Det lilla jag visste om Kvarnby Folkhögskola våren 1999, var att den drevs av Vänsterpartiet, låg ute på landet och just hade gått i konkurs. Den kunskapen hade jag fått av min vän, serieförfattaren Patrik Stigzelius, som suttit i skolans styrelse. Patrik var en av redaktörerna bakom det utmärkta politiska och självbiografiska seriefanzinet Asfalt. När jag blev inbjuden att medverka på en utställning på Louisiana, presenterade jag en film som handlade om hans politiska engagemang. Den var framställd med super-8 kamera och gjorde nedslag i en politiskt aktiv ung mans vardag, med allt från demonstration på 1: a maj, medverkan i marxistisk studiecirkel, till promenader i Malmös gamla industrihamn som just då höll på att rivas. Det var 1997. Två år innan jag blev inblandad i uppstarten av Serieskolan.
Att Kvarnby planerade att starta en seriekurs kom som en överraskning. Men det hade inget med Patrik att göra, som jag först misstänkte. Han hade sedan länge lämnat styrelsen. Förklaringen låg i stället i att skolan genomgick en ekonomisk rekonstruktion. Den behövde utvidga sitt kursutbud. Att de fastnat för serier berodde mycket på den uppmärksamhet Malmö fått med “seriestaden”. Den direkt utlösande faktorn var Fredrik Strömbergs krönikor om serier i tidningen Arbetet. Kursutvecklingsgruppens ordförande Hanse Henningsson hade kontaktat Fredrik och han tipsade om mig och multitalangen Lars Magnar Enoksen, som brukade hålla workshops i serieteckning på bibliotek runt om i Skåne.
Jag var måttligt intresserad ända tills Fredrik förklarade att skolan inte låg ute på landet som jag trodde, utan hade en filial inne i stan, på Industrigatan nära Värnhem. Seriekursen, om det nu blev någon sådan, skulle i så fall hamna där. Det förändrade allt.
Det strategiska värdet av en seriekurs mitt i “seriestaden” gick inte att underskatta och skulle innebära arbetstillfällen för både mig och mina kollegor. Om Serietecknarskolan i Hofors klarade av att locka studenter borde en liknande kurs i centrala Malmö definitivt ha goda möjligheter att göra detsamma. Om det bara gjordes på rätt sätt.
Kvarnby hyrde in sig i de två översta våningarna i en gammal skofabriken som passande nog gick under namnet Röda huset. De närmsta kvarteren upptogs av Mellersta Kyrkogården, Regiontrafikens bussparkering och St. Knuts väg, på den tiden känt som Malmös prostitutionsstråk. De övriga lokalerna hyrdes ut till en designbyrå, några konstnärer och några kultur- och idrottsföreningar.
En skranglig frakthiss tog mig upp till fjärde våningen där Hanse mötte upp. Han var en vänlig och trevlig man med mjukt och behagligt sätt, som påminde en hel del om mina föräldrars radikala vänner. En typisk 40-talist. Vi gick till matsalen. Hanse hällde upp kaffe ur en kaffebryggare som stod och puttrade och började sedan berätta om tanken bakom folkhögskolan och kursen. Han undrade hur mycket jag visset om folkbildningsrörelsen och jag kunde glädja honom med att jag själv gått på folkhögskola.
Kvarnby var en skola som riktade in sig på människor med stora utmaningar, berättade han. De hade kanske misslyckats med gymnasiet, eller Komvux och kanske till och med andra folkhögskolor. På Kvarnbys allmänna kurser fick de en ny chans och enligt Hanse lyckades många nu ta sina betyg. Skolans filosofi var att stå upp för de allra svagaste. De som ingen annan ville eller orkade bry sig om.
Vid sidan om de allmänna kurserna planerade skolan nu en kurs som skulle heta “Att förändra världen”. Det skulle bli en avancerad politisk kurs, en plantskola för politiska aktivister och blivande politiker. Här skulle de få en teoretisk duvning och politiska träning. Men trots Kvarnbys nära kopplingar till Vänsterpartiet, var det ingen partiskola. Det var Hanse noga med att poängtera. Det var en fristående folkhögskola, med egen styrelse.
Före konkursen hade skolan drivit en kurs i dokumentärfilm och hade anställt en filmare, som köpt in en professionell videoutrustning, komplett med redigering, kameror, ljud och ljus. Filmaren hade nu fått sluta och utrustningen stod och samlade damm i ett förråd. Den ingick i konkursboet och skulle avyttras.
Någon i kursutvecklingsgruppen hade kommit på att en kurs i serieteckning kanske vore billigare att driva. Men det fanns några problem. Ett var att tecknade serier uppfattades som problematiska. De var kommersiella, framställde USA-imperialistiskt perspektiv och hade ibland rent av fascistiska tendenser. Det fanns förstås undantag. Serien Bellman i Folket i bild, Felix av Jan Lööf, Janne Lundströms Gerilla-serien och Rune Andreassons Lille Rickard och hans katt.
Man ville heller inte bli en kurs som riskerade att strömlinjeforma unga tecknare för att förse förlagsbranschen med billig arbetskraft. Nej här handlade det om något annat, sa Hanse och plockade fram tre böcker; Historieboken och Sveriges Historia från Ordfront och Jan Myrdals bok om satir under 1800-talet. Kanske kunde kursen utgå från arbetarklassens egna berättelser och politisk satir och i stället för serier kallas “folkligt berättande” undrade han. Jag var tveksam.
Efter kaffet gick vi på rundvandring och Hanse visade upp några möjliga undervisningslokaler på översta våningen. Det var i stort sett inte mer än en korridor med några förråd. Prångiga utrymmen, helt utan fönster och med sparsam belysning. Jag sa att ett vanligt klassrum nog vore att föredra. Sedan ville han gärna veta vad det behövdes för utrustning och vad denna skulle kunna tänkas kosta. Han såg påtagligt lättad ut när jag förklarade att det enda som behövdes var stolar, bord och lampor. Gärna en kopiator med steglös zoomfunktion och en dator med scanner. Hanse lyste upp. Det var inga problem menade han. Stolar och bord fanns det gott om på skolan. Sedan visade han mig kopieringsrummet och den moderna multifunktionskopiatorn skolan leasade. Datorer har vi också sa han och tog mig till nästa rum som var utrustat med ett 20-tal urgamla Macintosh Performadatorer. Små burkar med svartvit skärm, 2 MB ram-minne och 40 MB hårddisk, som skolan köpt in några år tidigare. Någon scanner hade de tyvärr inte.
Efter denna rundvandring satte vi oss ned i matsalen igen. Hanse undrade vad jag tyckte och om jag hade lust att skriva ett förslag till kursupplägg. Han skulle skicka kallelse till kursplaneringsgruppens kommande möte. Jag lämnade Röda huset med blandade känslor. Det som kändes bra var att de verkligen behövde få fram en kurs till hösten. För att lyckas med det måste information om antagning ut under tidig vår. Det gav ett visst handlingsutrymme. På minuskontot hamnade den ytterst oklara budgeten, hur de tänkt kring anställning av lärare, min roll i sammanhanget och inte minst det sedvanliga motståndet mot serierna. Var det verkligen en seriekurs de ville ha?
(Fortsättning följer).
Se föregående: 1. Gröna soffan
Nästa: 3. Den ideala serieskolan