Under året har intresset för gamla seriefanzin och amatörserietidningar skjutit i höjden. Det gäller framförallt utgåvor från slutet av 70-till det tidiga 80-talet och flera av mina gamla tidningar har gått för (kan jag nog tycka) svindlande summor i hundralappar räknat. Att seriefanzin skapat en samlarmarknad är kanske inte så märkligt. De finns i en ytterst begränsad upplaga, är väldokumenterade ( i Thud/Bild&Bubbla och Fanzineindex 2001). Sedan är de givetvis en viktig länk i den Svenska seriehistorien. Min egen väg in i yrket gick via dessa enkelt framställda publikationer och drömmen för min del handlade både om att teckna serier och ge ut dem i egna tidningar. Den drömmen tog ordentlig fart när jag flyttade hemifrån för att börja på gymnasiet i Kristianstad.
Jag var 15 år och flyttade in på Sjöcronas gata nr 2 i en stor gammal etta på nedre botten, till vänster i porten. Till höger låg en damfrisering, specialiserad på permanenter. Den hade ursprungligen varit portvaktarbostad och hade två stora fönster och utsikt mot en kyrkogård. Året var 1978 och i flyttlasset från mitt pojkrum i Kivik följde bandspelare, serietidningar, böcker och ritgrejer. Men ingen TV. Jag tänkte, att om jag hade TV, skulle jag bara sitta och glo på den och det ville jag inte. Jag ville göra andra saker. Jag ville teckna serier. Och ge ut dem.
Amatörserier
Serietecknandet hade började drygt ett år tidigare. Det var håltimme på högstadiet och på biblioteket i Simrishamn hittade jag en tidskrift med svartvitt omslag. Den hette Thud och handlade om tecknade serier. Jag läste den från pärm till pärm och fick sedan springa tillbaks till skolan för att inte komma sent till. En avdelning i tidskriften var särskilt intressant. Den handlade om självpublicerade tidningar. Amatörserier och fanzines. Jag beställde genast två tidningar: Fasett och Olberska Paradoxen.
En ruta från min första publicerade serie, tecknad 1977 och publicerad i
Olberska paradoxen ett år senare. Rörstiftpenna och raster (detalj).
De enkla små häften innehöll en blandning av artiklar, recensioner, brev och serier och gjorde stort intryck på mig. Inte för att serierna var så värst bra, snarare för att de i vissa fall var riktigt dåliga. De visade att det var möjligt för vem som helst att bli publicerad och med det målet i sikte, satte jag igång att teckna serier.
Undergroundserier
Ett annat inflöde av kunskap och inspiration som öppnades tack vare Thud, var de utländska serier. De som inte gavs ut i Sverige. Efter att ha läst en artikel om amerikanska undergroundserier, ville jag läsa själva serierna. Särskilt de som var tecknade av Robert Crumb. Jag beställde hans Zap-comix och fick på köpet S. Clay Wilson, Spain, Gilbert Shelton, Corben, Robt. Williams och Wictor Moscoso.
Mystiska 2:an
Mitt serieintresse fick ytterligare näring, när det visade sig att en av sommargästerna, en jämnårig grabb, lite längre upp i Moriabacken, var släkt med Rolf Gohs, som tecknade Mystiska 2:an. En realistiskt tecknad serie om två grabbar, som ibland dök upp i Fantomen. Svenska serietecknare var på denna tid ett mycket anonymt släkte, förutom Gohs, var den ende jag kände till Jan Lööf. Jag fick Rolfs adress och plågade sedan honom med en stor mängd frågor, som han tålmodigt besvarade. Jag besökte honom uppe i Orsa och fick via hans förmedling också göra studeibesök på Semic Press i Sundbyberg.
Svenska Serier och Franska
Efter nian åkte jag på språkresa till södra Frankrike. På väg till flygplatsen köpte jag Fantomen i en kiosk. Hela mittsektionen var utformad som en stor annons för en ny tidning. Den hette Svenska Serier och det man nu sökte var den nya generation tecknare, som skulle ta över. Jag kände mig kallad. I Frankrike upptäckte jag den fransk/belgiska seriekulturen för vuxna, med tecknare som idag välkända tecknare som Moebius, Pratt, Tardi, Caza, Druillet och Bilal. Här var serier inte något man skämdes över. Tvärtom, serier gjordes för och lästes av vuxna.
Tillbaks i Sverige var valet av framtida karriär självklart. Jag var 15 år och skulle bli serietecknare. Gymnasiet var närmast en förevändning för att kunna hålla på ostört med tecknandet. Jag gick i skolan, pluggade precis så mycket som behövdes för att passera och ägnade resten av tiden åt mina stora serieprojekt. Först ut var en 20 sidor lång SF-serie, inspirerad av “Linda och Valentin”, tuschad med pensel. För Svenska Serier.
Den första serien blev refuserad, men det gjorde inte så mycket. Medan jag gick och väntade på besked hann jag med att dra igång ett nytt och ännu bättre projekt, som jag hellre skulle vilja se i tryck. En 12 sidor lång postapokalyptisk serie, som utspelade sig i Kristianstad. Inspirerad av Auclair, tuschad med pensel och rastrerad med dyrbara Mecanorma-raster. Därefter tecknade jag en 10 sidor lång serie på temat existentiell terrorism, kallad ”Tåget”. En dunkel historia inspirerad av Crespins “Marseil”.
Serien “Tåget” från 1980 (detalj). Pensel, rörstift och raster (detalj).
Jag inbillade mig med 17-åringens självsäkerhet att detta var vad de svenska serierna behövde. Något nytt och vitalt i likhet med allt det jag sett i Frankrike. De refuseringarna tog därför lite hårdare.
Amatörseriernas guldålder
Jag var inte ensam om den erfarenheten. Runt om i landet satt en mängd tecknare som delade den med mig och resultatet kom ut i form av en mindre lavin av amatörserietidningar. Många av överraskande hög kvalité och jag blev snabbt en efterfrågad amatörserietecknare och publicerade mina serier i fanzines som Banzai! (Jönköping), Fasett (Haparanda/Stockholm) och Snapparn (Skärblacka).
Första sidan av “Stationen” från 1981. Stålpenna och raster.
Den realism som jag eftersträvade omvärderades radikalt i mötet med Jaques Tardis serier. Jag approprierade oförskräckt hans stil, ända in i art noveau-ornament och innehåll. Serien nedan erbjöds till nystartade Mammut, som inriktade sig på just den nya franska stilen från Metal Hurlant. Men där var man heller inte intresserad.
Första världskrigets vedermödor (1981) Stålpenna och raster (detalj).
Fortfarande opublicerad i professionella sammanhang, satsade jag nu på en reseberättelse med vissa självbiografiska inslag. Tema och innehåll var av den art att jag insåg att den inte skulle bli publicerad i Svenska Serier, eller någon annan stans för den delen. Men det spelade mindre roll. Det kändes som en rolig serie att arbeta med och var också det sista jag gjorde innan jag började på Konstskolan i Kristianstad. En utbildning som i grunden kom att förändra både mitt sätt att teckna och min syn på serierna. Mer om det i nästa avsnitt.
På ökända Melkweg i Amsterdam. Delvis självupplevt. Stålstift (detalj).
Här en länk till en nyligen avslutad auktion på Tradera där flera av de ovan nämnda tidningarna såldes: TRADERA