Vad är egentligen problemet med teckning?

(Uppdaterad 2022-11-11)

Serietecknare i arbete. Gunnar Krantz 2018.

Grottmålningarna, Leonardo da Vincis anatomiska skisser och bilderna på Voyagers guldskiva har alla en sak gemensamt. De är framställda med hjälp av linjeteckningar. En kommunikationsform vi tar så för given att vi förutsätter att även utomjordingar förstår den. Men i det expansiva och föränderliga mediesamhället framställs numera teckning allt oftare som ett gammalmodigt och hobbyaktigt särintresse utan större betydelse för dagens digitala bildframställning. Gradvis minskande utrymme för bildämnet i grundskolan och avskaffandet av de obligatoriska estetiska ämnena i gymnasiet har ytterligare stärkt denna uppfattning. Ett annat exempel är Föreningen Svenska Tecknare, som nyligen genomförde ett extra årsmöte om ett ev. namnbyte till Förbundet Visuella Kreatörer av den anledning att många medlemmar inte såg sig som just “tecknare”. Men förmågan att teckna är inte ett särintresse. Det är en evolutionärt utvecklad förmåga som ger oss möjlighet att kommunicera genom tid och rum med en av de mest effektiva kommunikationsformer människan känner – linjeteckningen.

Vad är då teckning?
I naturen finns inga konturer. Att vi ändå tycker oss se dem beror på att evolutionen gynnat vår förmåga att urskilja figur från grund, det vi uppfattar vara bakgrunden (himmel, snö, gräs) från det som avtecknas mot den (träd, stenar, djur). Förmågan att se är resultatet av samverkan mellan en rad olika organ och därpå följande mentala processer i hjärnans syncentrum. Ljus faller in genom ögats optik, fångas upp av sinnesceller på näthinnan, transporteras genom synnerven och avkodas sedan till en för oss begriplig verklighet. Colin Ware, professor vid University of New Hampshire beskriver i boken Visual thinking for design (2008) den mekanism som hjärnan använder sig av för att extrahera och skapa det vi uppfattar som konturer. För att inte bara se skillnaden mellan figur och grund utan också förstå vad vi ser, sorteras objekten in i olika kategorier och blir på så sätt begripliga. Inom psykologin och kognitionsvetenskapen kallas dessa mentala koncept för schemata. Inre mentala bilder som kan gestaltas och kommuniceras, till exempel med hjälp av enkla teckningar. Ware skriver att en tecknad linje på intet sätt motsvarar det objekt den gestaltar. En blyertsteckning av ett ansikte liknar inte objektet, varken i färg eller textur. Att vi ändå omedelbart kan identifiera det, även utifrån mycket rudimentära skisser, beror på vår förmåga att se och tolka konturlinjer. Förklaringen till linjeteckningens effektivitet ligger i dess förmåga att stimulera konturmekanismen.

Konturlinjernas betydelse för människans bildskapande är också påfallande, från de ovan nämnda grottmålningarna fram till dagens digitala bildframställning. Den tecknade linjen förenar de mest skilda praktiker inom bild- och formframställning och skissen är för de flesta formgivare och arkitekter ett självklart verktyg både för idégenerering och gestaltning

Men precis som med andra kognitiva förmågor kommer denna inte helt utan ansträngning. “Man blir inte automatiskt en skickligare bildtolkare bara för att man exponeras för många bilder.” skriver Yvonne Eriksson, professor i informationsdesign vid Mälardalens högskola i Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text. (2017). Det krävs också seendekompetens eller “visual literacy”, förmågan att inte bara förstå och även kunna tillämpa information.

Kognitionsforskaren Neil Cohn (2020) beskriver processen som ett uppbyggande av lexikon av grafiska mönster, de ovan nämnda schemata, vilket sker då individen ser andras bilder och sedan imiterar dessa. Driften att imitera avklingar enligt Cohn vanligtvis någonstans kring puberteten, då förmågan till visuella inlärning står på sin absoluta höjdpunkt. Fram till skolreformen 2011 utmanades detta psykologiska fenomen av det obligatoriska bildämnet i gymnasieskolan just då eleverna, som Cohn visar, står på toppen av sin förmåga att utvecklas. Detta har givetvis fått konsekvenser.

En utarmning av kunskaper
I radions Kulturnytt (P1 22-09-06) rapporterar Viveca Bladh att intresset för estetiska ämnen minskar i gymnasieskolan. Orsaken är att de inte längre är obligatoriska och heller inte ger meritpoäng. Detta har resulterat i en nedåtgående spiral med allt färre valbara kurser och därmed mindre behov av kunniga lärare. Det märks dessutom i allt färre ansökningar till de konstnärliga högskolorna, där ansökan ofta sker med arbetsprov eller portfolio. För min egen del märks det i mötet med studenter som återkommande uttrycker att de överhuvudtaget inte tecknat sedan de gick i högstadiet, vilket skapar problem då de sökt in till utbildningar där förmågan att kommunicera visuellt är central och skissandet ofta utgör grunden för designprocessen.
Men att gymnasiet blivit en svag länk i denna utbildningskedja är inte enbart ett problem för blivande konstnärer, designers, arkitekter, ingenjörer, spelutvecklare, fotografer, filmare och andra som arbetar med visuell kommunikation eller bildkonst. Det berör oss alla. Yvonne Eriksson lyfter i sin bok fram bilden som ett språk och menar att analys av bilder i många fall kan likställas med läsningen av en text. Eller som det uttrycks i Lgr 22: “Kunskaper om bilder och bildkommunikation är betydelsefulla för att kunna uttrycka egna åsikter och delta aktivt i samhällslivet.” (2022) Att den begreppsliga grunden för denna kunskap så hamnat i onåd att den till och med riskerade att försvinna från tecknarnas egen förening är inte bara olyckligt för oss tecknare, utan framför allt för alla andra som berövas möjligheten att tillämpa en förmåga som ligger nedärvd i oss, inbäddat i en av våra mest grundläggande perceptuella och kognitiva förmågor. Och precis som med andra förmågor vi fått till skänks är det först när vi förlorar dem som vi förstår hur mycket de betydde för oss.

Källor:

Bladh, Viveca (2022). Sofia valde bort musiken för meritpoängen. Stockholm, Sveriges Radio.

Cohn, Neil (2020). Who understands comics?: questioning the universality of visual language comprehension. London, UK: Bloomsbury Academic

Eriksson, Yvonne (2017). Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text. Andra upplagan [Lund]: Studentlitteratur

Skolverket.se (2022). Lgr 22.

Säll, Ida (2022). Vad händer med bilden i Skolan? Tecknaren nr 3 2022. Föreningen Svenska Tecknare, Stockholm.

Ware, Colin (2008). Visual thinking for design. Burlington, Mass.: Morgan Kaufmann

Serieåret 2021

Risograftryck på utställningen Serier & Forskning, Orkanenbiblioteket 2021-2022.

Pandemiåret 2021 beskrivs mycket som de inställda och uppskjutna evenemangens år. Kanske är den ofrivilliga isoleringen en förklaring till den rätt så omfattande aktivitet som ändå bedrivits – fast då under devisen – Vi ställer inte in, vi ställer om! Festivaler, konferenser, seminarier, mässor, fester, utställningar, releasepartyn. Allt har gjorts på distans och via zoom eller teams. En oerhörd kraftansträngning har gjorts för att byta ut det handfast fysiska till digitala ettor och nollor. Det är som om vi bara gått och väntat på det – den totala omställningen – skiftet. Samtidigt har saknaden efter den fysiska verkligheten blivit extremt påtaglig. För även om vi alla verkligen gjort så gott vi kunnat, så är det inte detsamma att uppleva alla dessa evenemang online. Det är nog alla på det klara med nu – även de mest ivriga tillskyndarna av ett liv på nätet.

På Malmö universitet
Att vi är mogna för det digitala står helt klart. Kursen Digital Comics, som jag återkommande har kursansvaret för, blir mer och mer som en renodlad seriekurs, där det digitala innehållet nu är så självklart att det nu egentligen inte behöver påtalas. De flesta arbetar digitalt numera och många har inte ens tagit vägen över papper och penna utan började direkt mer ritplattan. Poängen med denna kurs är numera mycket det internationella sammanhanget och att i realtid uppleva hur serierna utvecklas. I år hade vi studenter både i Sydamerika och Japan (ni får själva räkna på tidsskillnaden) och introducerade även moment kring spelmotorerna Twine och Ren Py.

Banner för kursen i Narrativ design (15 hp, online)

En annan kurs som jag gått och funderat på i snart tio år kunde nu äntligen realiseras. En grundläggande kurs i Narrativ design, med introduktioner till storyboard, location scouting och visualisering av koncept. Häpnadsväckande många hittade fram till kursen trots mycket kort deadline och när den nu ges igen, finns den bland de mest sökta på K3.

Projektet Serielab på Mau har också rullat på i expressfart. I januari anordnande vi  tillsammans med Film i Skåne speed-dating för serietecknare och manusförfattare från Alma Manusutbildning.  Vi genomförde även en masterclass med Magnus Jonason i storyboard för serietecknare.

Saskia Gullstrand och Axel Brechensbauer på utställningen om serier och forskning, Orkanenbiblioteket Malmö universitet.

Ett annat projekt var ett webbinarium kring serier och forskning med Anna Jonsson och Axel Brechensbauer från The Research Comic Group, Lunds universitet och Saskia Gullstrand och undertecknad från Serielab. Fortsättningen på det finns f n att se på Orkanenbiblioteket i form av en utställning. En version av min och Saskias presentation ingick också i Bok & Biblioteksmässans direktsända Forskartorget.

Panelsamtal mellan Carl Johan De Geer och Annika Olsson (Mau), via zoom, facetime och projektor för den sittande publiken. Foto: Jimmy Wallin

Serielab höll i en heldag på Skillinge Seriefestival kring fenomenet serietidningen. Medverkade gjorde Robert Aman, Jacob Habinc och Andreas Nilsson, Linnéa Lindsköld, Carl Johan De Geer, Annika Olsson och Charlie Christensen. Allt sändes online och med alla tänkbara hjälpmedel. Min föreläsning hette “Serietidningen – en fantastisk innovation” och utgick ifrån ett loppsifynd: En låda full av serietidningar från sent 1900-tal.

Från studion på Malmö universitet – just nu pågår intervju med hedersgästen Sture Hegerfors.

Serielab var också en del av forskningskonferensen The Contemporary Nordic Comics Research Conference, som anordnades på Malmö universitet i Oktober, med två dagar fulla av föreläsningar, presentationer, intervjuer och panelsamtal. Coco Moodysson gjorde affischen och Sture Hegerfors var inbjuden som hedersgäst. En film med honom hittar ni här: Sture Hegerfors – Hedersgäst.

Detalj ur serien I Love Nina Hagen. Risograftryck.

Serier från Kristianstad
Det stora projektet jag aviserade i min förra årskrönika tog sin början i några gouachemålningar efter svartvita fotografier. Efterhand uppstod frågan kring det fotografiska och tecknandets praktik – och vad som gör att vi uppfattar vissa konstverk som mer intressanta än andra. Det projektet har fortgått under året och resulterat i två serier, tryckta på risograf; Lapsan Souchong och I love Nina Hagen. Båda serierna utgår från fotografier och eftersträvar att reproducera kamerans syn på vår verklighet, som under pandemiårens zoomande blivit alltmer påtaglig. Det kan tyckas att två serier om totalt 8 sidor inte är mycket produktion på ett år, men resultatet har föregåtts av ett omfattande arbete. Inför arbetet med den första serien skrev jag en längre analys av Michel Crespins postapokalyptiska serie Marseil, som kom ut i slutet på 70-talet. Denna blev sedan föremål för både ett högre seminarium, Drawing from experience in higher education and research som jag höll tillsammans med Sara Teleman, professor i illustration på Konstfack och en artikel publicerad i Bild & Bubbla nr 4 2021. Se föreläsningarna här: Gunnar Krantz and Sara Teleman: Drawing from experience in higher education and research.

Utdrag ur Kooperaören och affisch för Luma av Knut Krantz och Gunnar Orrby, samt risotryckt reklam.

Utställningar i Seriestaden
Malmö Kommunanställdas konstförening bjöd in mej att delta i en samlingsutställning på Gallerihelgen i den arkitektoniskt spännande Rådhushallen. Det gav mig anledning att pröva mina färgstarka serieoriginal mot en reklamaffisch och risograftryck med motiv från Kooperativa Förbundet. Ett av originalen från Kooperatören dök sedan upp i förstoring på staketet längs Folkets Park, som del i satsningen på Seriestaden Malmö med ett särskilt “seriestråk”. Att få presentera just denna folkrörelseanknutna serie på två historiskt så intressanta platser har varit mycket hedrande.

Seriestråket vid Folkets Park, december 2021.

Serieåret 2020

EN BRA BÖRJAN
Det började bra! Jag blev befordrad till konstnärlig professor i visuell kommunikation med inriktning mot teckning. Läs mer om det HÄR. Min novellserie “Malmö Rock City Comics”, om The New Yardbirds, (blivande Led Zeppelin) spelning i Malmö 1968 fick uppmärksamhet bland 2019 års Malmö-skildringar i Sydsvenskan och i februari drog vi igång Serielab på Malmö universitet, med en workshop i risotryck för yrkesverksamma serieskapare. Jag medverkade också med ett paper om seriefandom och feminism under 60- och 70-talen, på konferensen “Comics & Feminism” på Södertörns Högskola.

Sen kom corona… Den 10:e mars övergick Malmö universitet över till digital undervisning och så har det varit sedan dess. Jag har suttit vid mitt skrivbord här hemma och zoomat.

Digital Comics, gavs på distans före corona.

Det mesta jag planerat har antingen ställts in, lagts på is, eller ställts om. Det handlade om festivaler, utställningar, resor, möten, workshops m m. De planerade aktiviteterna i Serielab bokades av och jag började fundera på vad som ens var möjligt att göra. Om ens något.

SERIELAB – TROTS ALLT
Ett av de planerade projekten i Serielab kallade jag “Serier & Film”, med mål att skapa samverkan mellan två branscher med mycket gemensamt, men helt utan givna mötesplatser. Idén uppstod efter samarbetet med Film i Skåne kring tävlingen ”Bergman i Skåne”, som vanns av Johanna Piñedo Larsson (se Bild & Bubbla nr 218). Jag kontaktade Film i Skånes talangutveckare Hanna Sohlberg och vi drog gemensamt upp en plan för en distans-workshop i pitchning, som sedan genomfördes med hjälp av ytterligare input från mina kollegor Jakob Dittmar och Saskia Gullstrand och de digitala verktygen Canvas och Zoom.

Inbjudan till online-worskhopen Serier och Film.

Jag intervjuade Kim W Andersson om hans erfarenheter kring ”Alena” och ett 20-tal serietecknare anmälde sig till workshopen. Det hela resulterade i att vi kunde erbjuda Pelle Forshed en residensplats för att utveckla en pitch till sin serie ”Under tiden” (utgiven av Kartago 2018), samt att han och ett antal av de andra medverkande serietecknarna fick möjlighet att pitcha sina serier för producenter och regissörer.  Denna första workshop väckte stort intresse och vi planerar nu för en fortsättning med fokus på manus under 2021. (Är du intresserad, kontakta i så fall undertecknad).

Ett annat projekt inom Serielab, som tog sin början under 2020 var “Serier & spel”, som fick fart tack vare ett initiativ från Bobbi A Sand från spelföretaget Transcenders, kring den i Japan omåttligt populära datorspelsgenren “Visual Novel”. Under workshopen visade Bobbi grunderna i programmering i spelmotorn Ren’py och vi som var med kunde rätt snabbt se möjligheter att konvertera våra egna serier till spel. Inför workshopen intervjuade jag Natalia Batista, som arbetar på en visual novel av ”Sword Princess Amaltea”. Den intervjun hittar ni här: Natalia Batista om Visual Novels

SKILLINGE SERIEFESTIVAL – SOM BLEV UTSTÄLLNING OCH SEMINARIUM
En annan planerad aktivitet som faktiskt kunde genomföras, var samarbetet med Rolf Classon och Skillinge Serievestival. Det handlade om att bidra med ett akademiskt spår till denna unika festival, som genomfördes i form av ett antal utställningar i och omkring Skillinge. Den dag jag ansvarade för gjordes som ett webbsänt seminarium från Skillinge Teater; ”Serier i forskningen – Comics Research Lab på Mau” med bidrag av Jakob Dittmar, Saskia Gullstrand och undertecknad. Detta åtföljdes av ett panelsamtal på temat ”Narrativa strategier i svenska serier” med docent Anna Jonsson från Lunds universitet och serietecknarna Axel Breschensbauer , Joakim Pirinen, Kalle Mattsson, Anna Haifisch (D) och Joe Kessler (GB).   Målet med seminariet och panelsamtalet var att sätta fokus på den samtida serieforskningen och samtidigt skapa förutsättningar för ett utbyte mellan serietecknare och serieforskare, något vi lyckades med. Läs mer på Comics Research Lab: Serielab på Skillinge Seriefestival 2020

Från Skillinge Seriefestival på Skillinge Teater

EGET ARBETE
Under året har jag tecknat och publicerat en novellserie kallad ”Serier från Sibirien”. I mitten på 80-talet hyrde jag och Thomas Henriksson en lokal på Birger Jarlsgatan i Sibiriens norra spets, bara två hus från huset där Horst Schröder bodde och blev snabbt indragna i hans storslagna planer på att förse svenska folket med vuxenserier.

Året var 1984…

”Serier från Sibirien” fokuserar på det grafiska arbetet som utfördes på förlaget, i skiftet mellan den gamla tekniken, med sax och klister och den nya digitala. Den är tecknad på stenpapper, framställt av kalk, vilket kopplar till mitt intresse för gamla trycktekniker. Ett tema jag återkom till i min text om litografins betydelse för seriemediets uppkomst i mitten av 1800-talet, som publicerades i tidskriften OEI #88-89 – Ett temanummer om tecknade serier. Läs serien HÄR.

Jag har också påbörjat ett större projekt, som tar sin utgångspunkt i det realistiska svartvita fotografiet (och filmen) från slutet av 70-talet, genom att måla av fotografier från Kristianstad. Detta mödosamma och omständliga sätt att utforska dokumentärt material, har sedan lett till att jag påbörjat ett manus, som bygger på de minnesbilder och associationer som dykt upp under arbetets gång. Vad det kommer att resultera i vet jag inte. Hittills är jag klar med 6 bilder och har ett påbörjat manus.

Domus i Kristianstad. Gouache.

HEDERSDOKTOR FRÅN BRYSSEL
I september utsågs seriepionjären, professor Pascal Lefèvre, till hedersdoktor vid Fakulteten för kultur och samhället, Malmö universitet. För snart 20 år sedan åkte jag och några serietecknare från Malmö ner till Bryssel för att spana på vad en seriestad kunde vara för något och mötte Pascal och hans studenter på masterutbildningen i serieteckning på LUCA – Art Academy. Det ska bli roligt att välkomna honom till Malmö, när pandemin är över, förhoppningsvis tillsammans med de andra tecknarna som var med den gången i Bryssel.

Vintersagor vid Folkets Park i Malmö. Här Jon Högmans bidrag.

EN MILJON TILL SERIESTADEN
Även i Malmö händer det saker. De rätt nedgångna kvarter jag uppehöll mig i slutet på 90-talet då projektet ”seriestaden” tog sin början, har genomgått en drastisk förändring. Industrifastigheten jag ordnade den första pressvisningen i har tagits över av Massive Entertainment, snett mitt emot ligger Kulturhuset Mazetti med Serieskolan, Seriefrämjandet och Kulturskolans seriekurser. Strax intill finns Malmö Stadsarkiv, med Seriearkivet och lite längre ned på Friisgatan, Rum för Serier, med sin välsorterade seriebutik och bara några kvarter söderut ligger Hybriden och Fanzineverkstaden. Allt i samma stadsdel – Möllevången. Malmö stad meddelade i november att man nu går in ytterligare i detta sammanhang genom att satsa pengar på att utveckla ett ”seriestråk” längs Friisgatan, Norra Parkgatan och fram till Folkets Park. En miljon kronor satsar tekniska nämnden och det hela ska vara klart till sommaren 2022. Det första exemplet på satsningen visas just nu på Corona-säkert sätt i form av fem olika tecknade vintersagor vid Folkets park. En av dem är tecknad av Jenny Holmlund, som gick det första året på Serieskolan för 20 år sedan.

/Gunnar Krantz den 2 januari 2021

Slå ett slag för säregna serier

Malmö Rock City Comics nr 1.Risotryck i två färger (2019)

Strömningtjänster och försäljning över nätet tar över marknaden. Där vi förut gick till boklådan, biblioteket, biografen, musikaffären och videobutiken har vi numera allt inom bekvämt räckhåll på våra digitala skärmar. Böcker, filmer, musik, serier, spel och mycket mer. Allt inom googelavstånd. En lätt touch på skärmen, ett snabbt svep och swish är det ditt. Ofta till en mycket rimlig kostnad. 

För inte så länge sedan befann vi oss i en helt annan värld, där det krävdes många och långa antikvariatbesök för att få tag på den eftertraktade boken, specialbeställningar, specialprenumerationer och månader av väntan för att få hålla lp-skivan eller serietidningen i handen. Ibland krävdes till och med resor utomlands för att lokalisera eftertraktade objekt. Om de ens gick att få tag på.

Diskrepansen mellan den tidens begränsade utbud och det en visste fanns därute skapade stor frustration. Det var som att leva i en värld av upplevelser vi dagligen gick miste om.

Så är det inte längre. Idag har vi allt i vår hand. Samtidigt har digitaliseringen inneburit en likriktning av utbudet, som påminner om sunkiga videobutiker och TV-kvällar med ändlöst flippande på fjärrkontrollen. Inte mycket är nytt och det som är bra, har vi redan sett flera gånger. I det perspektivet framstår Filmstudions utbud (det jag tog del av på 80-talet) och min kompis W:s samling raspiga vhs-kopior som utopiskt. Var finns det nya? Det som bygger på människors unika visioner och vilja att berätta. Det annorlunda? Det säregna?

Svaret är att snart finns det inte alls, för nu kommer nya affärsmodeller, som bygger på de data vi själva skapar och som går ut på att göra mer av samma med hjälp av spökskrivare och AI, som både gör det snabbare , billigare och dessutom helt utan krav på upphovsrätt ( i all evighet och i hela Universum). Varför satsa på osäkra kort när algoritmen visar var vinsten finns.

Digitaliseringen styr mot en allt större likriktning där till slut inte ens klassikerna går att få tag på och den kostnad vi inledningsvis tyckte var rimlig, adderar snabbt ihop sig till en kännbar månadsavgift för den som vill ha tillgång till åtminstone ett hyfsat utbud. Då förstås bara av det vi själva påstås vilja ha, utifrån de val vi själva gjort i en mycket bred smakfåra.

Situationen påminner mycket om den tidiga industrialismen, där tidigare hantverksmässigt framställda produkter nu kunde massproduceras. Det resulterade i ett överflöd av smaklös kitsch och ledde så småningom till att konstnärer i samarbete med industrin tog fram ny formgivning, bättre anpassade efter den nya tekniken och människornas behov. Det vi idag kallar design.

Inget hindrar att samma manöver genomförs på seriernas område. Det har aldrig förr varit så enkelt och billigt att framställa och distribuera serier. Den digitala tekniken erbjuder exakt samma produktionsmedel till amatörer och proffs. Mångfaldigandet av serier går idag att göra med hjälp av en mängd olika digitala och semidigitala tekniker i upplagor helt anpassade efter målgrupp och sammanhang. Så varför görs inte mer?

Framtiden för serieskapare med en egen unik vision och vilja att nå en publik har aldrig varit bättre. Men för att göra detta måste vi först ge upp hoppet om en plats i den breda mittfåran. Det är inte där det nya kommer att finnas. Det nya finns nu, liksom då, alltid på marginalen. Där vi som är på jakt efter det säregna är. På fanzinefestivaler, hos småförlag och specialbutiker, vare sig det handlar om en fysisk plats, eller det vi har inom räckhåll på våra skärmar.

/Gunnar Krantz

Det händer i Skillinge – här och nu!

Tänk om det fanns en tidsmaskin, som gjorde det möjligt att få vara med om den kreativa miljön i Andy Warhols aluminiumfolie-dekorerade ateljé, eller få vara en av de första som fick se och höra band som Ramones, Blondie och Talking HeadsCBGB’s i New York. De som var med uppfattade kanske inte de historiska vingslagen. Men i efterhand står det klart att det var där det hände. Just där och då!

En sådan upplevelse hade jag förra veckan på Skillinge Seriefestival, arrangerad av Rolf Classon, som egentligen just gått i pension, men nu återkommit både som festivalgeneral och förläggare på Kartago/Cobolt.  

Max Anderssons figurer gömmer sig bakom buskaget

I en avslappnad och trivsam miljö på Skillinge Teater i det lilla fiskeläget samlades under två dagar serietecknare, förläggare, redaktörer, översättare, kritiker, journalister, seriefans m m och interagerade med den serieintresserade publiken och skapade med hjälp av serieutställning, bokmässa, föredrag, panelsamtal och workshops vad jag skulle vilja kalla en slags kollektiv föreställning – eller happening, om den svenska seriekulturen. Från 50-talet och fram till och med idag. 

Att på en så idyllisk plats och under så trevliga former få möjlighet att möta så många framstående serieskapare, att få ta del av inte bara deras serier utan också deras tankar och visioner (och oanade talanger – som t ex Joakim Pirinens makalösa framträdande som Evert Taube) är förstås fullständigt unikt och något som bara händer just här – och nu!

Den svenska seriekulturen är relativt sett mycket ung. Från 50-talets serietidningar till dagens grafiska romaner har det inte gått stort mer än 70 år. Det finns de som upplevt allt detta och som fortfarande är aktiva (Jan Lööf t ex). Samtidigt sker en tillströmning till fältet i en omfattning, som åtminstone jag bara kunnat drömma om. Nya sammanhang, uttryck och förmågor stiger fram och tar sin självklara plats. Också det blir tydligt i Skillinge, med serieskapare som bland andra Moa Romanova, Freja Erixån, My Palm och Agnes Jakobsson.

Knut Larsson signerar rymdeposet Aniara

Efter att ha läst Gabriela Hinchcliffe Voglios doktorsavhandling ”Jaget, laget, Dotterbolaget – En studie av feministiskt nätverkande och rummets betydelse” (2019) och Lars Nilssons masteruppsats ”Med en schysst Seriestad kan man slå hela världen med häpnad – om Seriestaden Malmö, dessa aktörer och serienätverk” (2017) inser jag att det inom seriekulturen i Sverige idag finns långt större krafter i rörelse än vad som går att föreställa sig och att det vi kommer att få se framöver förmodligen kommer att överträffa alla våra förväntningar.

Mats Källblad framför Loshult Linemans “We Can’t Keep Him”

En som redan överträffat sig själv är festivalgeneralen, vilket blir än mer tydligt då det är dags att ställa upp för gruppfotografering. Rolf Classon ropar ut oss på gräsmattan framför sin vitrappade skånelänga. Det är knappt fotografen får in oss i tredubbla led i bildrutan. Och då är vi ändå bara en bråkdel av alla som potentiellt skulle kunna vara med.

Det är då, i detta sällskap jag tänker att det är här det händer och att så här kan det också se ut; vajande rågfält, vallmo och blåklint med bornholmsfärjan mot horisonten. Här och nu!

/Gunnar Krantz, som medverkade på Skillinge Seriefestival som moderator för:

Samtal med fanzinskaparna Johanna Larsson Pinedo, Karin Hjalmarsson, Ola Forssblad, Marre Huss och Ylva Oknelid.

Samtal med Knut Larsson om Aniara.

Samtal med Jonas Darnell och Johan Kimrin om Herman Hedning, Valhall och två framgångsrika Kickstarterkampanjer.

Seriernas svenska jante-lag. En fråga om format?

Kanske har det med pärmarna att göra?
I början på 60-talet gjordes det första försöket att ge ut fransk/belgiska seriealbum i Sverige. Bonnier gav ut fyra inbundna Tintin-album och kostade samtidigt på dem en rejäl reklamkampanj i dagspressen. Hergé beskrevs som den populäraste författaren på franska och bland hans läsare framhölls bl a François Sagan, Kung Baudoin och André Malraux. Lagom till julhandeln räknade man antal bilder i albumen. Mer än 700 st i varje och tryckta i fyrfärgsoffset dessutom och allt detta till det facila priset av 6.85 kr.  ”Ett lågt pris (tack vare internationellt samarbete)!” skanderade reklamen. I dagens penningvärde ca 82.50 kr*. Att jämföra med 7.95 kr för en Biggles-bok och 5.25 för Torbjörn Egners festliga Karius och Baktus på hela 40 sidor och med 30 bilder. Men varken pris eller räkneövningar hjälpte. Satsningen misslyckades och albumen reades ut bara några år senare för futtiga 4.50.

Danska seriealbum i hårda och mjuka pärmar på Faraos Cigarrer i Köpenhamn.

En förklaring till misslyckandet gavs   av Arne Mossberg på konkurrerande Illustrationsförlaget. Tintin lanserades felaktigt, menade Mossberg. Serien kamouflerades genom inbindningen vilket gav Tintin ett ”sken av att vara en bok”. (Åsa Wall i Svd 1970-09-13, s. 3) Illustrationsförlagets version hade mjuka pärmar och lägre pris. Bara 5. 50 kr. Motsvarande ca 49 kr i dagens penningvärde. (Eller lika mycket som ett lösnummer av Fantomen kostar idag). Mossbergs satsning gick som bekant bättre och Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen/If, kunde skörda stora framgångar med Tintin under flera decennier.

Trots det sprang Carlsen/if bara några år senare på samma pump som en gång Bonniers gjorde, för när den generation som växte upp med Tintin, Spirou, Lucky Luke och Asterix (alla med mjuka pärmar) närmade sig myndig ålder, gjorde man återigen ett försök med inbundna seriealbum. ”Serier för vuxna” hette satsningen som Carlsen/if påbörjade 1978, med utgåvor av bl a Hugo Pratt, Tardi och Lauzier. Alla i hårda pärmar, några dessutom i större format och givetvis till högre priser. Men inte heller nu gick det. Seriealbumen uppfattades som för dyra och lär dessutom ha sorterats fel i bokhandeln.  Försöket gavs upp, serierna reades ut och de mjuka pärmarna blev återigen standard. 

Måste serier vara billiga?
Serier förknippas i Sverige, vad det verkar, med något som ska vara billigt (även produktionsmässigt). Det som verkligen fungerat här är jultidningar (en gång om året – i mjuka pärmar), serietidningar i det amerikanska formatet, seriealbum med mjuka pärmar och på senare tid även serieböcker (serieromaner), som ofta ges ut just i mjukband. Är det här en seriernas svenska jantelag? Kom inte här och tro att du är en riktig bok! Hårda omslag är bara för de riktiga böckerna! Ja och så för bilderböckerna också förstås. För barnen behöver ju något ordentligt att hålla i, som inte går sönder så lätt…  Eller är det så att bilderböcker för barn lyckats uppnå en annan status, som gjort dem förtjänta av hårda pärmar och ett högre pris? 

På Akademibokhandeln går det idag att köpa Tintin i inbunden utgåva från Kartago för 149kr. Precis lika mycket kostar en bok om Pettson och Findus. Kanske är detta ett tecken i tiden? På seriernas statusmässiga återhämtning, snart 60 år senare. Att en serie också kan vara en bok. Mer om det i nästa inlägg.

Källor:

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters historiska arkiv.

*Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292. 

Bland punkare, kannibaler och pirater – vuxenserierna anno 1983

1983 bubblar det ordentligt i den svenska serie-ankdammen. Något är på gång. Det kommer en ny sorts serier. Serier för vuxna! På riktigt!

This image has an empty alt attribute; its file name is IMG_8425-700x446.jpg
Blandad kompott: Crack från Etc med omslag av Liberatore, Auclairs Slavarna, Stenstaden av Johan Höjer, Zerieluztar med omslag av Corben och Pladask med omslag av Dan Backman

Men det börjar inte där och då. Redan 1978 lanserar Carlsen/IF sofistikerade serier under etiketten ”serier för vuxna”. Påkostade album i storformat med hårda pärmar av tecknare som Bilal, Pratt och Lauzier. Men det finns ett problem! ”Vuxenserierna” är till utseendet snarlika de ”vanliga” seriealbumen, men säljs till betydligt högre priser. Det förpassar dem snart till bokrean. Marknaden är ännu inte mogen.

”Boken handlar om en liten nordfransk stad och har som utgångspunkt en bitter strid mellan stadens gjuteriarbetare och kapitalisten som äger hela staden.” (Redaktionell text i reklamfoldern En bok om Carlsen Comics [1979] om Enki Bilal och Pierre Christins Staden som inte fanns)


1979 satsar Semic på nya svenska serier i tidningen Svenska Serier. En tidning, som av innehållet att döma huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, även om det inte är direkt uttalat. Den blir inte heller någon ekonomisk framgång och efter bara tre år läggs tidningen ned.

”Festen är över, partyt är slut i serietidningsstället är allt som förut. I tre år vår vimpel vajade käck men nu är rebellen i blågult väck och fantomer, stålmän, ankor och möss vinkar ett skadeglatt ”tjing & ajöss!” (Baksidestext Svenska Serier nr 2/82)


En annan aktör som försöker sig på den svårflirtade vuxenpubliken är Fria Serier, med en serieantologi och album under namnet Mammut (1979). I Mammut presenteras huvudsakligen svartvita svenska serier i till en publik som sedan länge är bortskämd med att serier ska vara i färg.  Albumen upplevs som dyra och framgångarna uteblir. 

”Man behöver inte titta med lupp på seriemarknaden i Sverige för att upptäcka att den domineras av utländska serier. De täcker marknaden som en inlandsis.” (Redaktionell text i Mammut nr 2 /80)


De första utgåvorna från Medusa ser dagens ljus 1982. Även de trycks i svartvitt och är svåra att hitta i handeln. Medusa satsar på en bokklubb, för att kapa mellanhänderna, men lyckas (enligt Bild & Bubbla) bara engagera 83 medlemmar i den. Svartvita serier går helt enkelt inte hem. Inte ens hos den sofistikerade och seriemedvetna publiken.

”Har du också växt upp med Fantomen och Kalle Anka? Diggar du fortfarande serier? Då har du kanske rotat i bokhandelshyllorna efter kvalitetsserier för vuxna. Du har knappast hittat några. Inget av de stora förlagen har nämligen satsat helhjärtat på vuxenserier.” (Reklam för Serieklubben Medusa i Grön Natt, 1982).


Ytterligare en uppstickare är tidningen ETC, som sedan starten flitigt publicerat serier. Våren 1983 ger man ut ett specialnummer med serier och redan samma år kommer serietidningen Crack. Omslaget utlovar ”Våld! Sex! Humor!”, vilket i viss mån infrias. Kontrovers uppstår dock då Medusas ägare Horst Schröder polisanmäler ETC för brott mot upphovsrättslagen. (DN 840615).

”Utbudet av kvalificerade serier i internationell klass har alltid varit starkt begränsat i Sverige. Det hoppas vi i någon mån kunna råda bot på i och med denna satsning på en månatlig serietidning med serier för både vuxna och ungdomar.” (Redaktionell text i Crack nr 1/83)

Till det får läggas kulturtidskriften Galago (1980) som alltmer går mot att bli en renodlad serietidning, med framförallt svenska serieskapare samt nystartade förlaget Bakhåll från Lund, som 1983 publicerar den konstnärligt inriktade serieantologin Pladask.

”Sena nätter irrar de runt, tuschkonstnärerna, med klotrunda ögon och väldiga, vidöppna bläckhorn. De stöper livet i tusch, ristar och låter flöda. Från ritbordet rakt ut på gatan, hela gråskalan från skakande svart till svidande vitt. Resultatet är serier, oförfärade, oförfalskade serier.” (Baksidestext Pladask, 1983)

Redaktörer för Pladask är två konstnärer; Christian Cavallin och Ola Åstrand, båda sprungna ur den malmöitiska punk-scenen, flitiga fanzineutgivare och dessutom medredaktörer i kulturtidskriften Kannibal (f d  punkfanzinet RIP). Även Kannibal vill ge sig in i kampen om vuxenserierna och de kontaktar mig. 

Kannibals seriebilaga – nu kan det berättas!

1983 anlitas jag alltså som redaktör för en seriebilaga till Kannibal. Det är en stor ära. Jag läser själv Kannibal och ser den allt som oftast i handeln och på bokcaféer. Mitt uppdrag är nu att samla in det bästa av det nya.  Givetvis utan betalning – vare sig för mig eller tecknarna.

En given medverkande är Joakim Pirinen, som just släppt Välkommen till Sandlådan (1983), det är både jag och redaktionen överens om. En annan serieskapare jag vill ha med är Aline Kominsky. Kannibal är, liksom de flesta andra radikala kulturtidskrifter från denna tid, i stort sett till 100% en manlig angelägenhet.

Jag skriver brev och får svar. Pirinen svarar genast att han är intresserad och sänder över en riktigt bra serie i stil med de som publicerats i hans album. Aline Kominsky vill också gärna vara med. Jag samlar in övrigt materialet till bilagan och lämnar över till redaktören. Sedan händer absolut ingenting.  Kannibal kommer ut i Pressbyrån som vanligt, men utan seriebilaga. Nummer efter nummer. Jag misströstar. Alla dessa utställda löften. Brev som skickats fram och tillbaka. Serieoriginal på vift. Och skammen…  Skammen…

Kannibal nummer 4 1984 – serienumret

Våren 1984 börjar jag jobba med Epix och tänker inte så mycket på den förargliga Kannibal-bilagan. Allt händer i rasande tempo. Epix kommer ut. Portar till den internationella seriekulturen som tidigare hållits stängda öppnas på vid gavel. Vi får stifta bekantskap med allt från storslagen franskspråkig eskapism till svårsmält amerikanska underground, obegripliga konstserier och gamla bortglömda klassiker. Epix, som är större till formatet än vanliga serietidningar, försvinner inte bland fantomer, ankor och möss och tidningen är dessutom till stora delar i färg, precis som publiken vill ha det. Nu tecknar betydligt fler än 83 personer prenumeration och tusentals andra köper den direkt i Pressbyrån. Epix lockar läsare som annars inte skulle köpt en serietidning och går så bra att planer genast görs upp för en ny tidning, med mig som redaktör.

Då kommer den! Kannibal med seriebilagan. Eller rättare sagt. Kannibal, utan seriebilaga, men med Pirinens och Kominskys serier, utspridda i tidningen utan vare sig kommentar eller förklaring. Mitt namn finns förstås inte heller med. Det här var verkligen inte vad jag hoppats på eller hade lovat de medverkande. Jag köper givetvis inte tidningen. Försöker bara glömma och hoppas att alla andra gör det också.

Tills häromdagen, då jag var inne på ett antikvariat i jakt på gamla veckotidningar och plötsligt får syn på serienumret av Kannibal. Jag köper det givetvis och läser. Den manliga dominansen är ännu mer påfallande idag, än den var då. Bukowski, Jack Kerouac, Max Ernst, Becket, Hemingway, Faulkner o s v. Bara män i redaktionen och bara män på bilderna. Tills plötsligt det oväntade uppslaget med Aline Kominskys frejdiga tvåsidors ”Klumpen får en kompis” (inte min översättning) vänds upp och slår knock-out och jag tänker att serie-Sverige kunnat se mycket annorlunda ut om Kannibal satsat mer på sin seriebilaga och vi fått in lite punk i serierna.

Gunnar Krantz, som medverkat i följande av ovan nämnda: Pladask (1983), Elektriska Zerier (1983), Svenska Serier (1987-89), Galago (2004)

Norge leder serieligan – Sverige hopplöst efter

Ett stenkast från paradgatan Karl Johann i Oslo, precis runt hörnet från gamla Nationalmuseet ligger Tronsmo bokhandel. Adressen är Universitetsgatan (se kopplingen universitet och seriebutiker ) och fasaden pryds av seriefigurer av norska seriestjärnorna Bendik Kaltenborn och Lars Fiske. Utbudet är inte enbart fokuserat på serier, här finns mycket annat, men det var för seriernas skull jag gick hit.
I trappan ner till serieavdelningen hänger diverse konstverk av olika serieskapare, en del närmast att likna vid installationer och så fortsätter det även nere i källaren. 

Tronsmo Bokhandel i Oslo

Tronsmo har ett välsorterat utbud av amerikanska alternativserier och graphic novels och förstås även en avdelning med norska serier. Det som förvånar är utbudet av dansköversatta fransk/belgiska seriealbum och sektionen med svenska serier, från framförallt Kartago och Galago. Här säljs alltså serier på fyra språk; norska, engelska, danska och svenska. Jag förhör mig om försäljningen och får veta att svenska serier går mycket bra på Tronsmo, inte oväntat säljer Strömquist, Hemmingsson och Kellerman allra bäst. Men även nya svenska serieskapare når ut.

Svenska originalserier på Tronsmo bokhandel i Oslo

Det finns både kunskap och intresse för svenska serier i Norge och en vana att konsumera kultur på både svenska och danska. Den inhemska produktionen har hittills inte varit stor, men även det börjar vända, får jag veta. Allt mer ges ut på norska, både i original och i översättning. En av spelarna på denna nya marknad heter Outland, från början en butik, som mycket liknar Faraos Cigarrer i Köpenhamn. På senare tid har Outland börjat ge ut serier i översättning, framförallt fransk-belgiska.

Delar av det norska utbudet – till stora delar okänt i Sverige

Även Outland ligger ett stenkast från Karl Johann, lite närmare centralstationen. Här finns de mer traditionella serierna, amerikansk action, äventyr och hjältar, men också storsäljande fransk-belgiska serier och klassiska graphic novels. Till det en hel källare full av manga, samt en hylla med originalserier på norska, danska och svenska. Utbudet imponerar.

Outlands imponerande utbud

Den serieintresserade Oslo-bon har alltså inom kort promenadavstånd tillgång till större utbud än vad som bjuds i alla andra skandinaviska huvudstäderna; amerikansk mainstream- och alternativserier, manga, svenska- danska- och norska originalserier samt fransk-belgiskt i dansk och norsk översättning.

Serier på tre språk

Vi som bor i Malmö, med Köpenhamn bara en halvtimmes tågresa bort, kan förstås trösta oss med att ha nästan samma utbud, men då inte de norska serierna. Men Stockholm… ”the Capital of Scandinavia”, där finns varken de fransk-belgiska, danska eller norska serierna i den utsträckning de går att få tag på i Oslo, den minsta av huvudstäderna.

Hur kunde det bli såhär?

Varför detta ointresse för våra grannländers seriekultur? Och för det fransk-belgiska? Borde inte serieintresset kunna överbrygga de små språkskillnader som råder mellan oss och våra grannar? Borde det inte vara en fråga att samlas kring? Eller sitter vi nöjda, bara lite sådär lagom på efterkälken?

/Gunnar Krantz

Serieåret som gick – 2018

Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.

MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes  av mötesplatsprojektet.  Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.

Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.

Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).

På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.

Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez  och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.

En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.

Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström

Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.

EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.

Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.

Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.

Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin.  Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.

Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955

SERIEFORSKNING
I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med  ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.

Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby

Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.

NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.

/Gunnar Krantz