Categories
seriepolitiska texter

Att starta på topp och sakta arbeta sig nedåt…

Life Magazine, inköpt på Kiviks Scoutkårs loppis 1976

En vanlig uppfattning är att serierna först på senare tid börjat få  kulturell legitimitet. Konstutställningar med serier uppmärksammas med förvånade utrop som ”Nu tar serierna plats i finsalongen”. Seriekurser på högskolor och universitet möts med förvånat höjda ögonbryn. Serierna beskrivs överhuvudtaget som om inte något katten släpat in, så åtminstone som den där katten som slunkit in bland hermelinerna. Ett  påstående som  upprepats så ofta att de till slut blivit en sanning. Men ingenting kan vara mer fel.

Seriernas etablering på kulturens område skedde som genom ett blixtnedslag och på den allra högsta kulturella nivån dessutom – och i det på den tiden allra mest kulturella landet: Frankrike!

Le Journal de Mickey
Amerikanska serier började publiceras i Frankrike redan i början på 1900-talet och redan 1934 startade  serietidningen –  Le Journal de Mickey – med serier som Musse Pigg, Jungle Jim och Katzenjammer Kids. Den blev förstås omåttligt populär. Men i och med den tyska ockupationen upphörde importen av serier från USA, folk fick samla på dem i smyg och de  sågs därför som uttryck för ideal som frihet, individualism och demokrati. Efter kriget uppstod ett enormt begär efter dem. Ett begär som nu stötte på hårt inhemskt motstånd, både från höger och vänster. Kommunisterna  var emot amerikanska serier av ideologiska skäl, högern på grund av att de var utländska och uppfattades som “ofranska”. Hårda importrestriktioner och lagar ledde fram till en blomstrande inhemsk serieproduktion och det dröjde ända till början av 60-talet innan de amerikanska serierna återkom i översatt form.

CBD
Vid det laget hade en liten grupp intellektuella hunnit bli nostalgiska över de serier de läst i sin barndom – de som blev förbjudna under ockupationen. 1962 slöt sig några av dem  samman i en organisation de kallade Club de Bande Dessinées (CBD)  och myntade begreppet den nionde konstarten ”le neuvieme art” om de tecknade serierna. Denna första serieakademi bestod av några av den tidens mest inflytelserika kulturpersonligheter. Filmregissören Alain Resnais, filmstjärnan Delphine Seyrige, konstnären Chris Marker, författaren Alain Robbe-Grillet, Asterix skapare Rene Goscinny,  Barbarellas upphovsman Jean Claude Forest och hang-arounds från Italien som  Federico Fellini och Umberto Eco! 1965 anordnade de en seriefestival  (den första) i Italienska Bordighiera och bjöd in tre mycket förvånade amerikanska serieskapare: Burne Hogarth, Alfredo Andriola och Al Capp. Capp skrev ett humoristiskt, illustrerat reportage från konferensen som fick stort utrymme i och till och med  omslaget på Life Magazine.  I och med det fick idén om att tecknade serier är något som gick att ta på allvar internationell spridning.

SOCERLID
Mycket snart uppstod emellertid en splittring inom CBD. Två medlemmar, historieprofessorn Pierre Couperie och manusförfattaren Claude Moliterni, tröttnade på det nostalgiska anslaget i serieklubben. De ville även uppmärksamma dagens serier och lämnade CBD för att starta den konkurrerande Société civile d’études et de recherches des littératures dessinées (Socerlid) som år 1965 anordnade ett par små serieutställningar på ett fotogalleri i Paris, där uppförstorade originalteckningar av bl a Burne Hogarth ställdes ut i en slags upprörd reaktion mot Roy Lichtensteins popkonstmålningar. Den första utställningen, kallad « Dix millions d’images »,  recenserades av en konstkritiker i Le Monde och därmed var bollen i rullning. 1967 satte Socerlid samman en ny utställning, denna gång på Louvren. Den utställningen drog en halv miljon åskådare.

Det är alltså inte först nu serierna tagit sig in i ”finrummet”. Det gjorde de redan från start, för mer än femtio år sedan. Finrummet hette Louvren och personerna bakom var djupt förankrade i den franska kultureliten. Frågan är bara varför denna kunskap inte är allmänt spridd idag och varför vi fortfarande har behovet av att gratulera oss till dagens framgångar – som ju i backspegeln faktiskt kan uppfattas som ganska futtiga.

/Gunnar Krantz

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *