Den 16 februari 1999 levererade jag mitt första utkast till läroplan för Serietecknarkursen till Hanse. I följebrevet förklarade jag att upplägget utgick ifrån att kursens lärare kom in med olika kompetens och att jag själv kunde tänka mig att bidra. Om det kunde ordnas skulle jag förse Kvarnby med mina kunskaper och branschkontakter. Jag skrev också att jag kontaktat ledningen för Serietecknarskolan i Hofors, för att försäkra mig om goda förbindelser med dem.
Kursplanen innehöll både timplanering och ämnesförklaring och lektionstimmarna fördelades mellan tre block jag kallade; hantverk, teori och kommunikation. Under hantverk fanns allt det praktiska; teckning, manusarbete, måleri, bildkomposition och digital bildbehandling. Under teori återfanns en blandning av serieteori och allmän kulturhistoria, juridik och upphovsrätt. Kommunikation handlade om att nå ut med sina arbeten och möta en publik och här skulle studenterna genomföra olika projekt, göra egna fanzin, en årsbok, en hemsida och en avslutande samlingsutställning. Lagom mycket för ett år. Men också tillräckligt för att sedan kunna arbeta som frilansande serietecknare. Hanse tackade för utkastet och kallade till ett möte den 19 mars 1999.
På planeringsmötet var Lars Magnar Enoksen med. Vi hade aldrig träffats förut, men jag visste vem han var genom en rad reportage i tidskrifterna Kannibal och April. Det var allt från mästerskap i glima-brottning till punkbandet Kabinett död och hans egenutgivna serietidningar med fornnordiska teman, tecknade i en expressionistisk stil. Lars hade en vänlig framtoning och ett vinnande sätt. Han förklarade sitt kursupplägg, som skilde sig rätt markant från mitt och utgick i grunden från att han ansåg att det bästa var att en person höll i all undervisning. Hanse frågade om vi möjligen kunde tänka oss att dela på uppdraget och samarbeta. Ja, varför inte, tyckte jag och Lars höll med. Då det var avklarat gick vi raskt vidare till nästa steg, som var att sprida information om kursen. Utan studenter skulle den inte bli av. Eftersom jag marknadsfört andra serieevent tog jag på mig att sköta detta och fick i uppdrag att författa en A4-sida som kunde användas för den externa kommunikationen. Jag sa att en presskonferens vore en bra början och att tidningarna gärna skrev om serier, bara man bjöd in dem. Lars höll med. Han brukade alltid få uppmärksamhet när han var ute och undervisade på bibliotek. Hanse såg bekymrad ut. Presskonferens lät stort och svårt. Det var inget Kvarnby vanligtvis sysslade med. Vem skulle i så fall hålla i den? Jag lugnade honom och sa att det enda jag egentligen behövde var en dag och en tid och att någon bryggde kaffe och bjöd på kanelbullar.
Föregående: 3. Den ideala serieskolan
Nästa: 5. En livad presskonferens