Varje tur till Köpenhamn lämnar mig med samma undran. Varför ges det ut så mycket översatta seriealbum i Danmark och så få i Sverige? Det är verkligen en påtaglig skillnad och sedan Faraos Cigarrer öppnade ännu en butik på Skindergade för enbart danskspråkiga serier, blir det än mer tydligt. Seriealbum fyller väggarna från golv till tak och det är en ansenlig takhöjd inne i den nya butiken. Den gamla butiken mittemot, specialiserar sig efter expansionen nu enbart på engelskspråkiga serier och manga. Vilket uppenbarligen är en lyckad idé, då båda butikerna är knökfulla av kunder. En blandad publik dessutom, kvinnor och män, föräldrar med barn, turister och serievänner.
Ett litet urval äventyrsserier i albumformat. Alltifrån klassiska Alix till Hugo Pratt och Tardi
Två saker slår mig. Det första är den seriekulturella fattigdom Sverige råkat in i sedan 80-talets vuxenserievåg ebbade ut. De gamla klassiska fransk/belgiska serierna (med några få undantag) går inte att få tag på annat än antikvariskt. Det andra är den stora kunskapslucka 2000-talet inneburit, då inte heller de nya fransk/belgiska serierna (med några få undantag) fått möjlighet att nå den svenska publiken i översättning.
Den engelskspråkiga seriekulturen kan vi lämna därhän. Den finns tillfullo representerad, är känd och möjlig att få tag på. Den franskspråkiga däremot, är (med några få undantag) idag i stort sett okänd för de allra flesta. Samtidigt som det produceras en aldrig sinande ström av serier i albumformat på kontinenten. Ett enda besök i Angoulême räcker för att överbevisa den klentrogne.
Tintin i kvadrat och kubik. Men självklart också Sirou, Gaston, Hermann, Linda & Valentin m fl i inbundna album.
Det finns som sagt undantag, men dessa bekräftar snarast regeln. Den svenska seriekulturen har vänt ryggen åt den franskspråkiga. Förhoppningsvis kan ett närmre samarbete mellan danska och svenska förlag precis som på 70-talet ändra på detta. Samproduktion av seriealbum drar visserligen ner kostnaderna men för att få ekonomi i det hela, måste serierna också nå ut och sälja till en publik som inte är specifikt serieintresserad, utan mest bara söker en stunds underhållning.
I Danmark har de uppenbarligen lyckats med detta. Men inte här i Sverige. Vad beror det på? Mer om det i nästa blogginlägg. /Gunnar Krantz
1983 bubblar det ordentligt i den svenska serie-ankdammen. Något är på gång. Det kommer en ny sorts serier. Serier för vuxna! På riktigt!
Blandad kompott: Crack från Etc med omslag av Liberatore, Auclairs Slavarna, Stenstaden av Johan Höjer, Zerieluztar med omslag av Corben och Pladask med omslag av Dan Backman
Men det börjar inte där och då. Redan 1978 lanserar Carlsen/IF sofistikerade serier under etiketten ”serier för vuxna”. Påkostade album i storformat med hårda pärmar av tecknare som Bilal, Pratt och Lauzier. Men det finns ett problem! ”Vuxenserierna” är till utseendet snarlika de ”vanliga” seriealbumen, men säljs till betydligt högre priser. Det förpassar dem snart till bokrean. Marknaden är ännu inte mogen.
”Boken handlar om en liten nordfransk stad och har som utgångspunkt en bitter strid mellan stadens gjuteriarbetare och kapitalisten som äger hela staden.” (Redaktionell text i reklamfoldern En bok om Carlsen Comics [1979] om Enki Bilal och Pierre Christins Staden som inte fanns)
1979 satsar Semic på nya svenska serier i tidningen Svenska Serier. En tidning, som av innehållet att döma huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, även om det inte är direkt uttalat. Den blir inte heller någon ekonomisk framgång och efter bara tre år läggs tidningen ned.
”Festen är över, partyt är slut i serietidningsstället är allt som förut. I tre år vår vimpel vajade käck men nu är rebellen i blågult väck och fantomer, stålmän, ankor och möss vinkar ett skadeglatt ”tjing & ajöss!” (Baksidestext Svenska Serier nr 2/82)
En annan aktör som försöker sig på den svårflirtade vuxenpubliken är Fria Serier, med en serieantologi och album under namnet Mammut (1979). I Mammut presenteras huvudsakligen svartvita svenska serier i till en publik som sedan länge är bortskämd med att serier ska vara i färg. Albumen upplevs som dyra och framgångarna uteblir.
”Man behöver inte titta med lupp på seriemarknaden i Sverige för att upptäcka att den domineras av utländska serier. De täcker marknaden som en inlandsis.” (Redaktionell text i Mammut nr 2 /80)
De första utgåvorna från Medusa ser dagens ljus 1982. Även de trycks i svartvitt och är svåra att hitta i handeln. Medusa satsar på en bokklubb, för att kapa mellanhänderna, men lyckas (enligt Bild & Bubbla) bara engagera 83 medlemmar i den. Svartvita serier går helt enkelt inte hem. Inte ens hos den sofistikerade och seriemedvetna publiken.
”Har du också växt upp med Fantomen och Kalle Anka? Diggar du fortfarande serier? Då har du kanske rotat i bokhandelshyllorna efter kvalitetsserier för vuxna. Du har knappast hittat några. Inget av de stora förlagen har nämligen satsat helhjärtat på vuxenserier.” (Reklam för SerieklubbenMedusa i Grön Natt, 1982).
Ytterligare en uppstickare är tidningen ETC, som sedan starten flitigt publicerat serier. Våren 1983 ger man ut ett specialnummer med serier och redan samma år kommer serietidningen Crack. Omslaget utlovar ”Våld! Sex! Humor!”, vilket i viss mån infrias. Kontrovers uppstår dock då Medusas ägare Horst Schröder polisanmäler ETC för brott mot upphovsrättslagen. (DN 840615).
”Utbudet av kvalificerade serier i internationell klass har alltid varit starkt begränsat i Sverige. Det hoppas vi i någon mån kunna råda bot på i och med denna satsning på en månatlig serietidning med serier för både vuxna och ungdomar.” (Redaktionell text i Crack nr 1/83)
Till det får läggas kulturtidskriften Galago (1980) som alltmer går mot att bli en renodlad serietidning, med framförallt svenska serieskapare samt nystartade förlaget Bakhåll från Lund, som 1983 publicerar den konstnärligt inriktade serieantologin Pladask.
”Sena nätter irrar de runt, tuschkonstnärerna, med klotrunda ögon och väldiga, vidöppna bläckhorn. De stöper livet i tusch, ristar och låter flöda. Från ritbordet rakt ut på gatan, hela gråskalan från skakande svart till svidande vitt. Resultatet är serier, oförfärade, oförfalskade serier.” (Baksidestext Pladask, 1983)
Redaktörer för Pladask är två konstnärer; Christian Cavallin och Ola Åstrand, båda sprungna ur den malmöitiska punk-scenen, flitiga fanzineutgivare och dessutom medredaktörer i kulturtidskriften Kannibal (f d punkfanzinet RIP). Även Kannibal vill ge sig in i kampen om vuxenserierna och de kontaktar mig.
Kannibals seriebilaga – nu kan det berättas!
1983 anlitas jag alltså som redaktör för en seriebilaga till Kannibal. Det är en stor ära. Jag läser själv Kannibal och ser den allt som oftast i handeln och på bokcaféer. Mitt uppdrag är nu att samla in det bästa av det nya. Givetvis utan betalning – vare sig för mig eller tecknarna.
En given medverkande är Joakim Pirinen, som just släppt Välkommen till Sandlådan (1983), det är både jag och redaktionen överens om. En annan serieskapare jag vill ha med är Aline Kominsky. Kannibal är, liksom de flesta andra radikala kulturtidskrifter från denna tid, i stort sett till 100% en manlig angelägenhet.
Jag skriver brev och får svar. Pirinen svarar genast att han är intresserad och sänder över en riktigt bra serie i stil med de som publicerats i hans album. Aline Kominsky vill också gärna vara med. Jag samlar in övrigt materialet till bilagan och lämnar över till redaktören. Sedan händer absolut ingenting. Kannibal kommer ut i Pressbyrån som vanligt, men utan seriebilaga. Nummer efter nummer. Jag misströstar. Alla dessa utställda löften. Brev som skickats fram och tillbaka. Serieoriginal på vift. Och skammen… Skammen…
Kannibal nummer 4 1984 – serienumret
Våren 1984 börjar jag jobba med Epix och tänker inte så mycket på den förargliga Kannibal-bilagan. Allt händer i rasande tempo. Epix kommer ut. Portar till den internationella seriekulturen som tidigare hållits stängda öppnas på vid gavel. Vi får stifta bekantskap med allt från storslagen franskspråkig eskapism till svårsmält amerikanska underground, obegripliga konstserier och gamla bortglömda klassiker. Epix, som är större till formatet än vanliga serietidningar, försvinner inte bland fantomer, ankor och möss och tidningen är dessutom till stora delar i färg, precis som publiken vill ha det. Nu tecknar betydligt fler än 83 personer prenumeration och tusentals andra köper den direkt i Pressbyrån. Epix lockar läsare som annars inte skulle köpt en serietidning och går så bra att planer genast görs upp för en ny tidning, med mig som redaktör.
Då kommer den! Kannibal med seriebilagan. Eller rättare sagt. Kannibal, utan seriebilaga, men med Pirinens och Kominskys serier, utspridda i tidningen utan vare sig kommentar eller förklaring. Mitt namn finns förstås inte heller med. Det här var verkligen inte vad jag hoppats på eller hade lovat de medverkande. Jag köper givetvis inte tidningen. Försöker bara glömma och hoppas att alla andra gör det också.
Tills häromdagen, då jag var inne på ett antikvariat i jakt på gamla veckotidningar och plötsligt får syn på serienumret av Kannibal. Jag köper det givetvis och läser. Den manliga dominansen är ännu mer påfallande idag, än den var då. Bukowski, Jack Kerouac, Max Ernst, Becket, Hemingway, Faulkner o s v. Bara män i redaktionen och bara män på bilderna. Tills plötsligt det oväntade uppslaget med Aline Kominskys frejdiga tvåsidors ”Klumpen får en kompis” (inte min översättning) vänds upp och slår knock-out och jag tänker att serie-Sverige kunnat se mycket annorlunda ut om Kannibal satsat mer på sin seriebilaga och vi fått in lite punk i serierna.
Gunnar Krantz, som medverkat i följande av ovan nämnda: Pladask (1983), Elektriska Zerier (1983), Svenska Serier (1987-89), Galago (2004)
Ett stenkast från paradgatan Karl Johann i Oslo, precis runt hörnet från gamla Nationalmuseet ligger Tronsmo bokhandel. Adressen är Universitetsgatan (se kopplingen universitet och seriebutiker ) och fasaden pryds av seriefigurer av norska seriestjärnorna Bendik Kaltenborn och Lars Fiske. Utbudet är inte enbart fokuserat på serier, här finns mycket annat, men det var för seriernas skull jag gick hit. I trappan ner till serieavdelningen hänger diverse konstverk av olika serieskapare, en del närmast att likna vid installationer och så fortsätter det även nere i källaren.
Tronsmo Bokhandel i Oslo
Tronsmo har ett välsorterat utbud av amerikanska alternativserier och graphic novels och förstås även en avdelning med norska serier. Det som förvånar är utbudet av dansköversatta fransk/belgiska seriealbum och sektionen med svenska serier, från framförallt Kartago och Galago. Här säljs alltså serier på fyra språk; norska, engelska, danska och svenska. Jag förhör mig om försäljningen och får veta att svenska serier går mycket bra på Tronsmo, inte oväntat säljer Strömquist, Hemmingsson och Kellerman allra bäst. Men även nya svenska serieskapare når ut.
Svenska originalserier på Tronsmo bokhandel i Oslo
Det finns både kunskap och intresse för svenska serier i Norge och en vana att konsumera kultur på både svenska och danska. Den inhemska produktionen har hittills inte varit stor, men även det börjar vända, får jag veta. Allt mer ges ut på norska, både i original och i översättning. En av spelarna på denna nya marknad heter Outland, från början en butik, som mycket liknar Faraos Cigarrer i Köpenhamn. På senare tid har Outland börjat ge ut serier i översättning, framförallt fransk-belgiska.
Delar av det norska utbudet – till stora delar okänt i Sverige
Även Outland ligger ett stenkast från Karl Johann, lite närmare centralstationen. Här finns de mer traditionella serierna, amerikansk action, äventyr och hjältar, men också storsäljande fransk-belgiska serier och klassiska graphic novels. Till det en hel källare full av manga, samt en hylla med originalserier på norska, danska och svenska. Utbudet imponerar.
Outlands imponerande utbud
Den serieintresserade Oslo-bon har alltså inom kort promenadavstånd tillgång till större utbud än vad som bjuds i alla andra skandinaviska huvudstäderna; amerikansk mainstream- och alternativserier, manga, svenska- danska- och norska originalserier samt fransk-belgiskt i dansk och norsk översättning.
Serier på tre språk
Vi som bor i Malmö, med Köpenhamn bara en halvtimmes tågresa bort, kan förstås trösta oss med att ha nästan samma utbud, men då inte de norska serierna. Men Stockholm… ”the Capital of Scandinavia”, där finns varken de fransk-belgiska, danska eller norska serierna i den utsträckning de går att få tag på i Oslo, den minsta av huvudstäderna.
Hur kunde det bli såhär?
Varför detta ointresse för våra grannländers seriekultur? Och för det fransk-belgiska? Borde inte serieintresset kunna överbrygga de små språkskillnader som råder mellan oss och våra grannar? Borde det inte vara en fråga att samlas kring? Eller sitter vi nöjda, bara lite sådär lagom på efterkälken?
Serieåret 2018 har utan tvivel varit ett av de mest innehållsrika jag upplevt sedan mitten av 80-talet, då Epix drog igång och slutet av 90-talet då Seriestaden tog fart.
MÖTESPLATS SERIER
Det stora projektet var förstås Mötesplats Serier på Malmö universitet. Projektet som sådant startade redan under hösten 2017, men kom igång ordentligt i början av året, mycket tack vare en fantastisk insats av serieskaparen Saskia Gullstrand, som anställdes som projektets assistent. Saskia var inte den enda serieskapare som anställdes av mötesplatsprojektet. Daria Bogdanska, Amalia Alvarez och Steve Nyberg ingick också i teamet i rollen som serieskapare/forskningsassistenter, med uppdrag att skapa kopplingar mellan sina egna arbeten och forskningen på K3, vilket resulterade i högre seminarie, podcast, utställning och att en rad kontakter etablerades, precis som det var tänkt.
Vi bjöd även in till olika workshops. Masterclass i fanzines och artist books, workshop i japansk shibori på KKV-Textil, linoleumtryck och bokbinderi på Fanzineverkstaden. Till det föreläsningar, seminarier m m. Samt ett mycket uppskattat gästspel av Hanneriina Moisseinen från Finland.
Dessutom arrangerade vi en seriepedagogisk kongress (den första i landet), ett möte kring seriearkiv och en flera dagar lång workshop i serier och arkeologi i Ystad med den engelske arkeologen och serieskaparen John Swogger (som arbetat som ”site illustrator” på utgrävningarna i Çatalhöyük i 10 år, för att förklara nivån för er som förstår er på arkeologi).
På den Seriepedagogiska kongressen medverkade lärare och pedagoger från Serieskolan, Kvarnby Folkhögskola, Malmö universitet, Fridhems folkhögskola, Bryggeriets gymnasium, Kulturskolan och frilansande seriepedagoger.
Vi åkte på studieresa till Hamburg med Natalia Batista och Elise Rosberg från Nosebleed Studio och Amalia Alvarez och Steve Nyberg, för möten med cheferna för Tokyo Pop och Pyramond press, samt besök på Designhögskolan – HAW och träff med professor Anke Feuchtenberger och hennes studenter och alumner.
En del av arbetet kretsade kring utställningar. Vi stod som medproducent till Grafiska Museet i Helsingborgs serie- och tryckhistoriska vandringsutställning, med premiär i Eskilstuna. Vi var även medarrangörer till release för antologin Draw The Line och vi ordnade en tävling för yrkesverksamma serieskapare kring Ingmar Bergmans 100-årsjubileum på temat Bergman i Skåne, där första priset – 25.000 kronor gick till Johanna Larsson Pinedo för serien “Nisse och gänget”.
Från utställningen av de vinnande bidragen i Bergman-tävlingen. Johanna Larsson Pinedo och Steve Nyberg. På tredje plats kom Aiden Kvarnström
Det har varit en omtumlande upplevelse att möta så många människor med en sådan mängd spännande projekt och idéer om hur seriekonsten kan utvecklas.
Att det blivit så lyckat är mycket tack vare den stora insats som gjorts av alla medverkande; serieskapare, studenter, kursdeltagare, lärare, seriepedagoger, forskare, förlag, ideella organisationer, Hybriden, Fanzineverkstaden, Seriefrämjandet, Film i Skåne, Region Skånes Kulturförvaltning, Malmö Stad mfl. Fortsättning följer under 2019.
EGNA SERIER
Jag har publicerat två större verk under året. Katarina Matilda från Vendel, som skildrar min farmors mors liv, med början i ett fattigt torp i Uppland, därefter som piga, sömmerska och uppasserska i Stockholm i slutet av 1800-talet, som hustru till ångbåtsmaskinisten Carl-Oskar Holm och slutligen som änka och pensionär på ett hem för bättre bemedlade kvinnor i Enskede. En klassresa som ligger närmre i tiden än vi kanske förstår. I februari kommer jag presentera ett paper om arbetet med serien på ett forskningssymposium i Århus på temat “Materialities in comics”.
Det andra verket är del två av liftartrilogin, Lift-52, som handlar om min pappas upplevelser i början och mitten av 50-talet i Europa. En resa som återigen tar honom till södra Frankrike och möten med liftarungdom från hela Europa.
Omslaget till Lift-52, med inspiration från bildtidningen Se.
Just nu arbetar jag på den tredje och sista delen i trilogin. Den handlar om hans resa till Tanger 1955. En mycket spännande berättelse, som beskriver hur han under två månader blir en del av svensk-kolonin där. Människor som bytt ut kylan och inskränktheten i ”kråkvinkel-Sverige” mot sol, värme och frihet. ”…en brokig samling, mestadels gamla vinddrivna existenser.” som Alice Timander, själv en av afrika-svenskarna, skrev i sina memoarer 1989.
Från ett av breven min pappa sände hem från Tanger, vintern 1955
SERIEFORSKNING I februari presenterade jag arbetet med Kooperatören på det högre seminarium på K3 och nu i höst publicerades min artikel ”Fanzines and Swedish Comics Memory” i antologin Comics Memory – archives and styles. Arbetet med denna text har tagit mer än två år och är nog något av det jag är mest glad över att ha kunnat ro i land. I den bidrar jag med ny kunskap om det svenska seriefältets ursprung i mötet mellan den avantgardistiska popkonsten och ett gäng seriesamlare som, mycket tack vare Roy Lichtenstein, plötsligt fick något gemensamt.
Nina Ernst och David Gedin i panelsamtal om serieforskning på Stockholms internationella Seriefestival. Foto: Rolf Lindby
Jag var även moderator i ett samtal om serieforskning med David Gedin från Uppsala universitet och Nina Ernst, Lunds universitet på Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset i Stockholm, samt vid ett spännande samtal om den tyska seriescenen med Reinhard Kleist och Natalia Batista, arrangerat av Goethe-institutet, på Rum För Serier i Malmö.
NÄSTA ÅR
Flera saker är på gång och jag kan lova att det inte kommer att bli mindre innehållsrikt.
I år är det 30 år sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö. En flytt som finns skildrad i boken Största Möjliga Allvar (Optimal 2011). För att fira denna tilldragelse publicerar jag här ett något förkortat utdrag och några svartvita fotografier (plus ett bonusfoto) från den boken. Från en tid då Malmö fortfarande var grått som betong.
Möllevångstorget 1988
MALMÖ 1988 På väg hem från Berlin stannade jag till i Malmö. Maria, som jag lärt känna på Konstskolan i Kristianstad, extraknäckte som våffelbagare i Folkets Park. Jag åt en våffla och gick sedan runt och tittade på den risiga parken.
På kvällen gick vi ut för att ta en öl. Det fanns två ställen runt Möllevångstorget som höll öppet någon timme efter kl 22.00. Det ena hette Retro. Därinne samlades kulturmänniskorna. Det andra hette Orient och var en råbarkad sjömanskrog. Vi började på Retro och gick sedan till Orient. Där blev det snart slagsmål. En man kastade ett bord fullt av ölglas över ända, blev själv utslängd och fortsatte sedan att slåss utanför på gatan. Det var som att vara med i en film.
Runt Möllevången fanns slitna arbetarkvarter med billiga lägenheter. Ska du inte flytta hit, undrade Maria, som kände till min bostadssituation i Stockholm. Nä, tyckte jag. Att efter fem år i huvudstaden ha tillkämpat sig ynnesten att få bo i smyg på ett kontor, redigera Spindelmannenklubben åt MarvelChristian och stå i kö för att få köpa en öl. Ge upp allt det?
Domusvaruhuset på Södra Förstadsgatan innan det byggdes om till Triangeln
Min bror David bodde också i Malmö. Han gick på Forum, en konstskola som låg långt före både Mejan och Valand i jakten på den nya konsten. Postmodernism kallades det. I en gammal turbinhall visade en konstsamlande miljonär den nya konsten från New York och på gallerierna visades de trendigaste stockholmskonstnärerna. Min brorsa kände någon som hade en ledig etta. Ville jag ha den?
Det var alltså inte någon möllanvurm som gjorde att jag flyttade till Malmö. Några möllankramare fanns inte i slutet på 80-talet. Det var en praktisk lösning på mina bostadsproblem. Planen var att bo i Malmö över vinterhalvåret, jobba ihop så mycket pengar som möjligt och sedan bo billigt i skärgården under sommaren.
Jag gick till arbetsförmedlingen och sökte jobb. Något det på den tiden fanns gott om. Jag jobbade i olika omgångar som städare, tidningsbud, postsorterare, lagerarbetare och på fabrik. Mina kompisar i Stockholm trodde jag var galen när jag berättade mina planer. Malmö! Sveriges tråkigaste stad. Det enda som var bra med Malmö, var att det låg nära Köpenhamn. Det var ju i Stockholm allt hände! Ja, så kanske det var. Men i Malmö var hyrorna och maten billig. Dessutom var stan alldeles lagom stor. Varje gång jag gick ut träffade jag någon jag kände. Inte som i Stockholm, där man var tvungen att avtala möte per telefon. Ja och så var det ju nära till Köpenhamn där allt var ännu billigare p g a den starka svenska kronan. Köpenhamn, en kontinental storstad med ett helt annat utbud än lilla Stockholm. Men allt det här upptäckte jag efterhand. Till en början var mitt fokus helt på att jobba ihop pengar.
Saxtorps potatis på Ystadgatan
Arbetsdagen började kl tre på natten. Då gick jag på mitt skift som tidningsbärare. När detta var avklarat kring 6-snåret, åkte jag ut till Presam, nere i hamnen och ställde mig vid löpande bandet och sorterade tidningar. Vi distribuerade tidningar till södra Sverige, ända upp till Växjö. Allt som gick ut i pressbyrån och matvarubutikerna. Det jobbet gjorde att jag fick en fysisk förståelse för tidningsmarknaden och dess olika målgrupper. Veckotidningar som Året Runt och Allers, sorterades buntvis från pallar på golvet. Publikationer med lägre upplaga plockades från fack. De minsta tidningarna låg allra sist, bredvid löpsedlarna. Det var annonsblad för traktorer, religiösa blad och någon enstaka gång Pox eller Elixir. De enda serietidningar som sorterades pallvis var Fantomen och Kalle Anka.
Till en början var jag ganska ensam om att vara serietecknare i Malmö. Den enda folk kände till var Tony Manieri. Han tecknade ”Ståkkålms-Ringo” i Kvällsposten. Jag fick en fast sida i gratistidningen Reflektion. Jag startade med en ganska konventionell humorserie, men efterhand gav redaktionen mig fria händer att göra vad jag ville. Jag började experimenterade både med innehåll och form. Humor, satir, lokalanknutet. Särskilt det lokala uppskattades. Malmö var en vit fläck på seriekartan. Efter en händelselös resa till Köpenhamn vintern 1989, fick jag idén att skildra denna ingående på en helsida i tidningen. Men istället för 20 små rutor, blev det 20 sidor.
Idoffhuset vid Triangeln
Det var alldeles för många sidor för Reflektion och för få sidor för att göra bok av. Jag skickade köpenhamnsserien till Horst. Han ville inte ha den. Den var för lång, tyckte han. För innehållslös. För tråkig. Ja, jag minns inte allt vad han sa. Självupptaget självbespeglande i självbiografisk form var inte tänkbart i slutet på 80-talet, såvida man inte samtidigt hade en politisk agenda, eller proppade serien full med nakna bröst. Allt annat var småborgerligt petande i den egna navelluddet – ungefär. Vem trodde jag att jag var egentligen? Robert Crumb?
Vill du läsa resten av boken går det bra att beställa den från seriekonst.se
Till våren startar vi en fjärde seriekurs på Malmö universitet, denna gång med inriktning mot journalistiska och dokumentära serier. Två genrer inom seriemediet som blivit alltmer aktuella, mycket tack vare serieskapare som Joe Sacco, Marjane Satrapi, Art Spiegelman, Alison Bechdel m fl. Även i Sverige har dessa serier tagit plats och fått stor uppmärksamhet, bl a genom serier av Liv Strömquist, Mats Jonsson, Frida Ulvegren, Steve Nyberg, Daria Bogdanska och Amalia Alvarez.
Om kursen På kursen får du lära dig att planera, förbereda och skapa journalistiska och dokumentära serier. I kursen får du en introduktion till journalistiska och dokumentära principer och får även lära dig att reflektera över de praktiska etiska och kulturella implikationer dessa serier för med sig. Kursen har en nära koppling till den aktuella serieforskningen på området.
Kursen ges på engelska
Kursen ges på engelska, vilket gör den möjligt för inresande studenter från våra partneruniversitet. Detta innebär att du kommer att ha möjlighet att träna din engelska och möta serieintresserade studenter från andra universitet.
Ansökan
Kursen är öppen för alla med intresse av serier och journalistik och dokumentärt berättande. Det enda förkunskapskravet är genomgångna universitetsstudier på 30 HP.
I år fyller Seriestaden Malmö 20 år. Begreppet myntades i samband med en utställning och visade sig ha kraft att inte bara fortleva utan också få saker och ting att hända.
Upprinnelsen till det tre timmar långa eventet var utställningen “Avtryck av Verkligheten – ny kultur från Malmö och Lund”, på Forumgalleriet året innan. En utställning baserad på alternativ kultur som fanzines, grafitti och serier. Serieinslaget gjorde utställningen intressant för nystartade Virserums konsthall, som hade planer på att göra något på temat serier. Eftersom flertalet tecknare kom från Malmö, arrangerades ett pr-event på det nystartade kulturcaféet Inkonst, en verksamhet som tydligt visade att något var på väg att hända med Malmö.
Flyern för Seriestaden med illustration av David Liljemark som då bodde i Lund.
Under första halvan av 90-talet befann sig Malmö i ett tillstånd som närmast kunde beskrivas som fritt fall, med nedläggningar och utflyttning. Men någonstans runt -98 började det vända. Malmö högskola startades, bron var på gång att byggas och alltfler ungdomar med konstnärsdrömmar (eller drömmar överhuvudtaget) började samlas i staden. Helst i kvarteren runt Möllevångstorget, där Inkonst låg. När Lund utnämndes till “Popstad”, kontrade genast en gruppering med att utnämna Malmö till ”proggstad”och Sune Nordgren som då var chef för Malmö konsthall, påstod att Malmö var nordens främsta konststad. Det var uppenbarligen fritt fram att utnämna Malmö till precis vad som helst. Evenemanget på Inkonst kallades därför ”Seriestaden”. På flyern stod “Tre timmar med Malmöserier. Träffa serietecknare. Bläddra i nya seriealbum och fanzin. Kaffe och bullar.”
Det kom mycket folk och huvudnumret var en ny serieantologi från Optimal Press: ”Allt för konsten”, där majoriteten av de medverkande bodde i Malmö. Dagen efter stod rubriker i tidningarna som: ”Malmö – seriestaden framför andra” och ”Seriernas nya huvudstad” .
Seriestaden 10 år uppmärksammades bl a på detta vis av Sydsvenskan.
Det är 20 år sedan. Där Forumgalleriet en gång låg, finns nu en av de rymdskeppslikande nergångarna till Citytunneln och den slitna industrifastighet där Inkonst startade, renoveras av spelutvecklaren Massive inför storsatsningen på spelet “Avatar.”
Det sägs att det var Malmö Högskola och bron som räddade Malmö. Men lika viktigt var nog den där känslan av att det med mycket små medel gick att få saker och ting att hända. Små medel som serier, kaffe och bullar.
Popkonstens inflytande fortfarande intakt. Reklam för Kronprinsen i Malmö 2017
Antiauktoritär ungdom Under 50-talet betraktades serierna i Sverige med skepsis. Det propagerades för förbud och censur och endast några få höjde sina röster till deras försvar; bland dem Åke Runnquist , redaktör för Bonniers Litterära Magasin BLM, och den riksbekante och sedermera världsberömde konstnären Öyvind Fahlström. Men saker höll på att hända. En antiauktoritär strömning tog sig uttryck i företeelser som beatniks, bebop och crazy-humor. I Sverige turnerade Povel Ramel (också han serievän) med sin galna “Knäpp-upp” revy och på radion kunde man höras Lasse O’Månssons absurdistiska program “Blå Tummen”. Samtidigt frodades den sjuka humor i amerikanska Mad-Magazine, som nu började dyka upp som lika hett eftertraktat importgods som bluejeans och Coca Cola.
Även inom konsten skedde en omorientering. Paris som under sekler varit konstens självklara huvudstad förlorade efter kriget sin position till New York där det abstrakta måleriet drevs mot en allt strängare formalism. En återvändsgränd som ifrågasattes av popkonsten, som behöll den abstrakta konstens metod (att utplåna sig själv och sina penseldrag) men vände ögonen bort från färg och form, mot de triviala bilder som fanns runtomkring i den moderna storstaden; reklam, förpackningar, matvaror, skyltar m m.
Några av pionjärerna som satte igång rörelsen i USA (den etablerades ungefär samtidigt i England) var Robert Rauschenberg, Jasper Johns och Claes Oldenburg, tätt följda av Andy Warhol, Roy Lichtenstein, James Rosenquist m fl. Men den som till en början stack ut mest var Roy Lichtenstein, som av Life Magazine poträtterades under rubriken ”Is He the Worst artist in the U.S.? ”.
Exit through the gift shop. Roy Lichtensteins finger från 1964 pekar fortfarande på Moderna Museet.
Den amerikanska popkonsten kom tidigt till Sverige. Faktiskt nästan först i Europa, med utställningen “Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan” på Moderna Museet i Stockholm. Genom den etablerades även en ny syn på serierna i Sverige.
Jag ska här beskriva vad som hände under tre dynamiska år som för alltid förändrade synen på serierna i Sverige. Texten utvecklar ett spår som jag tar upp i min artikel ”Fanzines and Swedish comics memory” i antologin Comics Memory Archives and Styles utgiven av Palgrave. Artikeln handlar om den (vad jag vet) första offentliga debatten som fördes om seriebegreppet i Sverige, vilket tog plats i serietidskrifterna Serieguide och Thud i slutet på 60-talet och början på 70-talet. En debatt som mycket bidrog till att skapa det svenska seriefältet. Läs mer om antologin HÄR!
Det innovativa 1964
Allting tar sin början i februari 1964. Popkonstutställningen på Moderna Museet med Roy Lichtensteins pekande hand på affisch, katalogomslag och vernissagekort får stor uppmärksamhet och särskilt Lichtensteins seriemålningar lyfts fram i media.
Samtidigt genomförs världens första internationella seriekongress; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighiera i Italien. En händelse som troligen förbigåtts med tystnad om den inte arrangerats av den världsberömde filmregissören Alain Resnais, medlem i den franska serieorganisationen Club de Bande Dessinées (CBD) och haft Al Capp som gäst.
I september visas den experimentella svisch-antologin med namn hämtat från en serieruta och till stora delar består av bilddikter på Moderna Museet. Medverkar gör bl a poeten Åke Hodell och konstnären Öyvind Fahlström. Fahlström har länge arbetat med serier i sin konst och bl a gjort collageliknande teckningar baserade på Mad-tecknaren Will Elders serier, kallade ”Kalas på Mad”. Boken nomineras till priset Svensk Bokkonst 1964. Vid sidan om Moderna Museet, växer samtidigt en scen för experimentell konst fram runt Odenplan med gallerier som Observatorium, Karlsson och Hedenius.
Det skandalösa 1965
I januari 1965 blir Galleri Karlsson riksbekant då poeten/konstnären Jarl Hammarberg protesterar mot värnplikten genom ett plakat i galleriets fönster där det står ”Vägra döda vägra värnplikt”. Hammarberg åtalas, döms till böter för uppvigling och galleriet hotas av stängning. Detta leder till en debatt kallad “Affären Hammarberg” där både galleriet och konstnären får massivt stöd av intellektuella och konstnärer.
Bakom denna neutrala fasad på en bakgata invid Odenplan skedde under 60-talet omvälvande saker. Galleri Karlsson, Vidargatan 5.
I januari 1965 flyttar journalisten och serievännen Sture Hegerfors till Stockholm för att arbeta på Williams publishing Co, som bl a ger ut Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Hegerfors delar lägenhet med vännen Jan Hannerz (också han serievän). Hannerz rör sig i de avantgardistiska konstkretsarna kring Odenplan och presenterar honom för sin vän, galleristen Bo A. Karlsson.
Al Capp omsvärmad av europeiska beundrare på omslaget till Life.
Ett halvår senare publicerar tidningen Life (nr.11, vol 38, 1965) en artikel av Al Capp, som handlar om hans besök på seriekongressen; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighera. Capp nämner i artikeln att han sett en utställning med amerikanska serieoriginal på konferensen. Life Magazine är vid denna tid världens ledande bildtidning.
I september samma år organiserar SOCERLID (Société civile d’études et de recherches des littératures dessinées) sin första serieutställning på Galerie de la Société française de photographie i Paris, under rubriken ”Dix Millions d’Images”. Utställningen utgår från popkonstnärernas koncept och visar upp förstorade serierutor av “seriernas Michelangelo” Burne Hogarth och “seriernas Rembrandt” Milton Caniff. (Demange 2017)
Den 11 december öppnar utställningen “Seriernas Fantastiska Värld”, organiserad av Sture Hegerfors och Bo A. Karlsson på Galleri Karlsson. Det som visas är Hegerfors samling av serieoriginal (främst amerikanska och svenska), samt verk av några av galleriets konstnärer; Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk och Ulf Rahmberg. I samband med utställningen initierar Hegerfors Svenska Serieakademin och bjuder in 18 ledamöter. Bland dem Bo A. Karlsson, Jan Hannerz, Leif Nylén, Ludvig Rasmusson (från Galleri Observatorium), Lasse O’Månsson och konstnärerna Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk, Ulf Rahmberg. (Hannerz, Hillersberg och Rahmberg ingår sedermera i redaktionen för tidningen PUSS).
Det onomatopoetiska 1966 TV-serien Batman, som börjar visas i USA i januari 1966 blir en oerhörd tittarsuccé. I mars presenterar Life Magazine (Vol. 60 No. 10) en artikel om seriefenomenet med Batman på omslaget och bildreportage från broadwaymusikalen “It’s a bird… It’s a plane… It’s Superman” och revyn “The Mad Show”. Trots att inget av detta ännu går att ta del av i Sverige får det ändå uppmärksamhet.
Lördagen den 6 augusti visar Sveriges Television ett 25 minuter långt program om seriernas historia, producerat av Sture Hegerfors och Åke Runnquist. Den onomatopoteiska titeln “Waam! Svisch! Pow! Sock!” går med lätthet att härleda till några av Lichtensteins numera välkända målningar och Hodells svisch-antologi. I samband med förhandsinformation om tv-programmet nämns att Hegerfors kommer att ge ut en bok om seriernas historia till hösten.
I September meddelar SvD att Lars Forssell debuterar som barnpjäsförfattare på Kungliga Dramatiska teatern med “Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” en pjäs som utspelas i seriefigurernas värld med bl a Läderlappen, Kattflickan och Lex Luthor.
Ett omslag helt i stil med popkonsten. Sture Hegerfors Svisch! Pow! Sock! från 1966.
Under hösten ger Sture Hegerfors ut boken “Svisch! Pow! Sock!” med undertiteln “Seriernas fantastiska värld!” med popkonstinfluerat omslag; ett collage av seriefigurer och en handtecknad titel i primärfärger inuti en pratbubbla. Boken bidrar enligt Göran Ribe (1976) till att skapa ett fanbetonat serieintresse i Sverige.
”Batman-The Movie” har premiär på nyårsafton. I reklamen påstås: ”Detta är CAMP!” Premiären på Lars Forssells barnpjäs ”Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” som ursprungligen också var tänkt att vara på nyårsafton flyttas till trettondedagsafton. Forssells pjäs får lysande recensioner i Svenska Dagbladet. För Batman-filmen går det inte lika bra. Publiken sviker och den går ner från flera biografer.
Onomatopoeia med rötterna i 60-talet är fortfarande gångbart. Här ett exempel från Panduro Hobby.
Sammanfattning och analys
Popkonsten når den svenska konstscenen tidigt år 1964. Både i utställningen och den efterföljande mediebevakningen lyfts särskilt Lichtensteins seriemålningar fram. Kopplingen mellan konst och serier uppfattades som särskilt intressant av både kritiker och media.
I media kopplas Galleri Karlsson till popkonsten. Genom Jan Hannertz, får galleristen Bo A. Karlsson kännedom om Sture Hegerfors på Williams Förlag som ger ut den i avantgardekretsar högt respekterade serietidningen Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Karlsson och Hegerfors börjar planera en utställning, som även kommer att presentera några av galleriets egna konstnärer; Björk, Hillersberg och Rahmberg.
Hommage à Lichtenstein. Affischen till mediekonferensen The Conferece I Malmö 2017.
Utställningen blir framgångsrik och leder till bildandet av Svenska Serieakademin och möjligheten för Hegerfors att omforma utställningen till ett tv-program, som görs i samarbete med f d BLM-redaktören Åke Runnquist. TV-programmet ges ett namn som ligger i linje med både Lichtensteins numera välkända målningar och den samtidigt pågående Batman-hysterin, som t o m får Lars Forssell att ge sig på ämnet. Det hela kulminerar på nyåret 1966 med (närapå samtidiga) premiärer på Batman-filmen och Forssells barnpjäs.
Intresset för campkulturen avtar och på konstscenen stiger Andy Warhol fram som popkonstens okrönte konung med soppburkar och Marylin Monroe. Samtidigt har Lichtensteins seriemålningar skapat en bild hos allmänheten av serierna kopplat till onomatopoetiska ljudeffekter, hårt stiliserade figurer och färgglada rasterprickar. En bild som kvarstår än idag och som fortfarande flitigt används i reklam, design, heminredning och inte minst titlar på serieutställningar och böcker. Mer om det i nästa inlägg.
“Warhol” möter “Lichtenstein” i USA-inspirerad godisaffär på Emporia i Malmö.
Källor:
”Barnpjäs av Forsell Premiär på södran?” (1966). Svenska Dagbladet 27/9, p. 10 https://www.svd.se/arkiv/1966-09-27/10 (Hämtad 2017-05-15)
Capp, Al (1965). ”Lil Abner, intellectuals’ delight: My life as an immortal myth”, Life International, nr 11, vol.38, Time inc. P. 57-62.
Hegerfors, Sture (2012). Innan bilderna bleknar: humor!, magnifika äventyr!, serier!, fascinerande människor!, hjältar!, sällsamma minnen!. Göteborg: Tre böcker
Karlsson, Bo A., Kihlander, Ulf & Åstrand, Ola (red.) (1998). Hjärtat sitter till vänster: [svensk konst 1964-74] : en katalog. Stockholm: Ordfront
Nylén, Leif (1998). Den öppna konsten: happenings, instrumental teater, konkret poesi och andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet. Stockholm: Sveriges allmänna konstförening.
Prideaux, Tom (1965) ” The whole country goes Supermad”, Life International, nr 10, vol.40, Time inc. P. 22-27.
Sausverd, Antoine (2014) “« bande dessinée et figuration narrative » : la contribution de pierre couperie” neuviemeart.2.0, http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?page=imprimir_articulo&id_article=752 (Hämtad 2018-07-13)
Will Eisners The Spirit känner sig kluven. Vilket lag tillhör han? Comics den stora serieboken nr 8.
Nej, The Yellow Kid var inte den första serien. Därom är alla (nåja, nästan alla) överens idag. Men så var det verkligen inte i början på 60-talet då intresset för serierna som konstform tog fart på allvar i Europa. Då var det främst riktat mot de amerikanska dagspresserierna och deras skapare (Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg).
Serierna hade tack vare popkonsten kommit på modet. Men det gällde bara en viss sorts serier. De som publicerades i serietidningar (comic books) och som av serievänner uppfattades som undermåliga jämfört med de gamla dagspresserierna (som de själva vuxit upp med). De ville nu visa att det fanns bra serier. Så bra, menade man, att serietecknarna som skapat dem mycket väl kunde som mäta sig med och till och med överträffa Lichtenstein & c:o. Och med bra serier menade man de amerikanska dagspresserierna – comics.
Dessa, de bra serierna (comics) framställdes av kända och framgångsrika (och rika) serietecknare, publicerades i dagspress och lästes av alla, d v s även medel och överklass (inklusive nobelpristagare, presidenter, generaler, vetenskapsmän o s v). De dåliga serierna (comic books) producerades av anonyma (underbetalda) tecknare i studios (bullpens), publicerades i massproducerade, billiga serietidningar och lästes av en mer begränsad publik, framförallt bestående av arbetarklass, barn och ungdomar.
Denna uppdelnings giltighet synliggjordes även i popkonsten, ty Lichtenstein var inte den förste pop-konstnären som använde seriebilder. Både Jasper Johns och Andy Warhol hann före, men de utgick från serier ur den för konstpubliken välkända comics-kategorin (Alley Oop, Dick Tracy, Disney). Lichtensteins målningar med motiv från för konstpubliken helt okända serietidningar ur krigs- och romantikgenrerna hade betydligt större chockverkan – och framgång. Dessa seriebilder var någonting nytt för konstpubliken. Något välbekant, men samtidigt främmande och skrämmande. Lichtensteins målningar fick med konstens inneboende alkemi ett högre kulturellt värde, just för att förlagorna hade ett så mycket lägre. När Warhol fick se Lichtensteins seriemålningar (de hade samma gallerist) övergav han genast den motivvärlden till förmån för något ännu mer trivialat – soppburkar. (Tate)
Popkonsten satte fokus på serierna som aldrig förr, gjorde dem populära i enlighet med den tidens mode som kallades ”camp”, rehabiliterade dem från 50-talets moralpanik (Wertham, Bejerot m fl). Problemet var bara att allt fokus riktades mot serietidningsserierna. Serietidningar gick ju, till skillnad från dagspresserier, att samla på. Dessutom ökade de i värde. De hade pekuniärt värde ( d v s ekonomiskt kapital istället för kulturellt) och attraherade kalenderbitande samlare. Vilket ytterligare stigmatiserade dem kulturellt.
För att hävda dagspresseriernas (comics) överhöghet skapades därför ett narrativ som beskrev seriernas ursprung och uppkomst i den amerikanska dagspressen. De serier som skapats i Europa före TYK beskrevs därför som s k proto-serier (d v s inte fullt ut utvecklade) som först i o m den tekniska utvecklingen i den amerikanska tidningsindustrin kunde övergå till att bli fullfjädrade, då med The Yellow Kid, som den ”första”, utifrån Coulton Waughs (själv gammal serietecknare i dagspressen) märkliga kriterier som bl a stipulerade att en serie skulle ha en regelbundet återkommande figur, slå an på en stor publik, ha beledsagande text inne i bilden och publiceras i dagspress.
Argumentationen kring dagspresserierna (comics) som kvalitetsmässigt bättre än serietidningsserierna (comic books) har sedan dess återkommit både i debatt och i form av symboliska publikationer. I Sverige bl a i tabloidtidningen Seriepressen (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och den danskproducerade Comics – den stora serieboken (som till största delen består av seriestrippar ur dagspress och även ägnar en hel volym åt just ”Gamla Goda Comics”). För många svenska läsare har dessa publikationer historiskt sett varit den främsta källan till kunskap om seriernas ursprung, vilket ytterligare förstärkt uppfattningen om TYK, som den första och som än idag slås fast i vårt främsta uppslagsverk; Nationalencyklopedin.
”Yellow Kid anses av tradition ha varit den första moderna tecknade serien.” (NE, hämtad 2018-08-11)
Denna ”tradition” som etablerades under 60- och 70-talen har numera övergivits inom serieforskningen. För att hitta förespråkare för TYK som världens första serie får en idag gå till fandom, där uppfattningen lustigt nog fortfarande frodas, möjligen i ett försök att freda sig mot ett synsätt som riktar fokus bort från det som är möjligt att samla på och fira i form av jubileer, utställningar m m. Att uppfattningen är så seglivad i just Sverige har också sina orsaker. Men mer om det i nästa inlägg.
Litteratur:
Gabilliet, Jean-Paul (2010). Of comics and men: a cultural history of American comic books. Jackson: University Press of Mississippi, 2010
Sonnergaard, Jørgen, Wejp-Olsen, Werner & Agger, Jens Peder (red.) (1972). Comics: den stora serieboken. Vol. 3, De gamla goda comics. Stockholm: Illustrationsförl./Carlsen
Den svenska upplagan av Konst och illusion från 1972
I fyra artiklar har jag mer eller mindre finurligt pekat på faktumet att serierna inte alls uppfanns i Amerika i slutet på 1800-talet utan i Schweiz ca 70 år tidigare. Detta är en fråga som det märkligt nog fortfarande råder förvirring kring, trots att det finns gott om väl underbyggd forskning som klargör hur de moderna serierna uppkommit. Tunga serieforskare som t ex Kunzle och Grooensteen pekar åt samma håll; Rodolphe Töpffer år 1827, vilket innebär att vi, om vi vill fira jubileer, kan göra detta redan om nio år. Då fyller serierna 200 år.
En förklaring till förvirringen skulle kunna vara att denna kunskap tidigare endast fanns att tillgå på franska se t ex Lacassin (2014) i uppslagsverket Grande Encylopédie Alphabetique Larousse ”Pour une 9e art, la bande dessinée” från 1971. Franskan är ett eftersatt språk i Sverige. Vi är mycket bättre på engelska. Fördel The Yellow Kid!
En annan är att seriefandom i Sverige uppstod ur en gruppering seriesamlare i en tid som lyfte fram amerikans kultur (pop-konst och camp-fenomenet Batman) vilket satte fokus på de massproducerade amerikanska serierna. Återigen fördel TYK! Vi kände helt enkelt inte till Töpffer, skulle ett möjligt försvar kunna formuleras. Hans böcker var alltför obskyra, omöjliga att få tag på eller ens känna till. Inget fanns skrivet om honom, han var bortglömd, till skillnad från TYK.
Därför blir förvirringen än större när det visar sig att denna kunskap visst fanns på engelska så tidigt som 1960 och i svensk översättning redan 1972 , förmedlad av världens då mest kände konsthistoriker; E. H. Gombrich i boken Konst och Illusion. Ja, jag säger det en gång till: Världens då mest kände konsthistoriker!
Konst och Illusion är en bok som fortfarande finns på många litteraturlistor på våra universitet. Alla som någon gång studerat konsthistoria vet vem Gombrich är (vågar jag påstå).
Ur Konst och Illusion, notera årtalet.
Äras den som äras bör
I det tiondel kapitlet ”Karikatyr och experiment” presenterar Gombrich i stort sett allt det jag tidigare skrivit om i mina inlägg. De centrala idéer från Essai de Physiognomonie. Betydelsen av den personliga faktorn; Töpffers kunskap både som författare och konstnär i kombination med hans sviktande syn. Den nya tekniken (litofgrafin) vilket ledde fram till att han kunde få sin ”lätta anspråkslösa linje billigt reproducerad.” (Gombrich s. 315).
Hans upptäckt, att man kunde ”utveckla ett bildspråk utan hänsyn till naturen, utan att lära sig teckna efter modell”. Bruket av förkortningar (elliptiska uttryck), där betraktaren tillför det som utelämnats. (ibid s. 316). Kännedom om fysionomi, vilket vi idag väl närmast kallar character design och det Gombrich kallar Töpffers lag, som går ut på att då vi betraktar något vi uppfattar som ett ansikte (vad som helst – en stenformation, ett moln, ett väggurtag), inte bara uppfattar mänskliga drag utan även ger dessa ”en bestämd karaktär och ett bestämt uttryck, det utrustas med liv, med en närvaro.” (ibid s. 319). “The illusion of life” som Disney kallade det många år senare. Gombrich tvekar inte att här ge Töppfer äran av att ha ”uppfunnit och givit spridning åt bildberättelsen, serierna.” (ibid s.315). Vilket alltså var känt för den engelskspråkiga världen i början på 60-talet och i Sverige ca tio år senare. Att denna kunskap inte fått mer allmän spridning i Sverige är inte mindre än ett mysterium.
Vad beror det på? Mer om det i nästa inlägg. Whaaam! Booom! Krasch! Kampen om Comics
Litteratur:
Gombrich, E. H. (1968). Konst och illusion: en studie i bildframställningens psykologi. 3. uppl. Stockholm: Rabén & Sjögren (Det är den tredje upplagan från 1968 som översatts till svenska 1972, första upplagan kom ut 1960 på Phaidon Press, London).
Lacassin, Francis i Miller, Ann & Beaty, Bart (red.) (2014). The French comics theory reader. Leuven: Leuven University Press
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.Ok
