Gunnar Krantz. Sydsvenska Dagbladet 2 augusti 2023
Kan verkligen det AI producerar utan mänsklig inblandning kallas för kultur?
Den digitala euforin som rådde under pandemin visade snart upp en mörkare sida av närmast existentiell art. Behovet av backup, reservdatorer, nätverk och strömförsörjning pekade mot att allt det vi producerade online också kunde försvinna på ett ögonblick. Situationen påminde om en skimrande såpbubbla, dallrande i luften. Här ena stunden – borta i nästa.
Uppgåendet i det digitala under pandemin satte för min del fokus på verkligheten, det den tjeckiske filosofen Vilém Flusser kallar ”därute” i sin filosofiska betraktelse över fotografiet. Bilden, menar han, abstraherar och reducerar det ”därute” till bildytans två dimensioner och gör den på så sätt föreställningsbar för oss.
När han skrev sin betraktelse, fanns fortfarande en tydlig relation mellan en fysisk verklighet och bildens materialitet. I och med digitaliseringen förändrades detta och vi fick i stället en indelning i digitala och analoga bilder. Fram till det digitala skiftet skapades bilder med material ur den fysiska verkligheten. Pigmentet ultramarin framställdes av halvädelstenen lapiz lazuli, som hämtades från bergen i Afghanistan och Tibet – ultra mare – det vill säga bortom havet.
Detta djupblå pigment, lika dyrbart som guld, användes sparsamt och kom att få en symbolisk betydelse. Jungfru Maria började avbildas i blått och i Frankrike blev den blå färgen kunglig. När man på 1800-talet kom på hur ultramarin kunde framställas på syntetisk väg förlorade färgen sin symboliska tyngd.
Precis som kemin berövade den ultramarina färgen dess laddning, har den digitala bilden avförtrollat bildskapandet så till den grad att vi nu kan se en rörelse i motsatt riktning – mot det analoga. Det finns idag en mängd mjukvaror som ger digitala bilder ett mer analogt utseende genom att tillföra repor, smuts och brus. Men också genom emulering av traditionella konstnärliga material och metoder. Samtidigt ökar utbudet av onlineföretag som saluför exklusivt konstnärsmaterial och kurser i traditionella konstnärliga tekniker. Oavsett utgångspunkt blickar båda företeelser nostalgiskt tillbaka mot den tid som en gång rådde och det ”därute”.
Vad består då denna längtan av? Den teknik jag själv hade tillgång till i början av min karriär i slutet på 1970-talet är i jämförelse skrattretande primitiv. Papper och penna, en ordinär skrivmaskin och en halvbra kamera. Steget till publicering var så stort att det knappt gick att fantisera om. Idag går det att trycka vad som helst till ett överkomligt pris och vi använder alla i princip samma digitala verktyg. Att jämföra vad som då var möjligt med idag är lite som att jämföra 1800-talets transport med häst och vagn med dagens självnavigerande elbilar.
Men det jag då gjorde finns i hög grad kvar, sparat i lådor och mappar. Det tar en hel del plats, till skillnad från de senaste 25 årens digitala arbete, som ryms på en liten hårddisk. De fysiska verken är visserligen också förgängliga, men jag upplever ändå att det existerar en väsentlig skillnad. Ett silvergelatinfotografi utstrålar genom sin materialitet något mer än bara det som avbildas.
Längtan efter det analoga är också påtaglig i det AI-genererade bildflöde som expanderar exponentiellt på nätet och berörs här i tidningen av Mattias Oscarsson (30/4) och Berg & Nyholm (16/5). Dessa bilder liknar ofta något jag redan sett. I sig inte märkligt, då AI-programmen satts att träna på vårt gemensamma kulturarv. Precis som såpbubblan skimrar AI-bilderna med en särskild slags lyskraft, som skapas då visuella ekon studsar mot varandra.
Det är helt klart en underbar leksak vi fått. Nu kan alla skapa bilder på samma tekniska nivå som tidigare mästare. Inte nog med det: AI:n kan dessutom göra det själv, helt utan mänsklig inblandning. Rapporten ”Framtidens kulturkonsumtion” (DN 28/6) visar att 28 procent av de tillfrågade kan tänka sig att konsumera kultur som är helt och hållet skapad av AI. Men kan verkligen det AI producerar utan mänsklig inblandning kallas för kultur? Upphovsrättsexperterna tvekar.
Samma undersökning säger att 43 procent kan tänka sig att konsumera kultur skapad med stöd av AI. Med ett mänskligt subjekt inblandat håller kulturbegreppet. AI är i grund och botten ett verktyg och AI-understödda bilder blir därmed per definition kultur. Men vad för slags kultur? Ställd inför AI-konstverk av Laurie Anderson drabbas jag av ett svårbegripligt ointresse. Trots att konceptet är hennes, hon själv har skrivit prompten och sedan gjort ett urval, upplever jag att bildernas visuella innehåll – sömlösa collage med ett historiserande, dokumentärt och lite lätt surrealistiskt uttryck – står i vägen för den konstnärliga upplevelsen.
Detsamma gäller de flesta AI-bilder jag möter i sociala medier och ja, även Oscarssons fyndiga ”Mumientrollen” här i tidningen. Tekniskt sett finns inget att klaga på. Samtidigt saknar bilderna något väsentligt. Det Walter Benjamin beskriver som bildens aura.
Kanske är det förklaringen till varför det blivit så populärt att smutsa ned digitala bilder med emuleringar av gammal teknik. Ett slags instant aura, som ska hjälpa oss att jorda bilderna i det ”därute”, som påminner oss om en tid då ultramarin framställdes av en halvädelsten som inte bara hämtades bortom havet utan också gavs en betydelse bortom bildens tvådimensionella yta.