Det blev en lyckad release för Serier för vuxna, boken om Epix på Rönnells antikvariat. Robert Aman har verkligen gjort ett stordåd då han letat upp och intervjuat i stort sett alla som var inne på redaktionen och vände. Dessutom med den vetenskapliga stringens ämnet förtjänar. En formidabel forskargärning som justerar bilden av seriernas 1980-tal.
Det plågade mig under många år att vårt arbete med vuxenserierna i stort sett var bortglömt. Det enda folk kom ihåg var den olycksaliga rättegången mot Pox, som fortfarande färgar minnet av förlaget. Ett decenniums kollektiv insats, som för de medverkande varken genererade kulturellt eller pekuniärt kapital . Allt reducerat till några få bilder, ryckta ur sitt sammanhang – från serier som enligt min mening inte ens var särskilt bra (med Dori Seda som enda undantag). Det kändes tragiskt.
Jag har själv försök lyfta Epix betydelse i några mina böcker och är glad att begreppet ”den svenska serierevolutionen” verkar ha fastnat. Det var verkligen en revolution. En brytningstid då engagemanget var stort och tecknade serier togs på blodigt allvar på ett sätt jag kan sakna ibland.
Det jag främst sörjer då jag läser Amans bok är att (tidningen) Epix aldrig fick chansen att utvecklas till sin fulla potential. Efter att ha läst boken tror jag mig förstå varför det blev så.
På releasen var nästan alla där. Även Horst, still going strong vid 81 års ålder. Jag har flera gånger fått frågan hur det var att ha honom som chef. Jag upplevde aldrig att han var min chef. Det handlade från första början om ett samarbete. Vi gjorde detta tillsammans, vi som brann för serierna.
När jag lämnade redaktionen ingick vi i ett nytt avtal, det mellan serietecknare och förläggare. Men Superangst, som flera röster i Amans bok framhåller som ett av sin tids viktigaste seriealbum nådde trots lysande recensioner aldrig den stora publiken. Vems var felet? Jag kan inte lasta någon annan än mig själv. Lika lite kan jag klaga på att serierna från Epix fortfarande är osynliga i utbudet. Jag kan bara beklaga det. Det arv jag förde med mig från Epix förvaltade jag i stället i uppbyggnaden av Serieskolan i Malmö och nu som ”serieprofessor” på Malmö universitet och vår serieforskningsplattform Malmö University Comics Hub/much
Precis som kollegorna på redaktionen tyckte jag att den svenska seriepubliken behövde uppdateras. Jag ville också fylla igen det stora glappet av okunskap och visa att det fanns en hel värld av serier därute, som bara väntade på att bli upptäckt. I Malmö fick jag möjlighet att göra det genom att överföra denna kunskap på kommande generationer serietecknare. Arvet efter Epix märks framförallt, menar jag, i den självklara övertygelsen hos dem att serierna är en konstform i sin egen rätt. De behöver inte kämpa, provocera eller be om ursäkt. De tog vid där Epix slutade.
Den 28 maj talar jag och Robert Aman om boken Serier för vuxna på Rum för serier i Malmö (kl 19.00). Då kommer jag även att sälja mina böcker till ett bra pris.
