Serieåret 2020

EN BRA BÖRJAN
Det började bra! Jag blev befordrad till konstnärlig professor i visuell kommunikation med inriktning mot teckning. Läs mer om det HÄR. Min novellserie “Malmö Rock City Comics”, om The New Yardbirds, (blivande Led Zeppelin) spelning i Malmö 1968 fick uppmärksamhet bland 2019 års Malmö-skildringar i Sydsvenskan och i februari drog vi igång Serielab på Malmö universitet, med en workshop i risotryck för yrkesverksamma serieskapare. Jag medverkade också med ett paper om seriefandom och feminism under 60- och 70-talen, på konferensen “Comics & Feminism” på Södertörns Högskola.

Sen kom corona… Den 10:e mars övergick Malmö universitet över till digital undervisning och så har det varit sedan dess. Jag har suttit vid mitt skrivbord här hemma och zoomat.

Digital Comics, gavs på distans före corona.

Det mesta jag planerat har antingen ställts in, lagts på is, eller ställts om. Det handlade om festivaler, utställningar, resor, möten, workshops m m. De planerade aktiviteterna i Serielab bokades av och jag började fundera på vad som ens var möjligt att göra. Om ens något.

SERIELAB – TROTS ALLT
Ett av de planerade projekten i Serielab kallade jag “Serier & Film”, med mål att skapa samverkan mellan två branscher med mycket gemensamt, men helt utan givna mötesplatser. Idén uppstod efter samarbetet med Film i Skåne kring tävlingen ”Bergman i Skåne”, som vanns av Johanna Piñedo Larsson (se Bild & Bubbla nr 218). Jag kontaktade Film i Skånes talangutveckare Hanna Sohlberg och vi drog gemensamt upp en plan för en distans-workshop i pitchning, som sedan genomfördes med hjälp av ytterligare input från mina kollegor Jakob Dittmar och Saskia Gullstrand och de digitala verktygen Canvas och Zoom.

Inbjudan till online-worskhopen Serier och Film.

Jag intervjuade Kim W Andersson om hans erfarenheter kring ”Alena” och ett 20-tal serietecknare anmälde sig till workshopen. Det hela resulterade i att vi kunde erbjuda Pelle Forshed en residensplats för att utveckla en pitch till sin serie ”Under tiden” (utgiven av Kartago 2018), samt att han och ett antal av de andra medverkande serietecknarna fick möjlighet att pitcha sina serier för producenter och regissörer.  Denna första workshop väckte stort intresse och vi planerar nu för en fortsättning med fokus på manus under 2021. (Är du intresserad, kontakta i så fall undertecknad).

Ett annat projekt inom Serielab, som tog sin början under 2020 var “Serier & spel”, som fick fart tack vare ett initiativ från Bobbi A Sand från spelföretaget Transcenders, kring den i Japan omåttligt populära datorspelsgenren “Visual Novel”. Under workshopen visade Bobbi grunderna i programmering i spelmotorn Ren’py och vi som var med kunde rätt snabbt se möjligheter att konvertera våra egna serier till spel. Inför workshopen intervjuade jag Natalia Batista, som arbetar på en visual novel av ”Sword Princess Amaltea”. Den intervjun hittar ni här: Natalia Batista om Visual Novels

SKILLINGE SERIEFESTIVAL – SOM BLEV UTSTÄLLNING OCH SEMINARIUM
En annan planerad aktivitet som faktiskt kunde genomföras, var samarbetet med Rolf Classon och Skillinge Serievestival. Det handlade om att bidra med ett akademiskt spår till denna unika festival, som genomfördes i form av ett antal utställningar i och omkring Skillinge. Den dag jag ansvarade för gjordes som ett webbsänt seminarium från Skillinge Teater; ”Serier i forskningen – Comics Research Lab på Mau” med bidrag av Jakob Dittmar, Saskia Gullstrand och undertecknad. Detta åtföljdes av ett panelsamtal på temat ”Narrativa strategier i svenska serier” med docent Anna Jonsson från Lunds universitet och serietecknarna Axel Breschensbauer , Joakim Pirinen, Kalle Mattsson, Anna Haifisch (D) och Joe Kessler (GB).   Målet med seminariet och panelsamtalet var att sätta fokus på den samtida serieforskningen och samtidigt skapa förutsättningar för ett utbyte mellan serietecknare och serieforskare, något vi lyckades med. Läs mer på Comics Research Lab: Serielab på Skillinge Seriefestival 2020

Från Skillinge Seriefestival på Skillinge Teater

EGET ARBETE
Under året har jag tecknat och publicerat en novellserie kallad ”Serier från Sibirien”. I mitten på 80-talet hyrde jag och Thomas Henriksson en lokal på Birger Jarlsgatan i Sibiriens norra spets, bara två hus från huset där Horst Schröder bodde och blev snabbt indragna i hans storslagna planer på att förse svenska folket med vuxenserier.

Året var 1984…

”Serier från Sibirien” fokuserar på det grafiska arbetet som utfördes på förlaget, i skiftet mellan den gamla tekniken, med sax och klister och den nya digitala. Den är tecknad på stenpapper, framställt av kalk, vilket kopplar till mitt intresse för gamla trycktekniker. Ett tema jag återkom till i min text om litografins betydelse för seriemediets uppkomst i mitten av 1800-talet, som publicerades i tidskriften OEI #88-89 – Ett temanummer om tecknade serier. Läs serien HÄR.

Jag har också påbörjat ett större projekt, som tar sin utgångspunkt i det realistiska svartvita fotografiet (och filmen) från slutet av 70-talet, genom att måla av fotografier från Kristianstad. Detta mödosamma och omständliga sätt att utforska dokumentärt material, har sedan lett till att jag påbörjat ett manus, som bygger på de minnesbilder och associationer som dykt upp under arbetets gång. Vad det kommer att resultera i vet jag inte. Hittills är jag klar med 6 bilder och har ett påbörjat manus.

Domus i Kristianstad. Gouache.

HEDERSDOKTOR FRÅN BRYSSEL
I september utsågs seriepionjären, professor Pascal Lefèvre, till hedersdoktor vid Fakulteten för kultur och samhället, Malmö universitet. För snart 20 år sedan åkte jag och några serietecknare från Malmö ner till Bryssel för att spana på vad en seriestad kunde vara för något och mötte Pascal och hans studenter på masterutbildningen i serieteckning på LUCA – Art Academy. Det ska bli roligt att välkomna honom till Malmö, när pandemin är över, förhoppningsvis tillsammans med de andra tecknarna som var med den gången i Bryssel.

Vintersagor vid Folkets Park i Malmö. Här Jon Högmans bidrag.

EN MILJON TILL SERIESTADEN
Även i Malmö händer det saker. De rätt nedgångna kvarter jag uppehöll mig i slutet på 90-talet då projektet ”seriestaden” tog sin början, har genomgått en drastisk förändring. Industrifastigheten jag ordnade den första pressvisningen i har tagits över av Massive Entertainment, snett mitt emot ligger Kulturhuset Mazetti med Serieskolan, Seriefrämjandet och Kulturskolans seriekurser. Strax intill finns Malmö Stadsarkiv, med Seriearkivet och lite längre ned på Friisgatan, Rum för Serier, med sin välsorterade seriebutik och bara några kvarter söderut ligger Hybriden och Fanzineverkstaden. Allt i samma stadsdel – Möllevången. Malmö stad meddelade i november att man nu går in ytterligare i detta sammanhang genom att satsa pengar på att utveckla ett ”seriestråk” längs Friisgatan, Norra Parkgatan och fram till Folkets Park. En miljon kronor satsar tekniska nämnden och det hela ska vara klart till sommaren 2022. Det första exemplet på satsningen visas just nu på Corona-säkert sätt i form av fem olika tecknade vintersagor vid Folkets park. En av dem är tecknad av Jenny Holmlund, som gick det första året på Serieskolan för 20 år sedan.

/Gunnar Krantz den 2 januari 2021

Serieåret som gick 2019

I min förra årskrönika lovade jag att 2019 skulle bli minst lika innehållsrikt som 2018. Så har det också blivit. 

Ur Två månader i Tanger (2019)

Serier
Jag har tecknat två serier. Två månader i Tanger avslutades innan sommaren och väntar nu på att bli publicerad. Serien baseras på min fars lift till Marocko i mitten på 50-talet. De två lift-serier jag gjort dessförinnan är en slags upptakt till denna spännande berättelse som skildrar en svunnen epok.

Omslaget till Malmö Rock City Comics nr 1.

Jag har även gjort en kortare serie: Malmö Rock City Comics. En novellserie, tryckt i tvåfärg i liten upplaga på A2-risografen vi köpte in under året. Halva upplagan delades ut på Bokmässan. Resten skingrades snabbt för vinden.

Undervisning
Jag har undervisat på tre seriekurser, “Journalistic and Documentary Comics”, “Serieteckning och Visuellt berättande” samt “Digital Comics”, där jag även var kursansvarig. Det är inte första gången jag ansvarat för en distanskurs, men första gången för en som gått online. Jag tror mycket på denna undervisningsform när det gäller serier och hoppas kunna få fortsätta utveckla den. Jag har även ansvarat för comics-delen av “Storytelling/Narration Across Media”.

Journalistic and Documentary Comics slututställning.

Konferenser, mässor  och festivaler
Första konferensen för året var Comics and Materiality arrangerad av Nordic Summer University, winter symposium på Århus universitet. Jag presenterade ett paper kallat “New ways of making comics” om min serie Katarina Matilda från Vendel

I Oxford pratade jag om serier och liftning under rubriken “The hitchhikers guide to post-war Europe – re-enacting travels on paper”. Konferensen hette Comics & Travel och arrangerad av Oxford Comics Network och TORCH, The Oxford Research Centre in the Humanities. Joe Sacco och Paul Gravett var key-note speakers.

Puben The Eagle and Child i Oxford där “The Inklings” träffades och läste högt för varandra; Tolkien, C S Lewis m fl.

I Malmö pratade jag om serier och undervisning under rubriken “Teaching comics in Malmö – the City of Comics” på NordMedia konferensen, där jag även satt i panelen som diskuterade serien The Beast – making a living on a dying planet (2018) med professor Patrick McCurdy.  

I mars åkte jag till Oslo för att opponera på Bendik Kaltenborns 50% phd-seminarium på  Konsthögskolan i Oslo och i slutet av juni blev jag inbjuden av Rolf Classon att moderera tre scenframträdanden på Seriefestivalen i Skillinge. Jag har också skrivit en hel del, bl a omTöpffer och litografins betydelse för de tidiga serierna, en artikel som är på gång att publiceras ganska snart.

Den stora litografipressen på Konsthögskolan I Oslo

SerieLab på Mau
Året största projekt är dock fortsättningen på “Mötesplats Serier”, kallat “SerieLab på Mau”. Tanken är att skapa en plattform för samverkan mellan Malmö universitet och olika aktörer på fältet; yrkesverksamma serieskapare, forskare, bransch m. fl.  Sedan projektet “Mötesplats Serier” avslutades har serieforskningen stärkts på Malmö universitet, bl. a genom inrättande av ett forskningsnätverk “Comics Research Lab”, som samlar och synliggör den serieforskning som bedrivs på universitetet. http://comicsresearchlab.mau.se

Vår A2-Risograf

Även det konstnärliga utforskandet av seriemediet har stärkts efter “Mötesplats Serier”. Bland annat genom A2-Risografen, som gör det möjligt att producera konstnärliga och experimentella trycksaker.

Serieskolan 20 år
Serieskolan i Malmö som startade 1999 fyllde följaktligen 20 år, vilket firades med utställning och fest, där ett av inslagets var ett scenframträdande med några av skolans lärare; Stina Hjelm, Fredrik Strömberg, Sara Hansson och undertecknad.

/Gunnar Krantz

Serieskolan i Malmö firade 20 år med utställning på Rum För Serier och fest på Inkonst.

Slå ett slag för säregna serier

Malmö Rock City Comics nr 1.Risotryck i två färger (2019)

Strömningtjänster och försäljning över nätet tar över marknaden. Där vi förut gick till boklådan, biblioteket, biografen, musikaffären och videobutiken har vi numera allt inom bekvämt räckhåll på våra digitala skärmar. Böcker, filmer, musik, serier, spel och mycket mer. Allt inom googelavstånd. En lätt touch på skärmen, ett snabbt svep och swish är det ditt. Ofta till en mycket rimlig kostnad. 

För inte så länge sedan befann vi oss i en helt annan värld, där det krävdes många och långa antikvariatbesök för att få tag på den eftertraktade boken, specialbeställningar, specialprenumerationer och månader av väntan för att få hålla lp-skivan eller serietidningen i handen. Ibland krävdes till och med resor utomlands för att lokalisera eftertraktade objekt. Om de ens gick att få tag på.

Diskrepansen mellan den tidens begränsade utbud och det en visste fanns därute skapade stor frustration. Det var som att leva i en värld av upplevelser vi dagligen gick miste om.

Så är det inte längre. Idag har vi allt i vår hand. Samtidigt har digitaliseringen inneburit en likriktning av utbudet, som påminner om sunkiga videobutiker och TV-kvällar med ändlöst flippande på fjärrkontrollen. Inte mycket är nytt och det som är bra, har vi redan sett flera gånger. I det perspektivet framstår Filmstudions utbud (det jag tog del av på 80-talet) och min kompis W:s samling raspiga vhs-kopior som utopiskt. Var finns det nya? Det som bygger på människors unika visioner och vilja att berätta. Det annorlunda? Det säregna?

Svaret är att snart finns det inte alls, för nu kommer nya affärsmodeller, som bygger på de data vi själva skapar och som går ut på att göra mer av samma med hjälp av spökskrivare och AI, som både gör det snabbare , billigare och dessutom helt utan krav på upphovsrätt ( i all evighet och i hela Universum). Varför satsa på osäkra kort när algoritmen visar var vinsten finns.

Digitaliseringen styr mot en allt större likriktning där till slut inte ens klassikerna går att få tag på och den kostnad vi inledningsvis tyckte var rimlig, adderar snabbt ihop sig till en kännbar månadsavgift för den som vill ha tillgång till åtminstone ett hyfsat utbud. Då förstås bara av det vi själva påstås vilja ha, utifrån de val vi själva gjort i en mycket bred smakfåra.

