Att starta på topp och sakta arbeta sig nedåt…

Life Magazine, inköpt på Kiviks Scoutkårs loppis 1976

En vanlig uppfattning är att serierna först på senare tid börjat få  kulturell legitimitet. Konstutställningar med serier uppmärksammas med förvånade utrop som ”Nu tar serierna plats i finsalongen”. Seriekurser på högskolor och universitet möts med förvånat höjda ögonbryn. Serierna beskrivs överhuvudtaget som om inte något katten släpat in, så åtminstone som den där katten som slunkit in bland hermelinerna. Ett  påstående som  upprepats så ofta att de till slut blivit en sanning. Men ingenting kan vara mer fel.

Continue reading “Att starta på topp och sakta arbeta sig nedåt…”

Gärna 50-årsjubileum, men först reell jämställdhet

 

*Källa: www.serieakademin.se och Serieguide nr 17 1972.

För den som vant sig vid dagens allt mer jämställda serieklimat är det märkligt att se hur våra serieorganisationer varit – och delvis är så enkönade. En norm som på sin tid var så självklar att den första kvinnliga styrelseledamoten i Seriefrämjandet hälsades välkommen med kommentaren ”gawrhs! a lady!” (Sef:s årsmöte 1977) och sammansättningen av Urhundenjuryn med sex män och tre kvinnor sågs som snedfördelad ”med rent av för många kvinnor” (Bild & Bubbla 1988, s. 31). Continue reading “Gärna 50-årsjubileum, men först reell jämställdhet”

Därför ska du gå med i Seriefrämjandet

”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter såna som mig som medlemmar” sa en gång  Groucho Marx. Något av den känslan drabbar mig ofta i relation till Seriefrämjandet. För som vit, medelålders man, utgör jag ju själv normen för denna snart 50-åriga förening, vars medel-medlem liksom jag, redan haft det jubileet. För trots att serierna under de senaste 20 åren sett en stor tillströmning av yngre förmågor, framförallt till våra serieutbildningar och under 2000-talet genomgått en ”radikal förändring i genusrepresentationen” (Lindberg 2014, s.83), har inte mycket förändrats i Seriefrämjandet. Styrelsen är precis lika mansdominerad nu, som på 70-talet och medlemskåren består enligt uppgift av 75-80% män i min ålder. Det enklaste  sättet att hyfsa dessa siffrorna vore väl om jag gick ur. Tanken har slagit mig, både en och två gånger. Ändå gör jag inte det. Jag ska nu förklara varför. Continue reading “Därför ska du gå med i Seriefrämjandet”

Seriemedvetenheten

 

Seriepressen – en självmedveten serietidning för seriemedvetna

Jag brukar  ibland höra klagomål på popkonstnärer som tog serietecknares verk och blev rika på att måla av dem. Till er som klagar vill jag bara säga: Tänk om! Dagens serier har popkonsten att tacka för mycket.  Oändligt mycket! Andy Warhols och Roy Lichtensteins avmålade serierutor skakade inte bara om konstvärlden. Den fick också en liten grupp serieentusiaster (framförallt seriesamlare) att börja titta på serierna med andra ögon. Några av dem vände på steken och visade uppförstorade serierutor på gallerier och konstinstitutioner. Utställningar som blev omåttlig populära. Samtidigt förklarade en världsberömd fransk filmregissör, Alain Resnais, att han hämtat inspiration från amerikanska serier till sina filmmanus. Serierna var kanske inte så dåliga ändå, tänkte många.  På sina håll hävdades att serierna som sådana till och med var att betrakta som ett slags konst.  Continue reading “Seriemedvetenheten”

Jo då, det här är också serier!

