Kooperatören – Föreläsning på Seriefest 2017 på Malmö Stadsbibliotek

Lördagen den 1/4 höll jag den första offentliga föreläsningen om min serie Kooperatören på Malmö Stadsbibliotek i samband med Seriefest 2017. 

På 30-talet höll Europa på att slitas sönder under en växande fascistisk rörelse. Men i Sverige blev utvecklingen en annan. Socialdemokraterna och Bondeförbundet gick samman i en allians, som kom att bidra till att förändra Sverige i grunden. Till det vi idag brukar kalla Folkhemmet. De drivande krafterna bakom detta var statliga ingripande, Kooperationen och fackföreningarna. Sverige blev ett land som upprätthöll demokratin och gick en medelväg.

”Kapitalismen i norr, tycks det mig, har modifierats och i viss mening kontrollerats; vinstmotivet har på många fält drastiskt tyglats eller avskaffats… den nationella ekonomin har i stor utsträckning skapats för att gagna det stora flertalet. ”Skrev den amerikanska journalisten Marquis Childs om Sverige redan 1938 i boken Sweden the middle way.

Mobiliseringen inom kooperationen var en av nyckelfaktorerna bakom den svenska utvecklingen. Via kooperationen fick konsumenten ett stärkt inflytande över såväl priser som produktion av varor. Kooperationen – en av Sveriges genom tiderna största folkrörelse, så framgångsrik att vi tog den för given och inte såg allt ideellt arbete och alla uppoffringar som låg bakom eller insåg vidden av den samhällsomdaning som KF var med och skapade på några få decennier. Det är den historiska bakgrunden till min serie – Kooperatören. Men det finns en annan, mer privat. Kooperatören är också en personlig berättelse. Den handlar om min farmor och farfar. Kooperatören är en berättelse om gemenskap, idealism och hur helt vanliga människor för inte alltför länge sedan slöt sig samman för att förändra sina liv till det bättre. Tillsammans! I sanning ett ”småfolkets storverk”, som den kooperativa ekonomen och ideologen Mauritz Bonow uttryckte det.

KNUT
Min farfar Knut kom från mycket enkla omständigheter. Som ett av 14 barn i ett soldattorp i Värmland, med bara fyra års folkskola bakom sig började han sin bana som springgrabb i Kristinehamn. Efter att ha varit inkallad under första världskriget hamnade han i Skellefteå och blev värvad till Kooperationen som butiksföreståndare för en nystartad konsumbutik. Efter bara två år reste han till USA. Troligen i avsikt att stanna. Men tiderna var hårda och det var svårt att få jobb. Knut arbetade som Butler åt biltillverkaren och mångmiljonären Studebaker utanför Chicago. Han fick därigenom möjlighet att på nära håll studera både den amerikanska affärsvärlden, storstaden med dess skyskrapor, neonljus, varuhus och den moderna amerikanska reklamen. När han kom tillbaks till Sverige 1923 var han full av idéer kring modern reklam och fick snart ansvar för Kooperativa Förbundets reklamavdelning.

SIGNE
Min farmor Signe växte upp på det fattiga söder i Stockholm. När hennes far gick bort i förtid fick hon, hennes syster och deras mor tränga ihop sig i en liten lägenhet på Bondegatan. Signe var intelligent, kapabel och framåt och skaffade sig som utbildad stenograf och maskinskriverska en anställning på KF:s nybildade korrespondensinstitut Brevskolan och var därefter en av den handfull kooperatörer som med och startade upp verksamheten på KF:s skola Vår gård i Saltsjöbaden i mitten på 20-talet. Huset köpte KF av Ernst Thiel, en av Sveriges mest förmögna män, som just då gjort konkurs. Det var där hon träffade Knut, som undervisade butikspersonal i skyltning och den modern  marknadsföring.

DAGBOKEN
I januari 1928 påbörjade de en gemensam dagbok. Ett skrivprojekt, som kom att följa dem en bit in i 30-talet. I dagboken ges en spännande inblick i det sena 20-talets vardagstillvaro med både glädjeämnen och problem. Diskussioner om talk eller puder, biofilmer, zeppelinaren Nobiles besök och återkommande utflykter till Kooperationens eget universitet – Vår Gård –  där verksamheten nu alltmer börjar inriktas mot de idéer kring skyltning och marknadsföring Knut tagit med sig hem från tiden i Amerika. Samtidigt bygger KF alltmer. Butiker, fabriker, varuhus och bostäder. Och på KF:s arkitektkontor, som kommer att bli Nordens största, är det den kompromisslösa funkisen som gäller. KF är faktiskt först ut i landet och snart också störst på funkisområdet. Och inspirationen från Bauhaus och Le Corbusier stannar inte vid arkitekturen. Även reklamen dras med.
Som ansvarig för Kooperativa Förbundets reklamavdelning reser Knut mycket i tjänsten. Till fjärran orter som Örebro, Eskilstuna, Halmstad, Umeå och Kristinehamn där han producerar utställningar i KF:s nybyggda centrallager, som på så vis invigs och visas upp för allmänheten innan de fylls med varor. Centrallager inom dagligvaruhandeln var ett led i KF:s arbete på att rationalisera och därigenom förbilliga varudistributionen, med sänkta priser som följd.
Liksom på många andra områden var KF först ut även här och arkitekturen var förstås funktionalistisk.

UR DAGBOKEN:
25/7 1928

Idag har vi bilat ca 10 mil till Laholm, Voxtorp m fl platser Ändamålet för resan var att försöka få någon hemslöjd utställare. En gumma fingo vi tag i som skall sitta på utställningen och virka eller binda pullowers.
Det artar sig bra med utställningen (rätt bra!)
Utställningsarbetet är egentligen mycket tungt. Att först skapa idéer och sedan utföra dem tar hemskt mycket på krafterna och i all synnerhet som man ängslas för att inte allt ska gå i lås.
Att skaffa idéer och lösa vissa problem kräver visserligen kraft men är samtidigt synnerligen inspirerande arbete och stimulerar på ett hälsosamt och nyttigt sätt.

Idag har jag fått en idé som jag tror ska bi bra om den kan utföras. Man skulle kunna kalla idéen för ”det talande köket”. Våra kooperativa utställningar äro nog ännu i stort sett ett olöst problem. Det är obehagligt att krusa privatföretag och genom att taga dem med blir det hela mera prövande dessutom.

28/7
Har funderat idag på KF utställningar för framtiden. Kanske har jag funnit lösningen. Det talande köket och möblernas rum i miniatyr vore kanske saker som skulle hjälpa till att lösa frågan.
Idag rann en gammal sats ( ur Damernas Paradis?) mig i minnet. Man har en idé, man kämpar för den, man hamrar in den i huvudet på folk, man ser den slutligen växa och vinna seger.
Denna sats talar om tillvägagångssättet och alltför väl förstår jag värdet av den, men att handla! Där till fordras energi och mycket mer.

KOOPERATÖRERNAS Ö
1929 föds Signes och Knuts första barn och året därpå, flyttar familjen till Hästholmen i Nacka, där KF just då anlägger en enorm kvarnanläggning. Kvarnholmen, som den snart döps om till är verkligen en ”Kooperatörernas ö”. Där ges KF:s arkitekter fria händer att förverkliga de nya funktionalistiska idéerna, som inte stannar vid fabriksanläggningarna utan även slår igenom i personalbostädernas utformning.
Funktionalismen får sitt stora genombrott Stockholmsutställningen samma år och tre år senare flyttar Per-Albin Hansson (som började sin bana som springpojke i Kooperativa Föreningen Pan i Malmö) in i det berömda radhuset i Ålsten och funkisen blir en på allvar en del av det svenska folkhemsbygget.

ANNONSBYRÅN SVEA
Ett halvår efter att Signe och Knut får sitt första barn kraschar börsen på Wall Street och världen kastas in i en djup ekonomisk depression.
Tre år senare, bara några veckor innan deras andra barn kommer till världen, inträffar nästa stora krasch. Denna gång orsakad av tändstickskungen Ivar Kreugers självmord i Paris. Banker och företag går under, aktieägare och småsparare ruineras och världen går återigen in i en svår ekonomisk kris.
Men för den svenska kooperationen, med sin restriktiva syn på krediter är läget det motsatta. KF investerar, gör strategiska köp för att knäcka de kvarvarande trusterna och deras prismonopol. I utbildningsinsatser och propaganda samlas människor kring de kooperativa principerna och rörelsens handlingskraft manifesteras i både stora och små byggprojekt, som t ex Luma-fabriken vid Södra Hammarbyhamnen och den på Stockholmsutställningen uppmärksammade standardbutiken, som nu uppförs i olika varianter runt om i landet.
Det är mot denna bakgrund Knut får sitt livs erbjudande – Att köpa den konkursmässiga annonsbyrån Svea, som drabbats hårt av krisen och vars största kund (ca 50% av omsättningen) är just Kooperativa Förbundet. Förutsättningen är att han (p g a annonsavtalets utformning) gör det som självständig ägare av byrån, genom att ordna ett banklån på köpeskillingen, som är på hela 21.000 kr  (ca 650.000 kr i dagens penningvärde). Vad han då inte vet är att annonsbyrån förutom att vara konkursmässig också hotas av sanktioner från Tidningsutgivarna och Annonsföreningen.  Ett hot Knut genom ett enormt arbete avvärjer genom att utveckla och modernisera KF:s marknadsföring, Systematisk kampanjtänkande med effektivt utnyttjande av flera olika reklammedia vilket så småningom gör Svea till en av landets största annonsbyråer.

