I Höstens Böcker från Svensk Bokhandel (för er som inte läser den publikationen så kan jag berätta att alla i bokbranschen gör det – ett tips!) hittar jag ovanligt många spännande debutanter från Galago. Spännande på så sätt att jag tycker mig se en ny inriktning på förlaget, mot kokböcker, miljö och hälsa. Ja, varför inte? Jag bläddrar fram till Galagos annons och inser då att man blandad ihop Ordfront med Galago. Det var inga tecknade serier som jag trodde. Det var helt vanliga böcker. Besvikelsen är stor.
Samma dag hör jag på kulturnyheterna om litteraturfestivalen i Ådalen som arrangeras av Mats Jonsson och Tove Alsterdal. I Kulturnytt presenteras Jonsson som författare och serieskapare. Sett till hans produktion, tänker jag att titeln “tecknare” väl ändå borde ligga närmare till hands. Men det är som att praktiken “teckna” håller på att (förlåt) suddas ut.
Det lätt o-charmiga begreppet “serieskapare” syftade ursprungligen på någon som arbetade med tecknade serier och är en yrkesbeteckning som lanserades av Seriefrämjandet för drygt 40 år sedan i ett försök att höja digniteten på yrket, men också för att ge en tydligare bild av att branschen bestod av mer än tecknare, t ex även manusförfattare, textare och färgläggare. Begreppet slog aldrig riktigt igenom då och leder numera då det används allt flitigare helt fel. Idag är en “serieskapare” framför allt någon som arbetar med att framställa tv-serier. I alla fall i mitt kvarter.
Sett till serietecknandets praktik, vad som lärs ut på våra olika serieutbildningar och i handböcker och tutorials är det inte särskilt kontroversiellt att påstå att huvuddelen av undervisningen handlar om teckning i en eller annan form. Visst, där finns också inslag av skrivande och grafisk design. Men det våra studenter framför allt är upptagna med i praktiken är att teckna. Det går att framställa serier på annat sätt. Till exempel med foto, måleri, collage eller AI. Men dessa gestaltningsformer har hittills aldrig lyckats hämta in teckningens försprång.
Än värre är att “serieskapare” nu fått sällskap av begreppet “seriekreatör”. Förutom att “kreatör” påminner om något obskyrt metal-band från 80-talet, leder även “seriekreatör” tankarna till tv-serier. En som som “kreerar” sådana.
Jag tycker personligen att det begreppet är lika problematiskt som “skapare”, då det osynliggör den huvudsakliga praktiken och förringar kunskapen som finns i att kommunicera via den tecknade bilden.