Category: Uncategorized

Det stora priset i Angoulême skapade rabalder förr-förra året. Inte en enda kvinna bland de möjliga kandidaterna. Protester och avhopp och ett varumärke som naggades i kanten. Nu är det åter dags och finalisterna har presenterats.  Tre vita medelålders/äldre män, varav två från USA och den ena förvånande nog Richard Corben. Varför  samtida serieskapare ( d v s de som röstat) är så fascinerade av skaparen av muskelepos med ibland uppenbart sexistiskt och ibland rent misogynt innehåll förvånar. Framröstandet av honom i dessa #metoo-tider kanske ska ses som ett tecken på en backlash i seriebranschen – en reaktion mot förra årets debatt. Jag vet inte. Men förvånande är det.

Vad ska vi då med alla dessa priser till egentligen. Är det inte lika bra att bara lägga ner alltihop? Det blir ju ändå bara fel hela tiden.
På den frågan vill jag svara ett definitivt nej, för inget har som priserna både lyckats konservera och provocera seriekonsten. De årliga genomgångarna av branschen, utgivning, skapare och de därpå följande diskussioner utgör viktigt bränsle i den interna kampen på fältet. Vinnarna och kanske ännu viktigare – de som inte blir vinner eller ens blir utvalda – säger något om tiden och tillståndet. Och så har det varit redan från start.

Ta Svenska Serieakademins Adamsonspris, vilket på sin tid jämfördes med både Nobelpriset och kallades för serievärldens Oscar till exempel. Det hann knappt delas ut mer en handfull gånger innan protesterna kom igång. Hur i hela fridens namn kunde Torvald Gahlin få priset 1970 när det rimligen borde ha gått till Rolf Gohs, menade två seriefrämjare i Serieguide. En av dem spann sedan vidare på temat genom att ifrågasätta hela Serieakademin och instiftade slutligen ett eget pris kallat “Rudolf” (efter 91:an skaparen Rudolf Petersson) för att belöna nyskapande idéer och uppmuntra serieskapare som startade nya lovande projekt. Södertälje Seriefrämjandes pris “Rudolf” blev mycket kortlivat och det dröjde ända till 1987 innan Seriefrämjandet vågade utmana Serieakademin igen. Nu med Urhunden, för bästa svenska och utländska seriepublikation. Ett pris som i sin tur väckt mycken debatt, justerat regelverk och därigenom fört seriediskursen vidare.

Som varandes pristagare (Urhunden 1987) har jag reflekterat en del över prisets betydelse för den som emottager det. Efter en viss initial uppståndelse (media älskar som bekant prisutdelningar), faller utmärkelsen tillbaks till att bli en lättkommunicerad punkt på cv:t. Alla vet vad ett pris är, även om de inte har en aning om prisets betydelse, vad det innebär eller vad det delats ut för. Det motsvarar en hederstitel. Har en väl fått det, upphör dess laddning (vilket det då omvänt inte gör för de som blir utan – där ökar bara bitterheten med åren). För den som fått det är priset knappast en höjdpunkt, eller ens en hållpunkt. Det är en ruta på checklistan. Den verkliga betydelsen har priset för utdelaren, som genom att år efter år dela ut det, återkommande får uppmärksamhet och publicitet på så sätt kan befästa sin position på fältet. Här i ligger det konserverande. Priset konserverar institutionen och här vill jag  ge de debattglada seriefrämjarna i början på 70-talet rätt. Torvald Gahlin var kanske inte den rätta vinnaren – sett ur ett seriehistoriskt perspektiv. Men även en akademi har ju rätt att hugga i sten, särskilt som stenen den hugger i är den egna parnassen.

/Gunnar Krantz

Berggren, Mats (1972) Vad är Rudolf?. Thud. Nr. 3, vol. 17, Seriefrämjandet. Sid. 24.

En så förtalad konstform som serierna borde väl få dess tillskyndare att unisont sluta upp i ett gemensamt försvar, kan en tycka.

Men icke sa Nicke.

Ta pionjären inom serieforskningen – Coulton Waugh –  till exempel. Efter över drygt 300 uppsluppna och entusiastiska sidor i sin banbrytande bok The Comics från 1947, vänder han i sista kapitlet blicken mot serietidningarna och låter sig både förfasas och beklämmas. Det han ser är inget annat än en flod av råa och usla produkter, formligen sprutande ut på marknaden, som lava ur en exploderande vulkan. Med papper är så dåligt att det är som att kalla sandkakor för riktig mat och färgläggning, som måst anpassats efter den höga produktionshastigheten, av nödtvång begränsad till primärfärger och ofta utförd av den högst egensinniga tryckeripersonalen. Och varför i herrans namn alla dessa maskerade figurer?

Waughs betydelse som pionjär inom serieforskningen, hans förstahandskunskap av den amerikanska seriebranschen och hans flit i arkiven ska inte förringas, men samtidigt är det också han som är skyldig till den fortsatt allmänt utbredda uppfattningen kring The Yellow Kid, som något slags ”första serie”. Grunden till detta antagande utgår ifrån Waughs märkliga definition av mediet, som framsprunget i symbios med dagstidningarna (Gabilliet 2010: 294) och hans här ovan tydligt demonstrerade motvilja mot serietidningarna. För visst fanns det serier i Amerika innan Outcault gav sig på dem. Dagens serieforskning visar att den amerikanska serien uppstod långt tidigare, bl a i direkt efterföljd av piratutgåvor av Töpffer (ibid.).

Värre än pornogafer
Att inställningen till serietidningarna på 30- och 40-talen var njugg vittnar även Will Eisner om. Blott 21 år gammal startade han sin första seriestudio och betraktades, enligt egen utsaga, med stor skepsis av de mer distingerade dagspresstecknarna; ”comic strip artists viewed comic book artists as the bottom rung of the creative ladder, just below pornographers.” (Andelman 2005:168). Värre än pornografer alltså!

Pop och camp
Motsättningen fick förnyad aktualitet i och med popkonstens genomslag i mitten på 60-talet. Framförallt på grund av Roy Lichtensteins uppförstorade serierutor, mestadels hämtade från romantik-  och krigsserier, men också på grund av fenomenet ”camp”, som sa att om något var dåligt på ett ”bra” sätt så var det faktiskt bra på riktigt – som t ex den medvetet löjliga Batmanfilmen från 1966, som i Sverige marknadsfördes med utropet: ”Detta är CAMP!”.

Att de ”dåliga” serierna tog plats, både i fin- och populärkulturen, var inget den tidens serievänner stillatigande accepterade. En motrörelse, till försvar för de goda serierna mobiliserades, bl a i Frankrike och Italien, med världsberömda kulturpersonligheter som Alain Resnais, Federico Fellini och Umberto Eco i spetsen. Med goda serier menade dessa herrar framförallt de serier de själva läst i sin barndom, d v s översatta amerikanska dagspresserier.

Men även i Sverige hände det saker, framförallt genom Sture Hegerfors, som med en serieutställning på ett litet avant-gardegalleri vid Odenplan, satte igång en kedja av händelser som kom att resultera i både en Serieakademi, ett Seriefrämjande, ett otal serietidskrifter, samt böcker och program i både radio- och tv. Många intressant nog döpta med just de klatschiga onomatopoetiska ord Lichtenstein och Batman just populariserat: Tjong! Splatt! Zzzz…

Ur alla dessa aktiviteter uppstod småningom seriefandom i Sverige. Problemet var bara att denna fandom till stor del bestod av seriesamlare med litet eller obefintligt intresse för de kulturellt sett mer prestigefulla stripserierna.  Serietidningar gick att samla på. De ökade i värde och snart skapades en marknad med snabbt stigande priser, framförallt på gamla Kalle Anka & C:o.

Goda serier
Nu vidtog tappra försök att skilja agnarna från vetet. Hegerfors som blivit känd som serieexpert  använde sin position till att i Expressen (den 8/9 1968, citerad i Thud nr 2 1968) gå till angrepp mot två genrer han ansåg särskilt usla; krigs- och romantikserierna, d v s just de genrer Lichtenstein var särskilt förtjust i.

Mer proaktiva försök att sprida kunskap om de goda serierna skedde genom exemplifiering i  Comics – den stora serieboken, som började ges ut 1970 och i den kortlivade Seriepressen (1971-72), som båda förkunnande den seriesyn Waugh företrädde. Men förutsägelsen från första volymen av  Comics, att den skulle komma att bli ett värdefullt samlarobjekt infriades aldrig. Stripserier publicerade i följetongsformat slog varken an på den stora seriepubliken eller samlarfandom, såvida de inte redigerades om till serietidningsformatet, som t ex i Fantomen. Inte heller Hemmets Journals försök att ge ut serier i franskt format i tidningarna Banggg och Champion blev särskilt långlivade.

