 2. Finns att läsa på seriekonst.se

På senare tid har jag ägnat mig åt att experimentera med nya sätt att skapa serier. Istället för att utgå ifrån dagens norm, med rötter i den kommersiella amerikanska massmarknaden, har jag skapat serier utifrån funktionalism, koncept och dekonstruktion.  Efter att ha publicerat några av dessa serier på min andra hemsida – seriekonst.se –  uppstod en mindre debatt om seriebegreppet på Facebook. Det gladde mig. Debatten är viktig. Diskursen kring vad som är och inte är en serie utgör själva fundamentet för seriefältet. Men något definitivt svar på frågan kommer vi aldrig att få. Skulle vi det, vore serierna döda och förpassade till arkivet för utdöda medieformer, tillsammans med skillingtrycket, bildbandet och panoramat. Så varför då detta behov av att dra upp gränser?

Förklaringen är makt över tolkningsföreträdet. Att genom att stödja sig på en teori, hävda att något passar in, medan annat inte gör det. Det besvärliga med dessa teorier är bara att de, eftersom de ofta är konstruerade för att stänga något ute,  är mycket lätta att motsäga. Ta t ex  den formulering av Scott McCloud som står på Seriewikin under begreppet serier, där serier beskrivs som  en “uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren”. Vad menas egentligen med ”avsiktlig”? Vems avsikt är det egentligen vi pratar om? Skaparens? Betraktarens? Någon annans?

Låt säga att jag går över en bro med en hög teckningar under armen. Vinden fångar bilderna och de blåser ned i ån. Där flyter de sedan som ett pärlband.  En person som går över nästa bro råkar få syn på dem och läser genast ihop bilderna till ett slags berättelse. Bilder satta i sekvens (av naturen), men helt utan avsikt. Är inte det en serie? Jo, jag skulle vilja påstå det. Alla formella krav är uppfyllda utom just det där som handlar om ”avsikt”. Om det inte är betraktarens avsikt att skapa en serie som avses, förstås. Då blir ju saken en annan. Och skulle så vara fallet är steget i så fall inte långt till en annan, mer inkluderande teori – den institutionella konstteorin – som formulerades av George Dickie på 70-talet och i korthet går ut på att allt som konstfältet betraktar som konst också är det. Inte ens pressklippärmen med lappen “Not part of the exhibition!” kommer undan! Eftersom den presenteras inom en tydlig konst-kontext och uppmärksammas av en konstkritiker, blir även den ett konstverk.

Accepterar vi att den teorin även gäller för serierna blir det spännande. Då öppnas serierna upp mot en betydligt större värld, där det går att föreställa sig att de, likt konsten och musiken, kan använda sig av andra gestaltningsformer och uttryck än de gängse och att serierna skulle kunna få respekt på samma sätt som andra medier, som  t ex  fotografiet och filmen.  Det kanske är dit vi är på väg?

Vattenmålning. Tusch på akvarellpapper och regn. Publicerad i Lithos nr 2.

Länkar:
Lithos del 1 och 2.