Situationen påminner mycket om den tidiga industrialismen, där tidigare hantverksmässigt framställda produkter nu kunde massproduceras. Det resulterade i ett överflöd av smaklös kitsch och ledde så småningom till att konstnärer i samarbete med industrin tog fram ny formgivning, bättre anpassade efter den nya tekniken och människornas behov. Det vi idag kallar design.

Inget hindrar att samma manöver genomförs på seriernas område. Det har aldrig förr varit så enkelt och billigt att framställa och distribuera serier. Den digitala tekniken erbjuder exakt samma produktionsmedel till amatörer och proffs. Mångfaldigandet av serier går idag att göra med hjälp av en mängd olika digitala och semidigitala tekniker i upplagor helt anpassade efter målgrupp och sammanhang. Så varför görs inte mer?

Framtiden för serieskapare med en egen unik vision och vilja att nå en publik har aldrig varit bättre. Men för att göra detta måste vi först ge upp hoppet om en plats i den breda mittfåran. Det är inte där det nya kommer att finnas. Det nya finns nu, liksom då, alltid på marginalen. Där vi som är på jakt efter det säregna är. På fanzinefestivaler, hos småförlag och specialbutiker, vare sig det handlar om en fysisk plats, eller det vi har inom räckhåll på våra skärmar.

/Gunnar Krantz

Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Endast Sverige svenska serier har!

-Do Perikles – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?

-Hvergang!
(Storm P.)

Film är bäst på bio hette det länge. Numera påstås istället att det alltid finns en anledning att gå på bio. SF vill fokusera på hela upplevelsen och inte bara själva filmen (Resume.se). Tänk, jag trodde det var filmen som var själva anledningen. Men så är det inte längre. Nu är det popcorn, läsk och en stunds gemenskap i en hyfsad mörk skokartong till biosalong, illuminerad av flimrande mobiltelefoner. Film ser vi idag var som! Hemma i soffan, på paddan, t o m på mobilen. SF säger att de inte konkurrerar med dessa andra sätt att se på film, utan med andra upplevelser. Vilket kanske säger något om de krav vi numera ställer på upplevelser och då särskilt de kulturella. 

Världens roligaste serie? Gaston av Franquin, här i originalformat. I Sverige f n i samlingsvolym.

Att se en verkligt bra film på en riktigt bra biograf kan vara en upplevelse att bära med sig i många år. För en film är ju inte bara rörlig bild projicerad en yta. Det brukar finnas en intention från upphovspersonen. Inte bara leverera själva berättelsen. En intention som dessutom förhåller sig till en tradition vad gäller längd och berättande, som bl a utgår från tekniska begränsningar, logistik och ekonomi. En klassisk långfilm från Hollywood består t ex vanligen av tre filmrullar a 30 minuter.  Tre akter. Med början, mitt och slut.

Detsamma gäller de andra konstarterna. Det är en väsentlig skillnad att möta ett konstverk, så som det en gång var tänkt att förmedlas, än att se det medierat eller i reproduktion. 

Som Seinfeldt, fast i Paris. Dupuy och Berberians smarta, snygga och sofistikerade humorserie Monsieur Jean. Ännu ej utgiven i Sverige.

Detta gäller förstås även serierna. En serie är inte bara en berättelse. Det är en berättelse gestaltad i en viss form, utifrån vissa premisser (publiceringsformat, publik, distribution). Traditionellt har serier först publiceras i stripform i dagspress eller som följetong i vecko- och månadsmagasin och därefter ibland i samlingsutgåva. Serieskaparen har (oftast) varit medveten om att serien även ska bli en bok och därför anpassat berättelsen efter den formen. 

Andra serier har skapats direkt för serietidnings-, album- eller bokformatet och då behövt anpassa sig efter tryckteknik och ekonomi, t ex vad gäller sidantal och färg. Vanligt i USA är 32 sidor uppdelat på 22 sidor serier och 10 sidor redaktionellt material och reklam. De klassiska fransk/belgiska seriealbumen slutar ofta på sidan 48. I båda fall sidantal som anpassats efter tryckpress och ekonomi och resulterat i två väsensskilda uttrycksformer – serietidningen och seriealbumet. Ur dessa tvingande omständigheter har sedan mästerverk skapats.

Hur vill vi då uppleva dessa mästerverk.

I Sverige har historiskt sett huvudsakligen två publiceringsformer använts. Det ena är det amerikanska serietidningsformatet, som här anpassades efter postverkets tidningstaxa, vilken angav att 50 % av tidningens innehåll måste vara avslutat för att få billigast möjliga porto. Detta för att göra det ekonomiskt möjligt att sälja prenumerationer. (Rolf Janson, intervjuad av Peter Nilsson och Claes Reimerthi i Svensk Seriehistoria, första boken 2005). 

Det andra är det fransk/belgiska albumformatet, som här anpassades efter serie- och jultidningarnas mjuka pärmar och (oftast) lägre pris (se mitt förra inlägg). 

