≡ Menu

Seriemedvetenheten

 

Seriepressen – en självmedveten serietidning för seriemedvetna

Jag brukar  ibland höra klagomål på popkonstnärer som tog serietecknares verk och blev rika på att måla av dem. Till er som klagar vill jag bara säga: Tänk om! Dagens serier har popkonsten att tacka för mycket.  Oändligt mycket! Andy Warhols och Roy Lichtensteins avmålade serierutor skakade inte bara om konstvärlden. Den fick också en liten grupp serieentusiaster (framförallt seriesamlare) att börja titta på serierna med andra ögon. Några av dem vände på steken och visade uppförstorade serierutor på gallerier och konstinstitutioner. Utställningar som blev omåttlig populära. Samtidigt förklarade en världsberömd fransk filmregissör, Alain Resnais, att han hämtat inspiration från amerikanska serier till sina filmmanus. Serierna var kanske inte så dåliga ändå, tänkte många.  På sina håll hävdades att serierna som sådana till och med var att betrakta som ett slags konst. 

Men den tanken värjde man sig emot i seriekretsarna, där man framförallt intresserade sig för att återupprätta statusen på de amerikanska massmarknads-serier man samlade på. För den tidens serievänner var serier inte bara råvara och utgångspunkt för andra konstarter, inte heller en slags primitiv, naiv och kitschig folkkonst. Serier var serier och ingeting annat! Och i och med att det uppstod en självmedvetenhet kring serierna  skapades också ett behov av att dra upp gränslinjer gentemot de andra konstarterna. En manöver som lyckades, men till priset av att serierna nu isolerade sig från  övriga kulturella fält. Något vi idag betalar dyrt för i form av att ännu inte vara fullt ut jämställda, vilket tydligt illustreras av återkommande förvånade utrop i media som ”serierna tar plats i finrummet” parat med rubriker som “Whaam!” och “Boom!” (återigen en rest från 60-talets popkonst).

För filmen, en medieform som utvecklades samtidigt med serierna, gick det betydligt bättre. I mitten på 60-talet lades grunden till både filminstitut, filmvetenskap och samtidigt en ekonomi för en högtstående kvalitativ svensk filmproduktion. Det gjorde den svenska filmen och dess regissörer och skådespelare världsberömda.

EN ÖNSKAN
När jag nyligen blev tillfrågad av Sydsvenskan om en serieönskning inför 2017 önskade jag mig ett serieinstitut. Jag tror nämligen att det svenska seriefältet idag är lite för spretigt för att  kunna samlas under ett enda paraply, så som ambitionerna ibland uttrycks. Jag tror inte på det. Konsensus driver inte ett kulturellt fält, det gör den ständigt pågående kampen. Att låtsas om som att det inte finns åsiktskillnader och (förbjudna tanke) motsättningar är inte bara kontraproduktivt. Det är i längden destruktivt. Locket läggs på.  All debatt tystnar och även den mest entusiastiska ger upp. Ett Serieinstitut sammansatt av företrädare representerande olika delar av  seriefältet (t ex serieskapare, forskare, kritiker, förläggare) skulle här kunna utgöra en kritiska motvikt jag idag upplever att vi saknar.

Allmänna hurra-rop och klappar på axeln gör ingen nytta – snarare tvärtom. Det vi behöver är en seriekritik värd namnet, serieforskning och en levande debatt. För även om det möjligen var ett misstag av våra föregångare att så helt sluta sig mot omvärlden och fösa bort konstnärer och mediekritiker,  var det kanske nödvändigt just då och dessutom balanserat av den livliga interna debatt som fördes i både  Serieguide och Thud. I de debatterna formades fältet och ur dem uppstod initiativ, som småningom kom att leda till grundandet av förlag, tidningar, projekt, utställningar m m. Var finns den debatten idag?

Länkar:
Sydsvenska Dagbladet: Malmös serieliv drömmer om statyer, lekplatser och Serieinstitut
Blogginlägg om den försvunna seriedebatten: Med risk för att skapa dålig stämning