Posted on

Folkbildning och kulturskola en viktig resurs för de kulturella och kreativa branscherna

I utredningen Kreativa Sverige (Sou 2022:44) presenteras förslag för en strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher. Framtiden ser onekligen ljus ut för de som arbetar med att utveckla, skapa, producera, sprida och bevara varor och tjänster som inom kulturella, konstnärliga och andra kreativa uttryck. Längtan efter att vara kreativ synes också stor.  Enligt professor Micael Dahlen hamnar kreativa yrken högst på listan över svenskarnas drömjobb – 19 procent när en önskan om att bli författare, stjärnkock, artist eller konstnär (SvD 22-10-11). Hur utbildningsvägen till dessa yrken ser ut är dock ofta oklart och lyfts heller inte nämnvärt fram i den statliga utredningen, som mer talar om behov av kompetenshöjning för de redan yrkesverksamma. Dock nämns folkbildningen och då särskilt folkhögskolan som en viktig komponent, både vad gäller utbildning av framtida kulturella och kreativa aktörer och som arbetsgivare åt dessa. Även kommunala kulturskolan lyfts fram som en viktig aktör för återväxt inom den kreativa sektorn, då den möjliggör ett första insteg i olika kreativa branscher även för de som befinner sig utanför storstäderna eller har små ekonomiska medel. Men folkbildningen och den kommunala kulturskolan gör så mycket mer. Den verkar även som förmedlare av kompetens och upprätthållare av infrastruktur. Det mest kända exemplet är det “svenska musikundret”, som återkommande fått sin förklaring i de kulturella ekosystem som skapats tack vare samverkan mellan kulturskolan och folkbildningen. Men även Malmös position som “seriernas huvudstad” är ett bra exempel.

Nästa år har det gått ett kvarts sekel sedan Malmö fick epitetet “seriestaden”. Det skedde på ett event på den nystartade kulturföreningen Inkonst och kom att resultera i en snöbollseffekt för serieintresset i staden. När Kvarnby Folkhögskola startade Serieskolan började föräldrar med serieintresserade barn höra av sig dit. Tyvärr kunde inte Kvarnby hjälpa dem och det fanns heller inga andra kurser att rekommendera. För att lösa problemet vände jag mig till barnkultursekreteraren i Malmö, som lotsade mig vidare till planeringssekreteraren på Kulturskolan. Där ville de gärna pröva en kurs i serieteckning, förutsatt att jag kunde ordna fram pedagoger. Jag samlade några kollegor och vi startade en självorganiserad studiecirkel i seriepedagogik genom Folkuniversitet. Den blev en utmärkt kompetensutveckling och avslutades med en studieresa till Bryssel med besök på serieprogrammet på Luca Art Academy. Studieresan kom att bli avgörande för oss som var med, men också för den fortsatta utvecklingen för Malmö som seriestad. Kulturskolans seriekurser blev snabbt framgångsrika och fick uppmärksamhet på riksplanet, bl a genom Kulturrådets tidskrift Barn+Ungdom. En annan satsning där serierna tog plats var med utställningar på ABF:s litterära loft på Hedmanska gården och när kulturskolan flyttade in i Kulturhuset Mazetti 2004 var det naturligt att serierna fick en permanent hemvist där med ett seriecenter. Intresset utgjorde även grunden för serie-specialisering på Bryggeriets gymnasium och 2011 etablerades serierna slutligen på Malmö universitet.

Seriernas framgång i Malmö beror mycket på pragmatiskt lösningar och förmågan att verka mellan olika stödformer och utväxlingen av de relativt sett små resurserna har varit betydande. Den infrastruktur som byggts upp kring serier i Malmö och den möjliga utbildningsgången; från kulturskolans kurser, via gymnasiala-, eftergymnasiala-, universitets- och doktorandstudier är på många sätt unik. På Malmö universitet sker nu en snabb utveckling inom serieforskningen genom etableringen av plattformen Malmö University Comics Hub. Förra året blev Pascal Lefévre från Luca Art Academy i Bryssel hedersdoktor och vårt internationella symposium om seriearkiv lockade forskare och arkivexperter från USA, Frankrike, Belgien och de nordiska länderna.

Mot bakgrund av detta går det att konstatera att vägen till framgång handlat om samverkan mellan flera olika parter; från enskilda individer, stiftelser, ideella initiativ, föreningar, bibliotek, folkhögskola, gymnasieskola och studieförbund till universitet och att den redan etablerade infrastruktur som här kunnat nyttjas varit avgörande.

Gunnar Krantz

Källor:
https://www.svd.se/a/WRjWjg/micael-dahlen-om-att-byta-jobb-yrket-svenskarna-drommer-

https://www.lararen.se/folkhogskolan/skolpolitik/sa-drabbas-folkhogskolan-av-regeringens-budget

SOU 2022:44

Posted on

Vad är egentligen problemet med teckning?

(Uppdaterad 2022-11-11)

Serietecknare i arbete. Gunnar Krantz 2018.