De billiga svenska serietidningarna, med minst 50% avslutat material, gjorde det sedan svårt för publiken att ta till sig det europeiska följetongsformatet (Banggg, Champion, Seriepressen), liksom den amerikanska serietidningen med “bara” en avslutad serie per nummer och seriealbum med hårda pärmar och högre pris. 

Le Photograph av Guibert, Lefèvre och Lemercier. Högaktuell inom serieforskningen. Utgiven i Danmark men inte i Sverige.

Det vi istället har fått, utformat av Postverkets begränsningar, är den svenska prenumerations-serietidningen. Ett format som skapat långlivade titlar som Kalle Anka & C:o, Min Häst, Fantomen, Bamse, 91:an, o s v. Serietidningar som fortfarande går att köpa där vi köper mjölk, smör och bröd. Endast Sverige svenska serier har! Och några av dem är kanske t o m mästerverk. Synd bara att vi därmed gått miste om så mycket annat.

Glad Midsommar!

/Gunnar Krantz

KÄLLOR:

Resume: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/26/sf-byter-ut-sin-slogan/

Nilsson, Peter och Reimerthi, Claes i Magnusson, Helena & Storn, Thomas (2005). Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt seriearkiv. Huvudtema: Serietidningarnas framväxt. Åkarp: Seriefrämjandet

Seriernas svenska jante-lag. En fråga om format?

Kanske har det med pärmarna att göra?
I början på 60-talet gjordes det första försöket att ge ut fransk/belgiska seriealbum i Sverige. Bonnier gav ut fyra inbundna Tintin-album och kostade samtidigt på dem en rejäl reklamkampanj i dagspressen. Hergé beskrevs som den populäraste författaren på franska och bland hans läsare framhölls bl a François Sagan, Kung Baudoin och André Malraux. Lagom till julhandeln räknade man antal bilder i albumen. Mer än 700 st i varje och tryckta i fyrfärgsoffset dessutom och allt detta till det facila priset av 6.85 kr.  ”Ett lågt pris (tack vare internationellt samarbete)!” skanderade reklamen. I dagens penningvärde ca 82.50 kr*. Att jämföra med 7.95 kr för en Biggles-bok och 5.25 för Torbjörn Egners festliga Karius och Baktus på hela 40 sidor och med 30 bilder. Men varken pris eller räkneövningar hjälpte. Satsningen misslyckades och albumen reades ut bara några år senare för futtiga 4.50.

Danska seriealbum i hårda och mjuka pärmar på Faraos Cigarrer i Köpenhamn.

En förklaring till misslyckandet gavs   av Arne Mossberg på konkurrerande Illustrationsförlaget. Tintin lanserades felaktigt, menade Mossberg. Serien kamouflerades genom inbindningen vilket gav Tintin ett ”sken av att vara en bok”. (Åsa Wall i Svd 1970-09-13, s. 3) Illustrationsförlagets version hade mjuka pärmar och lägre pris. Bara 5. 50 kr. Motsvarande ca 49 kr i dagens penningvärde. (Eller lika mycket som ett lösnummer av Fantomen kostar idag). Mossbergs satsning gick som bekant bättre och Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen/If, kunde skörda stora framgångar med Tintin under flera decennier.

Trots det sprang Carlsen/if bara några år senare på samma pump som en gång Bonniers gjorde, för när den generation som växte upp med Tintin, Spirou, Lucky Luke och Asterix (alla med mjuka pärmar) närmade sig myndig ålder, gjorde man återigen ett försök med inbundna seriealbum. ”Serier för vuxna” hette satsningen som Carlsen/if påbörjade 1978, med utgåvor av bl a Hugo Pratt, Tardi och Lauzier. Alla i hårda pärmar, några dessutom i större format och givetvis till högre priser. Men inte heller nu gick det. Seriealbumen uppfattades som för dyra och lär dessutom ha sorterats fel i bokhandeln.  Försöket gavs upp, serierna reades ut och de mjuka pärmarna blev återigen standard. 

Måste serier vara billiga?
Serier förknippas i Sverige, vad det verkar, med något som ska vara billigt (även produktionsmässigt). Det som verkligen fungerat här är jultidningar (en gång om året – i mjuka pärmar), serietidningar i det amerikanska formatet, seriealbum med mjuka pärmar och på senare tid även serieböcker (serieromaner), som ofta ges ut just i mjukband. Är det här en seriernas svenska jantelag? Kom inte här och tro att du är en riktig bok! Hårda omslag är bara för de riktiga böckerna! Ja och så för bilderböckerna också förstås. För barnen behöver ju något ordentligt att hålla i, som inte går sönder så lätt…  Eller är det så att bilderböcker för barn lyckats uppnå en annan status, som gjort dem förtjänta av hårda pärmar och ett högre pris? 

På Akademibokhandeln går det idag att köpa Tintin i inbunden utgåva från Kartago för 149kr. Precis lika mycket kostar en bok om Pettson och Findus. Kanske är detta ett tecken i tiden? På seriernas statusmässiga återhämtning, snart 60 år senare. Att en serie också kan vara en bok. Mer om det i nästa inlägg.