Lithos nr 2. Finns att läsa på seriekonst.se

På senare tid har jag ägnat mig åt att experimentera med nya sätt att skapa serier. Istället för att utgå ifrån dagens norm, med rötter i den kommersiella amerikanska massmarknaden, har jag skapat serier utifrån funktionalism, koncept och dekonstruktion.  Efter att ha publicerat några av dessa serier på min andra hemsida – seriekonst.se –  uppstod en mindre debatt om seriebegreppet på Facebook. Det gladde mig. Debatten är viktig. Diskursen kring vad som är och inte är en serie utgör själva fundamentet för seriefältet. Men något definitivt svar på frågan kommer vi aldrig att få. Skulle vi det, vore serierna döda och förpassade till arkivet för utdöda medieformer, tillsammans med skillingtrycket, bildbandet och panoramat. Så varför då detta behov av att dra upp gränser? Continue reading “Jo då, det här är också serier!”

Osynliggjord serietecknare

Det är trevligt att det kultur och inte gamla kungar som uppmärksammas på våra nya sedlar. Samtidigt lite beklämmande att återigen se en kvinnlig författare med stor barnpublik på den lägsta valören.  Varför just på 20-lappen? Varför inte lika gärna på den nya 200-kronorssedeln, den som förärats den snart 100-årsjubilerande Ingmar Bergman? Vad är det som säger att skaparen av Sjunde Inseglet är 10 gånger mer värd än skaparen av Pippi Långstrump? Och varför bara ordmänniskor. Varför inte lika gärna en konstnär eller serietecknare? Continue reading “Osynliggjord serietecknare”

Svenska Serieinstitutet

”P” SOM I ”POP”
Julen 1966 är den givna julklappen Ströyers populära dagbok, med en samling av årets bästa skämtteckningar ur DN. Skämten är tidstypiska och kretsar mycket kring politik, pop och pornografi. Vi pratar alltså om the swinging 60s, åren innan vietnamkrigets fasor avslöjas, innan DFFG (De Förenade FNL-Grupperna) bildas och vänstern på allvar tar plats i den svenska samtiden. Åren fram till 1968 råder ett annat samhällsklimat i landet, som enklast kan sammanfattas i ordet ”pop”. Continue reading “Svenska Serieinstitutet”

Med risk för att skapa dålig stämning

Inledningen på denna text är lite jobbig. Den innehåller teori. Något jag av erfarenhet vet att en del seriefans inte alltid är så jätteglada över att behöva förhålla sig till. Är du en av dem ber jag dig att hoppa till nästa stycke, där det smaskiga börjar. Men oj! Nu skapade jag kanske lite dålig stämning. Påstå att du som läser detta… Att du inte tycker som jag…
I så fall bjuder jag på det! Continue reading “Med risk för att skapa dålig stämning”

Vad kostar ett serieverk?

RM2
Hamsterkorv på burk. Serieinstallation av Les Requins Marteaux. Angoulême 2006. Foto: Gunnar Krantz

Är förlagan till en offsetplåt verkligen något att hänga på väggen? Mot bakgrunden av alla serieutställningar tycks svaret på frågan vara ja och personligen kan jag inte komma undan att jag tycker det är intressant att se ”hur det är gjort”. Vilken penna som använts, färgläggningsteknik, format, retuscheringar o s v. Riktigt intressant till och med. Ett rent fackmässigt förhållningssätt med andra ord. Jag har själv också gjort mig skyldig till ett flertal sådana utställningar, med egna och andras verk. Med ibland lyckat resultat.
Men är det konst? Continue reading “Vad kostar ett serieverk?”

Seriestaden – men sen då?

sf_bok

Fullt blås
Malmö är verkligen Seriestaden. Det konstaterar jag lugnt efter förra veckans alla evenemang. Kulmen var förstås lördagens nyinvigning av Science Fictionbokhandeln på nytt premiumläge på Södra Förstadsgatan – med geek-pride parad, blåsorkester som spelade temat ur Star Wars och signeringar inne i butiken av Dennis Gustafsson, Natalia Batista, Lars Krantz och Lisa Wool-Rim Sjöblom.
Samtidigt arrangerade Svenska Tecknare seminariet Prata! på Form/Design Center. Ämnet var serietecknarnas villkor och inleddes med en föreläsning av Sara Granér och efterföljande debatt med bl a Sara Hansson och ST:s jurist Åsa Anesäter. Continue reading “Seriestaden – men sen då?”