Grottmålningarna, Leonardo da Vincis anatomiska skisser och bilderna på Voyagers guldskiva har alla en sak gemensamt. De är framställda med hjälp av linjeteckningar. En kommunikationsform vi tar så för given att vi förutsätter att även utomjordingar förstår den. Men i det expansiva och föränderliga mediesamhället framställs numera teckning allt oftare som ett gammalmodigt och hobbyaktigt särintresse utan större betydelse för dagens digitala bildframställning. Gradvis minskande utrymme för bildämnet i grundskolan och avskaffandet av de obligatoriska estetiska ämnena i gymnasiet har ytterligare stärkt denna uppfattning. Ett annat exempel är Föreningen Svenska Tecknare, som nyligen genomförde ett extra årsmöte om ett ev. namnbyte till Förbundet Visuella Kreatörer av den anledning att många medlemmar inte såg sig som just “tecknare”. Men förmågan att teckna är inte ett särintresse. Det är en evolutionärt utvecklad förmåga som ger oss möjlighet att kommunicera genom tid och rum med en av de mest effektiva kommunikationsformer människan känner – linjeteckningen.

Vad är då teckning?
I naturen finns inga konturer. Att vi ändå tycker oss se dem beror på att evolutionen gynnat vår förmåga att urskilja figur från grund, det vi uppfattar vara bakgrunden (himmel, snö, gräs) från det som avtecknas mot den (träd, stenar, djur). Förmågan att se är resultatet av samverkan mellan en rad olika organ och därpå följande mentala processer i hjärnans syncentrum. Ljus faller in genom ögats optik, fångas upp av sinnesceller på näthinnan, transporteras genom synnerven och avkodas sedan till en för oss begriplig verklighet. Colin Ware, professor vid University of New Hampshire beskriver i boken Visual thinking for design (2008) den mekanism som hjärnan använder sig av för att extrahera och skapa det vi uppfattar som konturer. För att inte bara se skillnaden mellan figur och grund utan också förstå vad vi ser, sorteras objekten in i olika kategorier och blir på så sätt begripliga. Inom psykologin och kognitionsvetenskapen kallas dessa mentala koncept för schemata. Inre mentala bilder som kan gestaltas och kommuniceras, till exempel med hjälp av enkla teckningar. Ware skriver att en tecknad linje på intet sätt motsvarar det objekt den gestaltar. En blyertsteckning av ett ansikte liknar inte objektet, varken i färg eller textur. Att vi ändå omedelbart kan identifiera det, även utifrån mycket rudimentära skisser, beror på vår förmåga att se och tolka konturlinjer. Förklaringen till linjeteckningens effektivitet ligger i dess förmåga att stimulera konturmekanismen.

Konturlinjernas betydelse för människans bildskapande är också påfallande, från de ovan nämnda grottmålningarna fram till dagens digitala bildframställning. Den tecknade linjen förenar de mest skilda praktiker inom bild- och formframställning och skissen är för de flesta formgivare och arkitekter ett självklart verktyg både för idégenerering och gestaltning

Men precis som med andra kognitiva förmågor kommer denna inte helt utan ansträngning. “Man blir inte automatiskt en skickligare bildtolkare bara för att man exponeras för många bilder.” skriver Yvonne Eriksson, professor i informationsdesign vid Mälardalens högskola i Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text. (2017). Det krävs också seendekompetens eller “visual literacy”, förmågan att inte bara förstå och även kunna tillämpa information.

Kognitionsforskaren Neil Cohn (2020) beskriver processen som ett uppbyggande av lexikon av grafiska mönster, de ovan nämnda schemata, vilket sker då individen ser andras bilder och sedan imiterar dessa. Driften att imitera avklingar enligt Cohn vanligtvis någonstans kring puberteten, då förmågan till visuella inlärning står på sin absoluta höjdpunkt. Fram till skolreformen 2011 utmanades detta psykologiska fenomen av det obligatoriska bildämnet i gymnasieskolan just då eleverna, som Cohn visar, står på toppen av sin förmåga att utvecklas. Detta har givetvis fått konsekvenser.

En utarmning av kunskaper
I radions Kulturnytt (P1 22-09-06) rapporterar Viveca Bladh att intresset för estetiska ämnen minskar i gymnasieskolan. Orsaken är att de inte längre är obligatoriska och heller inte ger meritpoäng. Detta har resulterat i en nedåtgående spiral med allt färre valbara kurser och därmed mindre behov av kunniga lärare. Det märks dessutom i allt färre ansökningar till de konstnärliga högskolorna, där ansökan ofta sker med arbetsprov eller portfolio. För min egen del märks det i mötet med studenter som återkommande uttrycker att de överhuvudtaget inte tecknat sedan de gick i högstadiet, vilket skapar problem då de sökt in till utbildningar där förmågan att kommunicera visuellt är central och skissandet ofta utgör grunden för designprocessen.
Men att gymnasiet blivit en svag länk i denna utbildningskedja är inte enbart ett problem för blivande konstnärer, designers, arkitekter, ingenjörer, spelutvecklare, fotografer, filmare och andra som arbetar med visuell kommunikation eller bildkonst. Det berör oss alla. Yvonne Eriksson lyfter i sin bok fram bilden som ett språk och menar att analys av bilder i många fall kan likställas med läsningen av en text. Eller som det uttrycks i Lgr 22: “Kunskaper om bilder och bildkommunikation är betydelsefulla för att kunna uttrycka egna åsikter och delta aktivt i samhällslivet.” (2022) Att den begreppsliga grunden för denna kunskap så hamnat i onåd att den till och med riskerade att försvinna från tecknarnas egen förening är inte bara olyckligt för oss tecknare, utan framför allt för alla andra som berövas möjligheten att tillämpa en förmåga som ligger nedärvd i oss, inbäddat i en av våra mest grundläggande perceptuella och kognitiva förmågor. Och precis som med andra förmågor vi fått till skänks är det först när vi förlorar dem som vi förstår hur mycket de betydde för oss.

