Seriebutiken i Nottingham

I varje ny stad jag kommer till, brukar jag försöka hitta de lokala seriebutikerna, för att få en överblick över stadens/landets seriekultur, men också som en jämförelse med de vi har här hemma. På 70- och 80-talen var det en spännande detektivjakt, där slumpen ofta avgjorde utgången. Jag minns t ex högarna av gamla Metal Hurlant för inga pengar alls i Paris 1978, de välfyllda tidningsställen med underground-comix på coffe-shops i Amsterdam och på Fantask Köpenhamn. Tidningar som idag går för stora pengar på nätauktionerna. Jag minns också det storslagna intryck Forbidden Planet gjorde på mig, i London 1978. De välfyllda butikerna i studentkvarteren i Paris, besvikelsen i New York 1994 och det första mötet med seriekulturen i Bryssel några år senare. Seriebutiken är en bra referenspunkt, en termometer över seriernas tillstånd och kulturella värde.

 

IMG_6662

Häromveckan var jag på konferens i Nottingham. En stor studentstad som enligt ryktet skulle ha en bra seriebutik.  Jag begav mig genast på jakt efter den. Seriebutikerna är lite enklare att hitta idag. En slagning på Googel-maps och du har hela utbudet i din hand, med vägbeskrivning om så behövs. Den första hittade jag direkt. Den låg på vägen till Nottingham Trent University och hette Page 45. En enkelt utformad skylt, nästintill minimalistisk, med några få rekommenderade böcker i skyltfönstret. En butik av ordinär storlek, med väldisponerade hyllor indelade efter olika teman. Superhjältarna längst in (lite i skymundan), en sektion med small press, några faktaböcker och allra främst ett bord med butikspersonalens rekommenderade böcker.

Efter att ha tittat lite på måfå, tog jag en titt på bordet. Det mesta var helt nytt för mig och efter att ha bläddrat i en intressant bok om universums utveckling från Knockabout, hittade jag snart fler spännande serier. De flesta med tydliga konstnärliga anspråk, utgivna på förlag jag främst förknippar med traditionell litteratur. Högen växte dramatiskt och till slut var jag tvungen att överge Alpha av Jens Harder, den om big bang och trilobiterna till förmån för The art of Charlie Chan Hock Chye av Sonny Liew. Butiksägaren såg mycket nöjd ut  och det var nog inte bara för att notan slutade på 94 pund, utan att jag rätt av gick på deras rekommendationer. Han pekade på Soppy av Philippa Rice och sa att hon var ”local”, alltså från Nottingham och såg mycket stolt ut. Jag berättade att jag fått ett tips om att det fanns en bra seriebutik i Nottingham och att det uppenbarligen måste vara denna. Han nickade glatt. Det var det!

Så var det också, vilket jag kunde konstatera efter att ha uppsökt de andra två. Eller rättare sagt den som fortfarande var öppen och reade ut superhjälteserier och plastleksaker i en lätt solkig, loppisartad miljö, under franchisen Forbidden Planet – många ljusår bort från originalet i London 1978 . Den andra, Mondo Comico hade förstås slagit igen, men  låg fortfarande kvar på Google, som ett digitalt spöke. Om det finns någon slutsats att dra av detta, så är det väl i så fall att serier, som går under benämningen graphic novel, idag kommit att bli ett normalt inslag även utanför serieförlagen. Liew är utgiven av Pantheon Books och Rice av Random House. Uppenbarligen säljer de tillräckligt mycket för att intressera de stora jättarna och skulle kunna vara ett tecken på att serierna på sikt kommer att inkluderas  i litteraturen.
The Comic Center of Pasadena, seriebutiken som Sheldon Cooper och hans vänner regelbundet besöker i The Big Bang Theory må vara sinnebilden för den nördige seriesamlarens favoritplats på jorden, men frågan är om inte den snart kommer att vara lika museal som videobutiken och att vi som vill ha bra berättelser i serieform i framtiden hittar dessa i andra sammanhang, som t ex Page 45 i Nottingham.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *