Från full aktivitet och känslan av ett slags begynnande samarbete till “tack och hej leverpastej!”. Inte ett öre hade jag fått för mitt arbete heller. Tvärtom hade jag själv sponsrat Kvarnby med utskrifter, kopiering, kuvert och porto och lagt ned timmar på planering och möten. Vad värre var, jag hade fått kollegor att ställa upp och ge projektet trovärdighet under förespeglingen att de eventuellt skulle få jobb på skolan i framtiden. Lång näsa där också!
Nu stod och föll inte min tillvaro med ett lärarjobb på Kvarnby Folkhögskola. Jag hade kontrakt med tv-producenten Jan Hemmel om att göra kortfilmer till SVT-Syd. En nystartad lokaltv-kanal. Ett annat projekt jag var involverad i var Ingemar Bengtssons fanzineindex. Den här gången skulle det bli en pocketbok och mitt uppdrag var att digitalisera gamla intervjuer och komplettera med nya. Jag hade också fått en förfrågan om att hålla i en sommarkurs i serieteckning på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Det var en lyxig all-inclusive kurs med helpension, kvällsevenemang, pianobar och bra lön. Att de kunde erbjuda allt detta berodde på de väl tilltagna kursavgifterna och kändislärare som Channa Bankier och Carl-Johan de Geer.
Eftersom jag nu gläntat på dörren till undervisning tackade jag ja och innan jag ens hunnit reflektera över vad jag skulle göra på kursen, satt jag på bussen som letade sig fram genom det Bohuslänska landskapet. Det var nu paniken kom. Vad hade jag egentligen att erbjuda kursdeltagarna som betalt dessa dyra kursavgifter? De skulle givetvis snabbt avslöja min oförmåga och kräva pengarna tillbaka. Fem långa dagar som skulle fyllas med innehåll. Med vad? Hur gjorde man egentligen när man tecknade serier? Det var ju oändligt svårt. Sedan fick jag en plötslig insikt, tog fram min anteckningsbok och skrev snabbt ner några rader. De byggde på mina egna erfarenheter av en fem dagar lång workshop jag varit på långt ute på den danska landsbygden med konstnären Björn Ross. Han hade själv genomgått samma med Marina Abramowicz, när han studerat på konstakademin i Köpenhamn och nu fått tillstånd av henne att ge den själv. Den gick i korthet ut på att vi avstod från allt under tre dagar. Vi fastade och fick bara dricka örtte. Vi fick inte kommunicera på något sätt, varken prata eller skriva eller teckna. Vi fick inte lyssna på musik eller titta på TV. Samtidigt som detta pågick, drog Björn ut oss på långa marscher, väckte oss mitt i natten och släpade ut oss i skogen och satte på oss ögonbindlar. På den tredje dagen fick vi i uppgift att skapa en performance, som byggde på våra upplevelser. Det var en livsomvälvande upplevelse. Riktigt så hardcore utformade jag inte min kurs i serieteckning, men varje moment motsvarades på något sätt av den erfarenheten. Raderna sammanfattade en mycket kortfattat kursplan, som gick ut på att steg för steg närma sig serietecknande utifrån kunskaper man redan hade.
Jag bestämde att vi skulle ägna första dagen åt att teckna. Den andra åt att skriva. Dag tre var det dags att rita och berätta. Fjärde dagen gjorde vi en utflykt till Smögen och den sista ett fanzin som handlade om utflykten. Kursdeltagarna var helnöjda. Men mest nöjd var jag själv. Äntligen hade jag knäckt koden. Nu förstod jag hur man gjorde när man tecknade serier på ett sätt jag inte gjort förut och hade dessutom en metod att lära ut det till alla.
Den positiva feedback jag fick på min undervisning och den egna upplevelsen av att vara med under hela processen liknade inget jag tidigare upplevt. Nu hade jag både ett koncept – och erfarenhet. Om det fungerade på ett ställe borde det fungera på fler och det fanns ju andra folkhögskolor i landen än Kvarnby. Jag bestämde mig för att börja marknadsföra mig själv som lärare och letade upp adresser till landets fristående konstnärliga utbildningar och folkhögskolor med estetiska kurser. Sedan satte jag ihop ett informationsblad om mig själv som serielärare och kopierade upp det på gult papper hos gubben i källaren och skickade ut.
Föregående: 5. En livad presskonferens