Berättelsen om Monsieur Jabots välformade ben

Monsieur Jabot
Av Töpffer (Histoire de monsieur Jabot) [Public domain], via Wikimedia Commons
På det franska nationalbibliotekets web;  Bibliotheque National de France – Gallica, går det att läsa alla Rodolphe Töpffers serier, avfotograferad i faksimil. Kunskaper i franska, lite tålamod och förmåga att läsa en visserligen tydlig, men ändock gammaldags skrivstil underlättar, men annars är de roliga att bara titta på. Töpffer tecknar i en snitsig, medvetet slarvig stil och för den som bara läst om hans serier känns det som att plötsligt få lov att dricka klart och friskt vatten, direkt från källan.

Serierna är också mycket intressanta att studera utifrån ett skaparperspektiv eftersom de är framställda i autografi och därmed är Töpffers egna oretuscherade och obearbetade teckningar. Se t ex hans lek med rutramarna och trots att serierna snart är 200 år gamla är de förvånansvärt tillgängliga. De har något av undergroundseriernas handgjorda charm över sig och skulle, med bara någon liten modernisering passa väl in i samtida serieantologier.

En sak som förvånar är längden.  Serien om M. Jabot är 52 sidor lång. Den tar en stund att läsa och fick i alla fall mig att fundera på åtgången av litografistenar.

Två tidiga Töpffer-serier
”Histoire de M. Jabot” (från 1831, publicerad 1833) var den första Töpffer lät trycka upp. Den handlar om M. Jabot, som är en uppkomling, sugen på att göra avancemang in i aristokratin. Hans största förtjänst är hans synnerligen välformade ben och bryskt oförvägna sätt. Utan att tveka ger han sig in i societetslivet och lyckas tack vare sin oförmåga och klumpighet ställa till ett pärlband av katastrofer. Karaktären är i Molieres efterföljd och påminner inte så lite om Chaplins luffare i de tidiga stumfilmerna, eller Mr. Bean för den delen. Ett återkommande och faktiskt mycket roligt gag är att varje gång M. Jabot ställt till det för sig, så intar han en pose, där han s a s samlar sig inför nästa bravad. Utseendet är allt! Tydligen var detta ett skämt Goethe upskattade särskilt mycket.

Men M. Jabot har också tur. Han drar på sig inte mindre än fem dueller på en bjudning att göras upp under morgondagen kl 9,10, 11, 12 och 1. Givetvis låter han motståndaren skjuta första skottet (denne missar såklart) och avfyrar sedan sin pistol upp i luften, vilket återställer hedern hos båda kontrahenter och får M. Jabot att framstå som en verklig gentleman, som genast bjuds på champagnefrukost. Efter ytterligare förvecklingar och missförstånd lyckas M. Jabot (omedvetet) få en förmögen änka, Markisinnan Caroline Thérèse de Franchipane att bli hopplöst förälskad i honom och serien slutar med att han gifter in sig i det stånd han hela tiden strävat efter.

“Les amours de Mr Vieux Bois”, Töpffers första serie (skapad 1827, utgiven 1837) är betydligt längre, hela 92 sidor och här tar han ut svängarna rejält och åt alla håll. Den handlar om M. Vieux Bois, som råkar få syn på sin själs älskade och blir så till den grad passionerad att inget kan stoppa kärleken. Inte ens han själv. Försöken att avleda den med hjälp av kultur (musik och författande) misslyckas. Återstår då bara självmordet, som givetvis (lyckligtvis) också misslyckas och bara resulterar i ett behov av att byta skjorta (också ett återkommande gag genom hela serien). Den därpå följande jakten efter den älskade är bitvis fantastisk/surrealistisk med människor och djur som ömsom går upp enormt i vikt, ömsom magrar till benrangel, slagsmål och dueller med rivaler och munkar, flykt i kvinnokläder, en droska som flyter iväg och fylls med fisk, munkar nedgrävda till huvudet, en hel familj på väg att svälta ihjäl på ett tak. Det är full fart från början till slut med andra ord (och jag undrar om inte Buñel möjligen läste Töpffer som liten).

Det som imponerar mest är att Töpffer redan här är så på det klara med serieberättandet och till och med slår fast vissa elementa, som annars brukar vara lätta att ta miste på, som t ex läsriktningen; när M. Vieux Bois kör tillbaka med häst och vagn, gör han det mot läsriktningen, ett annat exempel är användandet av kors-klippning mellan två olika, men samtidigt pågående händelser; rivalen som håller på att dränkas av ett vattenhjul kontrasteras om och om igen mot lyckan M. Vieux Bois upplever med sin själs älskade i ett idylliskt herdelandskap. Det är faktiskt rätt så häpnadsväckande. Och kanske än mer häpnadsväckande att kunskapen om Töpffers och hans serier fortfarande är så dålig, trots att det snart är 60 år sedan världens mest kände konstprofessor lyfte fram honom ur glömskan. Mer om det i nästa inlägg. Mysteriet Gombrich

Läs föregående inlägg om seriernas ursprung:
Problemet med The Yellow Kid
Utan litografin inga serier
En aktad borgare i Genève

Intressant sida som listar Töpffers serier med länkar:
http://www.topfferiana.fr/2013/02/tout-topffer-ou-presque-en-numerique/

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *