30 år i Malmö – Seriepolitiska texter

I år är det 30 år sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö. En flytt som finns skildrad i boken Största Möjliga Allvar (Optimal 2011). För att fira denna tilldragelse publicerar jag här ett något förkortat utdrag och några svartvita fotografier (plus ett bonusfoto) från den boken. Från en tid då Malmö fortfarande var grått som betong.

MALMÖ 1988
På väg hem från Berlin stannade jag till i Malmö. Maria, som jag lärt känna på Konstskolan i Kristianstad, extraknäckte som våffelbagare i Folkets Park. Jag åt en våffla och gick sedan runt och tittade på den risiga parken.

På kvällen gick vi ut för att ta en öl. Det fanns två ställen runt Möllevångstorget som höll öppet någon timme efter kl 22.00. Det ena hette Retro. Därinne samlades kulturmänniskorna. Det andra hette Orient och var en råbarkad sjömanskrog. Vi började på Retro och gick sedan till Orient. Där blev det snart slagsmål. En man kastade ett bord fullt av ölglas över ända, blev själv utslängd och fortsatte sedan att slåss utanför på gatan. Det var som att vara med i en film.

Runt Möllevången fanns slitna arbetarkvarter med billiga lägenheter. Ska du inte flytta hit, undrade Maria, som kände till min bostadssituation i Stockholm. Nä, tyckte jag. Att efter fem år i huvudstaden ha tillkämpat sig ynnesten att få bo i smyg på ett kontor, redigera Spindelmannenklubben åt MarvelChristian och stå i kö för att få köpa en öl. Ge upp allt det?

Min bror David bodde också i Malmö. Han gick på Forum, en konstskola som låg långt före både Mejan och Valand i jakten på den nya konsten. Postmodernism kallades det. I en gammal turbinhall visade en konstsamlande miljonär den nya konsten från New York och på gallerierna visades de trendigaste stockholmskonstnärerna. Min brorsa kände någon som hade en ledig etta. Ville jag ha den?

Det var alltså inte någon möllanvurm som gjorde att jag flyttade till Malmö. Några möllankramare fanns inte i slutet på 80-talet. Det var en praktisk lösning på mina bostadsproblem. Planen var att bo i Malmö över vinterhalvåret, jobba ihop så mycket pengar som möjligt och sedan bo billigt i skärgården under sommaren.

Jag gick till arbetsförmedlingen och sökte jobb. Något det på den tiden fanns gott om. Jag jobbade i olika omgångar som städare, tidningsbud, postsorterare, lagerarbetare och på fabrik. Mina kompisar i Stockholm trodde jag var galen när jag berättade mina planer. Malmö! Sveriges tråkigaste stad. Det enda som var bra med Malmö, var att det låg nära Köpenhamn. Det var ju i Stockholm allt hände! Ja, så kanske det var. Men i Malmö var hyrorna och maten billig. Dessutom var stan alldeles lagom stor. Varje gång jag gick ut träffade jag någon jag kände. Inte som i Stockholm, där man var tvungen att avtala möte per telefon. Ja och så var det ju nära till Köpenhamn där allt var ännu billigare p g a den starka svenska kronan. Köpenhamn, en kontinental storstad med ett helt annat utbud än lilla Stockholm. Men allt det här upptäckte jag efterhand. Till en början var mitt fokus helt på att jobba ihop pengar.

Arbetsdagen började kl tre på natten. Då gick jag på mitt skift som tidningsbärare. När detta var avklarat kring 6-snåret, åkte jag ut till Presam, nere i hamnen och ställde mig vid löpande bandet och sorterade tidningar. Vi distribuerade tidningar till södra Sverige, ända upp till Växjö. Allt som gick ut i pressbyrån och matvarubutikerna. Det jobbet gjorde att jag fick en fysisk förståelse för tidningsmarknaden och dess olika målgrupper. Veckotidningar som Året Runt och Allers, sorterades buntvis från pallar på golvet. Publikationer med lägre upplaga plockades från fack. De minsta tidningarna låg allra sist, bredvid löpsedlarna. Det var annonsblad för traktorer, religiösa blad och någon enstaka gång Pox eller Elixir. De enda serietidningar som sorterades pallvis var Fantomen och Kalle Anka.

Till en början var jag ganska ensam om att vara serietecknare i Malmö. Den enda folk kände till var Tony Manieri. Han tecknade ”Ståkkålms-Ringo” i Kvällsposten. Jag fick en fast sida i gratistidningen Reflektion. Jag startade med en ganska konventionell humorserie, men efterhand gav redaktionen mig fria händer att göra vad jag ville. Jag började experimenterade både med innehåll och form. Humor, satir, lokalanknutet. Särskilt det lokala uppskattades. Malmö var en vit fläck på seriekartan. Efter en händelselös resa till Köpenhamn vintern 1989, fick jag idén att skildra denna ingående på en helsida i tidningen. Men istället för 20 små rutor, blev det 20 sidor.

Det var alldeles för många sidor för Reflektion och för få sidor för att göra bok av. Jag skickade köpenhamnsserien till Horst. Han ville inte ha den. Den var för lång, tyckte han. För innehållslös. För tråkig. Ja, jag minns inte allt vad han sa. Självupptaget självbespeglande i självbiografisk form var inte tänkbart i slutet på 80-talet, såvida man inte samtidigt hade en politisk agenda, eller proppade serien full med nakna bröst. Allt annat var småborgerligt petande i den egna navelluddet – ungefär. Vem trodde jag att jag var egentligen? Robert Crumb?

Vill du läsa resten av boken går det bra att beställa den från seriekonst.se