”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter såna som mig som medlemmar” sa en gång Groucho Marx. Något av den känslan drabbar mig ofta i relation till Seriefrämjandet. För som vit, medelålders man, utgör jag ju själv normen för denna snart 50-åriga förening, vars medel-medlem liksom jag, redan haft det jubileet. För trots att serierna under de senaste 20 åren sett en stor tillströmning av yngre förmågor, framförallt till våra serieutbildningar och under 2000-talet genomgått en ”radikal förändring i genusrepresentationen” (Lindberg 2014, s.83), har inte mycket förändrats i Seriefrämjandet. Styrelsen är precis lika mansdominerad nu, som på 70-talet och medlemskåren består enligt uppgift av 75-80% män i min ålder. Det enklaste sättet att hyfsa dessa siffrorna vore väl om jag gick ur. Tanken har slagit mig, både en och två gånger. Ändå gör jag inte det. Jag ska nu förklara varför.
Seriefrämhandet är en demokratisk förening
Seriefrämjandet startades en gång i tiden som en seriesamlarförening under Svenska Serieakademins ”välvilliga beskydd”. Efterhand uppstod en schism mellan akademi och främjande, som kom att pågå i tiotals år. Ur denna konflikt, som mycket handlade om olika synsätt i centrala frågor, som t ex seriedefinitionen och i organisatoriska, som t ex Adamsonpriset, formades en seriemedvetenhet ur vilken det mångfasetterade svenska seriefältet uppstod. Det vi har idag. Och så har det fortsatt. Typiskt nog ofta genom att någon eller några ställt sig vid sidan om dessa organisationer och hävdat en annan ståndpunkt. Främjande och akademi har utgjort värdiga motståndare mot vilka det nya haft möjligt att mäta sig. Den kontinuitet och överföring av kunskap som främjande och akademi stått för under dessa dryga 50 år har varit ovärderligt för den svenska seriekulturen. Även om många inte öppet håller med, betyder Adamsonpriset, Urhundenpriset och Bild & Bubbla något. De är institutioner, som skapar sammanhang och skriver in det som sker idag i den svenska seriehistorien.
Demokrati
Men det finns en viktig skillnad mellan dessa två. Seriefrämjandet är en demokratisk förening öppen för alla som är intresserade av serier, oavsett hur det intresset ser ut. Serieakademin är en exkluderande sammanslutning. Jag kan ha åsikter om Serieakademin, men jag har ingen möjlighet att påverka den. Det har jag i Seriefrämjandet. Det går inte att söka medlemskap i Serieakademin. Det gör det i Seriefrämjandet. För mig är denna principiella skillnad avgörande. Därför är jag fortfarande medlem i Seriefrämjandet.
Inget för unga?
En förklaring till den ökande medelåldern och manliga dominansen i Seriefrämjandet jag hört är att dagens unga människor inte skulle vara intresserade av föreningsverksamhet. Det tror jag inte på. Det finns gott om grupperingar, nätverk och lösa sammanslutningar. Nu fler än någonsin och det är förstås precis som det ska. Problemet är bara att dessa ofta är personbundna, drivs ideellt, utan finansiering och löper risk att försvinna den dag eldsjälarna tröttnar.
Den tröghet som finns i en förening som Seriefrämjandet är en garant för att den klarar av att människor gör andra prioriteringar i livet. Ett nätverk kan upplösas i tomma intet genom en knapptryckning. En konstnärsgrupp splittras över dagen. Men det ska mycket till för att en förening lägger ned. Det krävs en hel del byråkratiskt arbete, så pass att det till och med kan vara enklare att bara låta verksamheten rulla på. Seriefrämjandet har varit där förut. Senast när Sef-Skåne tog över för 20 år sedan. Det finns inget som säger att det inte kan inträffa igen.
Skulden
Så vems fel är det då att det ser så illa ut som det gör. Ja, det är mitt. Och det är ditt. Vi som känner engagemang, utan att agera. Att klaga på styrelsen duger inte. Det är vi som valt den, eller undanlåtit att välja en annan. Som medlem går det att göra något åt saken. Det går att lämna in motioner, föreslå ändring av stadgar, ta plats i styrelsen och leda föreningen. Det är så det fungerar i en demokrati. Att helt ställa sig utanför är att lämna över till organisationer som inte tillåter en sådan ordning eller en sån som mig – eller dig – att vara med. Därför – om du känner dig det minsta engagerad. Gå med i Seriefrämjandet. Gör din röst hörd.
Senast den 17/2 vill valberedningen ha dina nomineringar och motioner.
/Gunnar Krantz
Lindberg, Ylva (2014) ”Satiriska feministiska serier: Nina Hemmingsson och Liv Strömquist”. Tidskrift för litteraturvetenskap, Vol. 44, no 2, 83-99 p.
KOMMENTAR:
Magnus Knutsson, som var med och startade Seriefrämjandet 1968 har i en tråd på facebook ifrågasatt min beskrivning av att Seriefrämjandet ursprungligen startades som en seriesamlarförening och att detta skedde under Svenska Serieakademins välvilliga beskydd. Knutsson menar dessutom att Seriefrämjandet och Serieakademin inte hade något med varandra att göra. Utifrån det material jag studerat kan jag konstatera att det tidiga organiserade serieintresset i Sverige utgick ifrån seriesamlare.
I första numret av Thud, skriver t ex Sture Hegerfors att han han ”ser mycket positivt på tillkomsten av Thud och en speciell seriesamlarförening” (Hegerfors 1968, s. 3). Seriefrämjandets nära koppling till seriesamlare understryks även av att föreningen bildas hemma hos Klas Reimers (Knutsson 1968a, s. 2), ena halvan av Klas & Loves serieantikvariat. (Se frågelådan i Thud nr 6). Den andra – Love Arbén tog också han plats i styrelsen tillsammans med Janne Lundström, som i Serieguide beskrevs som innehavare av Sveriges ”förmodligen största seriesamling”. (Berggren 1972). Vidare är det intressant att notera att den vid sidan om Thud största serietidskriften, Serieguide, till en början hette Serieindex och ägnade sig åt att just indexera serietidningar och publicera listor över kommande titlar.
Vad gäller kopplingen Serieakademin och Seriefrämjandet, skriver redaktörerna Lundström och Holmgren i det första numret av Thud att den nya föreningen (som då inte har något namn) ”står under Svenska Serieakademins välvilliga beskydd”. På det konstituerande mötet lanserar Hegerfors namnet ”Seriefrämjandet”, väljs till ordförande och förblir så ända till 1975 och både Knutssson och Lundberg sitter under en period i Svenska Serieakademin.
Att Seriefrämjandet ganska så snart efter bildandet inriktar sig på seriepolitiskt arbete är mycket Magnus Knutssons förtjänst.
Berggren, Mats (1972) ”Akademin”. Serieguide. Vol 17, Walter Bengtsson. (red). Sid. 4-5.
Hegerfors, Sture (1968) ”Svenska Serieakademin”. Thud. Nr 1, vol. 1. Organ för oorganiserade serievänner. Sid. 3.
Knutsson, Magnus (1968) ”Seriefrämjandet bildat”. Thud. Nr 2, vol. 2. Seriefrämjandet. Sid. 2.
Lundström, Janne & Holmgren, Henri B (1968) ”Bäste läsare”. Thud. Nr 1, vol 1. Organ för oorganiserade serievänner. Sid. 2.