Källor:

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters historiska arkiv.

*Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292. 

Varför ges det ut så mycket seriealbum i Danmark (men inte i Sverige)?

Varje tur till Köpenhamn lämnar mig med samma undran. Varför ges det ut så mycket översatta seriealbum i Danmark och så få i Sverige? Det är verkligen en påtaglig skillnad och sedan Faraos Cigarrer öppnade ännu en butik på Skindergade för enbart danskspråkiga serier, blir det än mer tydligt. Seriealbum fyller väggarna från golv till tak och det är en ansenlig takhöjd inne i den nya butiken. Den gamla butiken mittemot, specialiserar sig efter expansionen nu enbart på engelskspråkiga serier och manga. Vilket uppenbarligen är en lyckad idé, då båda butikerna är knökfulla av kunder. En blandad publik dessutom, kvinnor och män, föräldrar med barn, turister och serievänner.

Ett litet urval äventyrsserier i albumformat. Alltifrån klassiska Alix till Hugo Pratt och Tardi

Två saker slår mig. Det första är den seriekulturella fattigdom Sverige råkat in i sedan 80-talets vuxenserievåg ebbade ut. De gamla klassiska fransk/belgiska serierna (med några få undantag) går inte att få tag på annat än antikvariskt. Det andra är den stora kunskapslucka 2000-talet inneburit, då inte heller de nya fransk/belgiska serierna (med några få undantag) fått möjlighet att nå den svenska publiken i översättning.

Den engelskspråkiga seriekulturen kan vi lämna därhän. Den finns tillfullo representerad, är känd och möjlig att få tag på. Den franskspråkiga däremot, är (med några få undantag) idag i stort sett okänd för de allra flesta. Samtidigt som det produceras en aldrig sinande ström av serier i albumformat på kontinenten. Ett enda besök i Angoulême räcker för att överbevisa den klentrogne.  

Tintin i kvadrat och kubik. Men självklart också Sirou, Gaston, Hermann, Linda & Valentin m fl i inbundna album.

Det finns som sagt undantag, men dessa bekräftar snarast regeln. Den svenska seriekulturen har vänt ryggen åt den franskspråkiga. Förhoppningsvis kan ett närmre samarbete mellan danska och svenska förlag precis som på 70-talet ändra på detta. Samproduktion av seriealbum drar visserligen ner kostnaderna men för att få ekonomi i det hela, måste serierna också nå ut och sälja till en publik som inte är specifikt serieintresserad, utan mest bara söker en stunds underhållning.

I Danmark har de uppenbarligen lyckats med detta. Men inte här i Sverige. Vad beror det på? Mer om det i nästa blogginlägg. 
/Gunnar Krantz

Bland punkare, kannibaler och pirater – vuxenserierna anno 1983

1983 bubblar det ordentligt i den svenska serie-ankdammen. Något är på gång. Det kommer en ny sorts serier. Serier för vuxna! På riktigt!

This image has an empty alt attribute; its file name is IMG_8425-700x446.jpg
Blandad kompott: Crack från Etc med omslag av Liberatore, Auclairs Slavarna, Stenstaden av Johan Höjer, Zerieluztar med omslag av Corben och Pladask med omslag av Dan Backman

Men det börjar inte där och då. Redan 1978 lanserar Carlsen/IF sofistikerade serier under etiketten ”serier för vuxna”. Påkostade album i storformat med hårda pärmar av tecknare som Bilal, Pratt och Lauzier. Men det finns ett problem! ”Vuxenserierna” är till utseendet snarlika de ”vanliga” seriealbumen, men säljs till betydligt högre priser. Det förpassar dem snart till bokrean. Marknaden är ännu inte mogen.

”Boken handlar om en liten nordfransk stad och har som utgångspunkt en bitter strid mellan stadens gjuteriarbetare och kapitalisten som äger hela staden.” (Redaktionell text i reklamfoldern En bok om Carlsen Comics [1979] om Enki Bilal och Pierre Christins Staden som inte fanns)


1979 satsar Semic på nya svenska serier i tidningen Svenska Serier. En tidning, som av innehållet att döma huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, även om det inte är direkt uttalat. Den blir inte heller någon ekonomisk framgång och efter bara tre år läggs tidningen ned.

”Festen är över, partyt är slut i serietidningsstället är allt som förut. I tre år vår vimpel vajade käck men nu är rebellen i blågult väck och fantomer, stålmän, ankor och möss vinkar ett skadeglatt ”tjing & ajöss!” (Baksidestext Svenska Serier nr 2/82)


En annan aktör som försöker sig på den svårflirtade vuxenpubliken är Fria Serier, med en serieantologi och album under namnet Mammut (1979). I Mammut presenteras huvudsakligen svartvita svenska serier i till en publik som sedan länge är bortskämd med att serier ska vara i färg.  Albumen upplevs som dyra och framgångarna uteblir. 

