Jag tänkte aldrig att jag skulle bli lärare. Än mindre på en serieskola. Min syn på serieskolor var att de var onödiga. Teckna serier var inget man lärde sig i skolbänken, menade Sture Hegerfors redan i första numret av Svenska Serier (1979) och jag höll länge med honom på den punkten. Det fanns inga serieskolor att söka till när jag slutade gymnasiet. Jag gick på konstskola och blev konstnär. Med en sådan karriär i ryggen innebar lärare på konstskola ett kliv nedåt. “Those who can, do; those who can’t, teach.” sa en gång George Bernard Shaw. Att bara de som inte lyckades blev lärare var en giltig sanning i slutet av 90-talet. Ett annat skäl var att jag tvivlade på om jag hade något att lära ut. Mitt sätt att teckna serier låg långt bort från den gängse 90-talsnormens superhjältar och funny-animals.
Det som fick mig att ändra ståndpunkt var möjligheten att skapa ett sammanhang. Lite av det jag sett som gästlärare på Serietecknarskolan i Hofors 1995. Seriestudenterna umgicks intensivt. De träffades utanför skolan, åt pizza och spelade bowling. De festade och bjöd in mig i gemenskapen. Fastän Hofors låg bortom ära och redlighet och i stort sett inte hade annat att bjuda på än ett gigantiskt stålverk och karg natur, lyckades de skapa en inspirerande och välkomnande community där serieintresset stod i första rummet. De hade kul i sin lilla bubbla och genom ateljésamtal lärde jag känna dem både som tecknare och individer. Det var givande.
Det andra skälet var att ordna arbetstillfällen. Under 90-talskrisen hamnade serierna i en snabbt nedåtgående spiral. Epix lades ner. Bonniers sålde sina serietidningar till Egmont. Utgivningen av seriealbum minskade. Seriefrämjandet krisade. Det var egentligen bara fanzinen som blomstrade. Främst var Seriechock under Fredrik Jonssons redaktörskap. Men den gryende självbiografiska vågen som företräddes av Seriechock och Optimal mötte motstånd. Det klagades på att vi var dåliga på att teckna.
I ett läge när det blev allt svårare att tjäna pengar på serier, tänkte jag att en serieskola med återkommande gästläraruppdrag vore en bra idé. Jag tänkte att alla pengar som riktades mot serierna var bra. Ju fler serietecknare, desto bättre. Att det sedan knappt fanns några förlag kvar som kunde publicera dem fick bli ett senare problem.
Det tredje skälet var att bryta upp könsdiskrimineringen i seriebranschen. Det där att det enbart var män som intresserade sig för serier var något jag alltid upplevt som ytterst problematiskt. Det var också svårt att förstå, med tanke på att det fanns så många framgångsrika kvinnliga serietecknare. På något sätt var det som om de inte räknades.
I andra sammanhang var det självklart att det fanns män och kvinnor bland både utövare och publik. Men inte i seriebranschen. Serier gjordes av män, för män och om någon kvinna råka förirra sig in fick hon veta att hon inte platsade. Kvinnliga serietecknare kallades ofta illustratörer. De gjorde bilderböcker för barn, satir eller så kallade “kvinnoserier”*. För att riktigt platsa skulle de stå ut i en miljö av stereotypa och ibland sexistiska skildringar. Det var inte så konstigt att de framgångsrika kvinnliga tecknarna inte ville ha något med serievärlden att göra. Men varje gång jag tog upp problemet möttes jag av bekymrade miner. Ja, varför vill de inte vara med? I Hofors märkte jag en skillnad. Klassen bestod inte enbart av killar, som jag först trott. Jag såg framför mig en möjlighet att införa kvotering på den nya skolan.
Den sista skälet handlade om ambitionsnivå. Min erfarenhet var att det gick att nå goda resultat med små medel. De resurser Kvarnby erbjöd var i stort sett inte mer än lön, klassrum och möbler. Men det var mer än vad som erbjöds seriemediet från annat håll vid denna tidpunkt. Så när svaret på frågan skiftade till ett försiktigt ja, vågade jag öppna upp för de där idéer jag haft om hur en konstskola borde drivas – nu i formen av en konstskola för serietecknare.
Det var så jag såg det. Det handlade inte bara om att lära ut hantverk utan också introducera studenterna till en konstform och ett sammanhang. De enda som kunde lära ut detta var vi serietecknare.
(Fortsättning följer.)
Föregående: 2. K som i konkurs
Nästa: 4. Kursplaner
*Kvinnoserier är en beteckning på serier gjorda av och i viss mån för kvinnor. Termen lanserades av Horst Schröder på 1980-talet och användes framför allt för antologialbumet “Spegelns ansikte”, utgivet 1982 på Medusa. Termen fick också ett eget uppslagsord i den första upplagan av Nationalencyklopedin 1989–96. Begreppet beskrivs på Nationalencyklopedin som “tecknade serier av kvinnor om specifikt kvinnliga erfarenheter” och att de “bör inte förväxlas med serier av kvinnor generellt”. Idag används termen ytterst sällan. (Seriewikin).