Antiauktoritär ungdom
Under 50-talet betraktades serierna i Sverige med skepsis. Det propagerades för förbud och censur och endast några få höjde sina röster till deras försvar; bland dem Åke Runnquist , redaktör för Bonniers Litterära Magasin BLM, och den riksbekante och sedermera världsberömde konstnären Öyvind Fahlström. Men saker höll på att hända. En antiauktoritär strömning tog sig uttryck i företeelser som beatniks, bebop och crazy-humor. I Sverige turnerade Povel Ramel (också han serievän) med sin galna “Knäpp-upp” revy och på radion kunde man höras Lasse O’Månssons absurdistiska program “Blå Tummen”. Samtidigt frodades den sjuka humor i amerikanska Mad-Magazine, som nu började dyka upp som lika hett eftertraktat importgods som bluejeans och Coca Cola.
Även inom konsten skedde en omorientering. Paris som under sekler varit konstens självklara huvudstad förlorade efter kriget sin position till New York där det abstrakta måleriet drevs mot en allt strängare formalism. En återvändsgränd som ifrågasattes av popkonsten, som behöll den abstrakta konstens metod (att utplåna sig själv och sina penseldrag) men vände ögonen bort från färg och form, mot de triviala bilder som fanns runtomkring i den moderna storstaden; reklam, förpackningar, matvaror, skyltar m m.
Några av pionjärerna som satte igång rörelsen i USA (den etablerades ungefär samtidigt i England) var Robert Rauschenberg, Jasper Johns och Claes Oldenburg, tätt följda av Andy Warhol, Roy Lichtenstein, James Rosenquist m fl. Men den som till en början stack ut mest var Roy Lichtenstein, som av Life Magazine poträtterades under rubriken ”Is He the Worst artist in the U.S.? ”.
Den amerikanska popkonsten kom tidigt till Sverige. Faktiskt nästan först i Europa, med utställningen “Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan” på Moderna Museet i Stockholm. Genom den etablerades även en ny syn på serierna i Sverige.
Jag ska här beskriva vad som hände under tre dynamiska år som för alltid förändrade synen på serierna i Sverige. Texten utvecklar ett spår som jag tar upp i min artikel ”Fanzines and Swedish comics memory” i antologin Comics Memory Archives and Styles utgiven av Palgrave. Artikeln handlar om den (vad jag vet) första offentliga debatten som fördes om seriebegreppet i Sverige, vilket tog plats i serietidskrifterna Serieguide och Thud i slutet på 60-talet och början på 70-talet. En debatt som mycket bidrog till att skapa det svenska seriefältet. Läs mer om antologin HÄR!
Det innovativa 1964
Allting tar sin början i februari 1964. Popkonstutställningen på Moderna Museet med Roy Lichtensteins pekande hand på affisch, katalogomslag och vernissagekort får stor uppmärksamhet och särskilt Lichtensteins seriemålningar lyfts fram i media.
Samtidigt genomförs världens första internationella seriekongress; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighiera i Italien. En händelse som troligen förbigåtts med tystnad om den inte arrangerats av den världsberömde filmregissören Alain Resnais, medlem i den franska serieorganisationen Club de Bande Dessinées (CBD) och haft Al Capp som gäst.
I september visas den experimentella svisch-antologin med namn hämtat från en serieruta och till stora delar består av bilddikter på Moderna Museet. Medverkar gör bl a poeten Åke Hodell och konstnären Öyvind Fahlström. Fahlström har länge arbetat med serier i sin konst och bl a gjort collageliknande teckningar baserade på Mad-tecknaren Will Elders serier, kallade ”Kalas på Mad”. Boken nomineras till priset Svensk Bokkonst 1964. Vid sidan om Moderna Museet, växer samtidigt en scen för experimentell konst fram runt Odenplan med gallerier som Observatorium, Karlsson och Hedenius.
Det skandalösa 1965
I januari 1965 blir Galleri Karlsson riksbekant då poeten/konstnären Jarl Hammarberg protesterar mot värnplikten genom ett plakat i galleriets fönster där det står ”Vägra döda vägra värnplikt”. Hammarberg åtalas, döms till böter för uppvigling och galleriet hotas av stängning. Detta leder till en debatt kallad “Affären Hammarberg” där både galleriet och konstnären får massivt stöd av intellektuella och konstnärer.
I januari 1965 flyttar journalisten och serievännen Sture Hegerfors till Stockholm för att arbeta på Williams publishing Co, som bl a ger ut Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Hegerfors delar lägenhet med vännen Jan Hannerz (också han serievän). Hannerz rör sig i de avantgardistiska konstkretsarna kring Odenplan och presenterar honom för sin vän, galleristen Bo A. Karlsson.
Ett halvår senare publicerar tidningen Life (nr.11, vol 38, 1965) en artikel av Al Capp, som handlar om hans besök på seriekongressen; “Salone Internazionale del Comic”, i Bordighera. Capp nämner i artikeln att han sett en utställning med amerikanska serieoriginal på konferensen. Life Magazine är vid denna tid världens ledande bildtidning.
I september samma år organiserar SOCERLID (Société civile d’études et de recherches des littératures dessinées) sin första serieutställning på Galerie de la Société française de photographie i Paris, under rubriken ”Dix Millions d’Images”. Utställningen utgår från popkonstnärernas koncept och visar upp förstorade serierutor av “seriernas Michelangelo” Burne Hogarth och “seriernas Rembrandt” Milton Caniff. (Demange 2017)
Den 11 december öppnar utställningen “Seriernas Fantastiska Värld”, organiserad av Sture Hegerfors och Bo A. Karlsson på Galleri Karlsson. Det som visas är Hegerfors samling av serieoriginal (främst amerikanska och svenska), samt verk av några av galleriets konstnärer; Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk och Ulf Rahmberg. I samband med utställningen initierar Hegerfors Svenska Serieakademin och bjuder in 18 ledamöter. Bland dem Bo A. Karlsson, Jan Hannerz, Leif Nylén, Ludvig Rasmusson (från Galleri Observatorium), Lasse O’Månsson och konstnärerna Lars Hillersberg, Karl-Olov Björk, Ulf Rahmberg. (Hannerz, Hillersberg och Rahmberg ingår sedermera i redaktionen för tidningen PUSS).
Det onomatopoetiska 1966
TV-serien Batman, som börjar visas i USA i januari 1966 blir en oerhörd tittarsuccé. I mars presenterar Life Magazine (Vol. 60 No. 10) en artikel om seriefenomenet med Batman på omslaget och bildreportage från broadwaymusikalen “It’s a bird… It’s a plane… It’s Superman” och revyn “The Mad Show”. Trots att inget av detta ännu går att ta del av i Sverige får det ändå uppmärksamhet.
Lördagen den 6 augusti visar Sveriges Television ett 25 minuter långt program om seriernas historia, producerat av Sture Hegerfors och Åke Runnquist. Den onomatopoteiska titeln “Waam! Svisch! Pow! Sock!” går med lätthet att härleda till några av Lichtensteins numera välkända målningar och Hodells svisch-antologi. I samband med förhandsinformation om tv-programmet nämns att Hegerfors kommer att ge ut en bok om seriernas historia till hösten.
I September meddelar SvD att Lars Forssell debuterar som barnpjäsförfattare på Kungliga Dramatiska teatern med “Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” en pjäs som utspelas i seriefigurernas värld med bl a Läderlappen, Kattflickan och Lex Luthor.
Under hösten ger Sture Hegerfors ut boken “Svisch! Pow! Sock!” med undertiteln “Seriernas fantastiska värld!” med popkonstinfluerat omslag; ett collage av seriefigurer och en handtecknad titel i primärfärger inuti en pratbubbla. Boken bidrar enligt Göran Ribe (1976) till att skapa ett fanbetonat serieintresse i Sverige.