”Man behöver inte titta med lupp på seriemarknaden i Sverige för att upptäcka att den domineras av utländska serier. De täcker marknaden som en inlandsis.” (Redaktionell text i Mammut nr 2 /80)


De första utgåvorna från Medusa ser dagens ljus 1982. Även de trycks i svartvitt och är svåra att hitta i handeln. Medusa satsar på en bokklubb, för att kapa mellanhänderna, men lyckas (enligt Bild & Bubbla) bara engagera 83 medlemmar i den. Svartvita serier går helt enkelt inte hem. Inte ens hos den sofistikerade och seriemedvetna publiken.

”Har du också växt upp med Fantomen och Kalle Anka? Diggar du fortfarande serier? Då har du kanske rotat i bokhandelshyllorna efter kvalitetsserier för vuxna. Du har knappast hittat några. Inget av de stora förlagen har nämligen satsat helhjärtat på vuxenserier.” (Reklam för Serieklubben Medusa i Grön Natt, 1982).


Ytterligare en uppstickare är tidningen ETC, som sedan starten flitigt publicerat serier. Våren 1983 ger man ut ett specialnummer med serier och redan samma år kommer serietidningen Crack. Omslaget utlovar ”Våld! Sex! Humor!”, vilket i viss mån infrias. Kontrovers uppstår dock då Medusas ägare Horst Schröder polisanmäler ETC för brott mot upphovsrättslagen. (DN 840615).

”Utbudet av kvalificerade serier i internationell klass har alltid varit starkt begränsat i Sverige. Det hoppas vi i någon mån kunna råda bot på i och med denna satsning på en månatlig serietidning med serier för både vuxna och ungdomar.” (Redaktionell text i Crack nr 1/83)

Till det får läggas kulturtidskriften Galago (1980) som alltmer går mot att bli en renodlad serietidning, med framförallt svenska serieskapare samt nystartade förlaget Bakhåll från Lund, som 1983 publicerar den konstnärligt inriktade serieantologin Pladask.

”Sena nätter irrar de runt, tuschkonstnärerna, med klotrunda ögon och väldiga, vidöppna bläckhorn. De stöper livet i tusch, ristar och låter flöda. Från ritbordet rakt ut på gatan, hela gråskalan från skakande svart till svidande vitt. Resultatet är serier, oförfärade, oförfalskade serier.” (Baksidestext Pladask, 1983)

Redaktörer för Pladask är två konstnärer; Christian Cavallin och Ola Åstrand, båda sprungna ur den malmöitiska punk-scenen, flitiga fanzineutgivare och dessutom medredaktörer i kulturtidskriften Kannibal (f d  punkfanzinet RIP). Även Kannibal vill ge sig in i kampen om vuxenserierna och de kontaktar mig. 

Kannibals seriebilaga – nu kan det berättas!

1983 anlitas jag alltså som redaktör för en seriebilaga till Kannibal. Det är en stor ära. Jag läser själv Kannibal och ser den allt som oftast i handeln och på bokcaféer. Mitt uppdrag är nu att samla in det bästa av det nya.  Givetvis utan betalning – vare sig för mig eller tecknarna.

En given medverkande är Joakim Pirinen, som just släppt Välkommen till Sandlådan (1983), det är både jag och redaktionen överens om. En annan serieskapare jag vill ha med är Aline Kominsky. Kannibal är, liksom de flesta andra radikala kulturtidskrifter från denna tid, i stort sett till 100% en manlig angelägenhet.

Jag skriver brev och får svar. Pirinen svarar genast att han är intresserad och sänder över en riktigt bra serie i stil med de som publicerats i hans album. Aline Kominsky vill också gärna vara med. Jag samlar in övrigt materialet till bilagan och lämnar över till redaktören. Sedan händer absolut ingenting.  Kannibal kommer ut i Pressbyrån som vanligt, men utan seriebilaga. Nummer efter nummer. Jag misströstar. Alla dessa utställda löften. Brev som skickats fram och tillbaka. Serieoriginal på vift. Och skammen…  Skammen…

Kannibal nummer 4 1984 – serienumret

Våren 1984 börjar jag jobba med Epix och tänker inte så mycket på den förargliga Kannibal-bilagan. Allt händer i rasande tempo. Epix kommer ut. Portar till den internationella seriekulturen som tidigare hållits stängda öppnas på vid gavel. Vi får stifta bekantskap med allt från storslagen franskspråkig eskapism till svårsmält amerikanska underground, obegripliga konstserier och gamla bortglömda klassiker. Epix, som är större till formatet än vanliga serietidningar, försvinner inte bland fantomer, ankor och möss och tidningen är dessutom till stora delar i färg, precis som publiken vill ha det. Nu tecknar betydligt fler än 83 personer prenumeration och tusentals andra köper den direkt i Pressbyrån. Epix lockar läsare som annars inte skulle köpt en serietidning och går så bra att planer genast görs upp för en ny tidning, med mig som redaktör.

Då kommer den! Kannibal med seriebilagan. Eller rättare sagt. Kannibal, utan seriebilaga, men med Pirinens och Kominskys serier, utspridda i tidningen utan vare sig kommentar eller förklaring. Mitt namn finns förstås inte heller med. Det här var verkligen inte vad jag hoppats på eller hade lovat de medverkande. Jag köper givetvis inte tidningen. Försöker bara glömma och hoppas att alla andra gör det också.

Tills häromdagen, då jag var inne på ett antikvariat i jakt på gamla veckotidningar och plötsligt får syn på serienumret av Kannibal. Jag köper det givetvis och läser. Den manliga dominansen är ännu mer påfallande idag, än den var då. Bukowski, Jack Kerouac, Max Ernst, Becket, Hemingway, Faulkner o s v. Bara män i redaktionen och bara män på bilderna. Tills plötsligt det oväntade uppslaget med Aline Kominskys frejdiga tvåsidors ”Klumpen får en kompis” (inte min översättning) vänds upp och slår knock-out och jag tänker att serie-Sverige kunnat se mycket annorlunda ut om Kannibal satsat mer på sin seriebilaga och vi fått in lite punk i serierna.

Gunnar Krantz, som medverkat i följande av ovan nämnda: Pladask (1983), Elektriska Zerier (1983), Svenska Serier (1987-89), Galago (2004)

Norge leder serieligan – Sverige hopplöst efter

Ett stenkast från paradgatan Karl Johann i Oslo, precis runt hörnet från gamla Nationalmuseet ligger Tronsmo bokhandel. Adressen är Universitetsgatan (se kopplingen universitet och seriebutiker ) och fasaden pryds av seriefigurer av norska seriestjärnorna Bendik Kaltenborn och Lars Fiske. Utbudet är inte enbart fokuserat på serier, här finns mycket annat, men det var för seriernas skull jag gick hit.
I trappan ner till serieavdelningen hänger diverse konstverk av olika serieskapare, en del närmast att likna vid installationer och så fortsätter det även nere i källaren. 

Tronsmo Bokhandel i Oslo

Tronsmo har ett välsorterat utbud av amerikanska alternativserier och graphic novels och förstås även en avdelning med norska serier. Det som förvånar är utbudet av dansköversatta fransk/belgiska seriealbum och sektionen med svenska serier, från framförallt Kartago och Galago. Här säljs alltså serier på fyra språk; norska, engelska, danska och svenska. Jag förhör mig om försäljningen och får veta att svenska serier går mycket bra på Tronsmo, inte oväntat säljer Strömquist, Hemmingsson och Kellerman allra bäst. Men även nya svenska serieskapare når ut.

Svenska originalserier på Tronsmo bokhandel i Oslo

Det finns både kunskap och intresse för svenska serier i Norge och en vana att konsumera kultur på både svenska och danska. Den inhemska produktionen har hittills inte varit stor, men även det börjar vända, får jag veta. Allt mer ges ut på norska, både i original och i översättning. En av spelarna på denna nya marknad heter Outland, från början en butik, som mycket liknar Faraos Cigarrer i Köpenhamn. På senare tid har Outland börjat ge ut serier i översättning, framförallt fransk-belgiska.

Delar av det norska utbudet – till stora delar okänt i Sverige

Även Outland ligger ett stenkast från Karl Johann, lite närmare centralstationen. Här finns de mer traditionella serierna, amerikansk action, äventyr och hjältar, men också storsäljande fransk-belgiska serier och klassiska graphic novels. Till det en hel källare full av manga, samt en hylla med originalserier på norska, danska och svenska. Utbudet imponerar.

Outlands imponerande utbud

Den serieintresserade Oslo-bon har alltså inom kort promenadavstånd tillgång till större utbud än vad som bjuds i alla andra skandinaviska huvudstäderna; amerikansk mainstream- och alternativserier, manga, svenska- danska- och norska originalserier samt fransk-belgiskt i dansk och norsk översättning.

Serier på tre språk

Vi som bor i Malmö, med Köpenhamn bara en halvtimmes tågresa bort, kan förstås trösta oss med att ha nästan samma utbud, men då inte de norska serierna. Men Stockholm… ”the Capital of Scandinavia”, där finns varken de fransk-belgiska, danska eller norska serierna i den utsträckning de går att få tag på i Oslo, den minsta av huvudstäderna.

Hur kunde det bli såhär?

Varför detta ointresse för våra grannländers seriekultur? Och för det fransk-belgiska? Borde inte serieintresset kunna överbrygga de små språkskillnader som råder mellan oss och våra grannar? Borde det inte vara en fråga att samlas kring? Eller sitter vi nöjda, bara lite sådär lagom på efterkälken?

/Gunnar Krantz