Just hemkommen från seriekonferens i Paris, dyker jag in på Malmö Konsthall för att ta del av Ad Reinhardt. Det ska villigt erkännas, junder min utbildning var det inte Reinhardts hårda abstrakta former eller ”svartmålningar” som lockade. För en ung konststudent var det svårt att förstå hur målarhjärtat kunde bulta för flata färgytor, pålagda utan spår av vare sig pensel eller hand. Men efter att ha läst Reinhardts konstserie (i ordets rätta bemärkelse) förstår jag det bättre. Men det är inte den insikten som är utställningens stora behållning.
I förordet till den generösa katalogen beskrivs hur många av de amerikanska modernisterna (bland dem Hopper och de Kooning) extraknäckte som illustratörer åt populärpressen. Reinhardt var en av dem, men till skillnad från sina kollegor skilde han inte på ”brödjobbet” och den “riktiga” konsten utan lät serier och skämtteckningar ingå i sitt stora estetiska projekt. I serien How to look förklarar han på ett pedagogiskt och underhållande sätt den moderna konsten och går i polemik med på 40-talet rådande fördomar, som bl a tog sig uttryck i tidens skämtteckningar. Den debatten är ju för länge sedan passé och det är inte heller detta som är utställningens behållning.
Efter att ha sett utställningen, som består av uppförstoringar av hans serier och en myriad av mycket små original (alla utsökt skickligt utförda), slår det mig att Reinhard i stil och berättande är samtida med Harvey Kurtzman (vars Hey Look också publicerades med början 1946) och förebådar Terry Gilliam och faktiskt även vår egen Lars Hillersberg. Efter att ha läst katalogen, som innehåller Reinhardts How to look serier frågar jag mig om inte också Scott Mc Cloud hämtat åtskillig här. Många retoriska grepp känns igen. Repetition av teckningar, visuella rekapitulationer, den fyndiga genomgången av ikonografi… Inget fel i det. Men det sätter samtidigt fingret på något jag tidigare tagit upp – den olyckliga åtskillnaden mellan seriefältet och konstfältet*. Hade det inom seriefältet funnits en större medvetenhet om konstfältet, hade Reinhardt för länge sedan lyfts fram som en av de stora amerikanska serietecknarna. Men inte heller detta är den stora poängen.
Den stora behållningen är serierna i sig. Reinhardt är, förutom att vara pedagogisk, tydlig och visuellt innovativ också riktigt rolig. Genomgången av konsthistorien ”genom ett vinglas” är rätt av genial. Hans beskrivning av den moderna amerikanska konsten i form av ett träd, med knakande grenar och fallande löv (med förfärande uppföljning 15 år senare, då halva trädet tycks ha drabbats av en orkan) är lika inspirerad.
Utställningen genomförs i samarbete med Ad Reinhardt Foundation i New York och med stöd av David Zwirner, New York och är kurerad av Malmö Konsthalls nya chef Diana Baldon. Detta är den första presentationen av denna del av Reinhardts arbeten utanför USA och även den hittills största. Att det sker i (Seriestaden) Malmö är inget annat än en sensation.
GUNNAR KRANTZ
*Se min artikel om Seriekonst och konstserier i Valör. HÄR!