Källor:

Bladh, Viveca (2022). Sofia valde bort musiken för meritpoängen. Stockholm, Sveriges Radio.

Cohn, Neil (2020). Who understands comics?: questioning the universality of visual language comprehension. London, UK: Bloomsbury Academic

Eriksson, Yvonne (2017). Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text. Andra upplagan [Lund]: Studentlitteratur

Skolverket.se (2022). Lgr 22.

Säll, Ida (2022). Vad händer med bilden i Skolan? Tecknaren nr 3 2022. Föreningen Svenska Tecknare, Stockholm.

Ware, Colin (2008). Visual thinking for design. Burlington, Mass.: Morgan Kaufmann

Posted on

Serieåret 2021

Risograftryck på utställningen Serier & Forskning, Orkanenbiblioteket 2021-2022.

Pandemiåret 2021 beskrivs mycket som de inställda och uppskjutna evenemangens år. Kanske är den ofrivilliga isoleringen en förklaring till den rätt så omfattande aktivitet som ändå bedrivits – fast då under devisen – Vi ställer inte in, vi ställer om! Festivaler, konferenser, seminarier, mässor, fester, utställningar, releasepartyn. Allt har gjorts på distans och via zoom eller teams. En oerhörd kraftansträngning har gjorts för att byta ut det handfast fysiska till digitala ettor och nollor. Det är som om vi bara gått och väntat på det – den totala omställningen – skiftet. Samtidigt har saknaden efter den fysiska verkligheten blivit extremt påtaglig. För även om vi alla verkligen gjort så gott vi kunnat, så är det inte detsamma att uppleva alla dessa evenemang online. Det är nog alla på det klara med nu – även de mest ivriga tillskyndarna av ett liv på nätet.

På Malmö universitet
Att vi är mogna för det digitala står helt klart. Kursen Digital Comics, som jag återkommande har kursansvaret för, blir mer och mer som en renodlad seriekurs, där det digitala innehållet nu är så självklart att det nu egentligen inte behöver påtalas. De flesta arbetar digitalt numera och många har inte ens tagit vägen över papper och penna utan började direkt mer ritplattan. Poängen med denna kurs är numera mycket det internationella sammanhanget och att i realtid uppleva hur serierna utvecklas. I år hade vi studenter både i Sydamerika och Japan (ni får själva räkna på tidsskillnaden) och introducerade även moment kring spelmotorerna Twine och Ren Py.

Banner för kursen i Narrativ design (15 hp, online)

En annan kurs som jag gått och funderat på i snart tio år kunde nu äntligen realiseras. En grundläggande kurs i Narrativ design, med introduktioner till storyboard, location scouting och visualisering av koncept. Häpnadsväckande många hittade fram till kursen trots mycket kort deadline och när den nu ges igen, finns den bland de mest sökta på K3.

Projektet Serielab på Mau har också rullat på i expressfart. I januari anordnande vi  tillsammans med Film i Skåne speed-dating för serietecknare och manusförfattare från Alma Manusutbildning.  Vi genomförde även en masterclass med Magnus Jonason i storyboard för serietecknare.

Saskia Gullstrand och Axel Brechensbauer på utställningen om serier och forskning, Orkanenbiblioteket Malmö universitet.

Ett annat projekt var ett webbinarium kring serier och forskning med Anna Jonsson och Axel Brechensbauer från The Research Comic Group, Lunds universitet och Saskia Gullstrand och undertecknad från Serielab. Fortsättningen på det finns f n att se på Orkanenbiblioteket i form av en utställning. En version av min och Saskias presentation ingick också i Bok & Biblioteksmässans direktsända Forskartorget.

Panelsamtal mellan Carl Johan De Geer och Annika Olsson (Mau), via zoom, facetime och projektor för den sittande publiken. Foto: Jimmy Wallin

Serielab höll i en heldag på Skillinge Seriefestival kring fenomenet serietidningen. Medverkade gjorde Robert Aman, Jacob Habinc och Andreas Nilsson, Linnéa Lindsköld, Carl Johan De Geer, Annika Olsson och Charlie Christensen. Allt sändes online och med alla tänkbara hjälpmedel. Min föreläsning hette “Serietidningen – en fantastisk innovation” och utgick ifrån ett loppsifynd: En låda full av serietidningar från sent 1900-tal.

Från studion på Malmö universitet – just nu pågår intervju med hedersgästen Sture Hegerfors.

Serielab var också en del av forskningskonferensen The Contemporary Nordic Comics Research Conference, som anordnades på Malmö universitet i Oktober, med två dagar fulla av föreläsningar, presentationer, intervjuer och panelsamtal. Coco Moodysson gjorde affischen och Sture Hegerfors var inbjuden som hedersgäst. En film med honom hittar ni här: Sture Hegerfors – Hedersgäst.

Detalj ur serien I Love Nina Hagen. Risograftryck.

Serier från Kristianstad
Det stora projektet jag aviserade i min förra årskrönika tog sin början i några gouachemålningar efter svartvita fotografier. Efterhand uppstod frågan kring det fotografiska och tecknandets praktik – och vad som gör att vi uppfattar vissa konstverk som mer intressanta än andra. Det projektet har fortgått under året och resulterat i två serier, tryckta på risograf; Lapsan Souchong och I love Nina Hagen. Båda serierna utgår från fotografier och eftersträvar att reproducera kamerans syn på vår verklighet, som under pandemiårens zoomande blivit alltmer påtaglig. Det kan tyckas att två serier om totalt 8 sidor inte är mycket produktion på ett år, men resultatet har föregåtts av ett omfattande arbete. Inför arbetet med den första serien skrev jag en längre analys av Michel Crespins postapokalyptiska serie Marseil, som kom ut i slutet på 70-talet. Denna blev sedan föremål för både ett högre seminarium, Drawing from experience in higher education and research som jag höll tillsammans med Sara Teleman, professor i illustration på Konstfack och en artikel publicerad i Bild & Bubbla nr 4 2021. Se föreläsningarna här: Gunnar Krantz and Sara Teleman: Drawing from experience in higher education and research.

Utdrag ur Kooperaören och affisch för Luma av Knut Krantz och Gunnar Orrby, samt risotryckt reklam.

Utställningar i Seriestaden
Malmö Kommunanställdas konstförening bjöd in mej att delta i en samlingsutställning på Gallerihelgen i den arkitektoniskt spännande Rådhushallen. Det gav mig anledning att pröva mina färgstarka serieoriginal mot en reklamaffisch och risograftryck med motiv från Kooperativa Förbundet. Ett av originalen från Kooperatören dök sedan upp i förstoring på staketet längs Folkets Park, som del i satsningen på Seriestaden Malmö med ett särskilt “seriestråk”. Att få presentera just denna folkrörelseanknutna serie på två historiskt så intressanta platser har varit mycket hedrande.

Seriestråket vid Folkets Park, december 2021.
Posted on

Serieåret 2020

EN BRA BÖRJAN
Det började bra! Jag blev befordrad till konstnärlig professor i visuell kommunikation med inriktning mot teckning. Läs mer om det HÄR. Min novellserie “Malmö Rock City Comics”, om The New Yardbirds, (blivande Led Zeppelin) spelning i Malmö 1968 fick uppmärksamhet bland 2019 års Malmö-skildringar i Sydsvenskan och i februari drog vi igång Serielab på Malmö universitet, med en workshop i risotryck för yrkesverksamma serieskapare. Jag medverkade också med ett paper om seriefandom och feminism under 60- och 70-talen, på konferensen “Comics & Feminism” på Södertörns Högskola.

Sen kom corona… Den 10:e mars övergick Malmö universitet över till digital undervisning och så har det varit sedan dess. Jag har suttit vid mitt skrivbord här hemma och zoomat.

Digital Comics, gavs på distans före corona.

Det mesta jag planerat har antingen ställts in, lagts på is, eller ställts om. Det handlade om festivaler, utställningar, resor, möten, workshops m m. De planerade aktiviteterna i Serielab bokades av och jag började fundera på vad som ens var möjligt att göra. Om ens något.

SERIELAB – TROTS ALLT
Ett av de planerade projekten i Serielab kallade jag “Serier & Film”, med mål att skapa samverkan mellan två branscher med mycket gemensamt, men helt utan givna mötesplatser. Idén uppstod efter samarbetet med Film i Skåne kring tävlingen ”Bergman i Skåne”, som vanns av Johanna Piñedo Larsson (se Bild & Bubbla nr 218). Jag kontaktade Film i Skånes talangutveckare Hanna Sohlberg och vi drog gemensamt upp en plan för en distans-workshop i pitchning, som sedan genomfördes med hjälp av ytterligare input från mina kollegor Jakob Dittmar och Saskia Gullstrand och de digitala verktygen Canvas och Zoom.

Inbjudan till online-worskhopen Serier och Film.

Jag intervjuade Kim W Andersson om hans erfarenheter kring ”Alena” och ett 20-tal serietecknare anmälde sig till workshopen. Det hela resulterade i att vi kunde erbjuda Pelle Forshed en residensplats för att utveckla en pitch till sin serie ”Under tiden” (utgiven av Kartago 2018), samt att han och ett antal av de andra medverkande serietecknarna fick möjlighet att pitcha sina serier för producenter och regissörer.  Denna första workshop väckte stort intresse och vi planerar nu för en fortsättning med fokus på manus under 2021. (Är du intresserad, kontakta i så fall undertecknad).

Ett annat projekt inom Serielab, som tog sin början under 2020 var “Serier & spel”, som fick fart tack vare ett initiativ från Bobbi A Sand från spelföretaget Transcenders, kring den i Japan omåttligt populära datorspelsgenren “Visual Novel”. Under workshopen visade Bobbi grunderna i programmering i spelmotorn Ren’py och vi som var med kunde rätt snabbt se möjligheter att konvertera våra egna serier till spel. Inför workshopen intervjuade jag Natalia Batista, som arbetar på en visual novel av ”Sword Princess Amaltea”. Den intervjun hittar ni här: Natalia Batista om Visual Novels

SKILLINGE SERIEFESTIVAL – SOM BLEV UTSTÄLLNING OCH SEMINARIUM
En annan planerad aktivitet som faktiskt kunde genomföras, var samarbetet med Rolf Classon och Skillinge Serievestival. Det handlade om att bidra med ett akademiskt spår till denna unika festival, som genomfördes i form av ett antal utställningar i och omkring Skillinge. Den dag jag ansvarade för gjordes som ett webbsänt seminarium från Skillinge Teater; ”Serier i forskningen – Comics Research Lab på Mau” med bidrag av Jakob Dittmar, Saskia Gullstrand och undertecknad. Detta åtföljdes av ett panelsamtal på temat ”Narrativa strategier i svenska serier” med docent Anna Jonsson från Lunds universitet och serietecknarna Axel Breschensbauer , Joakim Pirinen, Kalle Mattsson, Anna Haifisch (D) och Joe Kessler (GB).   Målet med seminariet och panelsamtalet var att sätta fokus på den samtida serieforskningen och samtidigt skapa förutsättningar för ett utbyte mellan serietecknare och serieforskare, något vi lyckades med. Läs mer på Comics Research Lab: Serielab på Skillinge Seriefestival 2020

Från Skillinge Seriefestival på Skillinge Teater

EGET ARBETE
Under året har jag tecknat och publicerat en novellserie kallad ”Serier från Sibirien”. I mitten på 80-talet hyrde jag och Thomas Henriksson en lokal på Birger Jarlsgatan i Sibiriens norra spets, bara två hus från huset där Horst Schröder bodde och blev snabbt indragna i hans storslagna planer på att förse svenska folket med vuxenserier.

Året var 1984…

”Serier från Sibirien” fokuserar på det grafiska arbetet som utfördes på förlaget, i skiftet mellan den gamla tekniken, med sax och klister och den nya digitala. Den är tecknad på stenpapper, framställt av kalk, vilket kopplar till mitt intresse för gamla trycktekniker. Ett tema jag återkom till i min text om litografins betydelse för seriemediets uppkomst i mitten av 1800-talet, som publicerades i tidskriften OEI #88-89 – Ett temanummer om tecknade serier. Läs serien HÄR.

Jag har också påbörjat ett större projekt, som tar sin utgångspunkt i det realistiska svartvita fotografiet (och filmen) från slutet av 70-talet, genom att måla av fotografier från Kristianstad. Detta mödosamma och omständliga sätt att utforska dokumentärt material, har sedan lett till att jag påbörjat ett manus, som bygger på de minnesbilder och associationer som dykt upp under arbetets gång. Vad det kommer att resultera i vet jag inte. Hittills är jag klar med 6 bilder och har ett påbörjat manus.

Domus i Kristianstad. Gouache.

HEDERSDOKTOR FRÅN BRYSSEL
I september utsågs seriepionjären, professor Pascal Lefèvre, till hedersdoktor vid Fakulteten för kultur och samhället, Malmö universitet. För snart 20 år sedan åkte jag och några serietecknare från Malmö ner till Bryssel för att spana på vad en seriestad kunde vara för något och mötte Pascal och hans studenter på masterutbildningen i serieteckning på LUCA – Art Academy. Det ska bli roligt att välkomna honom till Malmö, när pandemin är över, förhoppningsvis tillsammans med de andra tecknarna som var med den gången i Bryssel.

Vintersagor vid Folkets Park i Malmö. Här Jon Högmans bidrag.

EN MILJON TILL SERIESTADEN
Även i Malmö händer det saker. De rätt nedgångna kvarter jag uppehöll mig i slutet på 90-talet då projektet ”seriestaden” tog sin början, har genomgått en drastisk förändring. Industrifastigheten jag ordnade den första pressvisningen i har tagits över av Massive Entertainment, snett mitt emot ligger Kulturhuset Mazetti med Serieskolan, Seriefrämjandet och Kulturskolans seriekurser. Strax intill finns Malmö Stadsarkiv, med Seriearkivet och lite längre ned på Friisgatan, Rum för Serier, med sin välsorterade seriebutik och bara några kvarter söderut ligger Hybriden och Fanzineverkstaden. Allt i samma stadsdel – Möllevången. Malmö stad meddelade i november att man nu går in ytterligare i detta sammanhang genom att satsa pengar på att utveckla ett ”seriestråk” längs Friisgatan, Norra Parkgatan och fram till Folkets Park. En miljon kronor satsar tekniska nämnden och det hela ska vara klart till sommaren 2022. Det första exemplet på satsningen visas just nu på Corona-säkert sätt i form av fem olika tecknade vintersagor vid Folkets park. En av dem är tecknad av Jenny Holmlund, som gick det första året på Serieskolan för 20 år sedan.

/Gunnar Krantz den 2 januari 2021

Posted on

Serieåret som gick 2019

I min förra årskrönika lovade jag att 2019 skulle bli minst lika innehållsrikt som 2018. Så har det också blivit. 

Ur Två månader i Tanger (2019)

Serier
Jag har tecknat två serier. Två månader i Tanger avslutades innan sommaren och väntar nu på att bli publicerad. Serien baseras på min fars lift till Marocko i mitten på 50-talet. De två lift-serier jag gjort dessförinnan är en slags upptakt till denna spännande berättelse som skildrar en svunnen epok.

Omslaget till Malmö Rock City Comics nr 1.

Jag har även gjort en kortare serie: Malmö Rock City Comics. En novellserie, tryckt i tvåfärg i liten upplaga på A2-risografen vi köpte in under året. Halva upplagan delades ut på Bokmässan. Resten skingrades snabbt för vinden.

Undervisning
Jag har undervisat på tre seriekurser, “Journalistic and Documentary Comics”, “Serieteckning och Visuellt berättande” samt “Digital Comics”, där jag även var kursansvarig. Det är inte första gången jag ansvarat för en distanskurs, men första gången för en som gått online. Jag tror mycket på denna undervisningsform när det gäller serier och hoppas kunna få fortsätta utveckla den. Jag har även ansvarat för comics-delen av “Storytelling/Narration Across Media”.

Journalistic and Documentary Comics slututställning.

Konferenser, mässor  och festivaler
Första konferensen för året var Comics and Materiality arrangerad av Nordic Summer University, winter symposium på Århus universitet. Jag presenterade ett paper kallat “New ways of making comics” om min serie Katarina Matilda från Vendel. 

I Oxford pratade jag om serier och liftning under rubriken “The hitchhikers guide to post-war Europe – re-enacting travels on paper”. Konferensen hette Comics & Travel och arrangerad av Oxford Comics Network och TORCH, The Oxford Research Centre in the Humanities. Joe Sacco och Paul Gravett var key-note speakers.

Puben The Eagle and Child i Oxford där “The Inklings” träffades och läste högt för varandra; Tolkien, C S Lewis m fl.

I Malmö pratade jag om serier och undervisning under rubriken “Teaching comics in Malmö – the City of Comics” på NordMedia konferensen, där jag även satt i panelen som diskuterade serien The Beast – making a living on a dying planet (2018) med professor Patrick McCurdy.  

I mars åkte jag till Oslo för att opponera på Bendik Kaltenborns 50% phd-seminarium på  Konsthögskolan i Oslo och i slutet av juni blev jag inbjuden av Rolf Classon att moderera tre scenframträdanden på Seriefestivalen i Skillinge. Jag har också skrivit en hel del, bl a omTöpffer och litografins betydelse för de tidiga serierna, en artikel som är på gång att publiceras ganska snart.

Den stora litografipressen på Konsthögskolan I Oslo

SerieLab på Mau
Året största projekt är dock fortsättningen på “Mötesplats Serier”, kallat “SerieLab på Mau”. Tanken är att skapa en plattform för samverkan mellan Malmö universitet och olika aktörer på fältet; yrkesverksamma serieskapare, forskare, bransch m. fl.  Sedan projektet “Mötesplats Serier” avslutades har serieforskningen stärkts på Malmö universitet, bl. a genom inrättande av ett forskningsnätverk “Comics Research Lab”, som samlar och synliggör den serieforskning som bedrivs på universitetet. http://comicsresearchlab.mau.se

Vår A2-Risograf

Även det konstnärliga utforskandet av seriemediet har stärkts efter “Mötesplats Serier”. Bland annat genom A2-Risografen, som gör det möjligt att producera konstnärliga och experimentella trycksaker.

Serieskolan 20 år
Serieskolan i Malmö som startade 1999 fyllde följaktligen 20 år, vilket firades med utställning och fest, där ett av inslagets var ett scenframträdande med några av skolans lärare; Stina Hjelm, Fredrik Strömberg, Sara Hansson och undertecknad.

/Gunnar Krantz

Serieskolan i Malmö firade 20 år med utställning på Rum För Serier och fest på Inkonst.

Posted on

Slå ett slag för säregna serier

Malmö Rock City Comics nr 1.Risotryck i två färger (2019)

Strömningtjänster och försäljning över nätet tar över marknaden. Där vi förut gick till boklådan, biblioteket, biografen, musikaffären och videobutiken har vi numera allt inom bekvämt räckhåll på våra digitala skärmar. Böcker, filmer, musik, serier, spel och mycket mer. Allt inom googelavstånd. En lätt touch på skärmen, ett snabbt svep och swish är det ditt. Ofta till en mycket rimlig kostnad. 

För inte så länge sedan befann vi oss i en helt annan värld, där det krävdes många och långa antikvariatbesök för att få tag på den eftertraktade boken, specialbeställningar, specialprenumerationer och månader av väntan för att få hålla lp-skivan eller serietidningen i handen. Ibland krävdes till och med resor utomlands för att lokalisera eftertraktade objekt. Om de ens gick att få tag på.

Diskrepansen mellan den tidens begränsade utbud och det en visste fanns därute skapade stor frustration. Det var som att leva i en värld av upplevelser vi dagligen gick miste om.

Så är det inte längre. Idag har vi allt i vår hand. Samtidigt har digitaliseringen inneburit en likriktning av utbudet, som påminner om sunkiga videobutiker och TV-kvällar med ändlöst flippande på fjärrkontrollen. Inte mycket är nytt och det som är bra, har vi redan sett flera gånger. I det perspektivet framstår Filmstudions utbud (det jag tog del av på 80-talet) och min kompis W:s samling raspiga vhs-kopior som utopiskt. Var finns det nya? Det som bygger på människors unika visioner och vilja att berätta. Det annorlunda? Det säregna?

Svaret är att snart finns det inte alls, för nu kommer nya affärsmodeller, som bygger på de data vi själva skapar och som går ut på att göra mer av samma med hjälp av spökskrivare och AI, som både gör det snabbare , billigare och dessutom helt utan krav på upphovsrätt ( i all evighet och i hela Universum). Varför satsa på osäkra kort när algoritmen visar var vinsten finns.

Digitaliseringen styr mot en allt större likriktning där till slut inte ens klassikerna går att få tag på och den kostnad vi inledningsvis tyckte var rimlig, adderar snabbt ihop sig till en kännbar månadsavgift för den som vill ha tillgång till åtminstone ett hyfsat utbud. Då förstås bara av det vi själva påstås vilja ha, utifrån de val vi själva gjort i en mycket bred smakfåra.

Situationen påminner mycket om den tidiga industrialismen, där tidigare hantverksmässigt framställda produkter nu kunde massproduceras. Det resulterade i ett överflöd av smaklös kitsch och ledde så småningom till att konstnärer i samarbete med industrin tog fram ny formgivning, bättre anpassade efter den nya tekniken och människornas behov. Det vi idag kallar design.

Inget hindrar att samma manöver genomförs på seriernas område. Det har aldrig förr varit så enkelt och billigt att framställa och distribuera serier. Den digitala tekniken erbjuder exakt samma produktionsmedel till amatörer och proffs. Mångfaldigandet av serier går idag att göra med hjälp av en mängd olika digitala och semidigitala tekniker i upplagor helt anpassade efter målgrupp och sammanhang. Så varför görs inte mer?

Framtiden för serieskapare med en egen unik vision och vilja att nå en publik har aldrig varit bättre. Men för att göra detta måste vi först ge upp hoppet om en plats i den breda mittfåran. Det är inte där det nya kommer att finnas. Det nya finns nu, liksom då, alltid på marginalen. Där vi som är på jakt efter det säregna är. På fanzinefestivaler, hos småförlag och specialbutiker, vare sig det handlar om en fysisk plats, eller det vi har inom räckhåll på våra skärmar.

/Gunnar Krantz

Posted on

Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking Heads på CBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Posted on

Endast Sverige svenska serier har!

-Do Perikles – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?

-Hvergang!
(Storm P.)

Film är bäst på bio hette det länge. Numera påstås istället att det alltid finns en anledning att gå på bio. SF vill fokusera på hela upplevelsen och inte bara själva filmen (Resume.se). Tänk, jag trodde det var filmen som var själva anledningen. Men så är det inte längre. Nu är det popcorn, läsk och en stunds gemenskap i en hyfsad mörk skokartong till biosalong, illuminerad av flimrande mobiltelefoner. Film ser vi idag var som! Hemma i soffan, på paddan, t o m på mobilen. SF säger att de inte konkurrerar med dessa andra sätt att se på film, utan med andra upplevelser. Vilket kanske säger något om de krav vi numera ställer på upplevelser och då särskilt de kulturella. 

Världens roligaste serie? Gaston av Franquin, här i originalformat. I Sverige f n i samlingsvolym.

Att se en verkligt bra film på en riktigt bra biograf kan vara en upplevelse att bära med sig i många år. För en film är ju inte bara rörlig bild projicerad en yta. Det brukar finnas en intention från upphovspersonen. Inte bara leverera själva berättelsen. En intention som dessutom förhåller sig till en tradition vad gäller längd och berättande, som bl a utgår från tekniska begränsningar, logistik och ekonomi. En klassisk långfilm från Hollywood består t ex vanligen av tre filmrullar a 30 minuter.  Tre akter. Med början, mitt och slut.

Detsamma gäller de andra konstarterna. Det är en väsentlig skillnad att möta ett konstverk, så som det en gång var tänkt att förmedlas, än att se det medierat eller i reproduktion. 

Som Seinfeldt, fast i Paris. Dupuy och Berberians smarta, snygga och sofistikerade humorserie Monsieur Jean. Ännu ej utgiven i Sverige.

Detta gäller förstås även serierna. En serie är inte bara en berättelse. Det är en berättelse gestaltad i en viss form, utifrån vissa premisser (publiceringsformat, publik, distribution). Traditionellt har serier först publiceras i stripform i dagspress eller som följetong i vecko- och månadsmagasin och därefter ibland i samlingsutgåva. Serieskaparen har (oftast) varit medveten om att serien även ska bli en bok och därför anpassat berättelsen efter den formen. 

Andra serier har skapats direkt för serietidnings-, album- eller bokformatet och då behövt anpassa sig efter tryckteknik och ekonomi, t ex vad gäller sidantal och färg. Vanligt i USA är 32 sidor uppdelat på 22 sidor serier och 10 sidor redaktionellt material och reklam. De klassiska fransk/belgiska seriealbumen slutar ofta på sidan 48. I båda fall sidantal som anpassats efter tryckpress och ekonomi och resulterat i två väsensskilda uttrycksformer – serietidningen och seriealbumet. Ur dessa tvingande omständigheter har sedan mästerverk skapats.

Hur vill vi då uppleva dessa mästerverk.

I Sverige har historiskt sett huvudsakligen två publiceringsformer använts. Det ena är det amerikanska serietidningsformatet, som här anpassades efter postverkets tidningstaxa, vilken angav att 50 % av tidningens innehåll måste vara avslutat för att få billigast möjliga porto. Detta för att göra det ekonomiskt möjligt att sälja prenumerationer. (Rolf Janson, intervjuad av Peter Nilsson och Claes Reimerthi i Svensk Seriehistoria, första boken 2005). 

Det andra är det fransk/belgiska albumformatet, som här anpassades efter serie- och jultidningarnas mjuka pärmar och (oftast) lägre pris (se mitt förra inlägg). 

De billiga svenska serietidningarna, med minst 50% avslutat material, gjorde det sedan svårt för publiken att ta till sig det europeiska följetongsformatet (Banggg, Champion, Seriepressen), liksom den amerikanska serietidningen med “bara” en avslutad serie per nummer och seriealbum med hårda pärmar och högre pris. 

Le Photograph av Guibert, Lefèvre och Lemercier. Högaktuell inom serieforskningen. Utgiven i Danmark men inte i Sverige.

Det vi istället har fått, utformat av Postverkets begränsningar, är den svenska prenumerations-serietidningen. Ett format som skapat långlivade titlar som Kalle Anka & C:o, Min Häst, Fantomen, Bamse, 91:an, o s v. Serietidningar som fortfarande går att köpa där vi köper mjölk, smör och bröd. Endast Sverige svenska serier har! Och några av dem är kanske t o m mästerverk. Synd bara att vi därmed gått miste om så mycket annat.

Glad Midsommar!

/Gunnar Krantz

KÄLLOR:

Resume: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/26/sf-byter-ut-sin-slogan/

Nilsson, Peter och Reimerthi, Claes i Magnusson, Helena & Storn, Thomas (2005). Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt seriearkiv. Huvudtema: Serietidningarnas framväxt. Åkarp: Seriefrämjandet

Posted on

Seriernas svenska jante-lag. En fråga om format?

Kanske har det med pärmarna att göra?
I början på 60-talet gjordes det första försöket att ge ut fransk/belgiska seriealbum i Sverige. Bonnier gav ut fyra inbundna Tintin-album och kostade samtidigt på dem en rejäl reklamkampanj i dagspressen. Hergé beskrevs som den populäraste författaren på franska och bland hans läsare framhölls bl a François Sagan, Kung Baudoin och André Malraux. Lagom till julhandeln räknade man antal bilder i albumen. Mer än 700 st i varje och tryckta i fyrfärgsoffset dessutom och allt detta till det facila priset av 6.85 kr.  ”Ett lågt pris (tack vare internationellt samarbete)!” skanderade reklamen. I dagens penningvärde ca 82.50 kr*. Att jämföra med 7.95 kr för en Biggles-bok och 5.25 för Torbjörn Egners festliga Karius och Baktus på hela 40 sidor och med 30 bilder. Men varken pris eller räkneövningar hjälpte. Satsningen misslyckades och albumen reades ut bara några år senare för futtiga 4.50.

Danska seriealbum i hårda och mjuka pärmar på Faraos Cigarrer i Köpenhamn.

En förklaring till misslyckandet gavs   av Arne Mossberg på konkurrerande Illustrationsförlaget. Tintin lanserades felaktigt, menade Mossberg. Serien kamouflerades genom inbindningen vilket gav Tintin ett ”sken av att vara en bok”. (Åsa Wall i Svd 1970-09-13, s. 3) Illustrationsförlagets version hade mjuka pärmar och lägre pris. Bara 5. 50 kr. Motsvarande ca 49 kr i dagens penningvärde. (Eller lika mycket som ett lösnummer av Fantomen kostar idag). Mossbergs satsning gick som bekant bättre och Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen/If, kunde skörda stora framgångar med Tintin under flera decennier.

Trots det sprang Carlsen/if bara några år senare på samma pump som en gång Bonniers gjorde, för när den generation som växte upp med Tintin, Spirou, Lucky Luke och Asterix (alla med mjuka pärmar) närmade sig myndig ålder, gjorde man återigen ett försök med inbundna seriealbum. ”Serier för vuxna” hette satsningen som Carlsen/if påbörjade 1978, med utgåvor av bl a Hugo Pratt, Tardi och Lauzier. Alla i hårda pärmar, några dessutom i större format och givetvis till högre priser. Men inte heller nu gick det. Seriealbumen uppfattades som för dyra och lär dessutom ha sorterats fel i bokhandeln.  Försöket gavs upp, serierna reades ut och de mjuka pärmarna blev återigen standard. 

Måste serier vara billiga?
Serier förknippas i Sverige, vad det verkar, med något som ska vara billigt (även produktionsmässigt). Det som verkligen fungerat här är jultidningar (en gång om året – i mjuka pärmar), serietidningar i det amerikanska formatet, seriealbum med mjuka pärmar och på senare tid även serieböcker (serieromaner), som ofta ges ut just i mjukband. Är det här en seriernas svenska jantelag? Kom inte här och tro att du är en riktig bok! Hårda omslag är bara för de riktiga böckerna! Ja och så för bilderböckerna också förstås. För barnen behöver ju något ordentligt att hålla i, som inte går sönder så lätt…  Eller är det så att bilderböcker för barn lyckats uppnå en annan status, som gjort dem förtjänta av hårda pärmar och ett högre pris? 

På Akademibokhandeln går det idag att köpa Tintin i inbunden utgåva från Kartago för 149kr. Precis lika mycket kostar en bok om Pettson och Findus. Kanske är detta ett tecken i tiden? På seriernas statusmässiga återhämtning, snart 60 år senare. Att en serie också kan vara en bok. Mer om det i nästa inlägg.

Källor:

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters historiska arkiv.

*Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292.