Categories
seriepolitiska texter

Varför ges det ut så mycket seriealbum i Danmark (men inte i Sverige)?

Varje tur till Köpenhamn lämnar mig med samma undran. Varför ges det ut så mycket översatta seriealbum i Danmark och så få i Sverige? Det är verkligen en påtaglig skillnad och sedan Faraos Cigarrer öppnade ännu en butik på Skindergade för enbart danskspråkiga serier, blir det än mer tydligt. Seriealbum fyller väggarna från golv till tak och det är en ansenlig takhöjd inne i den nya butiken. Den gamla butiken mittemot, specialiserar sig efter expansionen nu enbart på engelskspråkiga serier och manga. Vilket uppenbarligen är en lyckad idé, då båda butikerna är knökfulla av kunder. En blandad publik dessutom, kvinnor och män, föräldrar med barn, turister och serievänner.

Ett litet urval äventyrsserier i albumformat. Alltifrån klassiska Alix till Hugo Pratt och Tardi

Två saker slår mig. Det första är den seriekulturella fattigdom Sverige råkat in i sedan 80-talets vuxenserievåg ebbade ut. De gamla klassiska fransk/belgiska serierna (med några få undantag) går inte att få tag på annat än antikvariskt. Det andra är den stora kunskapslucka 2000-talet inneburit, då inte heller de nya fransk/belgiska serierna (med några få undantag) fått möjlighet att nå den svenska publiken i översättning.

Den engelskspråkiga seriekulturen kan vi lämna därhän. Den finns tillfullo representerad, är känd och möjlig att få tag på. Den franskspråkiga däremot, är (med några få undantag) idag i stort sett okänd för de allra flesta. Samtidigt som det produceras en aldrig sinande ström av serier i albumformat på kontinenten. Ett enda besök i Angoulême räcker för att överbevisa den klentrogne.  

Tintin i kvadrat och kubik. Men självklart också Sirou, Gaston, Hermann, Linda & Valentin m fl i inbundna album.

Det finns som sagt undantag, men dessa bekräftar snarast regeln. Den svenska seriekulturen har vänt ryggen åt den franskspråkiga. Förhoppningsvis kan ett närmre samarbete mellan danska och svenska förlag precis som på 70-talet ändra på detta. Samproduktion av seriealbum drar visserligen ner kostnaderna men för att få ekonomi i det hela, måste serierna också nå ut och sälja till en publik som inte är specifikt serieintresserad, utan mest bara söker en stunds underhållning.

I Danmark har de uppenbarligen lyckats med detta. Men inte här i Sverige. Vad beror det på? Mer om det i nästa blogginlägg. 
/Gunnar Krantz