Rodolphe Töpffer, son till konstnären Wolfgang-Adam Töpffer, hade ursprungligen tänkt gå i sin fars fotspår, men tvangs ge upp den ambitionen på grund av en ögonsjukdom. 21 år gammal beslutade han sig istället att ägna sig åt litteratur och skrev därefter en dramatik, noveller, romaner och kritiska essäer, samtidigt som han livnärde sig som lärare på en privatskola. Han gifte in sig i den Genèveoisiska societeten, ägnade sig även åt politik och blev 1832 kallad till professor i retorik och litteratur vid akademin i Genève. Särskilt uppskattad blev han bland släkt, vänner och elever för sina tecknade reseberättelser ”Voyages” från de årliga skolresorna i alperna. 1827 utvecklade han sitt berättande i text och bild och skapade sin första helt igenom tecknade berättelse”Les Amours de monsieur Vieux Bois”. Under åren som följde framställde han flera liknande som t ex ”Docteur Festus”, ”Histoire de monsieur Cryptogame” och ”Histoire de monsieur Jabot”.
Frédéric Soret (en av Töpffers skolkamrater) arbetade vid den tiden åt den store tyska poeten Goethe. Soret visade några av Töpffers berättelser för honom och Goehte, som vanligen avskydde karikatyrteckningar, blev synnerligen upplivad. Töpffer bestämde sig då, med viss tvekan – han var trots allt en uppburen och respekterad borgare – för att trycka och ge ut sina berättelser. Han tecknade om dem på papper preparerade för autografiskt tryck och lät trycka dem i upplagor om ca 500 exemplar.
Töpffers berättelser blev snabbt populära och nådde en för tiden stor och internationell publik i Schweiz, Frankrike, Tyskland, England, Sverige, Danmark och Norge. Dessutom publicerades ett antal piratutgåvor i Paris och London, vilket föranledde honom att snabbt ge ut officiella utgåvor i båda länder. Den engelska versionen av Mr. Vieux bois ”The Adventures of Mr. Obadiah Oldbuck” letade sig över Atlanten och publicerades där (utan Töpffers kännedom) i bokform, ca 1840 och 1842 även som bilaga i en amerikansk dagstidning. Bilagan kan därmed räknas som världens första serietidning.
En medveten och intellektuell pionjär
Töpffer kallade sin innovation för ”littérature en estampes” ungefär grafik-litteratur och i ”Essai de Physiognomonie”, som gavs ut 1845 – två år före hans död (endast 47 år gammal), reflekterar han över flera av de fenomen som sedan kommit att utgöra seriekonstens teoretiska grund; som t ex samverkan mellan text och bild, fördelen med att skapa enkla karaktärer sammansatta av lätt identifierbara tecken, bruket av den enkla linjeteckningen framför överlastad realism och läsarens förmåga att själv tolka in betydelse i bilderna, något Gombrich långt senare kallar Töpffers lag, enligt vilken det inte går att teckna ett ansikte utan att samtidigt ge det en karaktär. Vidare propagerar han för berättelsernas effektivitet och autografins fördelar framför mer omständliga och dyra trycktekniker. Användandet av autografin gav Töpffers berättelser en flyhänt fräschör jämfört med samtida bilder framställda i kopparstick och träsnitt. Töpffer menade dessutom att alla kunde framställa ”literatures en estampes” med hjälp av hans metod och en smula envishet. ”Essai de Physiognomonie”, på en gång både den första serieteoretiska- och seriepedagogiska skriften, är synnerligen läsvärd. Men för att få en djupare kunskap om Töpffers arbete måste en förstås läsa hans serier. Mer om det i nästa inlägg. Berättelsen om Monsieur Jabots välformade ben
Läs tidigare inlägg här:
Källor:
Töpffer, Rodolphe (1845) “Essai de physiognomonie” [elektronisk] https://www.gutenberg.ca/ebooks/toeppferr-physiognomonie/toeppferr-physiognomonie-00-h-dir/toeppferr-physiognomonie-00-h.html (hämtad 2018-06-18)
Gombrich, E. H. (1960) “Konst och Illusion”. Stockholm: Rabén & Sjögren
Kunzle, David (1973-). History of the comic strip. Berkeley: University of California Press
Chute, Hillary L. (2016). Disaster drawn: visual witness, comics, and documentary form. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press