För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja arbeta med serier på ett nytt sätt. Eftersom jag hade flera bra och starka idéer, men mycket lite tid att omskapa dem till serier, kom jag till den slutsatsen att jag måste finna en metod att arbeta fortare. Den första serien jag gjorde på detta sätt; Sjöcronas gata, fanns redan i form av ett färdigt bildmanus. Det enda som saknades var det sista steget – själva seriesidorna. Normalt sett skulle en serie av denna omfattning, ca 100 sidor, ta ett par månader att göra. Nu gjorde jag den istället på ett par veckor.
Resultatet överraskade mig. För trots att jag bestämt att teckna allt mycket hastigt och inte ändra på något i efterhand – d v s acceptera alla teckningar så som de blev, upplevde jag serien som väl sammanhållen, läsbar och på något sätt ”färdig”, mycket beroende på färgläggningen som gjordes med the och som skapade både ljus och rum i bilderna.
Ett historiskt storverk
Utifrån erfarenheterna med Sjöcronas gata, gick jag sedan vidare till Kooperatören – en mer komplex och krävande berättelse, som dessutom utspelade sig under fyra decennier, från 20-talet till 50-talet, med allt detta innebar av research och krav på historiskt korrekta återgivelser av människor och miljöer. Kooperatören blev totalt sett 230 sidor lång inklusive källförteckning och omslag. Upplevelsen av resultatet var att denna serie var än mer ”färdig” än den första och på många sätt mer levande och troärdig än de första försök jag gjorde med ett mer traditionellt och tidskrävande arbetssätt. De hastigt tecknade människorna och miljöerna gav ett mer livligt och trovärdigt intryck än de konstruerade och upplinjerade.
Andras berättelser
Mitt nästa projekt, som påbörjades i stort sett direkt efter Kooperatören var bearbetningen av min fars liftardagböcker från tidigt 50-tal. Här intresserade jag mig för att gestalta liftarturen genom Europa, mycket som ett sätt att förstå vad en sådan gick ut på, vad som hände och vilket sammanhang dessa unga människor rörde sig i. För denna serie krävdes ett nytt slags berättande. I vissa fall hade jag fotografier som förlagor till dagboksanteckningarna, men i andra fall saknades det bildmaterial. Jag bestämde mig då för att använda fotona, så som de var och gestalta övriga händelser på ett mycket fritt sätt. Jag hittade här en arbetsmetod, som utgick ifrån en mycket skissartad laveringsteknik, vilken producerade knappt skönjbara figurer och miljöer. En teknik som dessutom möjliggjorde ett än snabbare arbetssätt. Serien Cykelfärden som blev en lift -1951 landade på totalt 96 sidor.
Konstnärliga tekniker
Den snabba laveringstekniken, som ändå gav ett visuellt intressant resultat, ledde mig vidare till nästa projekt. Försöket att berätta en helt fiktiv berättelse. Jag baserad den på det stora intresset för skräckfilm och skräckserier jag hade i början av 70-talet, en berättelse jag redan arbetat på, men i skriven form. Denna skulle nu omskapas till en serie, som jag förstod skulle komma att bli mycket lång. Även här visade sig detta nya sätt att arbeta på, vara mycket effektivt och ge ett spännande resultat. Det första jag gjorde var att helt ta bort beskrivande text och bara använda dialog. Då tekniken i sig skapade knappt skönjbara figurer, som i många fall var mycket svåra att skilja från varandra, styrdes berättelsen helt och hållet av vad som sades i dialogen. Till delar påminnande om radioteater, där det trots avsaknad av visuella gestalter, mycket väl går att följa en berättelse, förstå vem som är vem och skapa inre bilder av miljöer och karaktärer. Rent visuellt ligger serien nära den impressionistiska estetiken, där gestalterna antyds, snarare än gestaltas i form av läsbara och distinkta tecken. Serien Ponnyklubben blev med sina 250 sidor den längsta jag gjorde under detta år och tillsammans med Wollmar Yx, uppföljaren på Sjöcronas gata på 91 sidor innebar detta att jag under drygt ett år producerat ca 700 sidor serieberättelser totalt sett (inklusive omslag etc).
Manus
I detta är då inte inräknat själva manusarbetet. Det är min andra stora erfarenhet av detta projekt. Vad gäller manus finns inga genvägar. Manuset till Kooperatören arbetade jag på under två år. Bokförlagan till Ponnyklubben ca ett år. De mer konceptuella Sjöcronas Gata och Wollmar Yx, skrevs under betydligt kortare tid och för Lift-51, hade jag redan ett färdigt manus i form av en dagbok, ur vilken jag gjorde ett urval.
Erfarenheter
Att teckna en serie är att berätta en berättelse. Att kommunicera en räcka skeenden, karaktärer, miljöer och stämningar till mottagaren, som får sig detta till dels genom läsning. För att läsningen ska fungera, behöver en uppsättning kriterier uppfyllas. Texten måste vara läsbar och på ett språk läsaren förstår. Den måste inte nödvändigtvis vara rättstavad eller grammatiskt korrekt. Läsbarheten handlar i första hand om att det måste gå att se och förstå vilka bokstäverna är och vilka ord de bildar. När det kommer till gestaltningen av karaktärer och miljöer, är min slutsats efter detta arbete, att här finns en betydande frihet, som vi i stort sett inte påbörjat utforskningen av mer än mycket marginellt. Mycket beroende på de stora kostnader som ligger i bokproduktion och tryck och en rädsla för hur en konservativ och traditionsbunden seriepublik skulle ta emot denna typ av serier. Tack och lov då, att det nu finns digitala publiceringsmöjligheter, som kortsluter hela denna tidskrävande och kostsamma process, som gör det möjligt att trycka på publiceringsknappen i samma ögonblick som serien är färdig och direkt nå en potentiell masspublik. Intressant nog påminnande om den tid då dagspresserierna utvecklades som allra mest.
Mot en ny sorts serier
Den tryckta boken må visserligen generera en annan sorts ekonomi, både kulturellt och ekonomiskt, men det finns ju inget som hindrar att dessa digitala serier också överförs till fysisk form. Dock finns det nu, vad jag kan se inga förlag, som skulle våga satsa på denna nya typ av serier. Men jag är säker på att de kommer att komma inom en snar framtid. Jag tror tiden är mogen för serier riktade till en ny publik. Jag tror också tiden är mogen för oss serieskapare att mer själviskt börja arbeta med det som verkligen intresserar oss, istället för att snegla på vad publiken möjligen skulle kunna tänkas vilja ha och framförallt, vad förlagen mäktar med att ge ut.
Samtliga serier finns att läsa på : Seriekonst.se
Gunnar Krantz