Denna text är publicerad i Bild & Bubbla vol. 229, nr 4/2021 i en något nedkortad version.
Michel Crespins svartvita postapokalyptiska serie Marseil, som publicerades i svenska Tung Metall 1986, utgör tillsammans med Chantal Montelliers Shelter två tämligen kuriösa undantag i en annars rätt tidstypisk publikation. Båda adresserar politiska frågor utifrån samtida diskurser kring makt, motstånd och våld, båda har ett påtagliga feministiskt perspektiv och i Crespins fall även ett poetiskt tilltal med koppling till naturen och en geografisk plats – departementet Hautes-Alpes i regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur i sydöstra Frankrike.
Michel Crespin (1955–2001) är som serieskapare i stort sett okänd i Sverige. Förutom publiceringen av Marseil i Tung Metall och Allt är bra (under pseudonymen ”Norman Crespin”) i Pulserande Metal nr 3 1984 (i original Tout va bien i Metal Hurlant nr 61 1981), har han aldrig blivit utgiven här. Mig veterligen är det enda som skrivits om honom på svenska en kort passus i Horst Schröders bok Framtiden i Serierutor från 1981, då i en artikel om Claude Auclairs postapokalyptiska epos Simon du Fleuve, i vars universum Crespin förlade flera av sina berättelser. Marseil publicerades ursprungligen i Metal Hurlant som novellserierna Algues, La Gare och Marseil. Dessa samlades sedan till Crespins debutalbum Marseil, som gavs ut 1979 på Les Humanoïdes Associés.
Algues
Den inledande serien Algues (publicerad i Metal Hurlant nr 23 1977 och på svenska som Alicia i Tung Metall nr 3 1986) skiljer sig både vad gäller stil- och innehåll något från de följande serierna. Det är en avslutad berättelse på elva sidor och handlar om en ung man som vandrar till en liten by högt upp i bergen, för att dagen därpå åter ge sig iväg. Ett slags road-movie, fast utan bil. Serien inleds med översnöade järnvägsspår följt av ett porträtt, som ser ut att vara tecknat från fotografisk förlaga. Därefter följer tre exteriörer över en öde stad med järnvägsräls, stationsbyggnader och hus med tomma fönster. I texten beskrivs hur mannen lämnar den övergivna staden närmast ett slags postapokalyptiska ur-scen; den ensamma protagonisten lämnar den gamla förödda civilisationen och söker sin överlevnad i naturen. Staden är troligen Gap, Crespins födelseort och byn möjligen St. Bonnet-en-Champsaur (1040 m ö h), där han växte upp och sedan tillbringade resten av sitt liv (med undantag för två år på konstskola i Nice) fram till sin död 2001, endast 45 år gammal.
På följande sida ser vi mannen blicka ut över ett snötäckt landskap. Han ser övergivna hus och bilvrak och börjar gå utefter vägen som leder upp mot bergen. Ett av husen kallas ”det gamla härbärget” – Refuge Napoleon vid bergspasset Col de Manse, ca 11 kilometer nordost om Gap. Mannen går på en bro över floden Le Drac och kommer slutligen fram till en by omgiven av höga alptoppar. Han passerar en björkdunge och kommenterar att den planterades av ”de gamla”, vilket indikerar tidens gång. Väl framme i byn möter han människor från sitt eget förflutna; Gamle Thomas, Alicia och hennes bror Michel. Det antyds en tidigare fiendskap mellan de två unga männen. Gamle Thomas bjuder på mat och det bestäms att mannen ska bo i ”det stora huset”. Därefter följer ett par sidor som skildrar hur tillvaron i byn återgått till ett förindustriellt tillstånd, ett slags bygemenskap, illustrerat genom bilder av fårskötsel, grisslakt och smörkärning. En tillvaro som, räknat i antalet nyfikna barn verkar vara både hållbar och produktiv.
På väggen i ett av husen syns en karta över Frankrike, markerad med symboler för radioaktiv strålning. Kartan pekar på den katastrof som inträffat och förändrat tillvaron för människorna (kanske till det bättre). Intressant att notera är att Algues är tecknad två år före kärnkraftshaveriet i Harrisburg.
Dagen avslutas med dans till Gamle Thomas fiol och när var och en går hem till sitt, besöker Alicia den unge mannen på hans rum. Brodern misstänker något och en ordlös sida ägnas åt att skildra hans reaktion, som går från aggression, då han med bestämda steg pulsar fram genom snön, mot ”det stora huset” till resignation, när han vänder och går hemåt med hängande huvud.
Natten passerar och dagen gryr. Spår i snön visar att en flock vargar har passerat genom byn. Svart rök bolmar ur husens skorstenar. Vi ser en översnöad linbana (Champsaur är känt för sina skidanläggningar) och Alicia lämnar huset. Hon vänder sig om och i sista rutan ser vi mannen, nu återigen ensam, vandra längs en öde motorväg på väg bort från bergen.
I Auclairs universum
Algues utspelar sig i en postapokalyptisk värld, tydligt inspirerad av den drygt tio år äldre Claude Auclairs (1943 – 1990) Simon du Fleuve, en serie som enligt Horst Schröder redan i slutet på 70-talet kom att bli en självklar utgångspunkt för flera ”annorlunda tecknare” och som serieforskaren Ann Miller skriver i sin bok Reading bande dessinée: critical approaches to French-language comic strip initierade den utopiskt- visionära grenen inom postapokalyptiska (franskspråkiga) Sf-serier, som tar sin utgångspunkt i 70-talets kollektiva rörelser och experiment.
I Algues etableras detta tillstånd med hjälp av små förskjutningar i det vardagliga och välbekanta. All teknik verkar ha upphört att fungera, tågstationen och motorvägen är öde, kraftledningarna står som skelett över vidderna och minner om den gångna tidens energibehov. Bilarna har blivit vrak och ersatts av häst och vagn. Linbanan hänger stilla. Musiken är akustisk. Berättelsen har också en psykologisk dimension, som handlar om återkomst och vad denna kan föra med sig i förhållande till relationer och positioner i det sociala sammanhanget, där den namnlöse huvudkaraktären närmast gestaltar idén om den ensamme cowboyen.
I Algues finns flera intertextuella referenser till Simon du Fleuve och serien kan läsas som en direkt parafras på Le Clan des Centaurs (1974), som inleds med att huvudkaraktären Simon vandrar bland snötäckta alper, där vi får ta del av klanens tillvaro med arbete, djurskötsel och sociala aktiviteter, med inslag av musik och sång. Även Simon möter en kvinna. Estelle, dotter till by-äldsten Charles (en möjlig förebild till Gamle Thomas). Också denna kärleksrelation väcker starka reaktioner. Men där Auclair tecknar i en konventionell realistisk fransk-belgisk äventyrsstil och bygger sin berättelse på en estetik hämtat från film och andra tecknade serier, rör det sig hos Crespin om gestaltningar av, menar jag, människor och miljöer baserat på fotodokumentation – allt ifrån huvudpersonen, som etableras genom det närmast dokumentära porträttet på sidan ett, till Gamle Thomas, Alicia, hennes bror och barnen. Flera av bilderna på byborna ger också intryck av att ha fotografiska förlagor, vilket blir särskilt tydligt i hur kläder, frisyrer och skägg tecknats. Allt bär en prägel av det sena 70-talets alternativa klädstil. Den enda karaktär i serien, som inte tillhör den yngre generation är den lätt idealiserat framställde Gamle Thomas. Men även han, liksom Auclairs karaktär Charles, har låtit hår och skägg växa fritt – i ett synbart bevis på tillhörighet. Crespin tecknar i en sparsmakad stil, med tunna streck, skrafferingar och svarta ytor. Även texten är reducerad och huvudsakligen placerad i textplattor (Algues finns t ex bara två pratbubblor). Ytterligare ett narrativt lager utgörs av en sångtext, som löper genom seriens andra hälft och tycks kommentera kärleksrelationen mellan huvudpersonen och Alicia. Även detta kan läsas som en direkt referens till Auclair och sången i albumet Maïlis, (1975-1976, Majlis i svensk utgåva 1980).
La Gare
Den följande serien, La Gare, publicerades i Metal Hurlant nr 30, 1978 (på svenska som Stationen i Tung Metall nr 51986) och inleds med en minimalistiskt tecknad vy över en öde motorväg (också det en ofta upprepad postapokalyptisk bild) och en ensam vandrare – enligt textrutan, huvudpersonen från Algues, som vi nu får ett namn på. Han heter Joël och har ”sett nog av bergsvägar”. Nu följer han den stora floden (möjligen Rhône) på väg mot havet. Streck av flyttfåglar passerar på väg norrut. Deras flykt övergår i det onomatopoetiska vrålet från ett jaktplan och i den sista rutan ser vi Joël fly undan kulkärvarna som slår ned kring hans fötter. Nästa sida inleds med en ny panoramavy över motorvägen och vi ser en kvinna med ett gevär över axeln. Hon heter Seule (Solo i svensk översättning) och är på väg för att jaga rovfåglar. Hon får syn på några korpar och när hon närmar sig dem, ser hon den medvetslöse Joël.
En månad passerar medan Joëls sår läker, våren kommer och Seule är inte längre ensam. De vandrar utefter ett förfallet järnvägsspår på väg mot stationen i St. Rambert (några mil syd om Lyon) där de bor. De odlar jorden, hämtar vatten i en spann, lagar mat över öppen eld och badar nakna i en sjö, i vad den franske serieforskaren Jean-Louis Tilleuil beskriver som en stereotypisk scen över den ursprungliga lyckan med paradisisk natur, ett kärlekspar och vatten, som ett första steg tillbaka till en primitiv nakenhet. Idyllen kontrasteras dock snart mot en hotfull verklighet. Då och då sveper ett jaktflygplan förbi och Joëls hjärta fylls med ”en dov längtan efter våld…”
En natt hör de ett annat flygplan. Ett ljussken, följt av en explosion gör det uppenbart att ett flygplan störtat och dagen därpå går Joël mot nedslagsplatsen. När Seule plockar frukt i skogen möter hon en kortklippt ljushårig man med militär identitetsbricka runt halsen. Hon förstår att det är piloten och försöker genast döda honom med sin kniv, misslyckas och blir själv nedslagen. Piloten bär Seule till stationen. Han heter Serge och har deserterat från de fascistiska Nationalist-Integristernas armé. Samtidigt når Joël fram till nedslagsplatsen och blir upptäckt av en motoriserad militärkonvoj. Han försöker fly, men blir snart upphunnen och skjuten. När Seule och piloten kommer är det för sent. De begraver Joël och ger sig av österut, mot bergmassivet Vercors, ca 10 mil österut, platsen där den franska motståndsrörelsen mötte ett av sina största nederlag under andra världskriget. Även i detta kapitel finns referenser till Auclair, bl. a bilden som föreställer Joël och Seule gåendes längs järnvägsspåret, som kan ses som en direkt parafras till inledningsbilden i Les Esclaves.
Marseil
I första avsnittet betitlat Marseil kommer Seule ensam fram till Marseille, som i denna framtid stavas ”Marseil”. De två första sidorna ägnas åt att skildra järnvägsstationen Saint-Charles, trapporna som leder till hamnen och den nedre stadens smågator. På tredje sidan dyker Auclairs hjälte Simon plötsligt upp, i en slags tecknad cameo-roll. Seule träffar Serge, som nu har låtit sitt hår växa och kallar sig Serge från Sjöarna (jfr med Auclairs Simon från floden). Han bor med Milou och Hélène och de har tagit sig till den oavhängiga staden för att komma över vapen. Milou försöker sorglöst skratta bort allvaret, men blir tillrättavisad av den mer erfarne Serge. De beger sig genom kloakerna, mot Operan där guvernören för fristaden residerar. Milou ramlar ner i kloakvattnet och blir återigen utsatt för den äldre kamratens gliringar. Samtidigt rör sig Hélène över hustaken, på väg mot Operan, utrustad med en pilbåge. Men planen går om intet. Det finns inga vapen och i den eldstrid som utbryter skjuts Milou brutalt till döds av löjtnant Reboul och hans män.
Pont Mirabeau
Marseil slutar i en scen, som hämtad från en westernfilm. De unga motståndskämparna har lagt sig i bakhåll vid bron Pont Mirabeau över floden La Durance, på gränsen mot utkantsområdena. Men även denna gång går deras aktion om intet. Serge och Hélène dödas och Seule står ensam kvar i regnet och betraktar Hélènes korsfästa kropp på brospannet. Samtidigt iakttas hon av Löjtnant Reboul, som sedan aldrig blev riktigt klar över ”… varför han den gången lät bli att skjuta…”. Den avslutande textplattan upplyser om att Reboul sedan blir utnämnd till ställföreträdande guvernör i Marseil och slutligen faller offer för en lönnmördares hand år 211.
Gestaltning av motstånd
Efter att Joël så chockerande och abrupt försvinner ur serien, stiger Seule fram som dess verkliga protagonist. Vändningen är både drastisk och oväntad och skildringen av henne bryter tvärt mot de annars ofta stereotypa och sexualiserade framställningarna av kvinnor i det sena 70-talets franska Sf-serier. Det finns dock några föregångare; den efterhand allt mer proaktiva Linda i Linda och Valentins äventyr och Jaques Tardis handlingskraftiga hjältinna Adèle Blanc-Sec, men till skillnad från dem ger Seule intryck av att vara tecknad efter en verklig förebild och ibland även fotografisk förlaga. Detta skapar ett slags realism, likvärdig de miljöer serien utspelas i. Detsamma kan sägas om skildringen av ungdomarna i motståndsrörelsen. Den allvarliga Hélène med sin pilbåge och Milou, vars frisyrer och kläder är hämtade från den sena 70-talet, skapar en slags autenticitet och kopplar serien till tiden den är skapad i. Crespins serie skiljer sig därigenom från Auclairs, i vilka den ”goda sidan” regelmässigt framställs tämligen idealiserat, med attribut från det sena 60-talets alternativa ungdomskultur, hippies och gröna våg. De ”goda” är hos Auclair i stort sett undantagslös smala och muskulösa, har böljande långt hår och frodigt skägg. Simon själv bär uppenbara drag av Robert Redfords karaktär ”The Sundance Kid”, med blond snedlugg och kraftig mustasch, ofta avbildad barbröstad och med svällande muskler. Framställningen leder ibland till ofrivillig komik, som då tre plågade män, påfallande lika Gilbert Sheltons Freak Brothers, barfota och iförda utsvängda jeans drar fram en plog över en åker.
Auclairs serier utgår från ideal som i slutet av 70-talet alltmer kom att avfärdas av en yngre generation, vars tilltro till slagord som ”Peace, love and understanding” bytts ut mot krav på politisk handling och som hämtade inspiration från stadsgerillan Tupamaros i Uruguay och Carlos Marighellas skrifter om urban krigföring. Det är också symptomatiskt att båda serierna kretsar kring vapen. Men där Simon vill destruera ett för att det inte ska komma i fiendens händer, försöker ungdomarna i Marseil komma över fler för att kunna slå tillbaka.
En annan påfallande skillnad är att kvinnorna i Marseil spelar en framträdande roll och är minst lika kapabla att bruka våld, som sina manliga kamrater. Crespins kvinnliga karaktärer framställs inte bara som självständiga subjekt, utan visar sig efterhand vara berättelsens verkliga protagonister. Seule anfaller utan att tveka Serge med kniv och Hélène konstaterar kallt att vakten är på plats ”som förutsett”, innan hon skjuter ned honom med en välriktad pil. Seule och Hélène är heller inte ensamma i rollen som proaktiva kvinnor. Här finns även Alicia och guvernörens syster Chloë, som spelar dubbelspel mellan centralmakten och motståndsrörelsen. Marseil förebådar starka kvinnliga karaktärer som får sitt genomslag i Sf-filmen bara några år senare, med Sigourney Weaver som Ellen Ripley i Alien (1979) och Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor i Terminator (1984). Tilleul talar om en omfördelning av hjälterollen i Marseil, där det inte längre handlar om ett hjältar utan en ”hjältinna”. Det är också kvinnor som återfinns på omslagen till albumsvitens totalt fem utgåvor; Marseil (1979), Armalite 16 (1980), Lune Blanche (1981), Dorianne (1985) och Les Infernets (1987).
I Auclairs serie dödas också motståndare men Simon har, som Schröder påpekar ”svårt att handskas med detta våldets arv inom sig som ideligen lockas fram av ’Herrarnas’ förtryck”. Eller som Auclair uttrycker det i Slavarna: ”Inför sitt offer gjorde han en gest som om han beklagade vad han gjort och försökte ursäkta sig… En outsäglig ångest grep honom… ”
I det avslutande albumet Stad N.V. Nr 3 ger Auclair röst åt Emeline, då hon läser lusen av alla män, som i rädsla för att erkänna sin egen svaghet, framhärdar i att kriga: ”Ni vill ha fred, men när freden kommer blir ni skrämda av tanken på att inte längre vara i krig, att bara vara människor…”. Efter denna uppläxning, återställs den patriarkala ordningen, när hon skrattar bort förstämningen som uppstått och bjuder männen på något gott att dricka. ”Ha ha! Medan ni satt och filosoferade märkte ni väl inte ens att jag gjorde i ordning något att dricka till er! Kom! Det är serverat!”.
Tysk höst
I Marseil ställs unga människor mot varandra. På ena sidan de kortklippta och uniformerade soldaterna från Nationalist-Integristernas centralregim och de stora städerna i norr. På den andra de långhåriga motståndskämparna från bergen och utkantsområdena på landsbygden i söder. Konfliktlinjen dras mellan stad och land, mellan syd och nord och framförallt mellan radikala ungdomar, som använder sig av stadsgerillans strategier och en fascistisk övermakt med tillgång avancerade vapen och fordon.
För den som reste i Europa i slutet på 70-talet gick det inte att undgå att en sådan konflikt just då pågick. Tågresenärer på väg till eller från Tyskland mötte tungt beväpnad polis och på järnvägsstationer och vid gränskontroller fanns plakat med efterlysta RAF-terrorister, till större delen unga, någonstans mellan 20-30. Påfallande många av dem var kvinnor. På vissa plakat var porträtten överkorsade, som en makaber markering att personerna antingen var fängslade eller döda.
Hösten 1977 inledde RAF:s andra generation en kamp för att befria sina fängslade ledare. Men varken mord, kidnappningar eller kapningen av ett Lufthansa-plan ledde till befrielse för Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. De begick istället självmord i sina celler i Stammheimfängelset i Stuttgart, i händelser som i efterhand kom att kallas Tysk Höst (Deutscher Herbst). Fotografen och den f d RAF-medlemmen Astrid Proll, skriver i boken Baader Meinhof – pictures on the run 67-77, att ”…när hon idag tittar på bilder från den tiden, ser hon ansikten och kroppar som utstrålar en ungdomlig kraft, vitalitet och omaskerad skönhet”. (min översättning). Detsamma kan sägas om skildringarna av de unga motståndskämparna i Marseil, som också betecknas som terrorister i serien och precis som den hårda kärnan i RAF, mister livet en efter en, i till synes meningslösa attacker mot en uppenbart överlägsen motståndare.
Simon du Fleuve återspeglar Auclairs egna ideal, ibland till den grad att serien upplevs som predikande. Albumsviten avslutas med att Simon och Emeline lämnar den döende världen och ger sig av mot en framtid de ska bygga upp tillsammans. Crespin bygger vidare på denna framtidsvision, om en möjlig överlevnad bortom den nukleära apokalypsen, men byter efterhand ut den romantiska utopin mot ett mer pessimistiskt scenario, präglat av samtidens politiska utveckling, där allt motstånd mot övermakten i själva verket visar sig vara lönlöst.
Gunnar Krantz
Källor:
Association des amis de Michel Crespin. http://michelcrespin.fr/ (hämtad 2021-01-15)
Auclair, Claude (1979). Slavarna: berättelser från kommande tider. 1. uppl. Stockholm: Carlsen/if
Auclair, Claude (1980). Majlis: berättelse från kommande tider. 1. uppl. Stockholm: Carlsen/if
Auclair, Claude (1980). Stad N. V. Nr 3: berättelse från kommande tider. 1. uppl. Stockholm: Carlsen/if
Crespin, Michel (1977) Marseil, Tung metall. (1986). Stockholm: RSR Epix
Crespin, Michel (1980) Allt är bra, Pulserande Metal Nr 3 1984. Lund: Pulserande metal
Miller, Ann (2007). Reading bande dessinée: critical approaches to French-language comic strip. Bristol: Intellect Books
Proll, Astrid (red.) (1998). Baader-Meinhof: pictures on the run 67-77. Göttingen: Steidl
Schröder, Horst (1981). Framtiden i serierutor: science fiction-serier i USA, Frankrike och England. 1. uppl. Stockholm: Carlsen/if
Philippe Sohet, « Les cases épurées de Michel Crespin », dans Les Cahiers de la bande dessinée, n°76, juil.-août 1987, Grenoble, Glénat.
Tilleuil, Jean-Louis. (2012) Marseil. Un cycle paradoxal, une méridionalité double et avant-gardiste. In: Les Cahiers du GRIT : Des mots qui construisent le monde : modernité, modernisme, postmodernité…, , no.2, p. 94-110 (2012) Länk: http://hdl.handle.net/2078.1/129371 (Hämtad 2020-12-28)