Tecknade serier och materialitet
Serieforskaren Ian Hague beskriver materialstudier inom tecknade serier som något som handlar om att titta på de fysiska ”grejer” serierna är gjorda av, och fundera över hur de kan påverka både läs- och skaparupplevelsen (Hague 2017, 159). Den mest fysiska “grejen” i seriekonsten är utan tvekan det svarta tuschet. Märkligt nog har dess materialitet ägnats litet intresse, både från professionen och inom forskningen. Det finns undantag och kanske är något på gång. I den nyligen utkommen antologin Comic Art in Museums (Munson [ed.] 2020) finns en artikel av Andrei Molotiu som faktiskt adresserar materialet; ”Permanent ink: Comic Book and Comic Strip art as Aesthetic Object”.
Förklaringen till att serier tuschas beskrivs annars i allmänhet mest som varandes en teknisk fråga. Will Eisner berör ämnet i sin bok Comics and Sequential Art, där han förklarar att serieoriginal skapas som svar på den reproduktionsmetod de ska mångfaldigas med. Förr tecknades serier därför med förenklade svarta linjer eftersom tidningar på den tiden för det mesta trycktes i boktryck. Linjearbetet behövde vara robust för att klara av att tryckas på det billiga pappret. (Eisner 1985, 153).
Men även andra skäl brukar anges; konventionella (serier har alltid tuschats), estetiska (uppfattningen om att det finns en särskild serieestetik) kognitiva (läsbarhet och begriplighet), likväl som narrativa (tydlighet).
Jessica Abel och Matt Madden skriver att serier i vår digitala tid inte längre behöver tuschas men att de för det mesta ändå görs det, beroende på att tekniken i sig själv är djupt sammanflätad med vad vi tänker på när vi tänker ‘serier’ (Abel och Madden, 2008). Ett annat skäl är att tuschets kontrastrika svärta lämpar sig väl för reproduktion i både traditionella trycktekniker och nyare digitala publiceringsformer.
Trots att tuschet har spelat en avgörande roll för seriekonsten ges, som nämns ovan, sällan någon bakgrund till materialet som sådant. Det är märkligt. Precis som tuschandet, tas även tuschet för givet. Ingenstans förklaras vad det består av, hur det framställs, vilka egenskaper det har eller nämns något om dess kulturhistoriska bakgrund. Detta gäller inte bara handböcker i serieteckning. Även i handledningar i konstnärliga tekniker, tas materialet för givet:
”Tusch finns i olika färger. Vanligast är kanske svart och sepia (brun).” (Kriland 1954, 11). Mer än så får vi inte veta i Gösta Krilands bok Teckna med blyerts kol krita och tusch från 1954.
I Atlantis stora handbok i måleri, teckning och grafik: tekniker och material, (Hayes, Colin, Hallström, Björn Henrik & Hallström, Dorrit (red.) 1979) konstateras lakoniskt att teckningstusch och bläck specialtillverkas för konstnärer. Vidare nämns att tusch som stått länge i en flaska kan behöva skakas om och att trögflytande tusch kan behöva spädas med destillerat vatten. Men inget nämns om varför, eller vilka andra beståndsdelar tuschet har (förutom då destillerat vatten).
Under arbetet med denna text har jag dessutom själv slagits av min egen okunskap. Trots att jag tecknat serier med tusch sedan slutet av 70-talet, har jag aldrig stannat upp och frågat mig vad det egentligen är för material jag arbetar med. Jag har haft en vag aning, men aldrig brytt mig om att forska vidare. Vad är egentligen tusch? Och varför heter det just tusch?
Etymologi
Etymologin bakom ordet ”tusch” är ännu inte helt klargjord. Enligt SAOB finns är det i tyskan elliptiskt för ”tuschfarbe”. Verbet ”tuschen” betyder på tyska; måla med tusch. I franskan härleds det till ”toucher” det vill säga; vidröra, bestryka med färg. Det tidigaste svenska belägget av ordet är från Johan Linders Swenska Färge-Konst, Med Inländske Örter, Gräs, Blommor, Blad, Löf, Barkar, Rötter, Wexter och Mineralier (1720). SAOB beskriver tuschet som ett fast, vanligen svart färgpigment oftast använt i konstnärlig verksamhet, ursprungligen framställt av sot; kimrök (på engelska lamp-black eller carbon-black), med tillsatt bindemedel, vanligen schellack, och något konserveringsmedel (ofta alkohol).
I den engelskspråkiga världen benämns tusch oftast India Ink, Indian Ink och ibland även Chinese Ink. På svenska är den korrekta termen det lite omständliga rittusch eller teckningstusch. I dagligt tal använder sig emellertid ingen av dessa, så i denna artikel skriver jag “tusch” kort och gott.
