≡ Menu

Gärna 50-årsjubileum, men först reell jämställdhet

 

*Källa: www.serieakademin.se och Serieguide nr 17 1972.

För den som vant sig vid dagens allt mer jämställda serieklimat är det märkligt att se hur våra serieorganisationer varit – och delvis är så enkönade. En norm som på sin tid var så självklar att den första kvinnliga styrelseledamoten i Seriefrämjandet hälsades välkommen med kommentaren ”gawrhs! a lady!” (Sef:s årsmöte 1977) och sammansättningen av Urhundenjuryn med sex män och tre kvinnor sågs som snedfördelad ”med rent av för många kvinnor” (Bild & Bubbla 1988, s. 31).

För Serieakademin med sina 18 ledamöter är statistiken inledningsvis än mer nedslående. Där dröjde det ytterligare 13 år innan det manliga enväldet bröts (1990). Idag är sammansättningen i akademin betydligt mer i balans, med 11 män och 7 kvinnor, d v s en fördelning på ca 60/40 jämfört med Seriefrämjandets som är tillbaka på 70-talsnivå, med nästan 90% män i styrelsen.  (7 män och 1 kvinna). Hur kan det ha blivit såhär?

Ordet – och bilden
Nyrekryteringen till seriefältet sker idag till stora delar via våra serieutbildningar, varav den stora majoriteten kursdeltagare/studenter utgörs av kvinnor.  Här tillstöter en intressant faktor, som möjligen kan förklara obalansen. Just gruppen serietecknare är historiskt sett underrepresenterad i ledande ställning inom båda organisationer. I Seriefrämjandet är f n 1 av 8 styrelselseledamöter utbildad/yrkesverksam serieskapare (en låg siffra med med tanke på SeF:s uppdrag som Centrumbildning). I Serieakademin finns inte en enda*. När Serieakademin grundades 1965 ingick tre konstnärer i den, men de byttes snart ut mot ledamöter med framförallt titeln ”redaktör” på sina visitkort. Sex år senare bestod akademin företrädesvis av redaktörer, förläggare, producenter och akademiker. Det har sett likadant ut i Seriefrämjandet. Ytterst få yrkesverksamma serietecknare har under de snart 50 åren ingått i styrelsen. Det är alltså framförallt män med ordet i sin makt som företrätt och företräder seriekonsten i Sverige, inte de som tecknar dem. Det är en märklig ordning för två organisationer som bevakar och belönar konstformen tecknade serierna, att de som står närmast själva tecknandet inte utövar något vidare inflytande över dem.

Något att fira?
Nästa år fyller Seriefrämjandet 50 år. Vore det inte en god idé att fira detta jubileum med att redan nu se till att representationen i styrelsen hamnar i takt –  inte bara med tiden –  utan även med Serieakademin, som hyfsade sin statistik redan på 90-talet – och att tillskottet i så fall består av yrkesverksamma serieskapare. Det vore väl ändå något att fira!

/Gunnar Krantz

 

*Sture Hegerfors är en välkänd och uppskattad tecknare av s k “enrutingar – ej att förväxla med serier.