Åratal av arbete med marknadsföring hade lärt mig hur man skiljer ut sig från mängden och jobbar man med nollbudget handlar det om att få det lilla att se stort ut.
I slutet på 90-talet överfördes den mesta informationen på papper. För den med begränsad budget var kopiatorn guld värd. Ett kopierat papper är rätt trist, men om det har en rolig bild och en avvikande färg – då händer något. Finns det sedan en belöning ökar motivationen. Kaffe och bullar kan räcka långt. Det är också bra att locka med möten med spännande människor.
Allt detta hade min inbjudan till presskonferens för Kvarnby Serietecknarskola den 13 april 1999. Meddelandet var tryckt på samma gula papper som jag använt för mina tidigare serieprojekt. Överst en bild tecknad av David Liljemark och under den rubriken “Kvarnby serietecknarskola inbjuder till presskonferens”. Detta var i sanning en nyhet. En serietecknarskola i Malmö.
Därefter kom en text som förklarade att det var en studiemedelsberättigad utbildning på heltid och en inbjudan att “träffa lärare och personal och ta en titt på våra lokaler”, samt att vi bjöd på fika. Under det mitt telefonnummer och numret till skolans växel.
För att kunna använda skolans kopiator behövde jag en kod, men när jag frågade kanslisten blev det tvärstopp. De hade inte fått något besked om att någon skulle komma och kopiera, visste inte vem jag var och inte hjälpte det att jag hänvisade till Hanse. Kuvert med porto var det inte tal om och faxen var bara att glömma.
För att få ut pressmeddelandet gick jag till kopiatorgubben “linoprint” på Bergsgatan. Han hade en källarlokal full av gamla tryckpressar och kopiatorer. Reglerna var att man skötte sig själv och betalade kontant med jämna pengar. Det gick inte att be om hjälp, få ett kvitto eller växel. Störde man riskerade han få ett utbrott och sedan var man portad på livstid. Själv satt han med sina polare och spelade kort inne på kontoret. All utrustning var till salu, men fantasipriserna fick en att misstänka att han egentligen inte ville bli av med något. Jag laddade i mina gula papper i en maskin och kopierade upp tillräckligt många för att skicka ut till lokala och nationella medier, betalade mina 15 kronor, packade i kuvert och frankerade med egna frimärken och postade.
Det tog skruv direkt. Först ut var Arbetet, som inte orkade vänta. De ringde upp och intervjuade mig och publicerade sin artikel tre dagar innan presskonferensen. Kvällsposten hade heller inte tålamod utan dök oannonserade upp på skolan samma dag, intervjuade rektor och Lars Magnar Enoksen. De hann också få ut sin artikel tre dagar i förväg.
För att få lite liv och rörelse på presskonferensen hade jag bjudit dit några serietecknande kollegor. De jag såg som potentiella lärare på kursen, bland dem Simon Gärdenfors, Calle Thörn och Rasmus Gran.
Det blev en förvirrad tillställning. Det första som hände var att rektor, som jag dittills inte träffat, stegade fram till mig. Han var lång och smal, med blond kalufs i sidbena. Han satte oväntat i gång med att skälla ut mig på stående fot och efter noter. Vad var det här för någonting, egentligen? En seriekurs? Hur hade det här gått till? Han var inte informerad! Han hade inte vetat om att den planerades och hade inte sagt ok till någon presskonferens! Det var väl ändå han som bestämde på skolan?
Påhoppet var så oväntat att jag inte kom mig för att svara och i ögonvrån såg jag journalisterna komma. Jag försökte matt hänvisa till Hanse och kursutvecklingsgruppen. Men det lyssnade han inte på utan gick på om hur oansvarigt detta var och att han känt sig som ett fån när journalisterna började ringa. Han avslutade med att parafrasera den gamla VPK-ledare C H Hermansson “att någon jävla ordning får det väl ändå va på en skola!”. Kommunikationen mellan kursplaneringsgruppen och rektor hade uppenbarligen brustit och Hanse var inte närvarande för att reda upp det.
Samtidigt som detta pågick kom journalisterna och mina serietecknande vänner. Jag försökte skaka av mig kallduschen och började med robotaktig röst prata om skolan, vad utbildningen skulle gå ut på och presenterade skolans blivande kollegium, vilket journalisterna inte riktigt verkade förstå. En av dem frågade Simon om han kulle kunna tänka sig att gå en kurs i serieteckning? “Nä!” svarade han.
Men målet var uppnått och mediatäckningen närmast total. Jag hade fått ut den viktiga informationen i lokala medier; om att kursen skulle starta, hur man gjorde för att söka den och när sista ansökningsdag var. Men när artikeln i Sydsvenskans publicerades stod det att Lars skulle bli huvudlärare och att jag skulle dyka upp som gästlärare. Det var nyheter för mig.
Veckan därpå rapporterade Hanse att kursen blivit full på bara några dagar, men sedan hörde jag inget från varken honom eller rektor. Något erbjudande om jobb kom aldrig och när jag till slut ringde upp Hanse sa han något svävande om att skolledningen fattat ett annat beslut än det vi talat om. Efter det hörde jag ingenting från Kvarnby Folkhögskola.
Nästa: 6. G – som i Gerlesborg
Föregående: 4. Kursplaner