Med risk för att skapa dålig stämning

Inledningen på denna text är lite jobbig. Den innehåller teori. Något jag av erfarenhet vet att en del seriefans inte alltid är så jätteglada över att behöva förhålla sig till. Är du en av dem ber jag dig att hoppa till nästa stycke, där det smaskiga börjar. Men oj! Nu skapade jag kanske lite dålig stämning. Påstå att du som läser detta… Att du inte tycker som jag…
I så fall bjuder jag på det!

epix_cover
Tidningar som på sin tid skapade dålig stämning.

Kulturella fält
Vi som gillar serier, som befinner oss i det här sammanhanget av en eller annan anledning, som arbetar med, värnar om, eller på något annat sätt engagerar oss i seriernas vara eller inte vara, vi bör inse att det sammanhang vi verkar i finns beskrivet i forskningen och kallas för ett kulturellt fält. Dessa fält och det som sker på dem – kan för både den som befinner sig på det och utomstående, tyckas oförutsägbart och nyckfullt. Men det är de inte. Tvärtom styrs de av lagar och regler och handlingarna som sker på det följer vissa förutbestämda mönster. Donald Broady, en av redaktörerna till antologin Kulturens fält och flitig översättare av den franske sociologen och  upphovsmannen till fältteorin, Pierre Bourdieu, beskriver dennes fältbegrepp som ”ett system av relationer mellan positioner besatta av människor och institutioner som strider om något för dem gemensamt.” (1998, s. 11).
På fältet är det alltså striden som står i centrum, men en sak är kontrahenterna i alla fall överens om; de är alla övertygade om att det de strider om är värdefullt och att striden därför är mödan värd. Denna tro – Bourdieu använder begreppet doxa – är kittet som håller fältet samman och de drivkrafter denna tro skapar – Bourdieu använder begreppet illusio – är både villkor för- och en produkt av spelet – själva principen bakom makten som gör det möjligt att påstå att något är bättre, viktigare, mer relevant – än något annat.
Insatsen i detta spel kallar Bourdieu kulturellt kapital. En valuta som omvandlas till handlingsmönster och vanor – Bourdieu använder begreppet habitus – som gör det möjligt för aktören att navigera i sitt sociala sammanhang. (ibid., s. 13). Men enbart kulturellt kapital räcker inte, även strategier är nödvändiga, då det gäller att försvara en uppnådd position och vid behov träda fram och återställa ordningen. Det senare sker ofta med hjälp av en ortodox diskurs som framställs som så självklar att den egentligen inte ens skulle behöva nämnas. (Bourdieu 1993, s. 173). För att pretendenterna (de upproriska) ska lyckas i sitt uppsåt krävs därför att de brukar subversiva metoder, utmanar de dominerande med deras egna vapen men går ett steg längre i fråga askes och oegennytta och i förnekande av ekonomin, men samtidigt utan att ifrågasätta själva fältets grundprinciper. (ibid., s. 174).

Var är debatten?
Så! Nog med teori. Till praktiken. För om det nu är så att det Bourdieu och hans anhängare (till vilka jag räknar mig) säger stämmer, så är den ständiga kampen det kulturella fältets naturliga tillstånd. Den friktion som uppstår när aktörerna på det tycker olika, har skilda eller motstridiga intressen och i ord och handling arbetar på att skaffa sig en bättre position än motståndaren. Detta är den kraft som driver utvecklingen av fältet som helhet vidare.

Frågan jag ställer mig i sammanhanget är:
Var förs den kampen idag?
Är det inte lite väl tyst?

Sedan mitt inträde på det Svenska seriefältet i slutet på 70-talet har det kantats av både stora och små konflikter, som fått spridning i form av t ex debattartiklar och insändare. De fora som i först hand användes för detta var serietidskrifter och fanzine och ofta fördes den mest livaktiga och intressanta debatten (helt enligt Bourdieus teorier) i uppstickarnas publikationer.

Det stora bråket om Bild & Bubbla, som slutade med att Horst Schröder lämnade Seriefrämjandet och startade en egen utgivning med Medusa och Epix, är ett sådant exempel och det skedde under mitt redaktörskap i Tidskrift om Tecknade Serier i början på 80-talet. 1990-talets polariserade konflikt mellan å ena sidan Seriefrämjandet och Bild & Bubbla och Seriechock är ett annat exempel, där de upproriska självbiografiska tecknarna väl får anses ha avgått med segern, med tanke på dagens serieutbud.

Var finns de exemplen idag? Denna avsaknad av debatt? Vad beror den på. Möjligheterna är ju idag, tack vare IT-teknologin, närmast oändliga. Är det för att de debattförsök som gjorts på nätet så snabbt riskerar att spåra ur? Beror de på att de plattformar där en debatt skulle vara möjlig är alltför sociala och att det hör till god ton att inte ifrågasätta sina facebookvänner och på så sätt skapa dålig stämning.

Eller är det så att det finns en livaktig debatt någonstans, bara det att jag inte känner till den (annat än när den inträffar i mitt eget klassrum)? Var finns den  plats där människor träffas och pratar om serier och mäter sina argument mot varandra. Resonerar kring vilka serier som är bra. Vilka som är dåliga och varför vi ens ska bry oss om dem. Jag misstänker att åsikterna finns – och att de luftas (precis som i mitt klassrum) – men eftersom de inte når ut, så att vi alla kan reflektera över dem och eventuellt ge vår syn på saken, får de inte heller något värde och bidrar därmed heller inte till att fältet kan utvecklas. Vilket jag ser som ett stort problem för oss alla. Vi som gillar serier, som befinner oss i det här sammanhanget av en eller annan anledning, som arbetar med, värnar om, eller på något annat sätt engagerar oss i seriernas vara eller inte vara.

Utan friktion – ingen framtid.

Så, med risk för att skapa dålig stämning:
Vad ska vi prata om?
Och var ska vi göra det?

/Gunnar Krantz

 

Källor:

Broady, Donald (1998) ”Inledning: en verktygslåda för studiet av fält” i Kulturens fält: en antologi av Broady, Donald & Albertsen, Niels (red.) Göteborg: Daidalos.

Bourdieu, Pierre (1993) Kultursociologiska texter. 4. uppl. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *