Fullt blås
Malmö är verkligen Seriestaden. Det konstaterar jag lugnt efter förra veckans alla evenemang. Kulmen var förstås lördagens nyinvigning av Science Fictionbokhandeln på nytt premiumläge på Södra Förstadsgatan – med geek-pride parad, blåsorkester som spelade temat ur Star Wars och signeringar inne i butiken av Dennis Gustafsson, Natalia Batista, Lars Krantz och Lisa Wool-Rim Sjöblom.
Samtidigt arrangerade Svenska Tecknare seminariet Prata! på Form/Design Center. Ämnet var serietecknarnas villkor och inleddes med en föreläsning av Sara Granér och efterföljande debatt med bl a Sara Hansson och ST:s jurist Åsa Anesäter.
I övrigt dominerades veckan av utställningar. På Niagara (Malmö Högskola) presenterade studenter från Comics International Perspectives sina arbete och på Malmö Live tvärsöver gatan visades examensarbeten från de Skånska designhögskolorna, där serier numera också ingår som ett möjligt uttryck inom programmet i Visuell Kommunikation. På Kulturhuset Mazetti ställde Serieskolans elever ut och längre ned på Friisgatan visade Seriefrämjandets Rum för Serier Liv Strömqvists utställning 100% Liv. Och på nya seriehänget Hybriden uppe på Möllan är det release för nya publikationer från CBK, Tusen Serier och Wormgod i en takt som faktiskt gör det lite svårt att hänga med – även för mig som har det som jobb.
Visionen om Malmö som Seriestaden i Sverige verkar ha överträffats med råge. Dags att luta sig tillbaka, klappa sig på ryggen och nöjt konstatera “another job well done!”
Eller?
Något saknas
Mellan stenarna i bygget sipprar något fram. En känsla av att allt kanske ändå inte är så “…perfectly goddamned delightful…” för att citera Crumb. Serietecknarnas villkor är ett tydligt exempel, som också lyftes fram på Prata!. Det är för dåligt betalt. För mycket gratisjobb. För mycket som hänger på allmän idealism och folks goda vilja. Här är vi inte i mål än. Här finns fortfarande mycket kvar att göra. Frågan är bara hur! Vad gör vi?
Det slentrianmässiga svaret sedan Sture Hegerfors slog upp dörren till Seriernas fantastiska värld på Galleri Karlsson 1965 är att vi måste höja statusen på serierna. Men, det är ju mer än femtio år sedan… Har inget hänt sen dess?
Jo, jag tycker det. Serierna har hög status idag. Till och med mycket hög status på sina håll. Det kan jag påstå, utan att alltför många höjer på ögonbrynen. Jag upplever det dagligen i mötet med de människor jag träffar i mitt arbete. Status, respekt och erkännande. Att vara serietecknare idag verkar dessutom vara något av det mest coola man kan vara och allt fler söker sig till sammanhanget. Borden på Seriefest och SPX tar slut fortare än man hinner säga “Svish! Pow! Sock!”. Alternativförlagen köps upp av storförlag, 91:an gör fortfarande lumpen (fastän den är avskaffad för alla andra) och den vandrande vålnaden är still going strong under Mikael Sols fasta ledning.
Och bara i år startar tre nya utbildningar i serieteckning på folkhögskolor runt om i landet.
Det om något, är väl ett tecken i tiden.
Så kom inte och säg till mig att serierna slår ur ett underläge.
Det gör vi inte.
Inte längre.
Självbilden
Varför tjänar då inte framgångsrika Svenska serietecknare tillräckligt på sina serier? Varför får en författare tre gånger så mycket betalt för en krönika i tidningen, som serietecknaren? Varför trollar vi fortfarande med knäna för att skapa finansiering för en konstart, som objektivt sett är mycket framgångsrik? Vad beror det på?
Kan det vara så att vi själva är en del av problemet. Att vi lever kvar i en ständig känsla av att vara i underläge, medan resten av världen gått vidare? Att svallvågorna från Bejerot och därpå följande regelbundna utbrott av mediepanik får oss att reflexmässigt haspla fram floskler från 70-talet om att “serier minsann också är kultur.”
Ja, det är ju det alla andra säger nu – till mig – att serier är både konst och kultur och bra på alla sätt och vis och användbara i alla möjliga sammanhang.
I skolan, i affärslivet, i kommunikation och marknadsföring.
Att det finns undantag som bekräftar regeln är förstås också sant. Men det är numera undantag! Situationen idag är inte som på 50-talet då tongivande samhällsgrupper som lärare, läkare och bibliotekarier gick samman med folkrörelserna mot det man kallade “serieeländet”. Inte heller som på 70-talet då KF rensade ut i sina seriehyllorna eller 80-talet då hetsen gällde vuxenserierna. Så är det inte idag. Ändå är det något som inte stämmer.
Vad?
Är det för att serierna fortfarande ses som en del av litteraturen och/eller bildkonsten, men aldrig fullt ut som en egen konstart. Kan det vara så att vi inte varit tillräckligt tydliga i våra krav på att bli behandlade på samma villkor som de andra konstarterna och därför hamnar mellan stolarna.
Är det så? Går det att göra någonting åt saken?
Ja, jag vill tro det.
/Gunnar Krantz
Det här är det första inlägget om seriernas status och serieskaparnas villkor. Fler följer.