”Batman-The Movie” har premiär på nyårsafton. I reklamen påstås: ”Detta är CAMP!” Premiären på Lars Forssells barnpjäs ”Sock! Bang! Svish! Vroooooom!” som ursprungligen också var tänkt att vara på nyårsafton flyttas till trettondedagsafton. Forssells pjäs får lysande recensioner i Svenska Dagbladet. För Batman-filmen går det inte lika bra. Publiken sviker och den går ner från flera biografer.
Sammanfattning och analys
Popkonsten når den svenska konstscenen tidigt år 1964. Både i utställningen och den efterföljande mediebevakningen lyfts särskilt Lichtensteins seriemålningar fram. Kopplingen mellan konst och serier uppfattades som särskilt intressant av både kritiker och media.
I media kopplas Galleri Karlsson till popkonsten. Genom Jan Hannertz, får galleristen Bo A. Karlsson kännedom om Sture Hegerfors på Williams Förlag som ger ut den i avantgardekretsar högt respekterade serietidningen Svenska Mad, med Lasse O’Månsson som redaktör. Karlsson och Hegerfors börjar planera en utställning, som även kommer att presentera några av galleriets egna konstnärer; Björk, Hillersberg och Rahmberg.
Utställningen blir framgångsrik och leder till bildandet av Svenska Serieakademin och möjligheten för Hegerfors att omforma utställningen till ett tv-program, som görs i samarbete med f d BLM-redaktören Åke Runnquist. TV-programmet ges ett namn som ligger i linje med både Lichtensteins numera välkända målningar och den samtidigt pågående Batman-hysterin, som t o m får Lars Forssell att ge sig på ämnet. Det hela kulminerar på nyåret 1966 med (närapå samtidiga) premiärer på Batman-filmen och Forssells barnpjäs.
Intresset för campkulturen avtar och på konstscenen stiger Andy Warhol fram som popkonstens okrönte konung med soppburkar och Marylin Monroe. Samtidigt har Lichtensteins seriemålningar skapat en bild hos allmänheten av serierna kopplat till onomatopoetiska ljudeffekter, hårt stiliserade figurer och färgglada rasterprickar. En bild som kvarstår än idag och som fortfarande flitigt används i reklam, design, heminredning och inte minst titlar på serieutställningar och böcker. Mer om det i nästa inlägg.
Källor:
”Barnpjäs av Forsell Premiär på södran?” (1966). Svenska Dagbladet 27/9, p. 10 https://www.svd.se/arkiv/1966-09-27/10 (Hämtad 2017-05-15)
Capp, Al (1965). ”Lil Abner, intellectuals’ delight: My life as an immortal myth”, Life International, nr 11, vol.38, Time inc. P. 57-62.
Demange, Julie (2017) “bédéphilie”, neuviemeart2.0. http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?article1169 (hämtad 2018-07-30)
Hegerfors, Sture (1966). Svisch! Pow! Sock!: seriernas fantastiska värld. Lund: Corona
Hegerfors, Sture (2012). Innan bilderna bleknar: humor!, magnifika äventyr!, serier!, fascinerande människor!, hjältar!, sällsamma minnen!. Göteborg: Tre böcker
Karlsson, Bo A., Kihlander, Ulf & Åstrand, Ola (red.) (1998). Hjärtat sitter till vänster: [svensk konst 1964-74] : en katalog. Stockholm: Ordfront
Nylén, Leif (1998). Den öppna konsten: happenings, instrumental teater, konkret poesi och andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet. Stockholm: Sveriges allmänna konstförening.
Prideaux, Tom (1965) ” The whole country goes Supermad”, Life International, nr 10, vol.40, Time inc. P. 22-27.
Sausverd, Antoine (2014) “« bande dessinée et figuration narrative » : la contribution de pierre couperie” neuviemeart.2.0, http://neuviemeart.citebd.org/spip.php?page=imprimir_articulo&id_article=752 (Hämtad 2018-07-13)
Ribe, Göran (1976). ”Serielitteratur”. Thud. Nr 3, vol. 33. Seriefrämjandet. Sid. 17.