NU SKA VI BAKA PAJ
En lyckad kampanj var den riksomfattande paj-kampanjen 1939, där KK, med kännedom om den stora paj-konsumtionen i USA, föreslog att man skulle ta fram en ugnseldfast pajform till det facila priset av 1 krona, samtidigt som reklamen för ingredienserna samordnades. Andra syften för kampanjen var att slå ett slag för större användning av frukt och bär, samt att trimma butikspersonalen. Ett antal tävlingar, både för butikspersonal (t ex vem säljer 25 formar på kortast möjliga tid) kombinerades med recepttävlingar i tidningen Vi. I reklammaterialet ingick en 70×100 affisch, en streamer, en åttasidig receptfolder. Dessutom delades 315.000 recept ut till samtliga kunder och de biträden som sålt minst 60 formar fick diplom.  Under den första kampanjveckan såldes 60.000 formar och under hela kampanjen totalt 170.000, vilket tvingade porslinsfabriken Gustafsberg att ställa om produktionen för att hinna med.

KK skriver: ”En kampanjs framgång kan inte mätas endast i det netto den ger försäljningsmässigt. Den entusiasm och solidaritet den skapar bland butikspersonalen och de erfarenheter den ger arrangörerna kan vara av oskattbart värde för framtiden.”

KAMPEN MOT FASCISMEN
I slutet av 30-talet flyttar Knut och Signe in i en villa på Sara Moreas väg i Enskede. Steget från soldattorpet i Värmland och den lilla lägenheten på Bondegatan på det fattiga söder var förstås enormt. Men inte helt ovanligt. Allt fler inom folkrörelserna gjorde liknande klassresor vid denna tid.  Att det var möjligt för en springschas att bli till statsminister hade Per-Albin Hansson redan visat. Men inte alla gillade denna utveckling. Sverige hade vid denna tid inte haft allmän rösträtt i mer än dussinet år men mörka krafter gjorde redan allt för att avskaffa den. Demokratin ansågs vara alltför komplicerad för “vanligt folk”. Inom kooperationen såg man tidigt denna fara och förstod att rörelsen skulle utplånas om utvecklingen följde samma mönster som i det nazistiska Tyskland och fascistiska Italien. KF inledde därför en omfattande folkbildningsverksamhet mot de totalitära ideologierna och kunde tack vare det stora nätverket av Konsumbutiker på ett effektivt sätt nå ut med sin upplysning över hela landet. När kriget kom, mobiliserade KF ytterligare och bidrog både organisatoriskt och materiellt bl a med försvarslån, förslag på hur ransonering skulle genomföras och genom att företa stora uppköp av exportvaror utomlands. För KF var detta utan tvekan en kamp på liv och död. ”Vår beredskap är god” Sa Per-Albin Hansson i sitt tal på Skansen den 27 augusti 1939. Det han syftade på var inte bara den militära beredskapen utan också landets möjlighet till försörjning vid en blockad. Något KF hade betydande inflytande över, bl a genom den f d järnverksarbetaren Axel Gjöres, tidigare redaktör för tidskriften Kooperatören, ordförande i KF:s styrelse och nu folkhushållningsminister i regeringen Hansson.

KRAPOTKIN
I arvet efter min farmor Signe hittar jag boken En Anarkists Minnen av Furst Krapotkin i två sönderfallande häften. De har tillhört min farfar Knut, som nogsamt skrivit namn och datum på båda volymerna:  15 januari 1912. Han var då 21 år och arbetade hos firman Svensson & Eriksson i Kristinehamn, där han en gång börjat som springgrabb.  Varför han köpt, läst och sedan sparat just dessa två böcker har jag förstås inget svar på, men när jag några år senare läser Peder Aléx utmärkta Den rationella konsumenten — KF som folkuppfostrare (vars omslag pryds av en affisch från Annons-Svea), faller en pusselbit på plats. Enligt Aléx, framhåller Krapotkin folkligt samarbete som ett sätt att lösa industrialismens problem och kooperationen som en rörelse som har “en avgjord inbördes hjälp-karaktär”. Efter en noggrann genomgång av Krapotkins memoarer, hittar jag ett citat Knut kryssat för.

Endast hänförelse och förtroende kunna i sådana ögonblick förmå soldaterna att göra ”det omöjliga” – och det är det omöjliga, som oupphörligen måste göras för att nå framgång.” Krapotkin En Anarkists minnen.

Ett citat som säger något om den generation kooperatörer farmor och farfar tillhörde. En generation som “härdats i 20-talets eklut” och som trots det, med stor framtidstro och energi, drev igenom de kooperativa idéerna om att samhällsomdaningen borde utgå från individen. Den lilla människan.
Småfolket, som ju genom Kooperationen bevisade att det gick att utföra storverk, så länge det gjordes i samverkan – utifrån en övertygelse. För i Kooperationen är det gemenskap som gäller.  Att inte tjäna på andra, utan tjäna varandra.  Något Knut också levde upp till genom att enligt överenskommelse sälja Annonsbyrån Svea, med hundra anställda  till KF när han själv gick i pension, för samma summa han en gång gett. 21.000 kr. Med tanke på det inflytande Annonsbyrån Svea haft över formandet av den moderna svenska reklamen är det märkligt att så lite skrivits om den. I den samtida litteraturen är Svea mycket sparsamt förekommande. Det är t ex inte alls ovanligt att hela bokverk ägnade åt den svenska affischkonstens historia helt utelsuter Svea. Varför går bara att spekulera över.

 

IDAG
Mycket av det KF lanserade kring försäljning, marknadsföring och organisation är något vi idag tar för givet. Men hur många förstår idag vad detta stora skifte egentligen innebar och vilken betydelse KF hade i moderniseringen av landet. KF var först ut med självbetjäningsbutiker (Snabbköp) och den köptrohet medlemskapet i den lokala Konsumföreningen skapade, försöker idag i stort sett varje butikskedja efterlikna. Dock utan demokratiskt inflytande över verksamheten. De självproducerade varor KF lanserade under början av förra seklet tar idag en allt större del av marknaden (men inte för att som på KF:s tid, spräcka truster eller sänka priser, utan för att öka kedjornas vinstmarginal).
Denna åtskillnad, mellan det privatägda och det vi äger gemensamt löper som en röd tråd genom hela berättelsen och jag har under arbetet ibland stött på reaktioner som handlat om den polarisering Konsum skapade under “folkhemstiden”, då man var antingen för eller emot. Den trohet och lojalitet ett medlemskap i Konsum ofta innebar, är idag i stort sett försvunnen, men rester av motståndet tycker jag mig fortfarande kunna se, framförallt i ett osynliggörande av KF:s betydelse. Det är lätt att göra sig lustig över de utbildningar i “smak” Vår Gård arrangerade för butiksanställda ända in på 70-talet eller senare initiativ som Konsums Blåvita varor. Precis som det är lätt att hugga till med “konsum” som epitet för något en tycker är av låg kvalité.  På så sätt har något av det motstånd kooperationen mötte i början av förra seklet lyckats överleva. För många är Konsum idag något lite fånigt, en äldre släkting som samlade på kvitton för några kronors återbäring. Men i kooperationen ryms också något större, en gemenskap som före och under kriget bidrog till att hålla emot nazismen och fascismen och en tanke om att det är tillsammans vi har möjlighet att förändra världen till det bättre.

Det storverk den svenska Kooperationen utgör, är idag något som tas för givet och för de flesta är det idag ingen skillnad mellan Coop, Ica och Lidl, precis som det för många inte heller verkar vara någon större skillnad mellan våra olika partier.  Men går en till rötterna, till ideologin bakom, står det klart att skillnaderna är stora. Det är förstås lätt att i efterhand kritisera avarterna inom Folkhemmet. Men betänk då vad alternativet hade varit.

Idag ser vi på nytt ett Europa på väg att slitas sönder av populism och nationalism och vi famlar efter motmedel. Att det som tagit decennier att bygga upp, mycket snabbt kan raseras har vi redan sett och för många framstår det kanske som för Krapotkin, som mer attraktivt att rasera det rådande och bygga från en ny grund.
För min del har jag, efter att ha arbetat med Kooperatören i snart två år kommit att bli allt mer övertygad om att den medelväg Childs beskrev redan 1938 är ett lika giltig idag, som den var då. Att det går att hitta en medelväg och att den Kooperativa tanken, att hellre vilja tjäna varandra än tjäna på andra fortfarande är aktuell.

Serien Kooperatören finns att läsa på www.seriekonst.se
Den är gratis att ladda ner.
Det går bra att skriva ut den.
Den är till för att läsas.
Den är till för att diskuteras, kritiseras, debatteras.

/Gunnar Krantz

Källor:
Aléx, Peder (1994). Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899-1939. Diss. Umeå : Univ.