Seriefrämjandets censurgrupp
Någon statlig seriecensur inrättades heller aldrig.  Men det hindrade inte att enskilda initiativ på området genomfördes. Konsum Stockholm aviserade t ex i början av 70-talet att man skulle rensa ut en lång rad serier. Detta fick Seriefrämjandet att rasa. Men inte för att man tog bort dåliga serier, utan för att det gjordes utan tillräcklig kompetens. Experten i ”censurgruppen” kom nämligen från KF-ägda Rabén och Sjögren, d v s från barnboksbranschen. Vad gjorde då Seriefrämjandet för att stoppa detta. Jo, man slöt ett avtal med KF där Seriefrämjandet åtog sig att utföra en kvalitetsgranskning av serietidnings och seriealbummarknaden. Granskningen genomfördes 1976 och gav underlag för KF att på grundval av utlåtande från fem serieexperter och 15 lektörer, kunna rensa i seriehyllorna.  (“Seriemarknaden Kvalitetssynad” 1976)

Här några citat ur undersökningen:

”Omslagen är så dåliga att de är en förolämpning mot publiken. “

“Teckningarna skiftar från halvdana till urusla.”

”I pratbubblorna används ett märkligt uppstyltat språk som man tydligen förväxlat med god svenska.”

”Ideologiskt präglas tidningen av en amerikaniserad människosyn, fyllld av konkurrensanda och penninghets.”

Detta om Kalle Anka, som trots denna allvarliga kritik faktiskt fick fortsätta försäljas bredvid limpor och mjölk på Konsum.

Mer dåliga serier
Men det var inte bara Kalle Anka som fick kritik. Vid en genomgång av serielitteraturen från denna tid, beskrivs de allra flesta serietidningarna som varandes dåliga. Bara ytterst få fick godkänt. Lars Peterson förklarade i boken Seriernas Värld (1974) att roten till det onda uppstod i och med de serieförlag som etablerades i slutet på 40- och början av 50-talen ”… tyvärr ledde till en starkt ökad import av billiga och mestadels dåliga utländska (främst amerikanska) serier.”  Förlagen importerade och odlade undermålig skräpkultur och förkvävde på så sätt de svenska seriernas utveckling. Peterson föreslog Asterix som  ”ett bra alternativ till de amerikanska, ofta fascistoida supermansserierna.”  Lille Rickard och hans katt, Rasmus Nalle, Mumintrollen och Tom Puss till Kalle Anka, som ”Disney Productions stenhårda kommersialism (…)fördärvat” och som alternativ till Fantomen och Tarzan; Vägen till gerillan om frihetsrörelsen MPLA, utgiven på Ordfront. Två inhemska serier som fick godkänt var Felix av Jan Lööf och Mystiska 2:an av Rolf Gohs. (Peterson 1974: 188).

Att de dåliga serierna kom till Sverige genom import syntes klart. Seriefrämjandets ordförande, Magnus Knutsson, pläderade 1976 för tvångsåtgärder mot förlagen, för att få till stånd en mer högkvalitativ svensk produktion. Han ville att det skulle införs en importtull på utländska serier och att inkomsten av denna skulle förvaltas av en myndighet som  “använder denna till olika former av stöd till svenska serier, projektbidrag, stipendier osv.” (Knutsson 1976:3)

Seriefrämjandets strategi
Att Seriefrämjandet, som skulle verka för höjandet av den tecknade seriens status som uttrycksmedel och sprida en större kunskap om dess karaktär och särdrag medverkade till en kvalitetsgranskning, vars slutmål var censur, säger mycket om det kulturklimat som rådde på 70-talet. Men det ger också en bild av den dåtida strategin inom Seriefrämjandet. Att genom att själv vara den främsta kritikern av det egna fältet, ta udden av en generell kritik mot mediet. 1974 bereds Seriefrämjandet möjlighet att agera remissinstans vid införandet av det statliga litteraturstödet, vilket resulterar i att tecknade serier inkluderas som en del av stödet till barn- och ungdomslitteratur. Ett stöd som varit omvittnat betydelsefullt för den svenska seriebranschens utveckling, men märkligt nog mest för serier riktade till vuxna och publicerade i bokform. Några nya serietidningar för barn har stödet inte resulterat i. Knappast några nya serietidningar överhuvudtaget.

