Alla konstskolor av rang har någonstans en grön soffa. Den behöver nödvändigtvis inte vara grön. Den kan lika gärna vara vit eller brun. Det viktiga är att den är gammal och sliten och gärna av oklart ursprung. Kanske hittade någon den i en container. Eller så stod den kvar i en ateljé. Den kan också ha varit ett loppisfynd, eller vara på tillfällig förvaring åt någon som blivit bostadslös och sedan aldrig återkom för att hämta sin klenod. Med tiden blir gröna soffan en självklar mötesplats och referenspunkt för konstskolans studenter. “Vi möts vid gröna soffan” textas det på plakat för både fest och uppror. Skulle soffan sedan rasa ihop fullständigt och bytas ut, kallas den fortfarande “gröna” trots att den nu kanske är blå.
En grön soffa tjänar många ändamål. Det är i den det sociala kittet skapas. Det är i den de stora och avgörande besluten fattas. Det är också i den nya idéer uppstår och kärleksrelationer tar sin början. Vad som hänt i den under alla år den stått i sin korridor eller på studentkaféet vill ingen riktigt tänka på. Men alla försök att ta bort den, med hänsyn till hygien, brandsäkerhet, estetik eller allmän motvilja brukar sluta i revolt. Försvinner den dyker snart en ny och ännu mer sliten upp.
På Serieskolan i Malmö var “gröna soffan” passande nog av grönt, bredrandigt manchestertyg. Den inhandlades av några studenter som fått en liten budget av skolan för att göra det minimala seriebiblioteket bakom klassrummet lite mysigare. Den hade stora bylsiga kuddar som hela tiden hotade att kalva ner på golvet och den som vågade sticka ner handen mellan sittdynorna kunde göra både oväntade och oroande fynd som avslöjade något om de aktiviteter som försiggått i den.
Ett annat fenomen framgångsrika konstskolor har gemensamt är det sunkiga studentpentryt. Det är ett minimalt utrymme med kylskåp, spisplattor, micro och diskbänk, ständigt på gränsen till sanitär katastrof. Egentligen är det tänkt att studenterna ska äta i skolans matsal där de kan köpa mat till rimliga priser. Men eftersom de flesta av dem har det knapert och hellre lägger sina pengar på färg, penslar och öl, tar de med sig matlådor att värma i micron. När maten är uppäten finns en del disk att ta hand om och här tänker många att de kan göra det lite senare. När lite senare inträffar är disken i allmänhet glömd. Detsamma gäller de rester som tillfälligt lagras i kylskåpet. Tillfälligt blir långvarigt.
Efter hand växer möglet. Bananflugorna förökar sig och berg av disk hopar sig i vasken. Varken plakat, lappar, eller hänvisningar till någons mamma avhjälper den kollektiva diskskulden. Alla är skyldiga – och ingen. Går det längre tid än så tillkommer problemet med odörer, vilket blir särskilt påtagligt under den varma årstiden. Stanken från studentpentryt överträffar det mesta. Om studenterna sedan tar upp frågan med sina lärare skickas den vidare till skolledningen, som då hotar med att helt avskaffa pentryt eftersom det nu inte fungerar. Ställda inför detta ultimatum görs nya försök med ansvarsfördelning, disklistor, roterande scheman och regler. Detta fungerar i allmänhet en kort period innan det åter igen är dags för en ny köks-kollaps.
Pentryt på Serieskolan var just ett sådant katastrofområde. När det var som värst fick jag spärra av det med gul-svart varningstejp och ett plakat som löd “Tillträde förbjudet före sanering” och sedan anlita en städfirma som klarade av att hantera vad det nu var som orsakade stanken som gjorde att ingen kunde vistas i lokalerna. Pentryt och gröna soffan fanns i samma rum, bakom ettornas klassrum i Röda Huset på Industrigatan och det var också hit vi inviterade alla våra gäster på fredagsfika när intresset för serieskolan så småningom ökade. Vi tänkte att vi skulle bjuda dem på det allra bästa vi hade.
(Fortsättning följer).