≡ Menu

ARKIV KRANTZ: SJÖCRONAS GATA

Bakgrund och material till ett icke realiserat seriealbum.

Ingen blir profet i sin egen hemstad sägs det. Ändå finns det gott om lokala “genier”, världsberömda endast på hemorten. Under min tid i Kristianstad, mötte jag flera sådana och aspirerade möjligen själv på att ingå i den lokala akademin. 2012 började jag skriva på ett manus, vars huvudkaraktär återspeglade det självutnämnda unga manliga geniets alla dryga egenskaper. Det är förstås lätt att göra sig lustig över det naiva i dessa unga mäns strävan. Samtidigt får de saker att hända, mot alla odds.

Manus (2012-12-27). SJOCRONAS_GATA_MANUS

Spotify-spellista: Sjöcronas gata.

BAKGRUND
Jag var 15 när jag flyttade in på Sjöcronas gata nr 2 i Kristianstad. Det var en stor gammal etta på nedre botten, till vänster i porten. Till höger låg en damfrisering, specialiserad på permanenter. Den hade ursprungligen varit portvaktarbostad och hade två stora fönster och utsikt mot en kyrkogård. Året var 1978 och i flyttlasset från mitt pojkrum i Kivik följde bandspelare, serietidningar, böcker och ritgrejer. Men ingen TV. Jag tänkte, att om jag hade TV, skulle jag bara sitta och glo på den och det ville jag inte. Jag ville göra andra saker. Jag ville teckna serier.

Serietecknandet hade började drygt ett år tidigare. Det var håltimme på högstadiet och på biblioteket i Simrishamn hittade jag en tidskrift med svartvitt omslag. Den hette Thud och handlade om tecknade serier. Jag läste den från pärm till pärm och fick sedan springa tillbaks till skolan för att inte komma sent till nästa lektion. En avdelning i tidskriften var särskilt intressant. Den handlade om självpublicerade tidningar. Amatörserier och fanzines, som gick att beställa genom inbetalning på postgiro.

Dessa enkla små häften innehöll en blandning av artiklar, recensioner, brev och serier. De gjorde stort intryck på mig. Inte för att serierna var så värst bra, snarare för att de i vissa fall var så dåliga. Därigenom visade de att det var möjligt för vem som helst att bli publicerad och med det målet för siktet, satte jag igång att teckna egna serier.

Ett annat inflöde av kunskap och inspiration som öppnades tack vare Thud, var de utländska serier. De som inte gavs ut i Sverige. Efter att ha läst en artikel om amerikanska undergroundserier, ville jag läsa själva serierna. Särskilt de som var tecknade av Robert Crumb. Jag beställde hans Zap-comix och fick på köpet S. Clay Wilson, Spain, Gilbert Shelton, Corben, Robt. Williams och Wictor Moscoso.

Mitt serieintresse fick ytterligare näring, när det visade sig att en av sommargästerna, en jämnårig grabb, lite längre upp i Moriabacken, var släkt med Rolf Gohs. Jag fick adressen och plågade sedan Rolf med en stor mängd frågor, som han tålmodigt besvarade. Jag besökte honom uppe i Orsa och fick göra studeibesök på Semic Press i Sundbyberg.

Efter nian åkte jag på språkresa till södra Frankrike. På väg till flygplatsen köpte jag Fantomen i en kiosk. Hela mittsektionen var utformad som en stor annons för en ny tidning. Den hette Svenska Serier och det man nu sökte var den nya generation tecknare, som skulle ta över. Jag kände mig kallad. I Frankrike upptäckte jag den fransk/belgiska seriekulturen för vuxna, med tecknare som Moebius, Pratt, Tardi, Caza, Druillet och Bilal. Här var serier inte något man skämdes över. Tvärtom, serier gjordes för och lästes av vuxna.

Tillbaks i Sverige var valet av framtida karriär självklart. Jag var 15 år och skulle bli serietecknare. Gymnasiet var närmast en förevändning för att kunna hålla på ostört med tecknandet. Jag gick i skolan, pluggade precis så mycket som behövdes för att passera och ägnade resten av tiden åt mitt stora serieprojekt. En 20 sidor lång SF-serie, inspirerad av Linda och Valentin, tuschad med mårdhårspensel. För Svenska Serier.

Den första serien blev förstås refuserad, men det gjorde inte så mycket. Medan jag gick och väntade på besked hann jag med att dra igång ett nytt och ännu bättre projekt, som jag hellre skulle vilja se i tryck. En 12 sidor lång postapokalyptisk serie, som utspelade sig i Kristianstad. Inspirerad av Auclair, tuschad med pensel och rastrerad med dyrbara Mecanorma-raster. Därefter tecknade jag en 10 sidor lång serie på temat existentiell terrorism, kallad ”Tåget”. En dunkel historia inspirerad av Marcel Crespins ”Marseil”.

De båda gångerna var jag säker på att bli publicerad, inte minst som Rolf satt i redaktionen.
Jag inbillade mig med 17-åringens självsäkerhet att detta var vad de Svenska serierna behövde. Något nytt och vitalt i likhet med allt det jag sett i Frankrike. Refuseringarna tog därför lite hårdare.

Stationen_sid1
Stationen från 1980, refuserad av Svenska Serier. Publicerad i fanzinet Honung 1981.

 

Efter att ha läst ett antal nummer av Svenska Serier, hade jag förstått att långa epos inte riktigt var idéalet om man ville komma med i tidningen. Korta humoristiska serier, tycktes ha större chans än långa dystopiska. Så jag gav mig på humor och lustigheter. Men inte heller det dög. Tvärtom. Rolf skrev och beklagade sig. Minst 70% av de insända bidragen liknade mitt påstod han. ”Vad är det som hindrar dig ifrån att mogna bort från nonsensstadiet???” Ja vad? Kanske erfarenheten av att ha försökt göra något väsentligt i två år och sett hur de där andra 70 %:en premierats. Möjligen ett opportunistiskt försök att ändå, trots allt få in någonting i tidningen – om det så bara är tre sidor strunt. Man vill ju bli publicerad. Det är ju liksom vitsen med att teckna serier – att få dem publicerade och lästa.

Amsterdam
En kväll i Amsterdam, från 1981 publicerad i fanzinet Banzai 1982.

Jag var inte ensam om den erfarenheten. Runt om i landet satt en mängd tecknare som delade den med mig och resultatet kom ut i form av en mindre lavin av amatörserietidningar. Många av överraskande hög kvalité och jag blev snabbt en etablerad och efterfrågad amatörserietecknare.

ww1
Tardi-influerad serie från 1981 som blev refuserad av Mammut. Publicerad i fanzinet Honung 1982.