dunkers kulturhus: dekadens, 2008

FRÅGAN
Går det att skapa ett konstverk som på samma gång är en tecknad serie, d v s blir accepterat av det Bourdieu beskriver i termen av fält; konstfältet och seriefältet? Den frågan fick jag anledning att ställa mig då jag 2008 fick en inbjudan att medverka på utställningen Dekadens på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Idén från Bengt Adlers, intendent på Dunkers Kulturhus, var enkelt och kortfattat, en tecknad serie utifrån William Hogarths bildsvit Rucklarens väg. Övriga medverkande på utställningen var David Hockney, Ingmar Bergman, Jockum Nordström, Paola Rego och Nathalie Djurberg.

the_rake_installation2 the_rake_installation1

Rucklarens väg är en berättelse av den engelske konstnären, grafikern och satirikern William Hogarth (1697-1764). Hogarth är framförallt känd för sina moraliserande och sedelärande berättelser, som t ex A Harlots Progress, Marriage à la mode och The Rakes progress. Hogarths verk intar en framträdande plats i serieforskningen och han anses allmänt som en viktig föregångsperson och inspirationskälla till bl a Rodolphe  Töpffer.

Rucklarens väg handlar i korta drag om den unge Tom Rakewell, som ärver sin snåle faders förmögenhet. Han förslösar denna, genom allsköns utsvävningar och ett liv i lyx. När pengarna tar slut, gifter han sig med rik gammal kvinna. Efter att ha spelat bort även hennes förmögenhet, sätts han i fängelse för sina skulder och hamnar slutligen, bortom all räddning på Londons fruktade sinnesjukhus; Bedlam. Berättelsen har bl a legat till grund för en opera av Igor Stravinsky och en svit etsningar av David Hockney.

Hogarth inspirerades av den då framväxande populära följetongslitteraturen och skapade sin egen variant i form av grafiska blad, gjorda utifrån sina egna originalmålningar.

SERIEKONST – KONSTSERIE
Bourdieus fältbegrepp definieras enligt Broady och Palme (1) ”..av att människor samlas kring något gemensamt som de tror på och strider om.” Det som förenar de stridande är tron på att det man strider om är värdefullt. Enligt Broady är fältet en ”avskild och relativt självständig värld med egna inträdeskrav, egna måttstockar för bedömning av framgång och fiasko, egna former för belöning och straff etc.”

Att  min version av ”The Rake” var konst, d v s accepterades som konst av konstfältet, visade sig efter vernissagen den 31 oktober 2009. Verket presenterades på en konstinstitution, utvalt av konsthallens intendent och tillsammans med verk av andra etablerade konstnärer. Verket diskuterades i utställningens katalog och recenserades av konstkritiker i bl a Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Utställningen Dekadens utsågs till en av de fem viktigaste händelserna i Kultur-Sverige under november av Kulturnyheterna, SVT.

Gunnar_Krantz_The_Rake_floor Gunnar_Krantz_The_Rake_gold

Men hur såg det ut på seriefältet? Räknades “The Rake” även som en tecknad serie? Intentionen med ”The Rake”, var att skapa ett konstverk, inte en tecknad serie. Teckningarna var inte tänkta som förlagor till offsetplåtar, vilket underströks av monteringen i boxar och det svårreproducerade bladguldet. Trots detta ställningstagande, valde serieförlaget Optimal press, ut ”The Rake” att ingå i den årliga serieantologi; Allt för konsten. I och med denna publicering accepterades konstverket också av seriefältet och var därmed på en och samma gång konstserie och seriekonst.

rake_afk

En artikel om arbetet på The Rake publicerades i Tidskriften Valör nr 2 2011.
Seriekonst_och_konstserier

Not (1) Broady, D och Palme, M. Förord till.: Bourdieu, Pierre, Kultursociologiska texter, 4. uppl., B. Östlings bokförl., Symposion, Stockholm, 1993