Samtidigt som Svenska Barnboksinstitutet redovisar en skrämmande uppgång av antalet helt eller delvis AI-genererade bilderböcker och Augustpriset går ut med att de självklart kommer acceptera AI-genererat innehåll, pågår en utställning med 20 stycken livs levande bilderboksskapare på Lunds Konsthall. Det lite knepiga namnet ”Nothing Is Impossible for Us 20 Picturebook Makers at Work” och den korta utställningstiden (5/4-18/5), gör att många nog kommer att missa den. Vilket är mer än tråkigt, då utställningen är en sensation i världsklass. Det påminner lite om hur det kunde vara att gå på Rooseum när det begav sig på 90-talet. Det bästa av den nya konsten, presenterat av kunniga experter tillsammans med en initierad katalog som inte räds problematisering eller akademiska teorier.
Utställningen visar också betydelsen av priser, utmärkelser och inte minst juryarbete. Inte mindre än 5 av de medverkande har fått Alma-priset, till minne av Astrid Lindgren. Efter att ha sett Shaun Tans utsökta oljemåleri, Kitty Crowthers expressiva teckningar, Eva Lindströms minimalistiska akvareller, Baek Heenas miniatyrvärldar och Isols djärva materialexperiment går det inte annat än att säga att juryn gjort ett utmärkt arbete. I konsthallens stora rum visar de sig hålla samma kvalitet och verkshöjd som den i konstsammanhang betydligt mer etablerade Jockum Nordström (som givetvis också är med på utställningen).
Allt är inte fullt ut lika lyckat. Några medverkande ligger närmre traditionell illustration och det didaktiska anslaget i utställningstiteln ”at work” känns ibland överflödigt. Men inte alltid. Eva Lindströms utströsslade skisser och anteckningar ger en närmast privat ingång till hennes kreativa inre och Øyvind Torseters experimentlaboratorium med egentillverkade gummistämplar och modellbyggen påminner inte så lite om dadaismen i dess allra gladaste dagar.
Samtidigt kan jag förstå behovet av att demonstrera den egna processen. Illustratörer befinner sig långt ned på den kulturella trappstegen och skapar man bilder för barn, ännu ett pinnhål ned – och nu kommer dessutom Generativ AI och hotar hela konstformen.
Att det behövs ett 20-årsjubilerande Litteralund för att en så här pass viktig utställning ska genomföras, säger också något om den prekära situation den en gång svenska paradgrenen ”barnlitteratur” befinner sig i. Vad utställningen dock bevisar är att kvalitén hos de konstnärer som ändå väljer att arbeta med denna speciella blandform av konst och litteratur, enligt min mening, mycket väl kan ligga i nivå med den bästa konst som görs i samtiden. Den visar också på betydelsen av priser och utmärkelser. Alma-priset har fått ett internationellt genomslag, som inte ska underskattas. Genom det får vi här uppe i vår lilla nordliga utpost tillgång till det bästa som sker ute i världen.
Frågan är vad som händer med de priser som nu omfamnar/ger upp infor GenAI. Kulturnytt rapporterar att även att Snöbollen – Årets svenska bilderbok saknar tydliga statuter och juryns ordförande Eva Nordlinder svävar på målet när det kommer till AI-genererat innehåll då författare och konstnärer “i något led kan ta hjälp av AI” – som om det vore ett helt oproblematiskt och etiskt verktyg när det i själva verket bygger på bilder som skapats av bland andra de som nu ställer ut på Lunds Konsthall.
Att priser är betydelsefulla står klart, men den allians techbolag och förlag nu ingår riskerar på sikt att göra dem lika onödiga som det skapande subjektet (författaren/konstnären) GenAI nu ersätter.
Gunnar Krantz