Categories
seriepolitiska texter

Tankar om Seriestaden

Seriefrämjandet, Egmont Publishing och Kulturförvaltningen  i Malmö stad har påbörjat ett arbete att samla aktörer inom Seriestaden Malmö för att synliggöra allt som serier som händer inom serier på Seriestaden.se. Den 4 april hölls en workshop på Malmö Stadsarkiv och i samband med den höll jag följande föreläsning.

Seriestaden är ett begrepp jag formulerade inför ett event i en liten lokal i kvarteret intill. I en nystartad verksamhet med det märkliga namnet Inkonst. Under rubriken seriestaden presenterade jag ett par nya serieprojekt, som alla hade det gemensamt att tecknarna var bosatta i Malmö. Jag ville peka på allt spännande som hände på serieområdet i Malmö. Inte bara en att en ny generation tecknare flyttat hit, utan också Malmö Stadsbiblioteks satsning på serier och att etablerade verksamheter som Seriefrämjandet och Egmonts serieutgivning nu också fanns i staden.

Flyern för Seriestaden på Inkonst 1998. Illustration av David Liljemark

Seriekvällen blev en stor framgång och tanken på Malmö som Seriestaden fastnade. Det är snart 20 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och att Malmö är Seriestaden råder det sedan länge inga tvivel om.

I begreppet Seriestaden samlas en lång rad aktiviteter och företeelser på seriekonstens område. Det handlar om pedagogiska satsningar, om förlag, ideella föreningar, nätverk och grupperingar av serieskapare. Serierna är numera en del av den offentligt stödda kulturen på både kommunal och regional nivå och på Malmö Högskola bedrivs sedan några år tillbaka både forskning och undervisning i seriernas praktik och teori. Det som gör sammanhanget Seriestaden unikt är det nära samarbete som etablerats mellan de olika aktörerna och den infrastruktur som efterhand byggts upp.
I Malmö är det möjligt att erhålla en sammanhängande utbildning i serieskapande från kulturskolan, vidare genom gymnasial- och eftergymnasial nivå ända upp till studier på högskolenivå. Den möjligheten finns inte någon annan stans i världen, vad jag vet.

På förlagssidan finns samma dynamiska spännvidd, från Egmont till små alternativa serieförlag. Till det en rik flora av självproducerade alster på gräsrotsnivå. Fanzines och amatörserietidningar, som årligen visas på Seriefest,  I Seriernas värld och på AltCom.
Utbildningarna på Malmö Högskola och Serieskolan i Malmö, har under snart två decennier fått en lång rad serieskapare att flytta till Malmö för att sedan stanna kvar. Till detta skall läggas Seriefrämjandet expansion med Seriecenter, Svensk Seriearkiv och Rum för serier, samt ideella föreningar och nätverk och förlag som Underlandet, Cestbon Kultur, Apart, Hybriden, Tusen Serier och Dotterbolaget.

Tio år senare. Seriestaden uppmärksammas av Sydsvenskan på löpet.

Det är ju egentligen fantastiskt, allt detta som sker på seriernas område. Men än mer fantastisk är hur litet det kostat. Serieeventet jag gjorde för snart 20 år sen gick inte på mer än några hundralappar och då stod Inkonst för kaffet och bullarna. Serieskolan startade som en fristående kurs med 14 kursdeltagare i ett litet klassrum på Industrigatan. Grundplåten till seriefest var några tusenlappar. En stor del av verksamheterna i Seriestaden har drivits och drivs fortfarande ideellt av serievänner och eldsjälar. Och det är precis som det ska.

De mycket små ekonomiska medel serierna fått har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och detta har sedan i egen kraft nått ut på ett sätt som många andra kulturella verksamheter bara kan drömma om. För så är det en gång med serier. De har genomslagskraft!
Frågan är bara hur vi nu tar alla dessa goda initiativ vidare. Hur vi ser till att inte bara förvalta utan också utveckla det som samlas under begreppet Seriestaden.
Vad är nästa steg?

Från min utsiktspunkt på K3 på Malmö Högskola handlar det i det korta perspektivet om två saker. Forskning och internationalisering. Sedan den första seriekursen på Högskolan startade 2011 har intresset för serier ökat markant. Vi har f n tre olika fristående kurser (varav två ges på engelska) och inom det treåriga kandidatprogrammet i Visuell Kommunikation är det inte bara möjligt att arbeta serier inom sin som specialisering, utan även att söka utbyte med serieutbildningar på våra partneruniversitet, som t ex HAW – Hochschule der Angewante Wissenschaft i Hamburg och Luca Art Academy i Bryssel. Vi har dessutom alltmer serieforskning på gång, vilket är särskilt intressant i den tvärdisciplinära miljö som Malmö Högskola erbjuder. Serieforskningen har tagit plats på K3 och med seriemediets inneboende kraft fortsatt att utvecklas. Även här är miljön internationell. Även här är intresset för det vi gör stadigt växande.
År 2018 kommer Malmö Högskola att bli Universitet med uppdrag att ytterligare öka insatserna inom forskningen. Det finns all anledning att tro att serierna kommer att få en allt stadigare plattform att utgå ifrån i Malmö. Sådant kostar förstås pengar. Men om det ska ske någon gång och någon stans, så är det väl här och nu.

De små ekonomiska medel som tilldelats serierna har gett god utväxling. Av litet har blivit mycket och förutsättningarna är just nu optimala. Allt är på plats. Serieskaparna, det akademiska sammanhanget, förlagen, institutionerna, de ideella krafterna. Infrastrukturen. Den kritiska massan är sedan länge uppnådd. Det vi nu behöver är ett mål och en strategi. Och de ekonomiska musklerna att förverkliga visionen. Med tanke på allt som skapats utifrån ovan nämnda begränsade förutsättningar är det spännande att fundera på vad som skulle kunna åstadkommas om serierna hade en verkligt substantiell ekonomi att utgå ifrån. Tänk om serierna hade motsvarande vad det kostar att göra ett par normala svenska långfilmer – en sådär 50-60 miljoner. Vad skulle vi inte kunna göra för dem?
För min del finns det flera saker, förutom det jag nämnde förut: Forskning och internationalisering.En sak är seriekonsten. Det sammanhang vi idag befinner oss i, det svenska seriefältet, hade engång sin upprinnelse i popkonstens intresse för seriebilden. Roy Lichtensteins målningar fick oss att börja betrakta serierna med andra ögon och på så sätt uppvärdera det som tidigare bara setts som ett simpelt hantverk. Serier blev i åtminstone någras ögon i mitten på 60-talet plötsligt konst.
Men var finns de svenska seriekonstsamlingarna? Borde inte Malmö ha en sådan? Och nu pratar jag inte om ett arkiv. Är inte detta något för Malmö att ta tag i?

Seriestadens officiella hemsida, producerad av Malmö stad. Vinjettillustration av Jimmy Wallin.

En annan sak är samverkan. När jag nyligen blev tillfrågad av Sydsvenskan om en serieönskning inför 2017 önskade jag mig ett serieinstitut. Jag menar nämligen att det svenska seriefältet idag är lite för spretigt för att kunna samlas under ett enda paraply. Jag tror också att det är lite för vittförgrenat för att någon ska kunna hävda sej ha en överblick över hela fältet. Därför behövs samverkan. Ett institut, motsvarande filminstitutet, är möjligen att ta i. Men borde inte Malmö rycka åt sig initiativet att skapa former för samverkan på det nationella planet, mellan producenter, akademiker, konstnärer, seriefans o s v. Kanske inte ett institut, men i alla fall ett råd, som verkligen representerar hela fältet och kan säkra att kunskap sprids mellan olika aktörer. Så att vi inte skapar parallella organisationer eller uppfinna hjulet på nytt.

Och för att nämna en tredje, så tror jag att vi måste bli bättre att ta tillvara på det starka engagemang serierna väcker, inte minst hos de yngre målgrupperna. Hur ordnar vi bättre möten med serier för de som verkligen brinner för dem. Hur skapar vi möjligheter för fler blivande serieskapare att ta de första stegen och lika viktigt, hur ser vi till att de som nyligen utexaminerats från våra serieutbildningar hittar möjligheter att ta sig vidare. Det här är en fråga som i slutändan berör både inkludering och demokrati.

Jag tar en fjärde också. Medielandskapet ändras snabbt och nya yrkeskategorier växer upp som svampar under jorden. Vem visste t ex för tio år sedan vad en social media strateg var för något? Det vi kan se när våra studenter möter vekligheten är ett allt större behov av generalister. Någon som kan något om ganska mycket, men som inte är specialiserad. Programmering, animation, foto, filmredigering, teckning, html, grafisk design.  Vidare hör jag ibland om behovet av manusförfattare och storyboardtecknare till den svenska filmindustrin. Är inte många serietecknare just dessa generalister? Bra på att kommunicera snabbt och enkelt, med begränsade medel. Men att det för många av dem finns hela branscher som står och väntar är vi ganska dåliga på att tala om. Hur gör vi med det? Och sen när polletten trillar ned. Hur ser vi till att åtminstone några stannar kvar och fortsätter teckna de serier vi alla i det här rummet brinner för.

Allt behöver förstås inte kosta. Men jag tror att det är dags att vi börjar låta några saker göra det i lite högre omfattning och att börja med att göra tankeexperimentet: Vad skulle hända om vi växlade upp ambitionsnivån. Om vi bestämde oss för att satsa rejält? Att det är möjligt bevisas just nu i kvarteret intill, där Seriestaden för första gången presenterades. Hela kvarteret är numera uppköpt av Massive Entertainment inför miljardsatsningen på Avatar. 700 människor ska jobba där i tio år. Och allt utgår från en film som har seriekonsten att tacka för mycket.
Och med det säger också jag tack så mycket!

/Gunnar Krantz

Länk till Seriestaden.se: Seriestaden.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *