Hösten 1999
Då och då träffade jag Rasmus och Patrik över några öl och lite serieskvaller. De var betydligt oftare ute i svängen än jag och satt gärna på Skolgatans Ölcafé, Nyhavn eller något av de andra ölhaken runt Möllan. Nu berättade de att det kommit ett nytt gäng serietecknare till stan. Det var studenterna på Serieskolan och de brukade också gå till ölcaféet. De berättade att ett gäng tjejer bildat en grupp på skolan för att motverka mansdominansen i branschen. De kallade sig Ink Angels. Här var något nytt spännande på gång i Malmö.
Det dröjde inte länge förrän jag träffade tuschänglarna. Det var på en fest hemma hos Rasmus. Där upplevde jag för första gången samma stämning som på Serietecknarskolan i Hofors. Den där av att befinna sig i en liten bubbla där alla satte serierna i första rummet och verkligen ville dela med sig av både erfarenheter och kunskap. Det var helt enkelt skitkul. Dessutom var det en gemenskap som inte till 100% bestod av män, vilket annars alltid var fallet när det handlade om tecknade serier.
Seriebranschen var i slutet på 90-talet i stort sett en homogen manlig sfär, både vad gällde produktion och publik. Än värre var det inom “seriefandom”. Seriefrämjandets medlemskår och styrelse bestod sedan starten 1968 med några få undantag av män. Svenska Serieakademin var under sitt första kvartssekel en herrklubb.
För att hantera ojämlikheten på seriefältet inrättades från progressivt håll en särskild kategori – så kallade kvinnoserier – serier tecknade av kvinnor om specifikt kvinnliga erfarenheter. Termen lanserades av Horst Schröder på 1980-talet och fick ett eget uppslagsord i första upplagan av Nationalencyklopedin. Det används idag ytterst sällan. Om aldrig. Då det begav sig verkade denna uppdelning både vara praktisk och på något sätt rättvis. De artiklar som skrevs om kvinnoserier, bland annat Nisse Larssons “Tjejerna samlar sig” i boken Svenska Serietecknare från 1986 och Inger Jalakas “Tecknade tjejer – och tecknande” i katalogen till Kulturhusets serieutställning samma år, var för sin tid framåtsiktande, men bidrog trots det inte till någon större förändring inom seriefandom, som obekymrat tuffade på i samma fotspår ända fram till serieskolorna startade.
I arbetet med fanzineindexet framstod ojämlikheten som ännu mer alarmerande, då fanzinen ju inte hade samma gatekeepers som branschen i övrigt. Vem som helst kunde ju faktiskt göra ett fanzine, så varför gjorde då inte kvinnorna det? Det fanns uppenbarligen andra faktorer som styrde.
När jag blev ombedd att skriva en artikel om nya svenska kvinnliga serietecknare kände jag ett behov av att göra upp med historien. Jag började med att titta på hur representationen på omslagen under 90-talet såg ut. Resultatet var nedslående. Manliga tecknare uppgick under perioden till 98%. Tittade jag tillbaka i tidskriftens historia blev den ännu värre. Bara två andra omslag sedan 1968 bestod av verk av kvinnliga tecknare. Min artikel citerades i Dagens Nyheter och skapade stor upprördhet i seriefandom. Inte över de fakta jag presenterade, utan för att jag anlade ett genusperspektiv på serierna. En förklaring jag fick i den följande debatten var att kvinnliga tecknare grafiskt sett inte passade så bra på just omslag.
Allt det förändrades med serieskolorna. Med dem fick kvinnliga serietecknare en ny och snabbare väg in på fältet. Det gick att komma in på en serieskola utan att behöva accepteras av männen. Det som avgjorde här var viljan, motivationen och arbetsproverna. Här hade seriefandom inget att säga till om.