Tusch är en kolloid
I Grafisk uppslagsbok förklaras tusch som en kolloidal lösning av sot i vatten, tillsatt med ”skyddsämne” bestående av ”lim el. annat”. (Persson 1951, 866). Ett kolloid består av ett ämne, som är mycket finfördelat i ett annat medium. Det är alltså ingen äkta lösning, snarare en uppslamning, där partiklarna är så små att de inte faller till botten, utan ständigt hålls svävande i mediet. Andra exempel på kolloidala material är smör, blod, asfalt, dimma och rök. Ordet kolloid kommer från grekiskan och betyder ”lim” (kollo) och “utseende, beskaffenhet” (eidos). (NE). Tusch skulle därmed kunna sägas vara ett slags limfärg.
Kimrök
Det svarta pigmentet i tusch är framställt av sot och går under flera olika namn; kimrök, lampsvart och carbon black. Det består av mycket små partiklar av nästintill rent kol. Det är ljusäkta, permanent och opakt. I Kina framställdes kimrök genom att man ställde oljelampor under bambuskärmar och sedan regelbundet avlägsnade sotet med fjädrar. Under medeltiden tillverkades kimrök i Europa genom att man brände bivaxljus intill en kall yta, där sotet sedan kunde samlas upp.
Litografins uppfinnare, Alois Senefelder ger i sin handbok Lehrbuch der Steindruckeren (1818) ett recept på hur man framställer kimrök av yppersta kvalitet. Det bästa är att använda oxfett, vax, eller ännu hellre, en blandning av vax och harts. Fettet smältes och hälls i en oljelampa med bomullsveke, liknande de som används för gatubelysning. Lampan tänds och placeras under ett fat av järn eller mässing, så att röken fångas upp av den. Fatet måste vara nära flamman. Sotet skrapas sedan av då och då och samlas upp i ett glas med lock. Processen fortsätter och lampan fylls på med mer olja, till dess att man har en önskad mängd. Detta sot är mycket fint och så drygt att det motsvarar tre gånger av det vanliga. (Senefelder 1818, 113).
Att använda sot och kol som svart pigment är känt sedan urminnes tider, ända från grottmålningarna i Lascaux och Altamira. I Egypten framställdes flytande bläck av kimrök och lim, för att möjliggöra skrift på papyrus med pensel och penna (ca 2500 f. v. t.). Ungefär samtidigt började även tusch framställas i Kina (Pines 1931, 291). Här användes det bland annat för att färga in skrivtecken på stenreliefer. I Bibeln, Hesekiel kap. 9:3, nämns en man med ”skrivdon” vid höften, som sätter ett kors (bokstaven taw) i pannan på de som ska skonas från Guds vrede. Den grekiske läkaren Dioscorides nämner ett bläck som framställas av kimrök och olja i ett recept som daterar sig tillbaka till 40 – 90 f. v. t. (Mitchell 1904, 7).
Idag tillverkas kimrök genom ofullständig förbränning av kolväten som kol, olja och naturgas (Orioncarbons 2018).
Tusch från Indien och Kina
Som tidigare nämnts kallas det tusch serietecknare vanligen använder i den anglosaxiska världen för Indian Ink, eller Chinese Ink. I Indien använde sig skrivare inom Buddhismen och Jainismen av aska uppblandat med animaliska lim, till ett tusch som kallades ”masi”. Det är först från mitten av 1600-talet, som tuschet började leta sig till Europa från Asien, främst då Kina och Japan. 1665 noterade sjöofficeren Samuel Pepys i sin dagbok; ”Mr. Evelings, who..showed me most excellent painting in little—in distemper, Indian Incke—water colours.” (1665). Tuschet framhålls i tidiga källor för dess motståndskraft mot vatten och den kraftfulla svärtan, som liknar koppartryck (Philosophical transactions 1744).
Shellack
Tusch skiljer sig från andra flytande bläck genom att bindemedlet utgörs av shellack. Shellack är en naturprodukt som består av harts och vax, och som framställs av ett sekret som bildas då lacksköldlusen (Kerria Lacca, eller Lacccifer Lacca även Lucifer Lacca) suger växtsaft ur träd och buskar och därefter utsöndrar en hartsliknande kåda som fäster på grenar. Ordet är tvådelat, där ”lack” anses härstamma från sanskrit; laksha – hundratusen – syftande på den stora mängden löss och det nederländska ordet för ”skal” (shel). Materialet samlas in och raffineras i flera steg till den färdiga produkten shellack, som i handeln brukar säljas i form av flingor. Insekten är vanligt förekommande i Indien. I den 3000 år gamla hinduiska skriften Mahabharata, nämns till exempel ett palats byggt av lack, med egenskapen av att kunna fånga och förgöra fienden. (Derry 2012, s.30). Även romarna kände till lacket, men det var först i slutet på 1500-talet, som det introducerades på allvar i Europa.
Användningsområden är främst för ytbehandling av livsmedel och läkemedel (shellack är en giftfri naturprodukt), framställning av fernissor för ytbehandling av trä, men även gamla grammofonskivor, bindemedel i färg och framställning av pigmentet lac dye. (Derry 2012, 6).
Framställning av tusch
I ett recept från jesuitmissionären du Halde, publicerad 1735, står följande om framställning av kinesiskt tusch: Kimrök silas ned i glasvaser och får sedan stå och torka i papperspåsar i ett torrt rum. Limmet framställs antingen från fisk, eller från oxhudar. Limmet silas ned över kimröken och pastan som bildas upphettas över kokande vatten i femton minuter i ett tättslutande kärl. Därefter bearbetas pastan i fyra timmar i en mortel tills den blivit smidig. Den blandas därefter med mysk och kamfer och formas till långa stänger som sedan delas upp i kakor, vilka får torka i välbränd aska av risstrån (Mitchell & Hepworth, 1904, 29).
Modernt tusch framställs av en blandning av kimrök, gummi arabicum, shellack och borax (Circular Bureau of Standards 1920, s. 6). Borax (mineralet dinatriumtetraborat) reagerar med shellack och bildar ett slags vattenlöslig tvål, som när den torkat skapar en vattenfast film på papper. Gummi arabicum är tillsatt för att se till att pigmenten hålls jämnt fördelat i lösningen. (Pines 1931, 295).
Tuschets egenskaper
För nybörjaren kan det vara en magisk upplevelse att för första gången få teckna med tusch och stålstiftpenna. Den blanka svärtan får teckningen att se ut som om den redan vore tryckt. Det skapar självförtroende och en känsla av att vara på väg mot ett professionellt kunnande. Det som skiljer tusch från bläck är framför allt tuschets motståndskraft mot vatten, densitet och glans. När det väl torkat är det möjligt att lavera eller måla över en tuschad teckning utan att tuschet löses upp och smutsar färgen. Schellack ger en klar en fin och glans åt tuschlinjerna då det torkat, vilket skapar en närmast reliefliknande och taktil effekt (Molotiu 2007, 43).
I nästa artikel kommer jag att skriva mer om tuschandets praktik.
Källor:
Abel, Jessica & Madden, Matt. (2008). Drawing words & writing pictures: making comics : manga, graphic novels, and beyond. 1st ed. New York: First Second
Department of Commerce. (1920). Inks – Their Copmosition, Manufacture and Methods of Testing. Circular of the Bureau of Standards, No. 95 [1st Edition) June 28, 1920. Washington, D. C.
Derry, Julianne (2012). Investigating Shellac:Documenting the Process, Defining the Product. University of Oslo (Master thesis).
du Halde. (1735). Description de l’Empire de la Chine, i Mitchell & Hepworth; Inks, their Composition and Manufacture. 1904, s. 29.
Eisner, Will (1985). Comics & sequential art. Tamarac, Fla.: Poorhouse Press
Hague, Ian (2017) i Smith, Matthew J. & Duncan, Randy (red.) (2019). The secret origins of comics studies. Abingdon, Oxfordshire: Routledge
Hayes, Colin, Hallström, Björn Henrik & Hallström, Dorrit (red.) (1979). Atlantis stora handbok i måleri, teckning och grafik: tekniker och material. Stockholm: Atlantis
Kriland, Gösta (1954). Teckna med blyerts kol krita och tusch. Stockholm: Natur och Kultur.
Lomazzo, Giovanni Paolo (1598). A tracte containing the artes of curious paintinge, caruinge & buildinge • (translated by Richard Haydocke) · 1st edition, 1598 (1 vol.). [Printed at Oxford: by Ioseph Barnes for R[ichard] H[aydock], Anno Domini, M.D.XC.VIII. [1598]] STC 16698
Mitchell, C. Ainsworth and Hepworth, Thomas Cradock (1904) Inks : their composition and manufacture, including methods of examination and a full list of English patents
Molotiu, Andrei (2007), in Munson, Kim A. (red.) (2020). Comic art in museums. Jackson: University Press of Mississippi
Nationalencyklopedin, kolloid. http://www-ne-se.proxy.mau.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kolloid (hämtad 2024-06-20)
Orioncarbons (2018) “Orion Engineered Carbons”.v www.orioncarbons.com. https://web.archive.org/web/20160412111615/http://www.orioncarbons.com/technologies (Hämtad 2024-06-20
Pines, Charles C. (1931). The Story of Ink. The American Journal of Police Science , Jul. – Aug., 1931, Vol. 2, No. 4 (Jul. -Aug., 1931), pp. 290-301. Published by: Northwestern University Pritzker School of Law. Stable URL: https://www.jstor.org/stable/1147356
Senefelder, Alois (1818). Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey enthaltend eine richtige und deutliche Anweisung zu den verschiedenen Manipulations-Arten derselben in allen ihren Zweigen und Manieren, belegt mit den nöthigen Musterblättern, nebst einer vorangehenden ausführlichen Geschichte dieser Kunst …. München:
Pepys, Samuel (1665). The diary of Samuel Pepys: a new and complete transcription. (ed. Robert Latham and William Matthews) · 1st edition, 1970–1983 (11 vols.).
Persson, Ove (red.) (1950-1951). Grafisk uppslagsbok. Stockholm:
Philosophical transactions • 1665–1752 (vols. 1–46). London: Printed by T.N. for J. Martyn and J. Allestyry, Printers to the Royal Society, 1666-1886