Motståndet mot serieskolorna

L1000328
Kan man utbilda serietecknare? Det var frågan som länge delade den svenska seriecommunityn i två läger. De som var för och de som var emot tanken på att serietecknandet gick att tillägna sig i skolbänken. Till en början hörde jag till de som var emot. Jag hade själv inte haft möjligheten att gå på någon serieskola (eftersom det inte fanns någon) och åren på konstskola hade snarare fjärmat mig från seriemediet än fått mig att närma mig det. Min egentliga skola var fanzinen, försöken att bli publicerad i Svenska Serier och åren på Epix-redaktionen och så som man själv gjort, tänker man ofta att alla andra också måste göra.

Det som fick mig att ändra åsikt i frågan var första besöket som gästlärare på Serietecknarskolan i Hofors, i mitten på 90-talet. Mötet med kursdeltagarna där och känslan av att befinna mig i ett sammanhang där allt kretsade kring serieteckning var  inspirerande. När jag sedan var med och startade Serieskolan i Malmö, var reaktionen från flera kollegor, densamma jag själv haft en gång. Serieteckning var inget som skulle/kunde/borde läras ut i skolbänken. Det skulle bara leda till likriktning och utslätning,  till en själlös kår av spöktecknare.

Idag vet vi svaret på frågan. Det går alldeles utmärkt att utbilda serietecknare i organiserad form och det leder inte till likriktning eller utslätning – tvärtom. Men varför var då motståndet så hårt i början?

Den som först (vad jag kunnat hitta) spred  idéen om det onödiga i serieutbildning var  Sture Hegerfors, i det allra första numret av Svenska Serier till på köpet. Han var i ärlighetens namn inte ensam om den uppfattningen. Jijé (Spirou, Blueberry m m) menar i en intervju från slutet av 60-talet att konstnärlig utbildning för serietecknare både är slöseri på tid och pengar. Franquin, som själv gick på  École Saint-Luc i Bryssel halvannat år instämmer med sin läromästare och det faktum att Hergé tydligen hoppade  av samma skola  efter bara en lektion säger kanske också något.

Men tittar man närmare på våra mest kända serietecknare finns faktiskt ytterst få autodidakter. De flesta har vid någon tid genomgått någon form av strukturerad träning i bildframställning. På ett eller annat sätt. Jack Kirby lärde sig hantverket under skrå-liknande omständigheter på Will Eisners studio i slutet på 30-talet (skrået är ju den allra äldsta formen av konstskola). Walt Disney utbildade på sin tid en stor mängd animatörer, varav några växlade över och blev serietecknare (Barks och Gottfredson t ex). Till detta kan  läggas alla de som fick grunderna förmedlade genom någon form av brevskola.  Famous Artists School, för att ta ett exempel, med lärare som Al Capp, Milt Caniff och Rube Goldberg.  Här i Sverige var det den flitigt annonserande (serietecknaren) Åke Skiöld, som gav en grund att stå på.

Motståndet mot serieutbildning i Sverige, så som det såg ut i början av 2000-talet kom främst från ”alternativt” håll. På SIS-2015 uttalade  t ex hedersgästen Seth sin skepsis mot serieskolor, samtidit som han underströk vikten av ett nära samarbete med andra serietecknare (Joe Matt och Chester Brown), en skolform kallad “ateljén”.  Robert Crumb, som mer än någon annan lagt grunden för de “alternativa serier”, gick bevisligen aldrig på någon konstskola. Men för alla som sett Terry Zwigoffs film, står det klart att han istället drillades hårt av sin dominante storebror och att han sedan fick professionell feedback på sina alster från tidskriftsredaktörer på magasinen Cavalier och Help, bl a av Harvey Kurtzman. En utbildningsform där redaktören tar på sig rollen av lärare.

Kurtzman själv verkade under ett antal år som lärare i  serieteckning på School of Visual arts i New York. I kollegiet fanns också Eisner och Spiegelman.  Studenten som krävde serieteckning på schemat och såg till att Eisner anlitades var f ö svenskättade  John Holmstrom – skaparen av klassiska Punk-Magazine. Sammanhang SVA erbjöd under slutet på 70-talet  hade uppenbarligen sin betydelse både för studenter och lärare. Eisner och Spiegelman skapade under tiden på skolan portalverken A contract with God och Maus och Eisners sammanfattade sin undervisning boken i Comics and Sequential Art – själva fundamentet för det vi idag kallar sequential art och en direkt förlaga till McClouds Understanding Comics.

I senaste numret av  tidskriften Studies in Comics (Intellect Books)  reder jag ut problematiken ovan i lite mer akademiska ordalag. Artikeln heter ”Teaching comics in class: Between mainstream and the alternative” och  presenterades först som ett paper på The Fifth International Graphic Novel and Comics conference, på British Library i juli förra året. Här nedan ett abstract. För den som vill läsa artikeln i sin helhet går det bra att beställa den här:

STUDIES IN COMICS Vol 6 Issue 1

Abstract:
Since the turn of the millennium Swedish mainstream comics have moved from traditional towards the alternative, with best-selling artists working with autobiographical, political and feminist comics. A part of this development is credited to Serieskolan i Malmö/The Comics Art School in Malmoe, which was founded in 1999. The idea of educating comic artists initially met resistance within the field, and leading experts and artists proclaimed their distrust in the concept of comics education. However, this notion is, as this article explains, false. The majority of successful comic artists have undergone some kind of artistic training before entering the field, either by attending art or design schools, through specially designed courses within the studio system, or by studying at comic educational institutes, such as the SVA – The School of Visual Arts – or The Joe Kubert School of Cartoon and Graphic Art. The experience of teaching comics in Sweden during the last fifteen years shows that comic schools educating comic artists not only educate their students in the craft of making comics but also function as a platform for collaboration. By introducing courses on comics at university level in Malmoe (often called ‘the city of comics’), the mix of theory and practice creates opportunities for scholars, artists and practitioners to gain new knowledge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *