Blyertspennan är ett så vanligt förekommande inslag i vår vardag att vi knappast ägnar den en tanke, eller inser vilket fantastiskt redskap den egentligen är.
Innan blyertspennan uppfanns övade sig skolbarnen i våt sand och på vax- eller griffeltavlor och konstnärer fick nöja sig med bly- och silverstift. Blyertspennan slog undan allt detta och när den började tillverkas industriellt försvann de urmodiga skrivdonen.
Men blyertspennans lättillgänglighet och billiga pris har också haft en baksida. Den fick med tiden låg status. Ett mer förgängligt redskap än en blyertspenna är svårt att tänka sig och en blyertsteckning ses sällan som mer än en skiss. Något ofärdigt – en förlaga till något annat mer utarbetat och därför mer värdefullt. Blyertsteckningar har för det mesta ett lägre ekonomiskt värde än en tuschteckning eller akvarell, trots att den i sig kan vara minst lika dynamisk, uttrycksfullt och inte minst, hållbar över tid.
Kanske har det flitiga bruket av blyertspennan under grundskoleåren bidragit till att den ses som något enkelt och vardagligt, utan större värde. Blyerts förknippas med tuggade pennstumpar och skrivböcker med plitade kråkfötter. Den påminner oss om misslyckade teckningsförsök med trubbiga HB-pennor på billigt papper som varken gav tillräcklig kontrast, eller gick att radera ordentligt. I stället för att lära tekniken utifrån blyertsens egenskaper, jämför vi den med andra sorters pennor och avfärdar både resultat och material. Och namnet sedan; blyerts… blyant, led-pencil, bleistift. Lika grått och giftigt som bly.
Men blyerts har inget med bly att göra. Det handlar om ett gammalt missförstånd. Blyertspennor framställs inte av bly. De består huvudsakligen av grafit, ett kristallint mineral av grundämnet kol som är uppbyggt av så kallade grafener – oerhört tunna skikt av kolatomer – lagrade ovanpå varandra i perfekta hönsnätslikande mönster till det forskningen kallar ett tvådimensionellt material. Grafener har på senare tid beskrivits som ett slags mirakelmaterial i forskningen och 2010 tilldelades Nobelpriset i fysik Andre Geim och Konstantin Novoselov för sina banbrytande experiment. Men grafitens märkliga egenskaper upphör inte här. Pressar man samman den under hög temperatur och högt tryck, så omvandlas mineralet till diamant. Det du har i blyertspennan är således inget annat än potentiella diamanter!
Troligen hade grafiten inte spelat någon större roll i bildkonsten om inte en enorm fyndighet av mycket ren och solid grafit gjorts i början av 1500-talet i Cumberland i England. Först trodde man det var bly man hittat och stycken av mineralet användes länge både för att skriva på sten och märka får. Men sedan kom man på med att det gick att göra utmärkta gjutformar till kanonkulor av grafiten och en gruva anlades i Borrowdale. Metoden ledde till att de engelska kanonkulorna flög både längre och mer precist och grafitbrytningen blev därmed en viktig del av det Engelska Imperiets framväxt. En annan och minst lika viktig innovation var de grafitstift som kunde sågas ut ur den rena grafiten och användas som pennor. Dessa lindades med snören, som rullades av allt eftersom stiftet slets ned eller stoppades in i metallhylsor, så kallade porte-crayons. Grafiten gav ett mörkare streck än blyet och gick dessutom lätt att radera.
I Tyskland, som saknades motsvarande mineraltillgångar, tillverkades i stället den första grafitpennan. Det var i Nürnberg år 1662 och den bestod av en blandning av grafitpulver, utdrygat med svavel och antimon (ett halvmetalliskt grundämne). På grund av den sämre hållbarheten i dessa stift, limmades de in i kanaler utskurna i trähylsor.
Under Napoleonkrigen kunde fransmännen varken få tag på de engelska grafitstiften, eller de kvalitetsmässigt sämre tyska träpennorna. Napoleon uppdrog därför åt kemisten Nicolas-Jacques de Conté att hitta en lösning på problemet. Resultatet blev en blandning av grafit, lera, vatten och mjölklister, som bakades i en keramikugn. Stiften pressades, precis som i den tyska varianten in i två halvcylindrar av trä.
Arkitekten och keramikern Joseph Hardmuth lyckades framställa artificiell grafit genom att blanda grafitpulver med lera, som sedan brändes i ugn. 1792 grundade han en pennfabrik i Wien och än idag tillverkas blyertspennor industriellt i stort sett efter hans metod.
Tecknare Ettore Maiotti beskriver ingående processen i sin handbok Teckna med blyerts och krita (1990). Grafit, lera och vatten tillsätts ett kar med stora porslinskulor. När dessa roteras, krossas grafiten utan att grafitens kristallina struktur förändras. Efter 150-600 timmar (beroende på kvalitet) pressas vattnet ut. Massa homogeniseras och formas till kakor, som därefter dras ut till stift. Efter tre bränningar i ugn utan lufttillträde i som mest 1100°C, passerar de ett vaxbad och limmas sedan in i stänger av cederträ. Som avslutning läggs de i en tryckluftsugn i 150°C, lackas, märks och paketeras.
Blyertspennor tillverkas i olika hårdhetsgrad, från mycket hårt till mycket mjukt. Serien B (F, HB – 8B) utgörs av de mjuka stiften och serie H (H-9H) av de hårda. Hårdhetsgraden bestäms av hur mycket kaolinlera som blandas in i grafiten, samt temperatur och tid. Ju mer lera, desto hårdare penna.
Det finns idag en lång rad välkända fabrikat, varav flera existerat i många hundra år. Faber Castell grundades av 1761 av Kaspar Faber i Nürnberg och är fortsatt en av världens största tillverkare av färgstiftpennor. Inför världsutställningen i Paris 1889 bytte Joseph Hardmuth’s företag namn till Koh – i – Noor (inspirerat av diamanten med samma namn). Företaget ligger i dag i Tjeckien. Franska Conté grundades av ovan nämnde Nicolas Jacques Conté år 1794. Vid sidan om blyertspennorna utvecklade Conté även färgkritor (Conté crayons) av material som; kol, järnoxid och titaniumoxid. Tyska Staedtler grundades 1835 i Nürnberg. I Storbritannien där råvaran fanns i rikliga mängder, grundades den första pennfabriken först 1832 under namnet Banks, Son & Co. 1916 bytte det namn till Derwent Cumberland Pencil Company och finns än idag under samma namn. I den ursprungliga fabriken i Keswick finns idag ett museum över framställningen av blyertspennor.
I inbördeskrigets USA uppstod ett stort behov av pålitliga skrivdon att användas i fält. På 1860-talet, grundades både Eberhardt Fabers pennfabrik på Manhattan i New York och Joseph Dixon’s The Dixon Ticonderoga Company, i Essex County New York.
Av de moderna pennorna är Japanska Tombow, grundad 1913, av många tecknare ansedda som de kvalitetsmässigt bästa. Tombow tillverkar blyertspennor under varumärket “Mono”. Dessa ger en mycket djup och kontrastrik svärta jämfört med andra kvalitetspennor.
Blyertsens egenskaper
Blyerts producerar ett grå–svart streck som är lätt att radera. Blyertsen som sådan är mycket motståndskraftig mot ljus, vatten, de flesta kemikalier, UV-strålning och motstår även tidens tand mycket väl. Det som avgör om en blyertstecknings hållbarhet är snarare valet av teckningspapper och hur detta hanteras. Eftersom grafiten lägger sig i ett skikt ovanpå pappret finns risk för att den smetas ut vid beröring. Teckningarna bör därför fixeras med cellulosafixativ, som sprayas över som en skyddande film.
Koh-I-Noor).
Tekniker: Få teckningsmaterial är så dynamiska som blyertsen. Mellan utarbetade valörteckningar av fotografisk kvalitet till enkla skisser och linjeteckningar finns en oändlig variationsrikedom. Linjen går att variera från ytterst tunna och exakta till dynamiska och expressiva, beroende på pennans hantering, hårdhetsgrad, tryck och formering – hur pennan är vässad.
Gråskalans olika valörer kan framställas på flera olika sätt, utifrån val av hårdhetsgrad på pennan, med överkorsande linjer, det tryck som appliceras vid skuggning, gnuggning med finger, papper, bomullspinne eller en så kallad stompf. Det går även att framställa effekten av texturer, genom att gnugga över en strukturerad yta – ofta kallat “avklappning”.
Tekniska specifikationer
Blyertspennor graderas enligt boksäverna H (hard) och B (black). Däremellan finns bokstaven F, som markerar “fine point”.
Det finns 20 olika hårdhetsgrader: 9B,8B, 7B, 6B, 5B, 4B, 3B, 2B, B, HB, F, H 2H, 3H, 4H, 5H, 6H, 7H, 8H, 9H. 8B är den mjukaste och 8H den allra hårdaste. Ju mjukare penna, desto tjockare grafitstift och möjlighet till bredare linje. De hårdaste pennorna används i regel för teknisk ritning.
För tecknarens normala behov, räcker det med att skaffa en fyra-fem olika pennor framför allt bland de mjukare varianterna. Fördelen med att ha ett antal olika pennor är att det då går att variera svärtan i strecket, genom att välja en mjukare penna, i stället för att trycka hårdare med pennan och skada pappret. Förslagsvis: 2H, HB, 2B, 4B, 6B.
I nästa post kommer jag gå igenom hur man vässar en penna och raderar en teckning. Stay tuned!
Gunnar Krantz