Inser att det är tio år sedan jag för första gången sammanfattade serieåret, d v s mitt eget. Att scrolla igenom de följande ger möjligen en bra inblick i hur det jag själv arbetar med utvecklas på olika sätt, åt olika håll. Samtidigt är det också lite tröttande. Denna årskrönika är egentligen rätt onödig, för allt jag kan rada upp i den, finns ju att ta del av på annat håll. Att jag hunnit med att genomföra mycket är heller inte konstigt. Jag arbetar med detta på heltid på Malmö universitet. Det vore konstigt om det inte resulterade i något. Därför ska jag i denna årskrönika inte göra en lång och tröttsam lista, utan bara ta upp sådant som är helt nytt för mig, sådant jag aldrig tidigare gjort och där jag skaffat nya erfarenheter. Den som vill veta mer kan enkelt hitta information på https://comics.uni.mau.se/ eller https://mau.se/personer/gunnar.krantz/.
Litografi
För många år sedan insåg jag att många av de som skrev om Töpffer nog aldrig själva tryckt stenlitografi. Det hade visserligen inte jag heller, men några år på konstskola hade i alla fall lärt mig vissa fundament kring konstgrafik. Ännu färre, förstod jag, visste något om metoden autografi, eller överföringslitografi som det heter på svenska. Via en bekant fick jag tag på ett kompendium med recept på hur man tillverkar överföringspapper för litografiskt tryck. Det kompendiet, tillsammans med en hel trave böcker, gav mig en grundläggande förståelse för överföringstrycket. När jag sedan, tack vare forskningsmedel från Vetenskapsrådet, kunde testa tekniken själv, förklarades mycket som jag tyckte var vagt i litteraturen. Men jag hade fortfarande inte tryckt själv utan fick ta hjälp med det. Tröskeln till ett självständigt arbete met litografi var allt för hög. Man skulle inte bara kunna processen och ha tillgång till en mängd material (gummi arabicum, salpetersyra, asfalt, karborundum, alun m m). Man skulle också ha tillgång till ett tryckeri med tryckpressar och stenar. Efter ett studiebesök på Litografiska museet i Huddinge, fick jag tips om att det gick att söka Cecilia Frisendahls arbetsstipendium där. För en som aldrig själv tryckt litografiskt, kändes detta som oöverstigligt, men ansökan skickades in och styrelsen biföll (modigt!) denna.
Sedan september 2025 har jag nu lärt mig så pass mycket att jag både kan framställa och trycka vanlig litografi (där man tecknar direkt på stenen) och överföringslitografi, där man tecknar på specialpapper. En mycket fysisk process som involverar både hjärna och kropp. Den kräver precision och noggrannhet, men också en slags kroppslig koreografi i slipning av stenar, transport och lyft. Det kroppsliga finns även i att kunna känna av hur hårt trycket är, att veva fram stenen under rakan och valsa in färg på rätt sätt. Det är helt klart ny kunskap, som ännu en gång fått mig att ställa om perspektivet på vad tecknade serier är – för det är i litografins enkelhet, snabbhet och direkthet jag menar att serieteckningen (inklusive bruket av bläck och tusch) har sina starkaste rötter. Alla som kan teckna med en tusch kan också göra litografi. Så enkelt är det.
Litografins snabbhet och enkelhet pekar också på det Walter Benjamin tar upp i sin essä om fotografiet – att med litografin blir bildskapandet samtidigt med skeendena i samhället. Det behövs ingen omständlig omväg via gravyr i koppar eller trä. Stenlitografin omvandlar den hastigt tecknade bilden till tryck i massupplaga över dagen. Just hastigheten och friheten i tecknandet som går att hitta hos Töpffer ligger nära handskriften, som ju också träder fram i ett nytt ljus då den kombineras med de tecknade bilderna. Att själv kunna gå från att teckna upp en serie på ett överföringspapper lägga den på stenen och sedan, efter en process som helt utgår från 1800-talsteknik, framställa tryck efter tryck har gett mig en känsla av att vara mycket nära det historiska skeende som ledde fram till den plats vi är på idag. Stort tack till Litografiska museet i Huddinge, Cecilia Frisendahls fond och Helge Ax.son Johnsons stiftelse som gjort detta möjligt.
Serien om Seriestaden
Ja, det var jag som hittade på begreppet, men det är verkligen inte bara min förtjänst. Jag sammanfattade något jag iakttagit och sedan fylldes begreppet med alltmer substans tack vare många människors engagemang: Serieskolan, Seriecenter på Mazetti, Dotterbolaget, Rum för Serier, Svenskt Seriearkiv, Kolik, C’est bon, Hybriden, seriekurser och serieforskning på Malmö universitet och mycket annat. Det är något att vara stolt över och jag har samlat på mig en hel del dokumentation, som känts viktig att förmedla. Om hur det gick till och varför. Detta också för att historiebeskrivningen ska bli rätt när nu en gång någon annan sätter sig och skriver den. Ett exempel finns förresten redan – Lars Nilssons bidrag “När Malmö blev Seriestaden”, i Malmö Stads historia band 9:I-II (2020), som ger en bra idé om bakgrunden. Men det finns så mycket mer. Efter flera påbörjade försök att skriva ned den i form av en text, valde jag i stället att göra en serietidning. Jag sökte och fick bidrag från Sten K Johnsons stiftelse och har under 2025 publicerat den första tidningen, tryckt i A3 format på riso. Tanken är att denna och följande tre tidningar ska generera feedback från andra som var med, för att på så sätt ge en mer heltäckande bild.
Förlag trots allt
För många år sedan lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig starta förlag. Anledningen till detta var att en förläggare gör så mycket mer än bestämmer vad som ska ges ut och i vilken ordning. Jag tänkte jag skulle fokusera på att bidra med själva innehållet – serierna – och därmed få tid att göra mer än ta hand om logistik, försäljning och bokföring. Den tanken har hållit i sig och jag har lyckats få ut mina serier på flera olika förlag och delvis försörj mig på mina serier, fram tills det plötsligen tog stopp när Ingemar Bengtssons Optimal press lades ner för drygt 15 år sedan. Anledningen till detta ointresse från förlagen är givetvis helt och hållet mitt eget fel. Sedan de sista två böckerna gavs ut på Optimal, har jag gjort alltmer svårutgivna serier, där Katarina Matilda från Vendel (2018), väl får sägas utgöra kulmen. Jag accepterade den vändning mitt serietecknande tog och fortsatte publicera digitalt. En publiceringsform som lite är som att skicka i väg något in i ett svart hål. Inga recensioner, inget möte med publiken, ingen ekonomi. Men så fortsatte jag tills jag efter två serier om min pappas lift-resor i Europa på tidigt 1950-tal, kom till den tredje. Den som gick till Tanger och som var den direkta influensen till mitt första seriealbum, Alger (1986). Den berättelsen var i mina ögon spännande på riktigt, innehöll mycket ny kunskap om Sverige på den tiden och de tankesätt som fanns hos delar av befolkningen (de som inte stod ut i folkhemmet), dessutom med kopplingar till kända personer och inte minst den blivande James Bond-regissören Terence Young. Tre förlag sade sig i tur och ordning vara villiga att ge ut den, men backade ur efter år av betänketid (serien tecknades 2019). Inte ens om jag själv stod för tryckkostnaden, fanns en möjlighet att få ut den via något förlag. Kanske var det den expressiva stilen, ett innehåll som låg för långt bort i tid, eller politiska implikationer. Jag vet inte. Men eftersom jag lovat mig själv att ge ut boken i tryckt form fick jag bryta det första löftet och är sedan 2025 bokutgivare. Och boken, Två månader i Tanger, är efter att ha legat på hyllan i sex år faktiskt riktigt bra. Det kan jag själv säga utan att skämmas. Det är en dokumentärroman, som är gestaltad på ett medryckande sätt. En serie som berättar och inte redogör.
Att något förlag inte ville ge ut den är en sak, det kan jag förstå. Men att Kulturrådets bedömargrupp inte gav den stöd, det är för mig något helt annat. Det betyder att boken inte har en chans att nå ut på bibliotek (och därmed hamnar i självutgivarnas svarta hål). Det beslutet undrar jag fortfarande över och hade gärna fått en förklaring. Är det den konstnärliga verkshöjden som inte räcker till, originaliteten, produktionen? Helt klart är det så att hålet Optimal press lämnade efter sig ännu inte fyllts och det är inte bara jag som tvingats bli min egen förläggare. Jag har inga ambitioner att fylla hålet, men nu har jag gett ut en bok. Det kanske kommer fler.
Neddragningar över hela fronten och en möjlig utväg
Samtidigt som vi expanderar serieforskningen på Malmö Universitet, med en allt starkare forskargrupp (MUCH), med ett månatligt serie-seminarium, återkommande internationella konferenser och en publikation på gång på förlaget deGruyter, finns tendenser runtomkring till avveckling och nedstängning. Seriefestivalen i Angoulême vi tänkt åka till med MUCH ställdes in. Frågan är om den kommer klara av att starta om och nå samma betydelse. Mer allvarligt på hemmaplan är att Seriefrämjandet efter några år av ekonomiska problem (det har aldrig funnits någon grundfinansiering till seriekonsten i Sverige) tvingats spara ned på mycket. Seriecentrum i Mazettihuset är ett minne blott och under hösten aviserade styrelsen att butikslokalen på Friisgatan ska sägas upp. För er som inte bor i Malmö är det kanske svårt att förstå, men Friisgatan har förvandlats från en oansenlig bakgata till ett nöjesstråk, en gågata med populära butiker och barer, där serierna varit med och satt temat. Många kallar den också seriegatan eller seriestråket (samma gata leder förbi Mazettihuset och Serieskolan, Stadsarkivet och Seriearkivet och ned till Folkets park där det återkommande visats serieutställningar). Jag förstår att det är en ekonomisk fråga och misslyckades själv med att sy ihop en hållbar lösning där Malmö universitet, Svenska Tecknare och Illustratörcentrum tillsammans med Seriefrämjandet kunde driva ”Rum för bild och form”. Ett år höll vi på, sedan höll det inte längre, trots att alla inblandade var nöjda. Att Seriefrämjandet nu lämnar ett sammanhang där serierna varit mer synliga i offentligheten än på kanske någon annan plats än Serieteket är förstås ett bakslag. Men också ett slags lackmustest på seriernas ställning i Sverige idag och bristen på samordning. Därför bryter jag härmed ett annat löfte jag ställt till mig själv. Att aldrig starta en organisation. Jag menar nämligen att det är just en sådan som behövs, för att kunna föra ett fördjupat samtal om serierna som konstform, företräda denna i Sverige och skapa bättre förutsättningar för dem.
För tio år sedan skrev jag min första artikel i ämnet. 2017 återkom jag till ämnet när Sydsvenskan frågade mig om min nyårsönskan. När jag invigningstalade på Malmö Konsthall 2024 återkom jag till ämnet, och samma år skrev jag en opinionsartikel i Sydsvenskan om det. Nämligen att det behövs ett institut som företräder seriekonsten i Sverige. Ett Serieinstitut.
Hittills har intresset varit obefintligt, förutom glada heja-rop. Någon strävan att samlas har jag inte märkt. Och några pengar till att starta ett sådant institut kommer inte att trilla ned från Kulturdepartementet med denna eller kommande regeringar – det kan vi vara helt på det klara med. Att försöka få politiker (oavsett partifärg) att ge pengar till konstformen tecknade serier, den resan har jag redan gjort. Allt möjligt annat där serier ingår går att få stöd till, men inte själva kärnverksamheten – serietecknandet. Om det inte på nåder kan inrangeras under “fri konst”, “litteratur” eller något samhällstillvänt och nyttigt. Anledningen till att det blivit så, tror jag mycket handlar om vår egen pragmatism. Att vi rättat mun efter matsäcken, anpassat oss efter rådande omständigheter och trollat med knäna, som Kristiina Kohlemainen uttryckte det när hon berättade om sin kamp att få till stånd ett Serietek. Vi har helt enkelt inte satt en tillräckligt hög prislapp på konstformen. Situationen är motsägelsefull. Samtidigt som de unika svenska serierna rättmätigt hyllas, vill ingen ta ansvar för hur de ska kunna skapas. Och det kommer inte att komma några pengar. Det kommer inget stöd. Ja, nu är vi där igen, ungefär så tänkte jag. Ska det bli något, får en väl göra det själv. Så nu är det gjort.
Serieinstitutet.se gick live på årets sista dag. Jag har ingen aning om vad det kommer att leda till, men någonstans får man börja.
Länkar:
Andersson, Kent, Gyllix, Siv, Larsson, Göran, Lindstedt, Inger & Reisnert, Anders (red.) (2020). Malmö stads historia Nionde delen 1990-2020 : Band 1. Malmö: Kira förlag
Litografiska Museet:
Sydsvenskan:
Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/kultur/malmo-behover-ett-serieinstitut