Dåliga serier för vuxna
För när väl försöken att ge ut nya serietidningar gjordes under 80-talet förnyades också attackerna – och nu handlade det inte längre om att skydda barnen – utan att förhindra vuxna från att läsa serier som alla uppenbart kom från en och samma källa; det lilla förlaget Epix, som kommit från ingenstans och plötsligt skapat ett nytt segment av serietidningsmarknaden: Vuxenserierna.

Detta är nu mer än 30 år sedan, men polariteten mellan ”bra och dåligt” när det handlar om serier reproduceras alltjämt och utifrån samma premisser: Att kommersiella serierna som riktar sig mot en bred allmänhet är dåliga per se och att de bra serierna är de som antingen slår underifrån (David mot Goliat) eller har sina rötter i en annan och (påstått) bättre kulturform (distinktion mellan högkultur och masskultur). Båda dessa retoriska figurerna återkom t ex i rapporteringen om Rabén & Sjögrens nysatsning på barnserier 2014. (Sundquist 2014). En retorik med uppenbara paralleller till 50-talets försök att konkurrera med importserierna i tidningar som Tuff och Tuss och Klumpe Dumpe, med serier tecknade av kända barnboksillustratörer, under redaktionell ledning av de än mer kända barnboksförfattarna Gösta Knutsson och Astrid Lindgren. 

Kampen mellan ont och gott
För en bra berättelse krävs en polaritet mellan de vi uppfattar som hjältarna och de som är deras motståndare. Att utmåla en konkurrent från vilken man försöker ta marknadsandelar till fienden, kan på kort sikt säkert vara en bra taktik för att få uppmärksamhet, men som långsiktig strategi för att skapa förståelse för seriemediet är det enligt min mening snarare kontraproduktivt, särskilt som den breda publiken inte verkar bry sig ett dyft. För seriernas del har denna polaritet bidragit till att serietidningen – en i sig fantastisk innovation  – återkommande nedvärderats i relation till boken. Något som mycket möjligt skulle kunna vara en av orsakerna till att serierna i Sverige ännu inte full ut nått respekt som en självständig konstform, värdig de institutioner, det stöd och andra samhälleliga insignier och insatser som vi tar för  självklart när det kommer till de andra konstarterna.

Gunnar Krantz

 

Källor:
Andelman, Bob (2005). Will Eisner: a spirited life. Milwaukie: Mpress

Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010

Hegerfors, Sture (1968) “Giftskåpet”. Thud. Nr 2, vol 2. Seriefrämjandet

Knutsson, Magnus (1968) ”Höj priset på serier!”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 3.

Osignerad (1976) “Seriemarknaden kvalitetsynad”. Thud. Nr 2, vol. 32. Seriefrämjandet. Sid. 4-9.

Peterson, Lars (1974). Seriernas värld.. Stockholm: Gidlund

Sundquist, Alexandra (2014) “Kalle Anka får konkurrens. Expressen. 2014-09-25.

Waugh, Coulton (1991). The comics. Repr. Jackson, Miss.: Univ. Press of Mississippi

 

Idag är sista dagen det går att lämna in motioner och nominera kandidater till Seriefrämjandets styrelse. Sedan jag tog upp frågan för en vecka sedan har mycket hänt. Framförallt i olika trådar på Facebook. Det är en fråga som uppenbarligen engagerar och mycket av det som postats där har nog varit okänt för många fram till nu, som t ex att Serieakademin aktivt arbetat på att bli en jämställd församling och f n ligger på 60/40, att Seriefrämjandet backat tillbaka till 70-talets nivåer. Kanske mest förvånande av allt – att yrkesverksamma serietecknare är extremt underrepresenterade i båda församlingar.

Varför?
Vad kan det bero på. Är serietecknare ensamvargar och generellt ointresserade av att organisera sig. Nej, det verkar inte så, för samtidigt pågår en rad andra initiativ, både organiserade och i form av nätverk.  Det har aldrig funnit så många aktiva och entusiastiska serietecknare i Sverige som det gör just nu. Att Serieakademin går mot jämställdhet beror, enligt en av dess medlemmar, på ett inriktningsbeslut från presidenten. Varför Seriefrämjandet inte gjort detsamma, framstår då som än mer märkligt. Att det ser illa ut, verkar alla vara överens om men ingen gör något åt saken. En moment-22 situation, där ojämställdheten i medlemskåren spiller över på styrelsen, vilket i sin tur gör föreningen än mer ointressant för nya medlemmar. Går det då inte att göra något?

Jo det gör det!

Eftersom Seriefrämjandet är en demokratisk förening kan vi som är medlemmar ställa krav på verksamheten. Det finns en grundlag: Stadgarna. Och i dem en formulering som tar upp både mångfald och jämställdhet. Men läser en den noggrant, verkar den utgå från att föreningen bara ska verka utåt i dessa frågor. Det inre arbetet omfattas inte:

” Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs..” (§2, syfte)

Jag har därför sänt in en motion, där jag föreslår ett tillägg som förtydligar att även föreningen i sig måste sträva efter dessa mål:

”Seriefrämjandet ska arbeta aktivt inom seriekulturen, verka för mångfald, en jämställd svensk seriekultur samt delta i den seriedebatt som förs. Jämställdhets- och mångfaldsperspektiv ska genomsyra hela verksamheten.”

Till detta ett yrkande på att förbundsstämman ger styrelsen i uppdrag att i en årlig revision redovisa hur ovan nämnda mål uppfylls. Ett sådant förtydligande skulle ge den kommande styrelsen i uppdrag att faktiskt göra något åt saken.

/Gunnar Krantz

 

 

”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter såna som mig som medlemmar” sa en gång  Groucho Marx. Något av den känslan drabbar mig ofta i relation till Seriefrämjandet. För som vit, medelålders man, utgör jag ju själv normen för denna snart 50-åriga förening, vars medel-medlem liksom jag, redan haft det jubileet. För trots att serierna under de senaste 20 åren sett en stor tillströmning av yngre förmågor, framförallt till våra serieutbildningar och under 2000-talet genomgått en ”radikal förändring i genusrepresentationen” (Lindberg 2014, s.83), har inte mycket förändrats i Seriefrämjandet. Styrelsen är precis lika mansdominerad nu, som på 70-talet och medlemskåren består enligt uppgift av 75-80% män i min ålder. Det enklaste  sättet att hyfsa dessa siffrorna vore väl om jag gick ur. Tanken har slagit mig, både en och två gånger. Ändå gör jag inte det. Jag ska nu förklara varför. Continue reading “Därför ska du gå med i Seriefrämjandet”

 

Jag brukar  ibland höra klagomål på popkonstnärer som tog serietecknares verk och blev rika på att måla av dem. Till er som klagar vill jag bara säga: Tänk om! Dagens serier har popkonsten att tacka för mycket.  Oändligt mycket! Andy Warhols och Roy Lichtensteins avmålade serierutor skakade inte bara om konstvärlden. Den fick också en liten grupp serieentusiaster (framförallt seriesamlare) att börja titta på serierna med andra ögon. Några av dem vände på steken och visade uppförstorade serierutor på gallerier och konstinstitutioner. Utställningar som blev omåttlig populära. Samtidigt förklarade en världsberömd fransk filmregissör, Alain Resnais, att han hämtat inspiration från amerikanska serier till sina filmmanus. Serierna var kanske inte så dåliga ändå, tänkte många.  På sina håll hävdades att serierna som sådana till och med var att betrakta som ett slags konst.  Continue reading “Seriemedvetenheten”

Det är trevligt att det kultur och inte gamla kungar som uppmärksammas på våra nya sedlar. Samtidigt lite beklämmande att återigen se en kvinnlig författare med stor barnpublik på den lägsta valören.  Varför just på 20-lappen? Varför inte lika gärna på den nya 200-kronorssedeln, den som förärats den snart 100-årsjubilerande Ingmar Bergman? Vad är det som säger att skaparen av Sjunde Inseglet är 10 gånger mer värd än skaparen av Pippi Långstrump? Och varför bara ordmänniskor. Varför inte lika gärna en konstnär eller serietecknare? Continue reading “Osynliggjord serietecknare”