Svenska serietecknare har det inte fett. Inte ens de som slår igenom internationellt och vinner serievärldens mest prestigefulla priser. Den slutsatsen drar serieforskaren Robert Aman i Expressen efter att ha läst Ola Hellstens intervjubok Gen Zerier: 12 tecknare 2016-2026 (Sanatorium). Ola är till vardags konstnärlig ledare för Serieteket. Är Liv Strömquist den enda med lön i Sverige? (Expressen 2026-06-28)
Att konstnärlig framgång inte omedelbart går att omsätta i pekuniära tillgångar lärde redan Bourdieu i Konstens regler (1992), vilket blev tydligt i kommentarsfältet på facebook som följde på artikeln. Där vittnade flera namnkunniga serietecknare om att de klarar livets nödtorft tack vare undervisning och skapande skola-projekt och den allmänna upplevelsen var att publiken verkade vara mer intresserade av att göra serier än att läsa dem.
Samtidigt finns det pengar att göra på serier. Nu mer än någonsin. Nyligen såldes en Kalle och Hobbe-stripp av Bill Watterson för 1 450 000 kronor på Stockholms auktionsverk och ett exemplar av Kalle Anka & C:o nr 1 1948 gick i år för 150 600 kronor på Tradera.
Ändå ligger vi i Sverige i lä jämfört med Europa och USA. Ett omslag till Hergés Tintin-äventyr Blå lotus gick 2021 för 3,2 miljoner € och första numret av Action Comics #1 (där Stålmannen gör entré) såldes för 15 miljoner $.
Som ett tecken i tiden sammanförs de kulturella och ekonomiska kapitalen just nu i en utställning på det franska myntverket – La Monnaie de Paris, under titeln ”Cling! La Bande Dessinée Parle Cash” (Cling! Serierna snackar stålar). En utställning, som enligt museichefen pekar på likheterna mellan pengar och serier – de är populärkulturella objekt, tillverkade i stora upplagor och ämnade för en masspublik. En hisnande tanke.
Utställningen innehåller ett imponerande urval historiska- och nutida serieoriginal. Här möter vi klassiska figurer som Lucky Luke i jakt på Bröderna Dalton efter ännu ett bankrån och gallerna Asterix och Obelix på besök i de schweiziska kassavalven. Vi får följa Gastons kamp mot den befängda idén att ta betalt för vårt offentliga rum genom parkeringsmätare. Vi får givetvis också ta del av Joakim von Ankas försök att förmera sin förmögenhet. Von Anka, Denna sinnebild för kapitalismen, en gång skapad av Carl Barks (som även han medverkar med några oerhört stora original), här i den lika populära Don Rosas tolkning.
Mot dessa klassiker har museet ställt ett rikt urval samtida serieskapare som tar sig an ofta självupplevda ekonomiska förjhållanden. Den nyligen bortgångne kanadensiska tecknaren Joe Matt ger snåla råd i ”How to be cheap”, Florence Cestac tolkar livet på marginalen och Charlie Hebdo-tecknaren Catherine Meurisse (som kom sent till redaktionsmötet och därför överlevde attacken) låter Obelix släpa runt på ett enormt bautastensformat ametistkluster på temat alkemi – drömmen om att förvandla oädla metaller till guld.
Till det finns en mängd artefakter som sparbössor, jubileumsmynt och annan monetär parafernalia ur museet samlingar. Roligast är Caran d’Ache’s serie tryckt som ett checkhäfte. Mest drabbande är den i Sverige okända l’Association-tecknaren Killoffer som i ”Clochard Celeste” (Kändisluffare), ger en minutiös tecknad bild av sin prekära vardag som serietecknare.
Utställningen är faktiskt i nivå med den stora generalmönstringen av serier som visades på Centre Pompidou 2024 och liksom där framgår tydligt att det mesta som visas på La Monnaie inte ägs av franska statens museer. I Frankrike värderas serieoriginal numera som all annan konst. 2006 mottog till exempel Centre Pompidou originalet till sidan 12 i Tintin-äventyret Det hemliga vapnet i gåva av stiftelsen Moulinsart och införlivade därmed den första tecknade serien i sina samlingar. I den franska seriehuvudstaden Angoulême är man mäkta stolt över sina Tintin-original i det statliga seriearkivet. Resten finns på Hergé-museet i Louvain-la-Neuve utanför Bryssel, där Hergés änka och nuvarande make vakar över de materiella och immateriella arvet som draken Smaug. Serieoriginalen verkar uppfylla alkemistens dröm. Att omvandla något så efemärt som förlagor för framställning av offset-plåtar till eftertraktade objekt för investering och spekulation.
På väg från La Monnai passerar jag auktionshuset Millon, som bland annat specialiserar sig på serier. Jag tittar på verken som ställs ut och bläddrar i katalogen. Intrycket är att man nu skrapar botten av tunnan. Det är mest skisser och dedikationer i seriealbum – sådana man kan få på seriemässor. Dessa har nu blivit ofattbart dyra. Bara några få verk på auktionsfirman är av musei-kvalitet och det dyraste går för 22.000 € – en sida ur sf-operan Linda och Valentin. Enligt websidan Comic Art Tracker klubbades verk för totalt 363.000 € denna dag på Millon. Där framgår även att det internationellt hölls cirka två serieauktioner om dagen under samma månad. Marknaden är stor och inkluderar numera samtida tecknare, som därmed får möjlighet att förstärka kassan.
Denna marknad har ännu inte nått Sverige. När Joakim Pirinen ställde ut på Rum för serier 2017 gick det att köpa original från seriealbumet Socker-Conny för några tusenlappar (Auctionnet har en senare värdering på 15 000 kr). Att inte Nationalmuseum eller Moderna Museet redan varit framme och lagt ett bud på samtliga sidor är förstås en skandal som kommer att hemsöka framtida intendenter, precis som på Centre Pompidou, med sin enda Hergé-sida. Då de muséer som har i uppdrag att samla och bevara vårt kulturarv någon gång köper in verk av serietecknare, blir det oftare illustrationer eller omslagsbilder än seriesidor. Hos våra statliga muséer är Pirinen följaktligen representerad med enstaka teckningar och inte med de serier han är känd för. I Seriestaden Malmö är läget dessvärre inte bättre. Efter idog sökning i Malmö Konstmuseums online-katalog hittar jag inte en enda samtida serietecknare från Malmö. Inte ens Liv Strömquist, Coco Moodysson eller Sara Granér verkar ha köpts in. Varför kan man fråga. Det är ju inte så att det saknats tillfällen, då de både ställt ut och i Moodyssons fall även skapat en offentlig utsmyckning på Universitetssjukhusets nya barnavdelning.
Grundproblemet är, menar jag, att serietecknare jämställs med författare, varför de konstnärliga aspekterna av deras arbete (teckningarna) inte tillmäts samma värde som verk av andra bildkonstnärer. Det är dags att tänka om här.
Gunnar Krantz