≡ Menu

Gärna 50-årsjubileum, men först reell jämställdhet

 

*Källa: www.serieakademin.se och Serieguide nr 17 1972.

För den som vant sig vid dagens allt mer jämställda serieklimat är det märkligt att se hur våra serieorganisationer varit – och delvis är så enkönade. En norm som på sin tid var så självklar att den första kvinnliga styrelseledamoten i Seriefrämjandet hälsades välkommen med kommentaren ”gawrhs! a lady!” (Sef:s årsmöte 1977) och sammansättningen av Urhundenjuryn med sex män och tre kvinnor sågs som snedfördelad ”med rent av för många kvinnor” (Bild & Bubbla 1988, s. 31). [click to continue…]

{ 0 comments }

Därför ska du gå med i Seriefrämjandet

”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter såna som mig som medlemmar” sa en gång  Groucho Marx. Något av den känslan drabbar mig ofta i relation till Seriefrämjandet. För som vit, medelålders man, utgör jag ju själv normen för denna snart 50-åriga förening, vars medel-medlem liksom jag, redan haft det jubileet. För trots att serierna under de senaste 20 åren sett en stor tillströmning av yngre förmågor, framförallt till våra serieutbildningar och under 2000-talet genomgått en ”radikal förändring i genusrepresentationen” (Lindberg 2014, s.83), har inte mycket förändrats i Seriefrämjandet. Styrelsen är precis lika mansdominerad nu, som på 70-talet och medlemskåren består enligt uppgift av 75-80% män i min ålder. Det enklaste  sättet att hyfsa dessa siffrorna vore väl om jag gick ur. Tanken har slagit mig, både en och två gånger. Ändå gör jag inte det. Jag ska nu förklara varför. [click to continue…]

{ 0 comments }

Seriemedvetenheten

 

Seriepressen – en självmedveten serietidning för seriemedvetna

Jag brukar  ibland höra klagomål på popkonstnärer som tog serietecknares verk och blev rika på att måla av dem. Till er som klagar vill jag bara säga: Tänk om! Dagens serier har popkonsten att tacka för mycket.  Oändligt mycket! Andy Warhols och Roy Lichtensteins avmålade serierutor skakade inte bara om konstvärlden. Den fick också en liten grupp serieentusiaster (framförallt seriesamlare) att börja titta på serierna med andra ögon. Några av dem vände på steken och visade uppförstorade serierutor på gallerier och konstinstitutioner. Utställningar som blev omåttlig populära. Samtidigt förklarade en världsberömd fransk filmregissör, Alain Resnais, att han hämtat inspiration från amerikanska serier till sina filmmanus. Serierna var kanske inte så dåliga ändå, tänkte många.  På sina håll hävdades att serierna som sådana till och med var att betrakta som ett slags konst.  [click to continue…]

{ 0 comments }

Jo då, det här är också serier!

Lithos nr 2. Finns att läsa på seriekonst.se

På senare tid har jag ägnat mig åt att experimentera med nya sätt att skapa serier. Istället för att utgå ifrån dagens norm, med rötter i den kommersiella amerikanska massmarknaden, har jag skapat serier utifrån funktionalism, koncept och dekonstruktion.  Efter att ha publicerat några av dessa serier på min andra hemsida – seriekonst.se –  uppstod en mindre debatt om seriebegreppet på Facebook. Det gladde mig. Debatten är viktig. Diskursen kring vad som är och inte är en serie utgör själva fundamentet för seriefältet. Men något definitivt svar på frågan kommer vi aldrig att få. Skulle vi det, vore serierna döda och förpassade till arkivet för utdöda medieformer, tillsammans med skillingtrycket, bildbandet och panoramat. Så varför då detta behov av att dra upp gränser? [click to continue…]

{ 0 comments }

Osynliggjord serietecknare

Det är trevligt att det kultur och inte gamla kungar som uppmärksammas på våra nya sedlar. Samtidigt lite beklämmande att återigen se en kvinnlig författare med stor barnpublik på den lägsta valören.  Varför just på 20-lappen? Varför inte lika gärna på den nya 200-kronorssedeln, den som förärats den snart 100-årsjubilerande Ingmar Bergman? Vad är det som säger att skaparen av Sjunde Inseglet är 10 gånger mer värd än skaparen av Pippi Långstrump? Och varför bara ordmänniskor. Varför inte lika gärna en konstnär eller serietecknare? [click to continue…]

{ 0 comments }

Svenska Serieinstitutet

”P” SOM I ”POP”
Julen 1966 är den givna julklappen Ströyers populära dagbok, med en samling av årets bästa skämtteckningar ur DN. Skämten är tidstypiska och kretsar mycket kring politik, pop och pornografi. Vi pratar alltså om the swinging 60s, åren innan vietnamkrigets fasor avslöjas, innan DFFG (De Förenade FNL-Grupperna) bildas och vänstern på allvar tar plats i den svenska samtiden. Åren fram till 1968 råder ett annat samhällsklimat i landet, som enklast kan sammanfattas i ordet ”pop”. [click to continue…]

{ 0 comments }

Med risk för att skapa dålig stämning

Inledningen på denna text är lite jobbig. Den innehåller teori. Något jag av erfarenhet vet att en del seriefans inte alltid är så jätteglada över att behöva förhålla sig till. Är du en av dem ber jag dig att hoppa till nästa stycke, där det smaskiga börjar. Men oj! Nu skapade jag kanske lite dålig stämning. Påstå att du som läser detta… Att du inte tycker som jag…
I så fall bjuder jag på det! [click to continue…]

{ 0 comments }

Prisrekord på Svenska seriefanzin

Under året har intresset för gamla seriefanzin och amatörserietidningar skjutit i höjden. Det gäller framförallt utgåvor från slutet av 70-till det tidiga 80-talet och flera av mina gamla tidningar har gått för (kan jag nog tycka) svindlande summor i hundralappar räknat. Att seriefanzin skapat en samlarmarknad är kanske inte så märkligt. De finns i en ytterst begränsad upplaga, är väldokumenterade ( i Thud/Bild&Bubbla och Fanzineindex 2001). Sedan är de givetvis en viktig länk i den Svenska seriehistorien. Min egen väg in i yrket gick via dessa enkelt framställda publikationer och drömmen för min del handlade både om att teckna serier och ge ut dem i egna tidningar. Den drömmen tog ordentlig fart när jag flyttade hemifrån för att börja på gymnasiet i Kristianstad. [click to continue…]

{ 0 comments }

Nya sätt att skapa serier

Många handböcker i serieteckning utgår enligt min erfarenhet från ett industriellt synsätt, där metoden att framställa serier lika gärna skulle kunna handla om hur man på bästa sätt producera bilar och kylskåp. Detta produktionssätt, som idag framstår som en norm, uppstod på 30-talet i animationsindustrins efterföljd (Disney var som bekant ett stort fan av Henry Ford) för att förse den snabbt växande serietidningsmarknaden med nytt material utan att bli beroende av skickliga (och högavlönade) tecknare. Serieskapandet blev en kollektiv process där den individuella insatsen tonades ned, där varje person i kedjan var anonym och utbytbar och där makten och kontrollen över både material och karaktärer, helt och hållet tillföll ägaren. [click to continue…]

{ 0 comments }

Vad kostar ett serieverk?

RM2

Hamsterkorv på burk. Serieinstallation av Les Requins Marteaux. Angoulême 2006. Foto: Gunnar Krantz

Är förlagan till en offsetplåt verkligen något att hänga på väggen? Mot bakgrunden av alla serieutställningar tycks svaret på frågan vara ja och personligen kan jag inte komma undan att jag tycker det är intressant att se ”hur det är gjort”. Vilken penna som använts, färgläggningsteknik, format, retuscheringar o s v. Riktigt intressant till och med. Ett rent fackmässigt förhållningssätt med andra ord. Jag har själv också gjort mig skyldig till ett flertal sådana utställningar, med egna och andras verk. Med ibland lyckat resultat.
Men är det konst? [click to continue…]

{ 1 comment }